Ett släktfoto.
Min gammelmormor Hildur Rydén, f. Kjellgren (1876-1959) och min gammelmorfar
Johan August Rydén (1877-1945) omgivna av sina barn. Kvinnan till vänster är
min mormor, Margit.
Jag minns inte
när jag först såg bilden, förmodligen var jag ganska liten, men jag minns att
min blick redan då drogs till Margit, till hennes intensiva ansikte, till
händerna som hon håller hårt om varandra, till underarmens muskler. Och hennes spända
blick. Hon ser på sin pappa, ändå ser det inte ut som om hon väntar sig något,
vare sig av honom eller någon annan.
Fotografiet är
med största sannolikhet taget i samband med begravningen av Rolf, Margits
förstfödda, som dog då han var 14 år.
Rolf hade jobbat
ett år på Stahres konditori i Oskarshamn när han dog, på eftermiddagen måndagen
den 18 augusti 1941, hans första semesterdag. Han och en 12-årig lekkamrat,
Åke, var hos en bonde (en släkting till Åke) i Boda mellan Döderhults och
Fliseryds socknar, för att lägga upp ved i skogen. Efter avslutat arbete gick
Rolf och Åke till en vattenkvarn i närheten. Rolf halkade när de lekte med
hjulet, och föll in under en skovel och bröt nacken. I ambulansen som kom satt
det också en polisman. Det råkade vara Rolfs morbror, poliskonstapeln Gunnar
Rydén.
Margit stod,
ovetande om vad som hade skett, i köket och diskade när hon såg ambulansen rusa
förbi på väg mot Boda. Hon tyckte det var olustigt, kanske för att hon en stund
innan hittat två knivar i kors på köksbänken. Men hon kopplade inte
obehagskänslan till Rolf. Inte då.
Rolfs död var ett
oerhört slag för henne. Hon hade en tid levt ensam med fem barn efter att
hennes äventyrlige man gett sig av på ett nytt äventyr, en svår situation för
vem som helst, men hon var stark och klok. Min mamma Carin, som var nio år den
här sommaren, minns att hon tydligt märkte hur Margit ansträngde sig för att
orka med allt det vardagliga, allt det praktiska efter Rolfs död.
Rolfs pappa,
äventyraren, befann sig i Finland dit han hade sökt sig som frivillig i
vinterkriget. Familjen lyckades av någon anledning inte nå honom. Han fick veta
om sin sons död då han läste en notis om olyckan i en svensk dagstidning.
När jag var liten
berättade Margit om en dröm hon hade haft strax efter dödsfallet. En vitklädd
skara besökte henne. Rolf var bland dem. ”Jag vill komma till dig”, sa Rolf.
”Det kan du inte”, svarade Margit. ”Hälsa Gud att jag snart kommer till dig.”
Långt senare, när jag var vuxen, återkom hon till drömmen. ”Jag ville följa
efter honom”, sa hon, ”men det kunde jag ju inte.”
Sorgen, den
oändliga sorgen som är så tydlig i fotografiet, bar hon med sig hela livet. Samtidigt
var hon en människa som hade nära till skratt, nära till glädje. När min äldste
bror var nedstämd någon gång i tonåren lyssnade Margit på honom, sedan sa hon: ”Det
är inte lätt att leva, men det är roligt!” Ett uttryck som blivit något av ett
ordspråk i familjen.
Begravningen
hölls i Döderhults kyrka den 24 augusti 1941. En av Margits bröder, Folke,
sjöng ”Långt bortom rymdar vida”. En bagare (troligen från Stahres) läste några
rader: ”Sida vid sida falla de, somliga tidigt kallade, andra när sol gått
ned.”
Margit levde
tills hon var 96 år och fyra månader. De sista åren bodde hon på Björnbacka,
ett äldreboende i Oskarshamn. Där ”sjöng hon för de gamla”, som hon uttryckte
det, och det gjorde hon verkligen. Och det var hon som var den äldsta. Hennes
syn försämrades och tanken var inte alltid lika klar. Om jag besökte henne på
eftermiddagen eller kvällen brukade hon gå fram till fönstret, dra undan
gardinen mot parken. ”Ser du så fint de har ordnat det”, sa hon med ett skratt.
”Jag ser fullmånen från mitt fönster varje kväll!” Och så pekade hon mot en
lyktstolpe med en lysande vit glob som skymtade bortom träden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar