måndag 6 februari 2012

Abdellah Taïa – Ett arabiskt vemod

”Jag var tolv, och det hände fortfarande att jag strövade omkring på gatorna barfota. Barndomen hade inte lämnat mig. Det kommer den förresten aldrig att göra. Den nakna barndomen.”


Citatet är från Abdellah Taïas ”Ett arabiskt vemod” (Une mélancolie arabe), den marockanskfödde författarens tredje roman och den första som kommit ut på svenska.


Abdellah Taïa föddes 1973 i Salé, Marocko. Han bor sedan slutet av 90-talet i Paris, och det var där, i den franska huvudstaden, som han började skriva. Hans romaner är självbiografiska utan att vara privata. Naket och utlämnande skriver han om sitt liv, ett liv där alla tider – barndomen och ungdomen i Marocko, det mer vuxna livet i Schweiz och Frankrike – är lika närvarande, där fragment eller händelser från olika tider vävs samman i en beskrivande och målande prosa som på samma gång är kortfattad och poetisk.


”Ett arabiskt vemod” tar sitt avstamp i en händelse då Abdellah var tolv år. En ung pojke med en pockande sexualitet som han gärna ville utforska ytterligare tillsammans med någon annan pojke eller ung man. Men i just det här försöket förvandlas mycket snart det lustfyllda och upphetsande till en veritabel gruppvåldtäkt. Av en slump blir övergreppet avbrutet, och den tolvårige Abdellah springer ut ur huset där han har hållits instängd, och ut på gatorna i stadsdelen Hay Salam.


”Jag springer fortare och fortare. Jag springer länge. Tar in luft genom min vidöppna mun. Jag känner inte längre mina stora fötter. Jag känner inte längre min lilla näsa. Jag känner inte längre av mig själv. Jag är utanför mig själv. Jag är tyngdlös. Jag kommer snart att flyga, korsa världarnas gränser. Försvinna bland molnen, komma tillbaka och se, se mig själv.”


Abdellah springer ut i världen, med sin stora dröm om att få arbeta med film, och med en stark längtan efter att få möta kärleken, uppleva kärleken. Och kanske kan man beskriva ”Ett arabiskt vemod” som en kärlekshistoria. Kärleken till filmen, och kärleken till några pojkar och män som författaren möter. Längtan efter kärlek. Och sorgen över en kärlek – till algeriern Slimane – som trots alla känslor, all åtrå, all närhet, visar sig vara omöjlig.


Slimanes ögon är svarta, alltid svarta. Till och med när de tittar på mig. De lockar mig. De gör mig blyg. De skrämmer mig. Jag böjer mitt huvud. Jag vill varken trotsa dem eller förföra dem – det har jag redan gjort! Jag vill bara gå in i dem, älska dem, se mig själv genom deras ljus.”

Det är jag och min vän Davy Prieur som tillsammans har översatt romanen till svenska, en översättning som jag inte tror någon av oss hade klarat av på egen hand. Det har varit ett mycket spännande och berörande arbete/samarbete. Vi har sprungit vid sidan av Abdellah, drabbats av hans feber, smittats av hans lust, hans kärlek, och sörjt över hans förlust.


Jag tänker att Abdellah Taïa är sina romaner. Han skriver sitt liv. För att finna sig själv. För att visa sig själv, stå naken inför oss som läser hans berättelser, vi som vill ta del av hans liv.


Vi tillbringade några timmar tillsammans, Abdellah Taïa och jag, en dag i Paris några veckor före jul 2010. Han mötte mig vid mitt hotell i närheten av Gare du Montparnasse, sedan följde en lång vandring genom Maraiskvarteren – från kafé till kafé – med ständiga avbrott för ytterligare någon sekvens ur hans liv. Vid ett litet bageri med algeriska specialiteter stoppade han mig med sin hand på min arm. ”Det var hit jag gick när jag kom till Paris och porten till huset där min vän bodde var låst. Jag hade inga pengar, men de gav mig pengar så att jag kunde ringa min vän.” 


Jag fick höra flera liknande berättelser, delar av hans historia som i mina tankar blev ytterligare bitar i ett pussel där motivet började ta form redan då jag först läste ”Une mélancolie arabe” och ”L’armée du salut”. För varje pusselbit blir bilden större, tydligare och djupare. Jag tycker väldigt mycket om den bilden, och jag vill gärna att den växer sig än större.




Abdellah Taïa ”Ett arabiskt vemod” (Une mélancolie arabe).


Översatt till svenska av Håkan Lindquist & Davy Prieur.

Elisabeth Grate Bokförlag, februari 2012.



Fotografierna av Abdellah Taïa är tagna av Laurent Denimal.