Mina tidigaste egna minnen – och med egna
minnen menar jag såna som inte har berättats för mig av andra, såna som inte är
dokumenterade på något sätt – är från tiden innan jag var fjorton månader. Jag
vet det eftersom min familj flyttade två månader efter min första födelsedag,
och de här tidigaste minnesbilderna – som är mycket tydliga – är från den lilla
lägenhet vi bodde i då jag föddes. Det finns inga fotografier från den
lägenheten, ingen tydlig beskrivning som påverkar mitt minne.
Jag sitter på pottan som står i en liten nisch
intill spisen, den varmaste platsen i lägenheten, enligt min pappa. Vid
köksbordet sitter mina föräldrar och spelar något brädspel. Bordet står inte
vid fönstret, där är det för kallt, utan mot väggen mittemot. En lampa, som
hänger från en utstickande hållare på väggen, lyser upp bordet. Mammas ansikte
är koncentrerat då hon ser ned på spelplanen. Pappa ser jag snett bakifrån.
Också han tittar ned på det som ligger på bordet. Jag skymtar hans mörka,
kraftiga glasögonbågar.
Det finns en dörröppning mittemot mig. Dörren,
som står på glänt, leder in till det enda rummet. Därinne sover mina tre äldre
bröder. När brädspelet är klart och jag är färdig på pottan, ska också vi sova
därinne.
Vi bor i en omodern lägenhet på ett rum och
kök. Det finns bara kallvatten, och badrum saknas helt. Nere på gården finns
några utedass som vi delar med de andra hyresgästerna, men jag har min potta
intill den varma spisen. Jag sitter där och ser på mina föräldrar, för att
sedan låta blicken svepa över väggarna. På något sätt är jag medveten om att
väggarna är en gräns. Innanför dem finns min familj. Utanför finns allt det
andra. Världen som väntar.
Jag har bara ett
fåtal bilder av mig som litet barn. Just den här bilden är en av de tidigaste.
Jag tycker om den av flera skäl. Ett av dem är det är så pass många personer
som syns eller skymtar. Längst till vänster min mamma Carin som håller i mig. I
förgrunden en av mina bröder, troligen Peter. Min kusin Rosine står intill och
ser på mig. Till höger skymtar min faster, Elna, och i höjd med hennes mun syns
en liten del av min bror Arnes glasögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar