Tre dagar och två nätter

”Tre dagar och två nätter” är min sjätte roman. Det är en berättelse om kärlek, längtan och livsval, ett kammarspel med huvudsakligen två aktörer men med en handling som innefattar också andra människor, andra möten, och som – trots titeln – spänner över en lång tidsperiod. Romanen utspelar sig i Frankrike, i staden Nantes och i det lilla samhället Saint-Georges-sur-Cher. Huvudpersonen är en 17-årig kille, Guillaume, och hans drygt 90-årige farfar, Marcel. Guillaume pappa har varit gift tidigare, och Guillaume har halvsyskon som åldersmässigt skulle kunna vara hans föräldrar.

Guillaume är förälskad i sin bäste vän, Abdellah. De har haft sex några gånger, men för Abdellah verkar det bara vara något som sker på kul. Det är i alla fall så Guillaume uppfattar det. Efter ett gräl springer Guillaume bort från sin vän. Han kommer fram till en stor väg och beslutar sig hastigt för att lifta.

”Under bråkdelen av en sekund tvekade Guillaume. Han stod stilla med handen på handtaget, och kände hur en varm bris lekte med lockarna i nacken, kittlande och sinnligt som beröringen från någons fingrar, sedan krängde han snabbt av sig den lätta ryggsäcken, öppnade bildörren och satte sig på passagerarplatsen. Föraren var en medelålders man som påminde honom om en lärare han hade haft några år tidigare, innan han började på gymnasiet.”

En liten stund senare lämnar de Nantes. Guillaume inser ganska snart att de närmar sig byn där hans farfar bor. Han bestämmer sig för att hälsa på honom. Marcel är änkling sedan några år tillbaka. Han bor, ensam, kvar i huset han och hustrun flyttade in i för mer än sextio år sedan. Han tänker tillbaka på sitt drygt nittioåriga liv, på hustrun, på kriget som han var delaktig i när han var ung, och han tänker på en ungdomsvän som försvann i slutet av kriget.

”Marcel öppnade ögonen och såg på sina händer. De stela, krumma fingrarna, de bruna fläckarna som bara blev fler och fler, rynkorna som verkade söka sig allt djupare ned i den torra huden. Allt var ålderstecken. Det fysiska förfallet.

     Jag har smekt med de här händerna, tänkte han. Jag har rört vid människor jag älskat.

     ’Hur ska man verkligen veta att man gjort rätt?’”

Guillaumes besök hos farfadern varar i tre dagar och två nätter, och det är första gången sedan han var barn som han och Marcel umgås på tu man hand under en längre tid. De kommer närmare varandra och pratar om saker de aldrig pratat om tidigare, om kärlek och vänskap, om livsval och önskningar, och kanske är deras liv – trots åldersskillnaden och de olika förutsättningarna – inte så olika.

”Marcel reste sig mödosamt från stolen i samma stund som de första tunga regndropparna började falla över dem.

     “Det är nästan lite lustigt, Guitou. Det verkar som om vi båda, du och jag, lite långsamt och försiktigt och på olika sätt har närmat oss samma fråga, samma ämne.”

     Guillaume passerade farfadern, drog undan tygstycket och öppnade köksdörren.

     ’Vad menar du, papi? Vilket ämne?’

     Marcel stannade framför trappsteget, med blicken riktad mot pelargonerna. Regndropparna föll allt tätare. De skapade mörka, runda fläckar på hans kofta, först bara några enstaka, sedan allt fler. Och de ploppade metalliskt när de träffade målarburkens skeva lock. Tillfällighetsmusik, tänkte Guillaume, och lät valnöten falla ned i jorden intill trappan.

     ’Vänskapen och kärleken’, svarade Marcel med låg röst. ’Den vi söker och den vi finner. Och den vi väljer, och kanske också vårdar. Den är … Kärleken är som en växt, en blomma. Den har väldigt mycket egen kraft men behöver näring för att växa sig djupare, bli större, och utan omsorg dör den med tiden. Ovillkorligen.’”

De tre dagarna råkar också, utan att någon kunnat ana det, vara de sista dagarna i Marcels liv. När farfadern är borta återvänder Guillaume till Nantes och Abdellah, med sin sorg och sin saknad, men också med en större självmedvetenhet.

"Tre dagar och två nätter" ges ut av Telegram förlag som e-bok och pod. Du kan beställa båda varianterna via widgeten här nedanför. Om du vill ha ett signerat ex och/eller en pratstund kan du komma till Söderbokhandeln, Götgatan 37 i Stockholm.

Fyra e-böcker

Tre av mina tidiga romaner samt en liten novellsamling finns nu tillgängliga som e-böcker utgivna av Telegram Bokförlag.

”Requiem” är en liten samling bestående av fyra noveller. Den gemensamma tråden är att berättelserna handlar om barn samt att de utspelar sig i närheten av något vattendrag – sjö eller hav. Den första och tillika kortaste novellen, Blixtpojken, handlar om en döv pojke som upptäcker en ny förmåga. Den följs av titelnovellen som är inspirerad av en viss inspelning av Gabriel Faurés ”Requeim”. Därefter kommer Norrsken, en berättelse om två bröder som, utan att de egentligen önskat det, upptäcker Gunnar Ekelöfs poesi. Samlingen avslutas med den längsta novellen, Strandfynd, om två pojkar som en sommardag hittar något som de aldrig kommer att glömma.

Först ut av romanerna är debuten ”Min bror och hans bror” som du kan läsa mer om här. Eboken innehåller också en bonustext, novellen ”Sit back and let it happen”. Den har tidigare varit publicerad i ungersk översättning, ”Mindennap álmodunk, mindennap ébredünk” i tidskriften Mások, 2004, i fransk översättning, "Attends et laisse venir” i tidskriften Inverses, 2010, samt i engelsk översättning med samma titel som originalet i tidskriften T(our) Magazine, 2013. Det finns kvar ett begränsat antal av den fysiska utgåvan av ”Min bror och hans bror”. Den går att köpa eller beställa från NK Bokhandel samt Söderbokhandeln, båda ligger i Stockholm.

Särskilt glad är jag för att min andra roman, ”Dröm att leva”, kommer ut som ebok eftersom den fysiska utgåvan sedan länge är slutsåld på förlaget. Du kan läsa mer om berättelsen här. Bonustext i ebokutgåvan är novellen ”Regn och åska”. Den skrev jag på beställning för en antologi som skulle komma ut i fem länder kring Östersjön: Sverige, Finland, Lettland, Ryssland och Estland. Antologin skulle innehålla en text från varje land, och ges ut –- i översättning –- i alla fem länder. Tanken var att boken skulle delas ut till studenter i 17-årsåldern. Jag visste, bland annat från vänner i Moskva och Tallinn, att situationen för icke-heterosexuella i Ryssland och Estland skiljer sig en hel del från den i Sverige. Så jag bestämde mig omedelbart för att skriva en kort kärlekshistoria mellan två killar, en vacker och positiv berättelse som ändå inte skulle kännas overklig –- och framförallt inte omöjlig. Jag tänkte att novellen skulle kunna vara ett stöd för unga människor som sällan eller aldrig fick ta del av positiva skildringar av människor som blir förälskade i någon av samma kön.

Formatet för novellerna till antologin var begränsat, och redan då jag skrev ”Regn och åska” insåg jag att historien jag hade tänkt ut egentligen var större än novellformat. Jag ville skriva mer om Rein och Oscar. Jag ville berätta mer om deras kärlek, om lusten och den där fantastiska glädjen i att bli förälskad. Och någonstans på ett moln kanske det satt en liten queer-gud som hörde mig, för hela antologi-projektet strandade och boken kom aldrig ut. Jag fick aldrig veta varför. Men jag hade min novell, och jag hade alla mina tankar kring Rein och Oscar, och så skrev jag vidare. Det blev en roman, min femte, med samma titel som novellen. Så om du har lust att läsa mer om Rein och Oscar efter att ha läst novellen så kan du leta upp romanen. Och vill du läsa lite om romanversionen så kan du göra det här.

Den tredje romanen som Telegram ger ut som e-bok är min fjärde roman, ”I ett annat land”, som du kan läsa om här. Också den har lite bonusmaterial, dels ett efterord, dels en kort novell, ”Blixtpojken”. Den har tidigare varit publicerad i tidskriften ”Den blinde Argus”, 1993, samt i finsk översättning av Markus Nummi, ”Salamapoika”, i tidskriften Nuori Voima, 1995. ”I ett annat land” finns också som vanlig pappersbok.

Eböckerna kan du köpa direkt via widgetarna nedan. Eller via Elib, Adlibris, Dito med fler. Där kan du också hitta två av mina andra romaner som eböcker, ”Om att samla frimärken” och ”Regn och åska”. Samtliga eböcker går också att låna på bibliotek.

Regn och åska

“Regn och åska” är min femte roman. Det är en kärlekshistoria mellan två snart 17-åriga killar, Rein från Estland och Oscar från Visby i Sverige. I berättelsen försöker jag skildra den där fantastiska men också skrämmande känslan av att plötsligt bli upp-över-öronen förälskad, och av att börja utforska sexualiteten och sensualiteten. De båda killarna möts av en slump när Oscar och hans mamma för första gången besöker Tallinn, och det sker i början av Oscars sista sommarlov innan gymnasiet. Mötet leder till en efterlängtad förändring i både Oscar och Reins liv. En förändring som förflyttar berättaren, Oscar, från barndomen till något slags nästan-vuxet landskap.

Ursprungligen var “Regn och åska” en novell som jag skrev på beställning för en antologi som skulle komma ut i fem länder kring Östersjön: Sverige, Finland, Lettland, Ryssland och Estland. Antologin skulle innehålla en text från varje land, och ges ut – i översättning – i alla fem länder. Tanken var att boken skulle delas ut till studenter i 17-årsåldern. Jag visste, bland annat från vänner i Moskva och Tallinn, att situationen för icke-heterosexuella i Ryssland och Estland skiljer sig en hel del från den i Sverige. Så jag bestämde mig omedelbart för att skriva en kort kärlekshistoria mellan två killar, en vacker och positiv berättelse som ändå inte skulle kännas overklig – och framförallt inte omöjlig. Jag tänkte att novellen skulle kunna vara ett stöd för unga människor som sällan – eller aldrig – fick ta del av positiva skildringar av människor som blir förälskade i någon av samma kön.

Formatet för novellen var begränsat, och redan då jag skrev den insåg jag att historien jag hade tänkt ut egentligen var större än novellformat. Jag ville skriva mer om Rein och Oscar. Jag ville berätta mer om deras kärlek, om lusten och den där fantastiska glädjen i att bli förälskad. Och någonstans på ett moln kanske det satt en liten queer-gud som hörde mig, för hela antologi-projektet strandade och boken kom aldrig ut. Jag fick aldrig veta varför. Men jag hade min novell, och jag hade alla mina tankar kring Rein och Oscar, och så skrev jag vidare.

Romanen utspelar sig dels i Tallinn, dels i Visby, två städer som på många sätt liknar varandra. Båda har en medeltida stadskärna, båda har en mur som mer eller mindre innesluter de äldsta stadsdelarna. Så, likheterna finns där, men också olikheterna. En av de senare är språken – svenska och estniska. Rein och Oscar pratar engelska med varandra, även om jag skriver deras dialog på svenska.

Alla mina romaner har kopplingar till varandra, ibland tydliga – som Petr, en av huvudpersonerna i “Min bror och hans bror”, som återkommer som bifigur i min andra roman, “Dröm att leva” – andra mer subtila. I “Regn och åska” finns kopplingar både till “Om att samla frimärken” och “I ett annat land”. Det finns också en liten, liten koppling till min sjätte roman, den jag arbetar på just nu.

Provläs fler böcker hos Provläs.se!

"Regn och åska" utkom i mars 2011 på Charlie by Kabusa. Den finns också utgiven som ebok.
Recension i Svenska Dagbladet, 7 juni 2011.

Tysk översättning av Stephan Niederwieser, "Mein geliebter Regen", Bruno Gmünder Verlag, augusti 2011.

Nära vatten – tre noveller

"Nära vatten" – eller "Trois nouvelles au bord de l'eau" – är inte en roman men väl en liten novellsamling som ges ut av organisationen MEET i Saint-Nazaire, Frankrike. Utgåvan, som är tvåspråkig, svenska och franska, innehåller tre av mina noveller. Den franska översättningen är gjord av Philippe Bouquet. Det gemensamma temat är närheten till vatten. Två av novellerna utspelar sig vid Östersjökusten, strax norr om Oskarshamn, och en vid en insjö i närheten, Viksjön, ett par kilometer inåt land.

Den första heter “Requiem” och har tidigare publicerats i Tidningen Vi, 1997. Den handlar om en ung man som kommer till en sommarstuga han brukade vistas i som barn. Stugan tillhörde hans farmors syster, Edith, en pensionerad operasångerska som nyligen gått bort. Den unge mannen ska rensa upp och städa i stugan. Han hinner inte ens in i den förrän han översköljs av minnesbilder från hans och Ediths somrar. Novellen är inspirerad av dirigenten André Cluytens inspelning av Gabriel Faurés “Requiem” med sångsolisterna Victoria de los Angeles & Dietrich Fischer-Dieskau, samt organisten Henriette Puig-Roget, Elisabeth Brasseur-kören & Orchestre de la Société des Concerts du Conservatoire.

Andra novellen heter “Norrsken”. Den har tidigare publicerats i isländsk översättning i Morgunblaðið, 1997, samt på ungerska i antologin “Modern Dekameron”, 2007. Berättelsen handlar om två unga bröder, Kerim och Mark, och om hur den äldre, Kerim, under de sista månaderna av sitt liv mer eller mindre motvilligt, introducerar både sig själv och sin bror för Gunnar Ekelöfs poesi.

Den avslutande och tillika längsta novellen,“Strandfynd”, har inte varit publicerad tidigare. Den handlar om två unga pojkar, Ronny och Niklas, under ett sommarlov de nog aldrig kommer att glömma. Novellen har en otäck verklighetsbakgrund, en fartygsolycka i Kalmarsund då jag var barn. Edith, från “Requiem”, skymtar förbi också i den här novellen.

För ett par år sedan hade jag ett stipendium från MEET, som innebar att jag tillbringade tre månader i Saint-Nazaire, i en lägenhet på tionde våningen, med utsikt över staden, Loire-floden och Atlanten. Jag skrev på en roman, samt arbetade med några kortare texter. Det var tre mycket givande månader. Fotografiet ovan har jag tagit från mitt arbetsrum i lägenheten.

Jag vet inte ännu om boken kommer att få en svensk distribution. Den går hur som helst att beställa på amazon.fr.

Du kan läsa mer om MEET om du klickar här.  

Håkan Lindquist "Dröm att leva"

”Dröm att leva” är min andra roman. Den handlar om 18-årige Mikael. Hans mamma är svenska, hans pappa kom som 22-åring från dåvarande Jugoslavien. Familjen bor i Stockholm, och berättelsen utspelar sig strax efter det att de värsta oroligheterna i samband med inbördeskriget är över.

Mikael och hans pappa har planerat att resa tillsammans till Makedonien under sommaren, för att pappan, Risto, ska få återse sin familj, och för att Mikael ska få chans att se platserna där Risto växte upp. Men, det blir inte som de hade tänkt. Risto, som jobbar som byggnadsarbetare, omkommer vid en arbetsplatsolycka.

Ett par månader efter pappans död, bestämmer sig Mikael för att i stället – och på egen hand – resa till Skåne, till släktingar som familjen brukade umgås med då Mikael var liten. Och det är där – på tåget på väg mot Skåne – som berättelsen börjar.

Det är en märklig sommar för Mikael. Det vackra sommarvädret, landskapet och gården med alla växterna, träden och blommor, allt som växer och lever medan hans pappa är död.

Han umgås med sin släkting Tina, som är några år äldre än Mikael, och hennes pojkvän Robert. Tina och Robert har ett aningen turbulent förhållande, och vid ett gräl i bilen – på väg hem efter en utflykt till Hovs Hallar – tappar Robert uppmärksamheten, och råkar köra på en dansk musikstudent, Theo, som är på vandringssemester.

Theo är inte allvarligt skadad, men hans ena fot behöver vila ett tag innan han kan återuppta sin vandring. Tinas föräldrar föreslår att Theo ska få stanna på gården ett tag, och så blir det.

Mikael, vars sommar så här långt mest har inneburit nedstämdhet, sorg och huvudet fyllt av tankar kring liv och död, känner att han börjar vakna till liv igen i närheten av Theo. Långsamt öppnar han sig för världen omkring honom, och för kärleken. Kärleken till Theo.

Det finns en långsamhet också i berättelsen, i Mikaels tankar och reflektioner. Och lite situationskomik då han väl försöker närma sig Theo. Mötet sker inte riktigt då, och det tar plats någon annanstans. Men det är ett sinnligt och varmt möte, ett möte som på många sätt är betydelsefullt – och nödvändigt – för Mikael.

I gamla folksagor och berättelser inleds ofta kapitlen eller uppdelningarna, med ett slags summerande av vad som ska berättas, till exempel, ”Kapitel ett, i vilket den olyckliga flickan möter ett trollväsen som föreslår ett byte”. Jag lekte lite kring den modellen, men i stället för en summering inleds varje kapitel i ”Dröm att leva” med ett citat från en dikt, en berättelse eller en sång; citat som mer ger ett anslag för kapitlet ifråga.

Titeln har också en koppling till en dikt. Jag travesterar några rader av Gunnar Ekelöf: ”Ge mig gift att dö, eller drömmar att leva.”

När min första bok, ”Min bror och hans bror”, hade kommit ut, fick jag en förfrågan från Sveriges Television, om jag ville skriva en synopsis för en tv-film eller en kortserie. Jag funderade ut en historia, och skickade in ett par A4-sidor med ett sammandrag. SVT-folket tyckte om historien men ansåg att den skulle bli för dyr att filma, så de tackade nej. Och jag, som redan hade historien klar i huvudet, tänkte att jag lika gärna kunde skriva ned den som en roman, ”Dröm att leva”.

Originalutgåvan av "Dröm att leva" är slutsåld men under våren 2013 utkommer den som ebok på Telegram Bokförlag.

”Dröm att leva”, Rabén & Sjögren, 1996.
Dansk översättning: Dorthe Wendt, En særlig sommer, Modtryk, 1997.
Isländsk översättning: Ingibjörg Hjartadottír, Í draumi lífsins, Skjaldborg, 1998.
Tysk översättning: Stephan Niederwieser, Ein Traum vom Leben, Bruno Gmünder, 2008.

Håkan Lindquist "Min bror och hans bror"

”Min bror och hans bror” är min första roman, och troligen den av mina berättelser som hittills nått flest läsare. Berättelsen – som var min litterära debut – är översatt till elva språk. De senaste är engelska, spanska och polska.

Berättaren är Jonas, en kille i övre tonåren, som har haft en bror, Paul, som dog året innan Jonas föddes. Jonas har sedan han var liten, hört sina föräldrar berätta om den döde brodern. Vid ett tillfälle i boken beskriver han sin uppväxt så här: ”Hela min barndom har jag hört deras samtal om Paul, om sorgen efter hans bortgång. Jag tror att man kan säga att jag växte upp i en liten värld av sorg. Kanske är jag till och med frukten av ett tidigt stadium i mina föräldrars sorgearbete.”

När Jonas är i sjuårsåldern börjar han själv ställa frågor om Paul. Han nöjer sig inte längre med de – oftast upprepade – historier och anekdoter som föräldrarna gett honom. Han vill skapa sig en egen bild av sin bror.

En dag – då Jonas är 13 eller 14 – hittar han sin brors gamla jacka på vinden. I en av fickorna ligger ett brev till någon som heter Princi. Jonas blir nyfiken, och påbörjar strax en efterforskning som kommer att pågå i flera år, allt för att han ska få en mer nyanserad bild av Paul. Till sin hjälp har han till en början framförallt föräldrarna, samt Daniel, en barndomsvän till Jonas’ mamma.

Snart förstår Jonas att Paul – som dog då han var 15 år – under det sista året av sitt liv hade en intensiv kärlekshistoria med en ett år äldre pojke.

”Min bror och hans bror” är skriven liten grann som en deckare, med ledtrådar som leder till nya frågor, nya svar. Och nya insikter för Jonas. Lite drygt halvvägs in i boken sker en vändning, en förändring som gör att Jonas får nya möjligheter att nyansera sin bild av Paul.

Berättelsen handlar om sorg och saknad, men också om kärlek, längtan och vänskap. Jag började skriva den efter ett sommarhalvår då jag miste fem människor som stod mig mycket nära. Tanken var att jag skulle skriva en ”tröstbok” för mig själv, att berättelsen skulle vara ett verktyg för mig att gå vidare, att – åtminstone till delar – komma över sorgen. Eller sorgerna.

Jag jobbade i en bokhandel i Stockholm vid den tiden, och på en förlagsfest pratade jag med dåvarande förlagschefen på Prisma, Uno Palmström, om berättelsen. Jag hade ingen tanke på att försöka få den publicerad, men jag frågade Uno om han kunde läsa texten, och kanske – efter genomläsningen – ge mig lite råd inför framtiden, om jag skulle få för mig att skriva en ”riktig” roman.

Det dröjde flera månader innan Uno Palmström hörde av sig, och när han väl gjorde det var det sent en vardagkväll, nästan midnatt. Uno hade precis läst ut min berättelse. Han berättade att han tyckte väldigt mycket om den, och att han ville ge ut den. Jag var helt överraskad.

Det har gått flera år sedan dess. ”Min bror och hans bror”, berättelsen som skulle vara min egen tröstbok, har rest ut i världen på egen hand – om än med stor hjälp av översättare och utländska förläggare – och nått många läsare. Den har rört, och berört, andra, kanske också tröstat.

De två svenska utgåvorna av "Min bror och hans bror" är slutsålda på förlagen, men jag har kvar exemplar av den andra utgåvan (den som är avbildad ovanför den här texten). Den finns också att köpa eller beställa på NK Bokhandel, Hamngatan 18-20, 111 77 Stockholm. Tel 08 762 8104, samt på Söderbokhandeln, Götgatan 37, 116 21 Stockholm. Tel 08 640 54 32.
Under våren 2013 kommer "Min bror och hans bror" ut som ebok på Telegram Bokförlag.

Flera av översättningarna går att beställa via Adlibris. http://www.adlibris.com/

”Min bror och hans bror”, Rabén & Sjögren, 1993. Ny utgåva, Tidens förlag, 2002.
Dansk översättning: Tom Havemann, Min bror og hans bror, Høst & Søn, 1994.
Norsk översättning: Henning Hagerup, Min bror og hans bror, Gyldendal, 1994.
Holländsk översättning: Else Claus, Ik hab een broer gehad, Clavis, 1996.
Isländsk översättning: Ingibjörg Hjartadottir, Bróðir minn og bróðir hans, Skjaldborg, 1997.
Fransk översättning: Anne Ruchaud, Mon frère et son frère, Gaïa Editions, 2002. Pocketupplaga, 10x18, 2006. Ny upplaga, Gaïa Editions, 2014.
Ungersk översättning: László Farkas, Testvérem – testvéred, Masculus, 2004.
Italiensk översättning: Simona Colombo, Mio fratello e suo fratello, Edizioni del Cardo, 2006.
Tysk översättning: Carsten Neumann, Paul, mein großer Bruder, Bruno Gmünder, 2007. Tre ytterligare upplagor på kort tid. Pocketupplaga 2008.
Engelsk översättning: Håkan Lindquist, My Brother and His Brother, Bruno Gmünder, 2011.
Ny holländsk översättning: Ludwig Beukers, Mijn Broer en zijn Broer, Merc Books, 2011.
Spansk översättning: Raquel Vásquez Ramil, Mi hermano y su hermano, Editorial Egales, maj 2012. 
Polsk översättning: Justyna Czechowska, Mój brat i jego brat, AdPublik, maj 2012.

Håkan Lindquist "I ett annat land"

”I ett annat land” är min fjärde roman. Det är en berättelse om en flyktingfamilj – med koncentrationen lagd på den 14-årige pojken Aleks – som flytt ett krigsdrabbat icke angivet europeiskt land, och deras första tid i det nya landet, Sverige.

Upprinnelsen till berättelsen var ett radio- eller tv-inslag jag hörde, där någon uttryckte sin irritation över alla flyktingar som kommit och kommer till Sverige. Uttalandet var onyanserat och fördomsfullt, och jag blev förbannad över dumheten och okunskapen. För att ventilera min ilska – åtminstone lite grann – skrev jag mycket hastigt en monolog, ett slags försök till svar från en ung flykting på frågan ”Varför är du här?” En fråga som oftast ställs retoriskt, och med en helt annan vokabulär.

Under månaderna som följde började jag – i tanken – spinna en historia kring monologen. Den tog mer och mer form, men det var först två år senare som jag verkligen satte mig ned framför datorn för att skriva ned den. Då var berättelsen så genomtänkt och klar, att det bara tog ett par veckor att skriva den.

Jag har medvetet valt att inte ange vilket land Aleks, hans syster och föräldrar, kommer ifrån. Valet gjordes främst för att jag inte ville riskera att någon tycker att jag väljer sida i en viss konflikt. Det kan jag gärna göra i en diskussion eller i ett samtal, men med ”I ett annat land” ville jag främst skriva om detta att vara flykting, att tvingas lämna det man ser på som sitt hem, sitt hemland, att tvingas ge upp ett språk, att tvingas lämna vänner och släktingar, grannar och vardag, och i stället ge sig av på en mycket osäker resa till någon annanstans.

”Någon annanstans” var för övrigt arbetsnamnet på romanen, men när den skulle publiceras hade det nyligen kommit ut en roman med den titeln, och jag fick hitta på en ny. Men uttrycket finns kvar i berättelsen, och Aleks funderar en hel del kring det.

Aleks och hans familj har varit på flyktingförläggningen i Sverige i ett par månader då historien börjar. Han har så smått börjat lära sig det nya språket, och han börjar också ge sig ut på små utflykter från förläggningen, och möter då människor från trakten, både såna som är vänliga och intresserade och såna som inte har mycket till övers för utlänningar, oavsett om de är flyktingar eller invandrare.

Jag ville skriva om den stora fattigdom som drabbar den som befinner sig i en miljö där han eller hon inte kan det språk som omgivningen talar, men också den språkliga fattigdom som de flesta av oss känner av då det gäller att prata om eller beskriva något som är så traumatiskt att det blir i det närmaste ofattbart. Upplevelser av krig och dödande, övergrepp och förluster. Den totala förvandlingen av en tillvaro som tidigare har var trygg och självklar, men som nu är ett enda stort kaos.

Aleks har mist sin bäste vän, Soran. Hans älskade hund Mir är också död. Han saknar dem både väldigt mycket. Men långsamt börjar han att ta del av det nya språket, det nya landet, och flera av de människorna han möter hjälper honom – direkt eller indirekt – att gå vidare, att åter börja drömma, känna och leva. Och han börjar så smått att berätta.

”I ett annat land”, Kabusa Böcker, 2006. Under våren 2013 kommer romanen ut som ebok på Telegram Bokförlag.
Dansk översättning av Nanna Gyldenkærne, "I et andet land", Høst & Søn, 2008.
Isländsk översättning av Ingibjörg Hjartardóttir, "Annað land", Salka, 2016.

Håkan Lindquist "Om att samla frimärken"

”Om att samla frimärken” är min tredje roman. Den handlar huvudsakligen om den speciella vänskapen mellan en ganska så ensam pojke på väg in i tonåren och en medelålders olycklig man, en vänskap som varar i ett tiotal år. I berättelsen förekommer också en solförmörkelse som får stark symbolisk innebörd, en violinspelande konstnär och ett stort antal frimärken och fjärilar. Romanen utspelar sig i nutid, men med inskjutna, invävda återblickar.

Den äldre mannen, som heter Samuel, ägnar större delen av sin tid till sin stora frimärkssamling. Han bär på en stor och fruktansvärd hemlighet, en börda han burit på under mycket lång tid och som har påverkat hela hans tillvaro.

Historien – som berättas av pojken, Mattias, som vuxen man – börjar med att han får veta att Samuel, har dött. Mattias reser tillbaka till sin barndomsstad, Oskarshamn, för att vara med vid begravningen. Besöket innebär att en mängd minnesbilder från barndomen och ungdomsåren dyker upp i hans tankar, han minns med ens samtal och möten, diskussioner och utflykter med Samuel tydligare och klarare än han kanske gjort tidigare. Minnesbilderna blir tillsammans med en del av den äldre vännens efterlämnade tillhörigheter, ett slags pusselbitar, ledtrådar som ger Mattias en mer nyanserad och initierad bild av Samuel, och när berättelsen närmar sig slutet förstår Mattias också den fulla innebörden av Samuels hemlighet.

”Om att samla frimärken” handlar mycket om detta att minnas, att se tillbaka och med nuets erfarenheter och händelser få en förklaring till, eller en nyansering av, det som hände tidigare. I romanen får vi ta del av inte bara Mattias’ minnen, utan också Samuels minnen från sin ungdom och barndom i 1930-, 40- och 50-talets Oskarshamn.

Jag är mycket intresserad av minnen, våra sätt att handskas med våra minnen, våra sätt att prata om våra minnen. Och de små skillnaderna som förekommer då man vid olika tillfällen återberättar en specifik händelse. Även om man hela tiden tycker sig ha ett mycket tydligt och klart minne av vad som hände, så blir återberättandet lite olika för varje gång.

Kanske minns man en händelse från sin barndom, en släkting som kom på besök en höstdag och så, efter en diskussion om något, började några att gräla. Man minns hur rösterna blev allt mer högljudda, kanske minns man också enstaka ord. Och så, slutligen, en dörr som slår igen och det blir tyst.

Nästa gång man berättar om händelsen är också en hund med i handlingen, kanske är det släktingens hund. Och i takt med att grälet blir alltmer hetsigt, börjar hunden att gnälla och slutligen yla och skälla.

Tredje gången man berättar om händelsen kommer man kanske inte längre ihåg vem det var som kom på besök, bara att det var någon vuxen, kanske en granne. Men man minns den här gången tydligt – och berättar därmed också – att hundens svans kom i kläm i dörren som slogs igen, och att höstlöven som virvlade utanför fönstret var intensivt gula.
     Så där kan det hålla på, och de olika berättelserna behöver inte innebära att den ena minnesbilden är mindre sann än den andra. Det är bara andra betoningar, andra vinklingar, något som i förlängningen förstås kan leda till en annan slutsats eller insikt, en annan syn på den ihågkomna händelsen.

Det finns förstås flera teman i romanen, ett av dem handlar om skuld, men det brott eller den oförrätt som har framkallat skulden, har aldrig upptäckts, brottet/händelsen skedde i det fördolda. Vad händer hos den människa som bär på en skuld som ingen annan än hon själv känner till? Vart kan hon gå för att få tröst, och hur ska hon kunna sona ett brott som aldrig upptäckts?
     Det finns en musikalisk term som är ett av de vackraste orden jag vet. Det är agogik, det vill säga de små tempoförändringar som kan förekomma inom ett givet huvudtempo. Tempoförändringar som – trots att de ytterst sällan finns angivna eller föreslagna i noterna – är nödvändiga för att musiken ska kännas levande. I Nationalencyklopedin skriver man: ”Skickligt utförd märks [agogiken] aldrig i sig själv, utan endast genom sin verkan, vilken kan vara att förtydliga uppbyggnaden hos ett motiv eller en fras eller att framhäva ett visst uttryck.”
     Jag har valt att låta en del av återblickarna i romanen återkomma vid ett par, kanske till och med tre tillfällen, men så gott som alltid med en agogisk förändring, ett litet tillägg eller något som fallit bort, tagits bort, detaljförändringar som gör att accenten förskjuts, betoningen blir en annan.

I den här romanen är det flera personers olika minnen som träder fram. Dels via berättaren, Mattias, en man som närmare sig fyrtioårsåldern, och hans minnen från tonårstid och barndom, perioden då han bland annat lärde känna den då medelålders Samuel som fortfarande bodde kvar hemma hos sin mamma.

Samuel i sin tur berättar om sin ungdom och barndom för Mattias, och om sitt livs stora kärlek, sjömannen Wilhelm som klev iland på Norra kajen i Oskarshamn en sommardag året efter att andra världskriget tagit slut, berättelser som Mattias bär med sig, minns och återberättar i romanen, de blir ett slags flerstegsminnen, kanske skulle man kunna prata om adopterade minnesbilder. Eller ett förvaltande av någon annans minnen, ett förtroendeuppdrag.

När Mattias återvänder till Oskarshamn, barndomsstaden, för att vara med på Samuels begravning, träffar han bland andra Samuels gamla mamma, den nästan hundraåriga Carolina. Också hennes minnesbilder kommer fram i romanen, dels återberättade av Mattias eller Samuel, men också från henne själv, halvliggande, halvsittande på en liten soffa i rummet på sjukhemmet Björnbacka där hon bor. Hennes minne är diffuserat av ålder och sjukdom, men också hon har en mängd klara minnen även om hon kanske inte längre kan sätta in dem i någon kronologi. För Mattias blir ändå Carolinas minnesbilder ytterligare pusselbitar eller ledtrådar i hans försök att skapa sig en mer fullständig bild av den döde vännen.

Precis som med min första roman, ”Min bror och hans bror”, har jag valt att förlägga handlingen till Oskarshamn, min födelsestad och platsen där jag växte upp. Det har jag gjort främst för att jag vill vara trogen en miljö. Mina egna minnesbilder och intryck av staden, tillsammans med allt jag hört av släktingar och vänner under min uppväxt, allt jag läst i tidningar och böcker, gör att jag har en ganska så tydlig bild av staden, och därför lättare kan skriva om en händelse – fiktiv eller verklig – också om den utspelar sig på 1930-talet eller 50-talet.
     Omslagsbilden till den svenska utgåvan är en målning av den brittiske konstnären Glyn Philpot, "Man in a Leather Jacket", från 1916. Porträttet har en direkt koppling till romanen, samtidigt som det förmedlar en del av stämningen från berättelsen.

”Om att samla frimärken”, Kabusa Böcker, 2003. Romanen finns också som ebok och pocket, 2012.
Fransk översättning: Anne Ruchaud, ”De collectionner les timbres”, Gaïa Editions, 2004.
Italiensk översättning: Simona Colomba, ”Il collezionista di francobolli”, Edizioni del Cardo, 2007.
Tysk översättning: Stephan Niederwieser, "Der Briefmarkensammler", Bruno Gmünder, 2010.
Engelsk översättning: Håkan Lindquist, "On Collecting Stamps", Bruno Gmünder, februari 2012.