Whirling years

Today, October 23, 2013, is the 90th birthday of the American composer and writer Ned Rorem. I wish I could have been in New York to celebrate him, but you can't be in two places at the same time. So, my small contribution and tribute to Ned Rorem on this occasion is the article below, an article I wrote ten years ago after visiting New York and Ned a few days after his 80th birthday. The translation is my own, and it's just a draft. I hope there are not too many mistakes and/or oddities. Happy Birthday, Ned!

Whirling years

It’s one of the last days of October 2003 and I’m walking up Broadway in pouring rain, on my way to see the composer and writer Ned Rorem in his apartment on Upper West Side. He’s standing in the doorway waiting for me as I get out of the elevator. He smiles, warm and friendly, takes my hand and welcomes me. ”I have made some tea.” There is nothing in his appearance revealing the fact that he turned 80 just three days earlier; he looks more like a youthful 65-year old. I follow him in to a large and light living room; the walls are almost covered with art—oil paintings, water colors and a few drawings. Behind the black Steinway grand piano in the corner, are four pictures by Jean Cocteau. Two of them are portraits of Rorem, the others are dedicated to him. I sit in one of the sofas. Ned sits in the other, and he pours up the tea into blue cups and offers me a huge and sweet chocolate cake. He almost gulps down a big piece and I think about one fact he has often underlined in his books: ”I am just a child.” Then he looks up and out through the window. ”I love the sound of the rain.”

Curiosity and reading

In his first book, The Paris Diary (1966) Ned Rorem writes free-spoken and openly about the period during which he lived in Paris. He went there in 1949 on what was supposed to be a holiday trip, but stayed until 1958. During his stay he studied for Arthur Honegger and learned to know other composers: Francis Poulenc, Georges Auric and Darius Milhaud. Most of the time he was staying at the countess Marie-Laure de Noialles house in Paris, or her house in Hyères. Marie-Laure and her husband Charles were passionate collectors of surrealistic art. They were also tremendously rich, they supported and sponsored artist, among them were Buñuel and Man Ray. Marie-Laure knew all the people Rorem was hoping to meet in Paris. She enjoyed the company of artists and gays, and Rorem was conveniently both.

     He takes yet another piece of the chocolate cake. I look at one of the portraits of him on the wall, a small oil painting; the face of the young man seems at the same time fragile and powerful. He often felt shy during that time, and he often used alcohol to get over the shyness. This eventually turned him into an alcoholic.

     ”Marie-Laure painted that one”, says Rorem, who has followed my eyes.

     ”When were you last in Paris?” I ask.

     ”About two years ago”, he replies. ”But I will never go to that place again because there is no need to at my ripe age. I will never come to Europe again. I’m too tired to travel. I’ve seen everything. Everything I need from France I have already got. And the people I knew in France are all gone now. There’s no point in trying to re-locate myself again in France. It’s a different country. It looks the same but it’s different. I don’t have that kind of curiosity anymore. It kind of goes with youth. I wanna see places where I know people who are old friends.”

     ”Are you curious in other ways?"

     ”Less. If someone writes a new opera or something, if a friend is in a play I try, out of friendship, to go and see it, but I’m not terribly curious to see a new opera or anything, but I end up going out quite a bit every year but much less. Less than I used too. Maybe I should try it again, but I can’t be something I’m not.”

     ”What about reading? You’ve always been reading a lot. Is that still important to you?”

     ”I read all the time but I read less than I used to. It takes me ages to go through a book and I look at lots of magazines, and I look a lot on television—more than I like to admit—at just junk. But on my night table I’ve got twenty books that I’m in the process of reading. I’m curious and I buy books. I’m curious to see what friends do, but I kind of get bored and so I don’t have as much enthusiasm about culture today… and I think we’re going to hell. I think we’ve got about ten more years anyway. We’re all gonna be dead. Blown up. And the mediocrity around all this is just unbelievable. America is still producing first rate music and plays and books, and painting too. And America with all its coherency is probably the most interesting country in the world today. But as I said before, nobody knows the future, so what I say about being blown up.., well, it will or it won’t take place. But I see it’s headed towards universal mediocrity, but maybe it’s always been that way. It’s just more people in the world…”

Diaries in words and tones

Ned Rorem has published some fifteen books since 1996, most of them memoirs and diaries from a life where music, art and literature are the main corner stones, but also love and sexuality—open and decrepit long before Stonewall and the liberating gay movement. The openness and frankness turned him into something of a gay icon for a large group of people. His autobiographical writing offers an almost lifelong insight into the world and thoughts of an artist. Rorem also writes about music—on composition, music analysis, about musicians and composers.

     His musical works are even more comprehensive; he has written three symphonies, four piano concertos, solo concerts for violin, percussion, flute and cello, chamber music and solo instrument music for many instruments, and six operas; one of them, Miss Julie (1965) is based on the play by August Strindberg. Another, Three Sisters Who Are Not Sisters (1968) has a libretto by Gertrude Stein.

     But most of Rorem’s compositions are songs and he is often said to be the most prominent American art song composer. Not for nothing he has been called The American Schubert. He has written almost five hundred songs through the years; beautiful and poetic songs with lyrics by for example Shakespeare, Walt Whitman, Paul Goodman and Frank O’Hara. ”The only poetry I understand is the poetry I have set to music”, he states at one time, and he continues with relating to his own: ”My music is a diary no less compromising than my prose. A diary nevertheless differs from a musical composition in that it depicts the moment, the writer’s present mood which, were it inscribed an hour or so later, could emerge quite otherwise.”

Rørheim and the Norwegian origin

Ned Rorem was born in Richmond, Indiana on 23 October, 1923. Half a century before that his grandfather Ole Jon had emigrated from Norway. To the new land he brought the name he had taken from the valley farm on an island outside Stavanger from where he came, Rørheim. But the Americans had difficulties in both pronouncing and spelling the name and it was soon changed to Rorem.

     ”You visited Norway with your parents and your sister when you were twelve, but you haven’t been there since. Have you any contact with relatives in Norway?”

     ”No, I don’t have any idea about any relatives in Norway. When my sister [Rosemary] got married she lived in Copenhagen for a year with her husband and one of her six children was born there. And I went to visit her then for about two or three days in the autumn of 1951 but that was the last I had to do with Scandinavia.”

     ”Is there anything Norwegian in you? Do you have any sense of a Norwegian origin? Or is Norway just something from the past?”

     ”No, not at all. One is the sum of one’s parts and it’s how I feel about it… I feel very much of a wasp [White Anglo-Saxon protestant], you know. A non-Jewish. I was very attracted to Jews, they were so different to me. Some people are attracted to their opposites which I am. Nothing could be less Jewish than a Norwegian, at least in America. My grandfather spoke with a da-da-da-da little singing accent, and my grandmother died long before I was born. My grandfather lived in the Scandinavian part of United States in Wisconsin, Iowa and my father stressed his Norwegian background although he didn’t speak it. So yeah, I feel that I am Norwegian in a way although I go against it. As a Quaker and a Norwegian I was very much attracted to the Catholic Church because of the incense, jewels, the smells and the taste and the touch and the whole falderal, but my parents were anti-Catholic and it was… I’m anti-Catholic now, too. I think it’s an evil religion, and as being a Quaker I’m a Quaker philosophically rather than religiously cause I don’t believe in God. But we never talked about God in my family. But one is the sum of one’s parts, and how those parts collect and worked together that’s not for me to know, that’s for an outsider; a biographer can write a bunch of stuff… ”

     He knows I’m writing an article about him for a Norwegian magazine, and suddenly he says:

     ”Be sure you mention the island Ombo. The valley of Rørheim on Ombo. It’s not far from Stavanger. Would it be on a map that I have?”

     ”I doubt it”, I reply. ”It’s a small place.”

     ”Okay! My cousin, a woman, went there ten years ago, maybe more. She went there and she took pictures and sent them and I saw them, and it was very… ” He looks a bit embarrassed as if not sure what word to choose. ”…beautiful.”

     The following moment he gets up to get his glasses and a large world atlas. The well used pages are now loose inserts lying between the worn covers.

     ”Where… where is Norway?” he mumbles and Portugal and Great Britain falls to the floor. ”This is Norway! And Denmark. Malmö is Sweden, isn’t it? You know that I did an opera on Miss Julie which is being done this coming Friday in Philadelphia, and I’m going down to see it. Because they talk about Malmö in Miss Julie. There’s Sweden and here is… hm.., Kristiansand. Is that a town? I thought Stavanger was a lot bigger, but I can’t find it here, so… Yeah, here it is. It’s more westerly than I’d thought.” He searches for a while in the water outside the city. ”Yeah, you need a detailed map. I guess you can only get one over there.”

Sexuality and creativity

In Knowing when to stop (1994) Ned tells of how he as a 14-year old boy, in the spring of 1938, started to look for love in the local parks. Under his arm that first night, he held a copy of Anatole France’s Le lys rouge. Not because it could be a possible subject to talk about, but because its maroon cover matched the jacket he was wearing. ”I had almost reached the second bridge without meeting anyone, and I was about to turn around and head back home when a figure freed himself from the darkness and stood in front of me.”

     A man—“not a boy, but an adult, a mystery, perhaps nineteen years old or thirty”—approaches him, and moments later he has had his sexual debut. When he gets home that night he is enclosed by the scents of that man, and dazed by the powerful meeting. ”The following evening I looked for him in vain, but all I found was the left behind copy of Le lys rouge among the leaves. I kept looking for him the following weeks and months.” The man had a deep impact on Ned. ” I've certainly been true a certain type that unshaven, adult man in park …”

     “In the pre-concert talk the day before yesterday, you said that you started to compose your first songs when you were 14, the same time as you were starting to look for sexual encounters in the parks of Chicago. Is there a connection between the creativity and the sexuality? ” 

     ”Well, there must be… The connection is there. You’ve already said what the connection is, but… I think I was attracted before puberty to men, certainly as a child, and certainly to the arts also. So, they both didn’t start then but I began perfecting my craft by writing down music at the age of 14, and my piano teacher helped me a little. She was black, a black woman.”

     A part from one of Rorem’s books crosses my mind; a friend of the teenaged Ned complaints to his parents: “Why don’t we live as interesting lives as the Rorems?” he asks, referring to the fact that Ned’s liberal parents had several black friends and visitors at their house.

     ”One grows up at puberty, physically… But I don’t think one becomes… One is always.., an artist is a child forever. If he stops being a child he stops being an artist. Because children look at things without blinders on the side of their eyes, and they look at the whole world. Rilke began one of his elegies ’With all eyes, the creature sees the open.’ [The first stanza of the eight elegies: Mit allen Augen sieht die Kreatur das Offene.] And he’s always ahead of him ….  But when the artist starts to grow up he starts losing what being an artist is. And then there’s artists who never has any sex at all, but they think about it—I can’t prove it but I just know myself…”

     “Many of the poems you have set to music were written by homosexual poets and authors, and your own sexuality—and therefore also your own sexual preferences—gets plenty of room in your books. Is the gay aspect important for your creativity?”

     ”I don’t know. I am what I am. I am the combination of various things that play upon each other, but I have a lot to say about how they do that because I am me and you are you, and there’s other people who are the same, who are gay and in my age… For example, people say if we could only clone Mozart—it’s always Mozart as if he were the only great man that had ever lived—and I say, if we could clone Mozart and suddenly Mozart was sitting in this room cloned, this new Mozart might not be interested in music at all except rock ’n’ roll. He might not like Mozart. Environment is everything and how you’re raised and so forth. And as for what gay music is no-one can define that. And even gay literature, you can’t define that because it doesn’t necessarily have to do with subject matter, as a way of approaching subject matter, I suppose, but music can’t be proved to have any meaning at all.”

     He pauses for a moment before he continues.

     ”I like to be dominated in sex, but in the parlor I like to dominate. So I want everyone to listen to me and shut up, or I’m the husband in the parlor and the wife in bed. Or in French, Le bourou au salon et la victim au lit. And I think many artists are split down the middle sexually in that way, or if they are very sexually dominating they are.., somehow they are not artists. But then, the sooner you make a role about an artist, the caring feeling of an artist, then along comes another artist who’s equally great and doesn’t fit the bill at all.” He sips his tea and puts down the cup. ”I don’t think that gayness is an interesting subject unless it’s political. It’s just as boring as heterosexuality.”

     “But what about sexuality in general? I mean, no matter what your personal preferences may be.”

     ”I don’t know if sex is meaningful but I think about it all the time, but I don’t do it nearly as much as I would like to. And … I said some place recently… everybody wants sex and love but even stronger than that is appreciation. And I think appreciation is necessary too.”

     ”Do you get the appreciation you want?”

     ”I’m getting a certain amount of appreciation on my 80^th birthday, and I’d rather be appreciated than being not appreciated, even though I’m sort of depressed most of the time.”

     Ned’s latest book Lies (2000) consists of diaries from the years 1986-99, and partly the book is very sorrowful. Not only does it describe the painful course of the disease and the death of Ned’s life companion James Holmes, it is also a shocking testimony from someone who had his main social intercourse with homosexual men; each and everyday some friend or someone close has been diagnosed HIV-positive or developed AIDS. Or someone has died. At one time Rorem refers to his address book as a cemetery.

Loneliness and simplicity

”Recently in an article you said, ’The older I get, the aloner I get’, and in one of your diaries from the 70’s, you wrote, ’The older I get, the simpler I get’. Is there a connection between this increasingly evident loneliness and the more and more obvious simplicity?”

     ”I suppose, but that’s not for me to say, that’s for you to say. We all die alone, and by extension we all live alone, really. I’m always accused for being narcissist, but everybody’s a narcissist, everybody thinks of himself constantly, and everything”, he makes a gesture towards large window behind me, ”the rain relates to me, this relates to me, you relate to me, everything is from my stand-point. The same goes for you. But then you die alone. Gide wrote in his book La Porte étroite, ’Strait is the gate to which we enter the next world, and it’s too strait for two people to walk side by side’. I think the older I get the simpler I get in my work, certainly. I’ve always tried to rid my work of everything extraneous.”

     He stops and turns to me, asks me about a young man who was my lover and friend years ago. ”You had a friend who died. And he died of AIDS?” He asks me further questions about Thomas. Ned—who not only lost his lifetime companion James Holmes but also many other friends and dear ones—leans forward and listens to me; his face is very naked, touching, and the, according to many people, narcissist is long gone; he is listening to someone else, someone else’s story is touching him deeply. ”It’s terrible. All death is terrible and there is never a right time to die, even for old people. The more you know them, the less you think they ever going to die. Your parents, your grandparents… But they do. We’re all gonna die… ”

     Again he’s silent. He looks out of the window. The rain has stopped, and it’s getting darker.

The Sorrow behind the words

Before we go to this night’s concert at Merkin Hall we have a little supper in Ned’s kitchen. We sit around a table covered with books, letters, papers and photographs. Ned’s niece Mary Marshall is there; she’s helping him with all practical arrangements concerning his birthday. Ned’s neighbor and friend Barbara Grecki is also there. We talk about Scandinavia, about Norway and Denmark. I look around in the dining-room; here too, the walls are almost covered with art and books. Beside the small window towards the backyard there is yet another portrait in oil by Marie-Laure. The motif is once again the young Rorem. The elder and more lively Rorem is sitting in the kitchen sofa beside me. Behind him there’s a big painting by Gloria Vanderbilt. A dotted cat.

     The conversation glides over to literature and someone mentions Carson McCullers. Ned suddenly seems distracted, and when Barbara and Mary leaves the table, he reaches out for a thick paperback, Virgina Spencer Carr’s biography on Carson McCullers.

     “I had a relationship once with Carson’s brother-in-law [Tommy McCullers]. Perhaps there’s a picture of him here somewhere.” All of a sudden something sad has a grip on him, but I don’t understand what it is. “No, there’s no picture of him here, He killed himself. Perhaps it was my fault. Perhaps he did it because of me. But no, it can’t be anyone else’s fault. You always have a choice”, he says without sounding too convinced. And once again I sense that sadness that so often hides behind the precise and brilliant wording in Rorem’s books.

Even the trees

A few days later we meet again. The calendar states it’ll soon be November, but it’s sunny and warm like in the beginning of September. Perhaps that’s why we start to talk about Ned’s summer house in Nantucket.

     ”I spend about a third of the time there. I’ve never own anything in my life, but I bought a house there in 19… well, about thirty years ago with my late friend Jim Holmes. It’s a nice enough house, and the heat’s on all the time so that I can go whenever I want. It’s an ordinary house, but my friend Jim Holmes who’s been dead now for about four years fixed it up…”

     James Holmes was Rorem’s junior by sixteen years. They met in the mid 1960’s, and lived together in a mostly un-sexual relationship for thirty-two years, until James died in January 1999. “What I feel for [James] is deeper than love”, Rorem writes in Lies. Holmes was an organist and a choral leader, but he was also a composer. Rorem often mentions his beautiful Stabat Mater for choir a capella.

     Six months after his lifetime partner had passed away, Rorem received a cassette from a choir leader in some church. There’s a composition by Rorem on the tape, and he dutifully sits down to listen to it. But as soon as the music begins he breaks down in tears—“not because I was listening to my own music, but because I was listening with Jim’s ears ... Is he still in the room? Can he read this?”

     ”When Jim was around we had one dog and several cats, but I don’t want that anymore. It’s a big responsibility.”

     ” Are you interested in nature?”

     ”In what sense?”

     ”Do you long for the nature? When you go to Nantucket, do you walk along the beach or in the forest?”

     ”There’s not many forests, and I don’t go to the beach as often as I should. Last year I don’t think I swam but once although it’s very good for you. Yes, I love nature. And I’m always impressed of how nature doesn’t care one way or another about us. The trees… I have three beautiful trees on my property, and there they are whether I’m there or not. There just huge things looking… Arthur Miller ended one of his books, his autobiography it was… He had bought a new house in the country. At night when they turned the lights on there were wolves and jackals 800 feet away looking at him and then Arthur Miller said, ’I think that all the animals—the world and even nature into the axe—looks at us. Even the trees’. Those three words were the last words; even the trees. And I thought of calling my next book Even the trees. It’s a very pretty title. And I look at the trees as though they have some sort of consciousness. And I don’t  know why they wouldn’t. They’re growing continually and their green is growing… So yeah, I guess I like nature. But it can be very lonely.”

Forget-me-not

He tells me something about one of last weeks concerts, and I ask him what it like is to hear your own music being performed.

     ”I listen to it as if someone else made it. Sometimes I admire it, sometimes I don’t. And in fact, another person did write it. It’s me in another time.”

     ”Your cello concerto had it’s European premiere recently. Have you heard any performance of it?”

     ”I’ve only heard it on a bad tape that was sent to me. But the cellist who’s name is David Geringas—I think he’s from Lithuania—played it about a week ago in Munich, and he sent me a note. I’d like to hear a good performance of it live. I know it wasn’t recorded in a professional way, but it was probably recorded and I’d like to hear that.”

     ”At the Miller Theater you said, that you don’t really like he organ, and not the guitar and definitely not the percussion. But I get the impression that you do like the cello. You’ve written quite a few pieces for cello, haven’t you?”

     ”It’s probably because.., well, I’ve written for everything. I’ve written lot of violin music, a little viola music and cello music, double-bass music. But when I started being professional, writing music, background music for plays—nobody does it anymore but a lot of it was done in the 40’s and 50’s. All the Tennessee William’s plays had background music by me and by others—the only instrumentalist I knew, and that was from school, was a cellist named Seymour Barab. So I would write for him in mind. It was a very practical thing. Just as later I wrote for a mezzo soprano named Nell Tangeman. So I knew kind of what the cello could do and still do. I didn’t write solo violin music until ten years later, I suppose. But I feel comfortable with the cello, although I can’t play it at all. I can’t play anything at all except the piano.”

     “How much do you compose nowadays?”

     "There’s something going on in my head even when I’m talking to you, I suppose. Composers are never not composing, like writers are always writing in some way. How can I use this? How can I do this and that?”

     ”Do you ever surprise yourself when composing?”

     ”I don’t know quite what that means. And I don’t even know quite how I compose. I use the piano much less than I used to, so I don’t sit at the piano looking around for any old notes. I can sometimes work out certain harmonies together, but mostly it’s in my head.” He pauses for a while. ”All music is a song expression, whether it’s for voice or not. There’s always a singer inside of the composer trying to get out.”

     ”You have also written music for one film…”

     ”But it was cut. The movie was called Panic in Needle Park [Directed by Jerry Schatzberg, 1971.] and they ended up not using any music, I’m glad to say. It was better without music. But there was one long scene without any words, and I wrote a set…”

     “But you used parts of it in another piece, didn’t you?”

     ”I did, yes. In Air Music . Ten variations for orchestra.”

     For the orchestral piece Air Music (1974) the composer was awarded the Pulitzer prize in 1976.

     ”Several times you have said, that when you’re gone you will be remembered only for the Pulitzer prize. Do you really think that is how it will be?”

     ”I don’t know what I will be remembered by, but I want to be remembered. It’s very important to me. Very. I know people who say it’s not to them but it is to me, ‘cause I don’t see any reason for being alive. I don’t think life has any meaning, but human beings are complicated and we give meaning where there isn’t any meaning, because we’re human beings. And art is a way of killing time ‘til time kills us. Mostly though, people try to make money to give meaning to life. I would like my work to outlive me and be around in ten or ten thousand years. Maybe it will, maybe it won’t. But posterity is important to me.”

     ”So you make your own meaning in life?”

     ”We invented religion, we invented God. We invented heaven... and even then, I don’t say there is no life after death or no consciousness after death—maybe there is—but if there is it would have to do not with God or anything, but with the physicality of the universe.”

     I think about one of the finishing lines in his The Paris Diary: ”If, after dying, I discover there is no Life After Death, will I be furious?”

     Ned looks into my eyes once again.

     ”There is no meaning to life. I give it meaning.”

     Then he gets up from the coach. ”Now I’m very tired. I will have to take a nap.” He looks at his wrist watch, and says I can stay in the apartment while he sleeps, if I want to. ”You can read or do whatever you want for an hour or so. We’ll have something to eat and then we’ll go to Merkin Hall for the concert. Would you like that?”

The years are whirling by

Our first meeting was at the Miller Theater at Columbia University one week earlier during a performance of Rorem’s magnus opus when it comes to vocal compositions; Evidence of Things Not Seen—a cycle of 36 songs based on lyrics by for example Goodman, Whitman, Stephen Crane and Theodore Roethke. The piece covers all aspects of life; the beautiful melodies, sometimes painfully beautiful, have lyrics to which you easily can relate—birth, growing up, love, war and sickness, death and sorrow. Some of the musical themes appear are repeated; they underline a certain emotion, and holds everything together.

     Our third and last meeting before it’s time for me to go home, take place at a chamber music concert at Weill Recital Hall at Carnegie Hall. Rorem is listening, very concentrated, to a performance of his second string quartet from 1950. When the last tone of the finishing lento part has faded out, he is very touched and filled with emotions; he claps his hand for a long time. Then he leans closer to me: ”It’s so strange to hear that music now. I haven’t heard it for fifty years.”

     And I leave the States and return to Stockholm. Only days later I receive a letter from Ned Rorem. ”Come back soon and see us. The years are whirling by.”

Håkan Lindquist, December 9, 2003.

Om att samla minnen – vandringar i ett skulpturlandskap

 

Jag hörde första gången om Skulpturlandskap Nordland av Sjur, en norsk vän, under en vistelse på Gotland våren 2001. Under en bilutflykt hamnade vi på Fårö. Vi drack kaffe på toppen av en skulptur skapad av vind och vatten, en av raukarna vid Digerhuvud. Jag hade hittat en vacker rostig sak på stranden samt några fossiler och ett par vita, lätt buktade stenskärvor – som rester av ett gigantiskt skimrande ägg – så samtalsämnet var givet: konst och natur, att se det ena med hjälp av det andra. Att finna det ena med hjälp av det andra. Kanske också att finna det ena i det andra.

            Sjur berättade entusiastiskt om projektet, och för mitt inre såg jag fantastiska konstverk.

            ”Kom och hälsa på mig”, föreslog han. ”Så får du se dem i verkligheten också.”

            Några månader senare reste vi tillsammans med tåg från Stockholm till Nordland.

Skulpturlandskap Nordland är ett projekt i vilket konstnärer från sjutton länder är involverade. Bakgrunden till projektet är en omfattande debatt om konstens plats i samhället. Nordlands fylke med sina närmare kvarts miljon invånare fördelade på 45 kommuner, har inte något eget konstmuseum, och om man tidigare ville se samtida konst fick man resa långt. Vid ett seminarium på ön Vega 1988, lanserade konstnärinnan Anne Katrin Dolven idén att med utgångspunkt från de speciella särdrag som kännetecknar Nordlands kommuner –

den dramatiska naturen och de utspridda bosättningarna – försöka förvandla dessa i konstvärlden perifera platser till centralorter. Efter vidare diskussioner finmejslades idén ytterligare: Nordland skulle få sin egen samling samtidskonst, med en skulptur i varje kommun och med den storslagna naturen själv som konstgalleri och fond.

            Fyra år senare, i augusti 1992, invigde drottning Sonja den första skulpturen i projektet, En ny samtale/Ett nytt samtal av finske konstnären Kain Tapper på just Vega. Sex år senare färdigställdes de sista skulpturerna. När de stod klara hade 33 av fylkets kommuner varsitt bidrag i Skulpturlandskap Nordland. De övriga 12 kommunerna hade valt att inte delta i projektet.

Den första skulpturen vi tar del av i projektet är Antony Gormleys Havmann/Havsman i Mo i Rana. Vi ser inte mycket av konstverket, bara en skymt från tåget då vi passerar, men bilden är stark och lever kvar. Den drygt tio meter höga granitskulpturen står i Ranfjorden ett femtontal meter från stranden. Den både liknar och inte liknar Gormleys tidigare skulpturer. Det är något ytterst vemodigt över figuren, som står med ryggen mot staden och betraktarna och ser ut över fjorden och det öppna havet. Och det är kanske just detta som skiljer den från andra Gormleyverk jag sett; jag tycker inte vemodet varit så påtagligt tidigare. Kanske ensamheten och utanförskapet eller särlingskapet, men inte vemodet. Havsmannen verkar vara helt upptagen av sina egna tankar, kanske längtar han tillbaka till elementet som gett honom hans namn. Kanske väntar han på något, ett tecken, ett fartyg. Men varför ett så vemodigt intryck? Vi pratar om det en stund, jag och Sjur, och jag tror det är för att han står stilla just i vatten. Befinner man sig i vatten brukar man alltid vara i rörelse, leka, simma eller fiska. Är man stilla, så är man verkligen stilla, och man börjar snart frysa oavsett vattnets temperatur.

            Tidvattnet når hans lår när det är flod. Inte någon gång lämnar det honom helt torr. Men varför står du så stilla, havmann? Och varför är du så ledsen?

            Vi reser vidare norrut, passerar polcirkeln. För mig är det första gången.

Vi kommer till Bodø, havsörnsstaden, där vi ska stanna några dagar i en vacker villa högt uppe under de högsta klipporna. Nästa morgon tar jag en paus i skrivandet, går ut på altanen och ser ned över staden med min kikare; allt ser jag, hus, träd, bilar, fartyg och klippor. Och moloen, vågbrytaren som skyddar hamnen.

            ”Dit ska vi strax gå”, säger Sjur. ”För att se på konst.”

            Högt ovanför oss kretsar en havsörn.

            Engelsmannen Tony Cragg har valt vågbrytaren som fundament för sin skulptur eftersom han är intresserad av gränsområden. Den smala moloen i hamnen är inte bara gräns mellan land och hav, utan också mellan det vilda, naturliga och det kulturella, civiliserade. Skulpturen, Uten tittel/Utan titel, består av sju gråa, oregelbundna stenblock genomborrade av decimeterstora hål. Ibland skapar vinden märkliga toner då den tar genvägen genom håligheterna, ett slags slumpmässighetens och sällsamhetens musik. I ett av hålen ligger återstoden av ett fågelbo. De små skärvorna av äggskal är vackert brunspräckliga.

            Det blåser ordentligt, och vi är snart ganska frusna. På vägen tillbaka får jag syn på något vackert rödskimrande nere i vattnet; en jättestor brännmanet. Och nära den, uppspolad på en sten intill en av bryggans kraftiga träben, något annat rött, men betydligt mindre: det vackra skalet efter en sjöborre. Mitt livs första sjöborre. Den lyser som en julgranskula när en solstråle träffar den. Sjur ler åt min entusiasm: ”Det ligger kråkebolle överallt.”

            Och det är sant. Ju mer jag tittar, desto fler kråkebollar ser jag. Gröna, röda, lila, några nästan svarta. Ungefär som när man en sen höstkväll upptäcker först en stjärna på himlen, sedan ytterligare en och plötsligt många. Det gör dem inte mindre vackra. Tvärtom kanske just mångfalden är en del av det vackra.

Någon dag senare lånar vi en bil och kör till Sjurs stuga i Inndyr, ett litet samhälle söder om Bodø. Stugan blir vår bas under en dryg vecka, från den gör vi utflykter till fots eller med bil.

            Det är kväll och vi är på väg hem efter en tur till Svartisen, glaciären med den vackra turkosfärgade isen. Någon mil innan Inndyr svänger vi av på en liten skogsväg och kliver ur bilen. Nedanför oss i skymningsmörkret ligger en liten rund sjö. Vattenångor dansar som älvor över den stilla ytan; en långsam och fascinerande balett. Och mitt i allt detta diffusa simmar en vit ensam svan. Scenen är fantastisk som en dröm, och jag väntar mig när som helst att få höra den inledande oboen i Tjajkovskijs Svansjön.

            Vi går upp mot skogen och höjden. Stannar en stund och ser oss om; den mäktiga Fugløya är bara en svart gigantisk siluett i havet nedanför oss. Så fortsätter vi och når en platå med resterna av en gammal civilisation; ruiner efter hus och murar, delar av torg och gatubeläggningar. Vi har kommit till svensken Jan Håfströms skulptur Den glömda staden, ett av de mer omdebatterade bidragen i projektet. Staden täcker en yta på cirka 400m², men Håfströms ursprungsidé gällde ett nästan tio gånger så stort område. Tanken var att verket skulle minna om en utbombad kurdisk landsby. Med den intentionen är ruinstaden inte bara ett av de mer politiskt präglade bidragen i projektet, det är också direkt knutet till en specificerad verklig tid, tiden för de irakiska övergreppen de senaste två decennierna.

            Jag tänker på romanen jag arbetar med, en berättelse som till stor del handlar om detta att minnas, att vårda ett minne, kanske också att till viss del leva i ett kvardröjande minne. En minnesbild har flera likheter med ett konstverk, båda är intryck bevarade i tid. Men det rör sig inte om statiska kvarlevor eller rester. I stället lever och förändras konstverket/minnesbilden eftersom det ständigt ställs i relation till ett förändrat och nytt nu, ett nytt sammanhang. Eller ett nytt samtal, om man så vill.

            ”Att minnas är lite grann som att färdas i tid.”

            ”Vad är då att glömma?”

            ”Att inte vilja minnas. Att inte vilja färdas. Att inte längre kunna tolka ledtrådarna.”

            Vi rör oss långsamt över gaturesterna medan mörkret tätnar. Någonstans i skogen bakom oss hoar en uggla.

            ”Egentligen är det väl en omöjlighet. Att glömma en stad? Jag menar, antingen finns det kvar rester eller minnen av en stad, och då finns ju staden, låt vara i fragmenterad form. Eller också är den bortglömd, och då finns den ju inte. Och är alltså inte heller en stad, eller något överhuvudtaget.”

Hurtigruten tar oss från Bodø till Lofoten, men innan vi når Sørvågen lägger båten till vid Værøy, söder om Lofotens yttersta spets. Vi står vid relingen och ser ut över de låga husen och de många hjellen, torkställningarna för fisk. Västerut ligger Nordarlanten. 40 km sydväst om oss – i Røstlandet – ligger den obebodda, svårtillgängliga Vedøya; där finns Skulpturlandskap Nordlands mest isolerade verk, Luciano Fabros Il Nido/Redet, en vit marmorskulptur tillägnad fåglarna. Så passerar vi Moskenesströmmen, sundet som beskrivits av bland andra Olaus Magnus, Edgar Allen Poe och Jules Verne. En stund senare anländer vi till Sørvågen.

            Det tar ett tag innan vi hittar spanjorskan Cristina Iglesias’ skulptur Laurbærblad – Moskenes/Lagerblad – Moskenes mellan riksvägen och havet. Vi vandrar fram och tillbaka över det ljungtäckta berget, möter en israelisk turist som tagit en paus på sin tur för att leta upp en skyddande buske. Han ler förundrat över vår fråga och ser sig omkring. ”Nej, jag har inte sett någon skulptur. Ska det finnas en här?”

            Så hittar vi den. Konstverket består av ett par tremeterhöga reliefväggar i aluminium. De står vid ingången till en grotta som kallas djävulsgrottan, en vägg på var sida av öppningen. Relieferna består av tusentals lagerblad och kvistar med blad, vissa av bladen och kvistarna återkommer med jämna intervaller som motiven på en tapet. Natur som blivit till konst, som återbördats till naturen. Och den grå metallytan smälter nästan ihop med de gråa klipporna. Väggarna står i vinkel, pekar, leder, lockar oss in mot grottan och mörkret.

Toshikatsu Endos Epitaph är en av de största och mest sinnliga skulpturerna i projektet. Den runda av stenar hopfogade skulpturen är fem meter hög, med en diameter på åtta meter; den ligger strax nedanför en kraftigt eroderad bergssida, just där marken blir jämn, och inte långt från vägen. Stenarna som bildar detta fantastiska epitafium är oregelbundna och av varierande storlek och färg. Kanske är de plockade från branten intill oss. Några av dem är mjukt guldgula, en färg jag minns från andra stenar – på en annan resa, med en annan vän – i en karg och av eftermiddagssolen upplyst bergdal i norra Italien.

            Men över vad eller vem är denna minnesstod rest?

            Vi går runt skulpturen – många har gått här, gräset har försvunnit och kvar är bara en jordig cirkelformad stig, en stig som i sig är ett epitafium – smeker med händerna över stenarna.

            Sjur pekar upp mot himlen; än en gång kretsar en havsörn över oss. Likt en gigantisk mnemosynefjäril som hjälper oss att minnas delar av allt detta stora.

            ”Egentligen handlar allt om att minnas. Att minnas, och att foga samman olika minnesbilder med varandra för att få en överblick, för att bättre förstå.”

            ”Du menar, att det är det vi håller på med nu. Samlar minnen.”

            Han nickar.

            ”Egentligen handlar allt om att färdas i tid.”

På Vestvågøys nordsida i närheten av Eggum står schweizaren Markus Raetz’ skulptur Hode/Huvud. Rummet som konstverket befinner sig i, är minst sagt dramatiskt: den utsatta stranden består till övervägande del av stora sönderbrutna klippblock, med det kalla, stormande havet på ena sidan, och mycket höga och branta, mörka berg på den andra. När vi kommer dit är det ett fantastiskt oväder; det regnar från alla håll, det är mörkt trots att det är mitt på dagen, och stormen sliter i våra kläder. Vi har regnställ, stövlar, tjocka ylletröjor och mössor. Och vi känner oss väldigt små.

            Vi går några hundra meter, sedan är vi framme vid skulpturen: ett människohuvud i järn i naturlig storlek, placerat på en en och en halv meter hög granitpelare. Men det är inte vilket huvud som helst. Går man runt skulpturen ett kvarts varv står huvudet plötsligt på huvudet! Och går man några steg till, är det tillbaka i ”normal”-position. Mellan dessa ytterligheter skapas förvrängda huvuden, utdragna kinder, pannben som vrids nedåt, groteska missbildningar och mardrömsgestalter.

            Lika hastigt som Raetz’ skulpterade huvud förändrar sig, slår vädret om; ett närmast overkligt ljus – som i bibeln eller på film – faller ned över stranden från plötsliga öppningar i de mörka molnen, regnet upphör och stormen mildras till en lugn och ytterst njutbar sensommarvind. Allt på några ögonblick. Vi tar av oss, och står vid skulpturen i bara t-shirts, njuter och förundras. Över naturen och över allt det vackra stora.

            Jag vänder mig och tittar upp. Två havsörnar seglar ut över bergkammen, den ena efter den andra. De verkar vara på lekhumör; den efterföljande örnen tar några kraftiga vingtag, flyger ifatt den främre örnen och in under den, så vänder den sig på rygg och låtsas attackera sin artfrände. De båda fåglarna tumlar runt som luftakrobater – gula näbbar och tarser blixtrar i solskenet – utan att röra vid varandra, sedan seglar de vidare med några meters mellanrum.

            Sjur förflyttar sig över stranden genom att hoppa från sten till sten. Det är lite otäckt, eftersom allt är vått och halt, och ett fall mellan stenarna skulle säkerligen innebära benbrott. Vi når en gräsklädd höjd. Uppe på höjden ligger en murad stenbyggnad – en bevakningskonstruktion som står kvar sedan nazisternas ockupation. Den är byggd av tyskarna, men är i sitt halvt förfallna skick väldigt sinnlig och vacker, och minner i hög grad om Endos Epitaph. Vi klättrar in och hittar rostiga rester av något slags roterande fundament för ett vapen eller möjligen en kraftig kikare. Ännu en skulptur, i ett rum som i sig själv är ett slags skulptur i ett landskap som är skulpturalt och fyllt av skulpturer i alla storlekar och former. Eller ännu en minnesbild i ett landskap av minnesbilder att tolka och bära med sig. Allt är som en rysk docka, bara än mer fantastiskt, än mer sinnrikt.

            Jag nämner mina tankar för Sjur.

            ”Javisst”, ler han. ”Och så kommer det att förbli hela livet. Om vi vill.”

Den långa bron för oss över till Austvågøy. Vi kör söderut, passerar ytterligare en bro, och några minuter senare är vi framme vid kommunen Vågans bidrag till projektet, amerikanen Dan Grahams skulptur i glas och stål.

            Konstverket har inget namn, men skulle kunna heta Spegel och fönster. Det är en tresidig konstruktion, två släta och en konkav glasvägg inramade av stål. Glaset fungerar både som fönster och spegel; vi ser oss själva omgivna av berg och hav, ibland ser vi igenom hela konstruktionen och den reflekterade bilden flyter samman med landskapet bortom skulpturen. Vi går runt hörnet och ställer oss framför den konkava väggen, och plötsligt är våra spegelbilder försvunna, allt vi ser är det öde landskapet, storslaget bländande i solskenet; inga människor, inga byggnader, till synes orört, oupptäckt.

            ”Jag är rädd att vi inte längre är kvar i Vågan.”

Vi anländer till Hamarøy och färjeläget Skutvik med färjan från Svolvær. Egentligen ska vi resa vidare mot Narvik där jag ska ta tåget hem, men vi vill ha en paus, kanske också en glass eller läsk, och stannar vid butiken intill gästgiveriet. Och framförallt vill nog jag försöka skjuta fram min avresa från det vackra och dramatiska Nordland.

            Bakom gästgiveriet ligger en gräsplan och bortom den en ljus, nästan vit sandstrand. Jag sätter mig på huk på stranden och gör omedelbart fynd – pärlemorsnäckor och skålsnäckor, och fantastiska skal efter dvärgsjöborre, små som lillfingernaglar – medan Sjur letar upp några buskar borta på klipporna.

            ”Jag har gjort jättefina fynd”, säger jag när han återvänder. ”Titta!”

            ”Jag har också gjort fynd”, svarar han. ”Kom!”

            Hans fynd är ännu en skulptur i projektet, norrmannen Steinar Christensens Stella Maris. Det består av tre stjärnor, halsen från en fiol och en bägare. Materialet är marmor, stål och aluminium. Stjärnorna och fiolhalsen är två meter höga, bägaren ytterligare en halvmeter. Allt ligger till synes uppspolat eller utkastat i en klippskreva vid strandkanten. Järnföremålen – två av stjärnorna och den smala bägaren – är mörkt roströda, och jag tänker på Derek Jarmans trädgård på Englands sydkust, med alla av människan skapade men av naturkrafter bearbetade tingestar som Jarman hittade på stranden, släpade hem och förvandlade till sinnliga skulpturer.

            Vi återvänder till stranden. Lite längre bort är två pojkar, kanske åtta-nio år gamla, en ljus och en mörk, och en lurvig hund. Den mörke pojken kommenderar hunden än hit, än dit. Han är mycket bestämd. Jag och Sjur sätter oss ned i sanden.

            ”Hallå!” ropar den mörke. ”Ska ni bada? Hallå!”

            Ögonblicket senare kommer de fram till oss.

            Sjur förklarar att vi inte ska bada, att vi bara stannat till innan vi ska resa vidare.

            ”Vart ska ni?”

            ”Till Narvik. Min vän här kommer från Stockholm. Han ska resa hem.”

            De ser på mig som om jag kom från en annan planet. Den ljuse pojken ler.

            ”Har ni badat?” frågar Sjur.

            ”Inte nu, men tidigare”, svarar den mörke.

            ”Är det kallt?”

            ”Så där. Men man kan inte klaga.”

            ”Det är en vacker strand ni har”, säger jag.

            Den mörke rycker på axlarna.

            ”Man kan inte klaga.”

            Pojkarna börjar diskutera något ovidkommande som kanske har med vattnets temperatur eller sandens beskaffenhet att göra; de låter som ett par som varit ensamma kanske lite väl länge. Och jag och min norske vän är vid det här laget tillräckligt charmerade av platsen för att ändra våra planer och stanna en natt i Skutvik.

            Vi inkvarterar oss i ett av gästgiveriets rum – med utsikt över stranden man inte kan klaga på – och går till livsmedelsbutiken för att proviantera. Innehavaren är en man i 70-årsåldern. Vi ställer en enkel fråga medan vi betalar, och får höra en livshistoria. Mannen berättar om hur han redan som liten pojke längtade efter en egen butik. ”Jag satt mellan lådorna på däcket på min fars fiskebåt, vågskummet slog in över relingen. Jag kände saltet mot ansiktet och tänkte på hur min butik skulle se ut. Mörkbruna hyllor och diskar. Jag var med vid hjellen, hängde fisk på tork, jagade bort måsar och tänkte på hur jag skulle bemöta mina kunder. Och när mina bröder pratade om att införskaffa nya redskap till båten, funderade jag över vilken utrustning jag skulle ha i min butik. Kanske en kaffekvarn. Och glasburkar med karameller...” Hans ögon glittrar som en pojkes. ”Under hela min barndom längtade jag efter att bli gammal nog för att öppna min egen butik. Så att jag skulle kunna hjälpa människor.”

            Sent på kvällen springer jag ned till den kombinerade receptionen och baren för att betala, eftersom vi ska åka mycket tidigt nästa morgon. Mannen bakom disken frågar var jag kommer ifrån, och varför jag stannade i Skutvik. När jag nämner Skulpturlandskap Nordland lyser han upp och börjar berätta om sitt och gästgivarnas engagemang i projektet. ”Vi är mycket glada över det här”, säger han. ”Det är så fint med skulpturen nere vid vattnet.” Och så sticker han till mig en liten folder om skulpturerna.

            När vi återvänder till stranden har tidvattnet lagt beslag på all sand. Vi går över klipporna till Stella Maris; fiolhalsen är till hälften täckt av vatten, intrycket av bortkastade eller uppspolade föremål är nu än mer påtagligt.

            På morgonen packar vi bilen tidigt, inga andra är uppe. Vi har lite bråttom men jag vill ändå gå ner till skulpturen och stranden. En stund står jag i sanden och tittar ut över vattnet; allt här är så vackert, så dramatiskt. Men också stilla. Och jag vill inte åka hem.

            Jag hör knappt Sjurs fotsteg.

            ”Du er også en havmann”, säger han och klappar min axel.

            Någon minut senare kör vi förbi skolan. Lektionerna har inte börjat ännu, men eleverna har samlats på skolgården. Och trots att vi kör ganska fort, lyckas jag få syn på ett bekant ansikte bland alla de okända barnen. Den ljuse pojken från stranden står lite för sig själv. Han får syn på vår bil, känner igen den, och lyser upp. Ögonblicket därpå – när han förstår att vi är på väg bort – förändras hans blick, och han ser ledsen ut.

            ”Vi måste nog återvända hit en dag.”

            Sjur skrattar till. Han har inte sett pojken, och när jag berättar om honom för Sjur skakar han på huvudet.

