Några gånger då jag var två, tre år tog min moster Monica med mig ut på långpromenad. Jag satt i sittvagnen och hon drog. Hon pratade hela tiden, glatt och ledigt, om allt möjligt. Skrattade mycket. En del av det hon berättade var sånt som hade skett i verkligheten.
En
gång berättade hon en fantastisk historia för mig, en historia som fullkomligt
trollband mig, och jag minns att jag lutade mig fram i vagnen, förbi
sufflettens skyddande sidor och tak, för att komma närmare henne, för att
tydligare höra det hon berättade. När hon avslutat historien skrattade hon till
och sa, samtidigt som hon gjorde en svepande rörelse med högerhanden: ”Men, så
där går det inte till i verkligheten, det sker bara i Fantasin!”
Jag
lutade mig ytterligare en bit, följde med blicken handens rörelse. Den pekade
mot ett lågt hus som låg uppe på en bergknalle. Jag var hänförd!
Efter
den där promenaden trodde jag i många år att Fantasin låg just där, i det röda lilla huset uppe på berget, och att allt som jag själv eller någon annan hittade på, på något sätt hade sitt ursprung i det huset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar