Margit

Min mormor Margit dog på våren 2002, fyra månader efter sin 96-årsdag. Vi var nära varandra redan då jag var barn, men kom än närmare då jag började bli vuxen. Hon brukade referera till mig som hennes ”vän, kamrat, barnbarn”. Alltid i den ordningen. Ibland använde hon uttrycket också vid direkt tilltal.

Under en period strax före hennes död, kunde man beskåda ett ovanligt fenomen på kvällshimlen; strax ovanför horisonten i väster kunde man med blotta ögat se fem av de största planeterna i en klunga. Jag befann mig på författar- och översättarcentret i Visby när fenomenet inträffade, och i det brev som kom att bli mitt sista till Margit berättade jag om det för henne. Jag visste att hon själv inte skulle kunna se planeterna, hennes syn var för svag, men att fenomenet hursomhelst skulle intressera henne. Så jag skrev om det, och jag kopierade och förstorade en teckning från en dagstidning som tydligt visade planeternas position.

Tidigt en morgon en dryg vecka senare, då jag satt och arbetade med en roman på mitt rum, ringde min mamma och berättade att Margit hade dött under natten, lugnt och stilla i sömnen. Ett sorgligt men egentligen inte oväntat telefonsamtal, även om jag gärna hade velat att det skulle ha kommit senare, betydligt senare.

Några minuter efter samtalet skrev jag en dikt.

ögonen sluts

din hud som spindelväv

långsamt lyfter du från bädden

svävar

merkurius, venus, mars och saturnus

jupiter lyfter dig, leder dig bort

alla rörelser tar du med dig

minsta smekning

längsta språng blir till vind

i ditt hår, ditt segel

alla dagar bär du med dig

rader av pärlor i alla färger följer dig

över det mörka valvet

glimrande bilder, skiftande ljus

svagt men ännu hörbart

ljudet av ditt skratt

allt tar du med dig

allt lämnar du kvar

En liten stund senare lämnade jag mitt rum för att gå mot Norderport och vidare ned till stranden. För att få luft, för att samla mina tankar, minnas, sörja, sakna. Jag gick längs med Nygatan och hade bara hunnit ett trettiotal meter när mina ögon uppfattade en liten rörelse alldeles intill trottoarkanten en bit framför mig. Jag gick dit. Det var en liten mus, uppenbarligen skadad, men det var inget blod och den var fin, pälsen glänsande och gråmörk. Den låg på sidan, och den såg på mig med ett mörkt öga. Jag hukade mig ned, och i den rörelsen såg jag mycket tydligt hur blicken förändrades, hur det mörka med ens försvann som i dimma, hur ögat och det lilla livet slocknade.



Fotografiet av Margit är taget vid Lövshult strax utanför Oskarshamn. Torpet i bakgrunden var hennes farföräldrars hem. När Margit och hennes syskon besökte det som barn brukade farmodern säga: "Nu är ni hos farmor. Då får ni göra vad ni vill!" Margit tyckte om att återvända till Lövshult också när hon blev äldre. Bilden är från ett av hennes sista besök.