            ”Det var ju en massa ungar på skolgården. Är du säker på att det var pojken från igår du såg? Jag kommer inte ens ihåg hur han såg ut.”

            ”Jag minns honom tydligt”, svarar jag. ”Som ett av alla andra intryck på den här resan.”

           

Vi närmar oss Narvik. En lång, låg och vacker bro för oss över Efjorden, men istället för att fortsätta följa E6:an, stannar Sjur vid en rastplats och ser på klockan. ”Jag tror vi hinner med en liten avstickare.”

            Snart befinner vi oss på en smal, ljus väg över mörk berggrund, och med ens känns det som vi är tillbaka där denna resa startade, på Fårös västkust. På vår vänstra sida sluttar det ned mot Ofotfjorden, den vackra och breda infarten till Narviks hamn. Långt därute ser vi ett par lastbåtar, den ena är gnistrande grön i solskenet, den lyser som ett smycke, som en kråkeboll.

            Tysken Inge Mahns skulptur i Skarstad i Ballangens kommun, består av en två och en halv meter hög granitportal intill en på berget graverad cirkel med en diameter på åtta meter. I cirkeln ligger två stenklot, det större är en meter i diameter, det andra något mindre. Himmel på jord heter verket, och det är alldeles fantastiskt. Den graverade cirkeln är ett slags mandala, ett magiskt diagram som kanske mäter tid eller andra förändringar; mönstren på det mörka, släta berget ligger som ljusa, ytliga spår, precis som vägen som ledde oss hit.

            Vi ser in genom portalen, använder den som en öppning. Eller snarare som två öppningar, en från varje håll. Det är något alldeles speciellt med just portaler; de tvingar oss, lockar oss, att se, både det de omsluter och det som omger dem. Det går inte att låta bli. Mahns portal ger – trots materialet och den grovhuggna ytan – ett förvånansvärt lätt intryck.

            Min vän följer de graverade mönstren med blicken, sedan läser han i en av våra broschyrer.

            ”Cirkeln har samma mått som Epitaph”, berättar han. Och under ett hisnande ögonblick ser vi Toshikatsu Endos minnesverk förflyttat till det släta berget under våra fötter, omslutande både portalen, kloten och den graverade cirkeln.

           

Narvik blir sista anhalten på vår resa. Jag ska åka hem, och Sjur ska resa vidare för att möta sin far. Det är ett par timmar kvar till mitt tåg ska gå. Vi promenerar genom staden, kommer till en stor parkeringsplats intill Taraldsvika. Nedanför grusplanen, alldeles intill en bäcks utflöde i viken, ligger den ena delen av norrmannen Bård Breiviks skulptur Uten tittel/Utan titel. Återigen en portal, men inte lika smäcker och lätt som den i Ballangen. Breiviks portal är tung och kraftig, dess öppning trång och smal och omöjlig att ta sig igenom, också för ett barn. Vi skymtar staden genom öppningen.

            Följer man bäcken österut en knapp kilometer, når man skulpturens andra del, en hög och smal granitpelare. Den står på ett stenblock halvvägs ute i bäcken. Konstnären har – precis som Tony Cragg i Bodø – valt platsen för att den är ett gränsområde, med staden på ena sidan och naturen på den andra. Intentionen är att området mellan de två delarna ska bli en framtida skulpturpark.

            ”Nu har vi sett tio av skulpturerna tillsammans”, säger Sjur. ”Tjugotre återstår.”

            ”Så bra. Det betyder att jag måste komma tillbaka.”

Så börjar min tågresa tillbaka till Stockholm. Jag sitter vid fönstret och ser ned över den otroligt vackra Rombaksfjorden öster om Narvik. Solen skiner som på ett panoramavykort. Det är alldeles klart och jag kan se många, många mil; berg efter berg, fjäll efter fjäll, höga vattenfall och smala, djupa dalar. Det är som att flyga.

            Jag tänker på Nordland, landskapet som jag besökt under en tid, och alla dess skulpturer. Konstverk som är både speglar av, och fönster mot den omgivande naturen. Och likt naturen kommer konstverken att förändras. I takt med att en sönderbruten klippa blir nedslipad och mjuk av vågorna som slår in över den, kommer metaller att oxidera eller rosta, stenblock och betong att erodera, ändra färg, form och fasthet. Landskapet och skulpturerna går igenom samma faser som våra minnen – förfallet, bevarandet, resterna, ruinerna, fragmenten. Ingenting är statiskt, allt befinner sig i ständig förändring.

            Kvinnan i sätet mittemot mig somnar. I sömnen glider hon långsamt åt sidan. Jag har mina fötter på sätet intill henne. Jag blundar och slumrar själv till. När jag vaknar ömmar mina fötter. Jag öppnar ögonen och skrattar till. Kvinnan ligger på sidan, med mina fötter som kudde. Hennes huvud är tungt.

            Hon vaknar när jag rör mig, reser sig upp och slår sig ned intill mig. Hon säger att hon heter Magdalena och kommer från Kanada. Hon talar om sina resor, om Sydamerika, Afrika, Asien och Oceanien. Jag berättar för henne om Skulpturlandskap Nordland.

            ”Har skulpturerna något gemensamt tema?” undrar hon.

            ”Nej, inte något förutbestämt tema, i alla fall. Men egentligen skulle de alla kunna heta En ny samtale/Ett nytt samtal, som Kain Tappers skulptur på Vega.”

            Jag berättar för Magdalena om min norske vän som växt upp bland alla dessa höga berg och vattenfall och färgsprakande kråkeboller.

            ”När vi stod vid Inge Mahns skulptur i Ballangen så sa Sjur, ’Jag ser naturen mycket tydligare nu. Skulpturerna hjälper mig att se det som tidigare var nästan självklart, och därmed också osynligt, eller nästan osynligt. Konsten lyfter fram naturen, och naturen lyfter fram konsten.’

            ’Ett slags reciprocitet, med andra ord’, svarade jag.

            ’Ja’, sa han. ’Allt hänger samman.’”

            Magdalena nickar.

            ”Ja, allt hänger samman”, säger hon. ”Och ju fler pusselbitar man får ihop, desto mer förstår man. Det är förresten därför jag reser. För att samla pusselbitar.”

Håkan Lindquist

Stockholm, januari 2002

En något kortare version av den här texten 
publicerades i Allt om böcker våren 2002. 

Fotografiet föreställer Anthony Gormleys Havmann/Havemann i Rana. 

För fler fotografier från Skulpturlandskap Nordland, klicka här.