Under ett samtal med en 98-årig man –- skröplig,
böjd, med nedsatt syn och dålig hörsel men fullt klar i tanken och med ett
enastående minne –- reser han sig mödosamt från sin stol vid köksbordets
kortända. Han bryr sig inte om att greppa käppen. I stället stöder han sig mot
bordet, går med långsamma steg de knappa två metrarna fram till mig vid andra
ändan av bordet för att –- med ett leende och ett kluckande skratt –- klappa lite
på min arm. Sedan återvänder han lika långsamt till sin stol och samtalet
fortsätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar