Råma

”Nu är den färdig”, sa jag och lade ifrån mig blyertspennan.

     ”Jaha”, sa pappa. ”Då ska du bara skriva namnet på den.”
     ”Då får du säga bokstäverna”, svarade jag och grep än en gång efter pennan.
     ”Först är det ett H …”
     ”Nej, inte H”, avbröt jag och tittade på teckningen. ”Den ska heta Råma.”
     Pappa skrattade. ”Kossan?”
     ”Ja.”
     ”Men jag menade att du ska skriva ditt namn. Din signatur. Det gör alla konstnärer.”
     Jag funderade en stund.
     ”Nej, det ska vara kossans namn. Det är ju hon som är på bilden.”

Jag var fem år när jag tecknade Råma på ett blad från min pappas skissblock och med en fet och mjuk blyertspenna från hans pennställ. Nu hänger den på väggen strax intill min arbetsplats.