Helge och fiolerna

Jag har i min ägo en del böcker som har tillhört min farbror, konstnären Helge Lindqvist. Det är mestadels romaner men också böcker om musik och konst. En av böckerna är J. A. Carlös ”Fiolbyggnadskonsten”. Men den vackra ryggen luras. I själva verket är det flera böcker som bundits samman i en volym. Det börjar med Ernst Schlesingers ”Ur stråkinstrumentens och dess stora mästares historia” från 1922, därefter följer den tunna ”Om fiolbyggnad” av signaturen Fioldillare. Sedan kommer Carlös bok i en utgåva från 1933 innan allt avslutas med Arvid Hedlunds ”Lärobok i fiolspelning” från 1925. Jag vet inte vem som har bundit in volymen, kanske var det Helge själv.

På pärmens insida har han limmat in en bild från en tidning, ett fotografi med bildtexten ”Emil Telmányi är solist i Carl Nielsen-konserten kl. 22.15.” Jag tror det rör sig om en radioutsänding. På motsatta sidan har Helge skrivit både namn och adress, Dammgatan 17, Oskarshamn. Där bodde han med sina föräldrar, men med tiden flyttade han ihop med Else Torp i en annan lägenhet i samma hus, och i ännu en annan lägenhet, en etta med kök, bodde mina föräldrar, mina tre äldre bröder och jag under de första 14 månaderna av mitt liv. Det fanns bara kallvatten, och utedass i en länga nere på gården. 

På nästa bokuppslag sitter ytterligare ett par inlimmade fotografier med rubriken ”I fiolmakarens verkstad”, och där ligger också ett löst ark:

Program

Onsdagen den 15 mars 1939 kl. 8 e.m.

Violinvirtuosen David Hait 

1. Francoeur-Kreisler: Siciliano och Rigaudon 

2. C. Saint-Saëns: Konsert H-moll 

3. a) Schubert-Wilhelmi: Ave Maria (på mångas begäran) 

b) Mozart: Menuett ess-dur 

c) Mozart: Menuett d-dur 

4. a) Mendelssohn-Achron: På sångens vingar 

b) Kreisler: Caprice Viennois 

c) de Falla-Kreisler: Spansk dans (på mångas begäran) 

5. P. Sarasate: Zigenarvisor

På insidan av den bakre pärmen finns en ficka som innehåller två bilagor till Carlös bok, ritningar till en Stradivariusmodell – Cremona 1720. I fickan ligger också en tunn mall för utformandet av fiollådans f-hål samt ett vackert blått kalkerpapper som använts för att föra över ritningarna till träet, och slutligen en liten bruksanvisning för Sandviks Limpärlor från Stockholms Benmjölsfabrik A.-B.

Helge hade två fioler. Den ena hade han köpt och den andra hade han byggt själv bland annat med hjälp av de här böckerna. Helges pappa jobbade under en period på Syrgasfabriken i Oskarshamn, och däruppe på vinden hade han en liten verkstad, med hyvelbänk och lite verktyg. Det var där som Helge byggde sin fiol någon gång kring 1933. En av dem som lärde honom spela var Josef Vohrysek, en judisk flykting som kom till Oskarshamn som tonåring i början av kriget. Han var klassiskt skolad violinist, och möjligen var det på någon konsert han först träffade Helge. De blev hur som helst vänner. Josef Vohrysek bodde kvar i Oskarshamn in på 1950-talet. Sedan återvände han till Prag där han bland annat var verksam som översättare av svensk och skandinavisk litteratur. Han var också med att bilda Charta 77.

Helge spelade också med i ett folkdanslag som var knutna till nykterhetslogen Enighet. De hade spelningar bland annat på Folkets Park.

Du kan klicka på fotocollaget för att se en större bild.

Helge Lindqvist "Konsten – verkligheten"

Helge Lindqvist. Troligen sent 1940-tal.


Den maskinella teknikens snabba framsteg i senare tid, orsakade till en början hos de flesta en blåögd tro på möjligheten att tekniken ensam, skulle frälsa oss från en fruktan för nöd och osäkerhet. Eftertankens kranka blekhet kom, då det visade sig att de goda möjligheterna på grund av mänskliga bristfälligheter förfuskats, och ersatts av en strävan att utnyttja de tekniska framstegen i egoistiska nedbrytande syften. Följderna av en oförmåga till anpassning i stort, har blivit vantrivsel och ett fruktansvärt gnissel som bara tycks öka i styrka och omfattning. Det är mot denna bakgrund av allt mer förhårdnade livsbetingelser man måste förstå den reaktion som sedan länge gjort sig märkbar, särskilt starkt inom de bildande konsterna.

Att belysa sociala missförhållanden är en av konstens uppgifter (ex. Daumier) men att utreda och avhjälpa dem ligger i andras händer. Att söka återfinna ”melodin som försvann”, berika den visuellt samt vidga den emotionella världsbilden, och därigenom motverka andlig stagnation och slentrian, är den nyskapande konstens uppgift.

Den påbörjade strävan att återfinna ”melodin som försvann”, inleddes omkring sekelskiftet av expressionisterna, och resulterade i att de sökte förnyelse i äldre primitiva kulturers konst, där denna melodi klingar med hela sin ursprungliga friskhet och styrka. Gemensam var metoden att utesluta vissa för bilden ovidkommande detaljer, samt överdriva och förstärka det dominerande och karaktäristiska i motivet, för att på detta sätt få en stark uttrycksfullhet i bilden. Ett sådant sätt att uttrycka sig på är ett steg bort från det passiva avbildandet, och har sitt berättigande helt och hållet i den styrka varmed konstnären med de medel, färg, lera, trä eller vad som helst som står honom till buds, förmått ge ett abstrakt uttryck av sig själv och omvärlden. Största landvinningen var den medvetna avsikten att återge materialet dess viktiga medskapande och impulsgivande plats i arbetsprocessen. I stället för att förnekas eller påtvingas egenskaper som var det främmande, skulle konstnären antingen han arbetade konstruktivt, eller inituitivt, ledd av sin känsla för kvalitet, låta färger eller volymer framträda nakna i sitt egenvärde, liksom av sig själva förädlade till ande och ljus. Allt detta bildade en brygga över till en illusionsfri formgivning.

Med anledning av en förestående utställning av non objektiv (icke illusionistisk) konst i Sydöstra Sveriges konstförening, kan det vara skäl att skriva några rader om de i saken aktiva konstnärernas inställning.

Om en skulptör skapar en konkret form som inte skall ge illusion av en i naturen förut existerande konkret form, kan man kalla denna av honom skapade form icke föreställande i föremålslig betydelse. I en annan betydelse kan den vara föreställande, nämligen i den betydelse individualpsykologien ger ordet föreställning. ”Med föreställning menar man upprepningen av en förnimmelse utan att dess föremål är närvarande. Det är alltså en reproducerad, blott i tanken åter framkallad förnimmelse, ett bevis för självorganets skapande förmåga. Det är icke så, som om den redan uppkomna och av själens skapande kraftredan påverkade förnimmelsen helt enkelt upprepas, utan den föreställning, som en människa gör sig, bestämmes helt och hållet av hennes egenart, är alltså ett nyskapat konstverk, icke enbart reaktion”. Adler. Ett exempel: Konstnären uttalar ordet spanskt. Han förnimmer då en känsla som han analyserar och märker bestå av visuella och akustiska intryck. De visuella från Louvremuséet i salen för spanska mästare, innehålla en känsla av strängt allvar och storhet. Mot detta allvar bryta sig de akustiska intrycken från en konsert, där den spanska musikens karaktäristiska rytmer är det dominerande. Han känner ett behov av att, på ett vitt papper med kraftiga linjer dragna med kol, förena och avbörda sig dessa båda intryck. Efteråt kommer han att tänka på den centrala plats som det svarta intar i spansk konst och vardagsliv. Omedvetet har han valt att uttrycka sig med kolet, som här tillsammans med idén bildar form. I de flesta fall kan han inte, eller har han inget behov av att veta varifrån, och på vilka vägar, impulser når honom.

Att citera några ord kan här vara lämpligt. ”Hur vill man att en åskådare skall uppleva min bild, som jag själv har upplevt den? En bild kommer till mig långvägs från; vem vet hur långt från, jag har skymtat den, sett och skapat den, och dock ser jag icke nästa dag vad det är jag har målat. Hur kan man tränga in i mina drömmar, mina instrinkter, mitt begär, mina tankar, som har tagit lång tid att mogna och komma fram i ljuset; och hur vill man gripa, vad jag har lagt däri, kanske mot min vilja?”

”En bild är inte tänkt och fastställd på förhand. Medan man skapar den, följer den tankens rörlighet. När den är färdig, förändrar den sig ytterligare efter sinnesstämningen hos den som betraktar den. Ett måleri lever sitt liv som ett levande väsen, underkastat de förändringar, som det dagliga livet pålägger oss. Detta är naturligt nog, eftersom en bild lever genom den som betraktar den.”

”Alla vill förstå måleriet. Varför prövar man icke på att förstå fåglarnas sång? Varför älskar man natten, en blomma, allt vad som omger människan, utan att försöka förstå det? Medan man alltid vill förstå då det rör sig om måleri! Om man alltid först och främst ville förstå, att konstnären arbetar av nödvändighet; att också han är ett simpelt element av denna världen, som man inte skall tillmäta större betydelse än så många andra ting i naturen, som förbryllar oss, men som vi icke söker att förklara.” Picasso.

”Borde vi inte oftare ha den känslan, att det är något som behöver uppenbaras i vår inre värld, innan vi förnärmat och ursinningt sätter oss till motvärn inför ett nytt sätt att måla. Det är vackert när en människa blir varse sina egna inre tomrum utan att se förgrymmad ut, ty i verkligheten har man intet förstånd utan genom uppenbarelse.” Kylberg.

De som mena att konsten skall förhålla sig passiv, och endast spegla den yttre konkreta sidan av verkligheten, har inte erfarit stor del av verklighet. Att levande förvandling i konst synes dem lika förfärlig som livets eviga förvandling. En absolut eller total verklighet kan väl ingen uppfatta, för – som Paul Valéry säger – ”om vi visste skulle vi inte tala, inte tänka, inte ha något att säga varandra”. Konstnären begär bara ett erkännande av sin rätt till verklighet i mänsklig betydelse, av mesta möjliga förmåga till igenkänning, och komplicerade sinnesförnimmelser. Därför har de konstnärer som söka nya värden och som vill häja måleriet och skulpturen i nivå med musiken, till ett rent medel att uttrycka känslor, större rätt att misslyckas, än de som färdas en redan banad väg.

Helge Lindqvist
Artikel publicerad i Oskarshamns-Tidningen den 28 april 1948.

Helge Lindqvist - A short presentation in English

The Swedish artist Helge Lindqvist was my uncle. I've always loved his art, and I do think that his work ought to be more appreciated, also today, some forty years after his death. This is just a short text about Helge. In time I will probably add more, maybe also some quotations from, and texts by, Helge Lindqvist himself.

Portrait of Helge Lindqvist by Sten Lindahl, 1956. Detail.

Helge Lindqvist was born on December 18, 1913, in Virbo, Misterhult in Småland. He was a painter but he also made drawings and sculptures. He began painting in the late 30’s, mainly landscapes, but later his work tended to be more and more non-figurative. He was one of the members in an artist group led by Arvid Källström (1893-1967). In this group Helge Lindqvist was considered the painting constructivist, but he also made landscapes, still lives, serigraphies, collages and glass mosaics.

Helge Lindqvist was educated at Arvid Källström’s art school in Oskarshamn between 1940 and 1945, and at Académie de la Grande Chaumière in Paris 1947, together with the painter Sten Lindahl, also from Oskarshamn and also member of Källström’s group. The group had exhibitions in Oskarshamn and several other Swedish cities. Helge Lindqvist also had exhibitions at Liljevalch’s Art Gallery and Galleri Brinken, both in Stockholm, as well as in Paris 1952.

In 1954 Helge Lindqvist married a Danish woman, Else Torp. Their honeymoon trip went to Tarragona in Spain. Helge sold some still not painted works to finance the trip. Some of these works were made during the trip. The year after the marriage their daughter Rosine was born, and in 1964 they adopted another girl, Anna.

A writer for the daily paper Oskarshamns-Tidningen using the pseudonym H. G-m wrote these lines after an exhibition in 1948: “The most pronounced features in Helge Lindqvist’s art, is the elegancy and the intimacy. Although he sometimes strikes powerful chords, they are to be considered as a defence against a surrounding which is too realistic and unphilosophic. When it comes to the lines he is more secure. And the line holds shows an astounding skilfulness.”

Helge Lindqvist was also very interested in music. He built his first violin in the 1930’s, and he was member of a group of musicians that used to perform now and then. During the Second World War he befriended some Polish and/or Jewish refugees. One of them, Josef Vohryzek, was a classical violinist who gave Helge Lindqvist lessons.

Like many artists, Helge Lindqvist couldn’t live from his art alone. In the 1960’s he worked at the Scania factory in Oskarshamn as truck-driver. In the summer of 1967 – a few months before the death of Arvid Källström – Helge Lindqvist died from the damages he got from an accident in the factory. By the time of his death, he was 53 years old.

For pictures of Helge Lindqvist's work, please check my other text, "Konstnären Helge Lindqvist".

Konstnären Helge Lindqvist

Helge Lindqvist på utflykt, ca 1945. Foto: Nils Holgersson.


”Jag vill sammanställa formala delar aktivt mot varandra och se vad som händer. Här spelar propotionernas skönhet en väsentlig roll tillsammans med färger. För dem som arbetar med bildande form – i konkret bemärkelse – står de konstruktiva problemen i centrum, och då är det mycket naturligt att en konstruktiv fantasi för bilden uttrycker sig nonfigurativt arkitektoniskt. Sen kan man givetvis arbeta med olika slags bilder. Öppna, som är på väg ut ur sin gestalt, eller slutna, samt en kombination av både, statiska och rytmiska jämviktslägen m.m.”

”En arkitektonisk komposition kan liknas vid en patiens som måste gå ut. Den ska stämma i sina delar, och även som helhet = form. Den får inte vila på eller spegla tillfälliga sinnesstämningar, utan symbolisera en medvetet omfattad konstidé. Denna gamla klassiska idé om arkitekturen som typen för konst, står i motsättning till den romantiska konstuppfattningen.”

Helge Lindqvist i en tidningsartikel från 1952, inför den stundande utställningen på Salon des Réalités Nouvelle i Paris.
















Jag har länge tänkt att jag skulle göra en hemsida eller skriva en blogg om min farbror, konstnären Helge Lindqvist, och idag börjar jag. Tanken är att jag med tiden ska lägga in mer text om Helge, kanske också någon text av honom, samt en del bilder av hans verk. Han är värd uppmärksamhet, också idag, drygt fyrtio år efter sin död.












De verk som är avbildade på den här sidan är alla i min ägo. Det är också jag som – med skiftande resultat – fotograferat konstverken. Det här är de första bilderna, men det kommer fler. Och när jag lärt mig den här bloggtekniken lite bättre, kommer jag också att lägga in bildtexter med namn, mått och årtal för de respektive konstverken.







Konstnären Helge Lindqvist föddes den 18 december 1913 i Virbo, Misterhults socken i Kalmar län. Han var målare, tecknare och skulptör. Helge Lindqvist började måla i slutet av 1930-talet, till en början ofta naturalistiska motiv men med tiden gick han mot ett mer nonfigurativt måleri. Han var med i den s k Källströmsgruppen under ledning av Arvid Källström (1893-1967), där han sågs som den målande konkretisten. Vid sidan av det nonfigurativa målandet utförde Helge Lindqvist också landskap, stilleben, serigrafier, collage och glasmosaiker.







Helge Lindqvist utbildade sig vid Arvid Källströms målarskola i Oskarshamn 1940-45, samt vid Académie de la Grande Chaumière i Paris 1947, där han vistades tillsammans med bl a Sten Lindahl, också han oskarshamnare och medlem av Källströmsgruppen. Tillsammans med Källströmsgruppen hade Helge Lindqvist utställningar i Oskarshamn, Kalmar, Växjö och många andra svenska städer. Han har också varit utställd på Liljevalchs Konsthall och Galleri Brinken i Stockholm, samt utomlands, bl a i Paris 1952.



















1954 gifte han sig med danskan Else Torp. Bröllopsresan gick till Tarragona i Spanien, och den finansierades huvudsakligen av att Helge sålde konstverk som han ännu inte hade utfört. En del av de verken kom till under resan. De fick en dotter året därpå, Rosine, och 1964 adopterade de en liten flicka, Anna.







I Oskarshamns-Tidningen kunde man i maj 1948 läsa dessa rader av signaturen H. G-m i samband med en utställning: ”Elegans och intimitet äro de mest utpräglade dragen i Helge Lindqvists konst. Även om han stundom slår an kraftfulla ackord, så äro dessa mera att uppfatta som ett värn mot en allt för realistisk och ofilosofisk omgivning. Så rör han sig så mycket säkrare på de inre linjerna. Och den eleganta linjeföringen har en häpnadsväckande skicklighet.” Skribenten A. Stv i Oskarshamns-Nyheterna var inte lika hänförd: ”Om denna förvirrade konst skall vara ett uttryck för tiden måste man liksom när det gäller 40-talslitteraturen fråga var gränsen går – vad är äkta, och vad är ’Camera Obscura’?”







Helge Lindqvist var också mycket musikintresserad, och byggde själv en fiol på 1930-talet. Han var med i IOGT-NTO:s folkbandslag, som uppträdde bl a i Folkets Park. På 1940-talet umgicks han en hel del med några polsk-judiska flyktingar, en av dem, Josef Vohryzek, var klassiskt skolad violinist, och av honom fick Helge Lindqvist en del lektioner.






















Helge Lindqvist kunde inte leva på sin konst, och på 1960-talet arbetade han på Scania i Oskarshamn. Sommaren 1967 – några månader före Arvid Källströms död – omkom Helge Lindqvist efter en arbetsplatsolycka. Han blev 53 år.





Från 14-månaders ålder och fram till strax före min åttaårsdag, bodde jag och min familj i ett hyreshus bara ett par hundra meter från Helge och Else Lindqvists villa. Vi besökte ofta varandra, och jag tyckte väldigt mycket om att vara hemma hos Helge och Else. Deras villa var ett tämligen nybyggt enplanshus, med konst på alla väggar, främst Helges verk, men också verk av konstnärskollegor från Källströmsgruppen. Det stora panoramafönstret ut mot Dejegatan hade Else målat. Det ljus som trängde igenom var färgat i rött, grönt och blått. Jag tyckte det var fantastiskt vackert. Överallt i huset fanns det spännande och fantasieggande saker – strandfynd, skisser och färgtuber, skulpturer och målningar, uppspända på ramar eller liggande i rullar.







Än idag tänker jag att mitt intresse för bilder, för konst, för former och linjer, till allra största del har sitt ursprung i de där tidiga besöken hos Helge och Else. Där fanns en estetik som gjorde sig gällande i allt från de moderna – och oftast danska – femtiotalsmöblerna, till de svarta, glänsande handtagen på de mörklaserade trädörrarna. Men estetiken kändes aldrig kall, och hänförelsen över en upphittad sten eller en skärva från en flaska som gått i kras, var lika innerlig och uppskattande – kanske till och med i än större grad – som glädjen över en nyinköpt vas från Den kongelige Porcelainsfabrik.























I vårt eget hem hängde också flera av Helges verk, och jag minns hur jag som fyraåring stod och tittade på en stor oljemålning i vardagsrummet, trianglar och andra märkliga former i blekgult, mellangrått, svart och rött. Min mamma kom in i rummet, och jag frågade henne något om tavlan. Jag minns att hon svarade att det var ”modern konst”, och att den moderna konsten inte alltid var föreställande. Och jag fascinerades av hur Helge hade signerat många av sina målningar, med HL, där högerstapeln i H:et var ett med L:ets stapel. Initialerna delade vi, och jag knyckte tidigt Helges signatur till mina egna teckningar och målningar. Och målningen från 1951 som hängde i vårt vardagsrum, hänger nu på min vägg. Och den är fortfarande lika lockande att se på.




Verken i det här inlägget är (uppifrån och ned):
Helge Lindqvist, monotyp, odaterad, 41x33 cm
Helge Lindqvist, linoleum på träplatta, okänt årtal, 33x14 cm
Helge Lindqvist, skulptur järn okänt årtal, höjd 14,5 cm
Helge Lindqvist, skulptur II järn okänt årtal, höjd 21,5 cm
Helge Lindqvist, skogsbild, olja, okänt årtal 22x18 cm
Helge Lindqvist, olja 1957, 33x55 cm
Helge Lindqvist, ”Chaka” monotyp 1962, 33x22 cm
Helge Lindqvist, blandteknik 1952, 30x27 cm
Helge Lindqvist, olja 1951, 80x62 cm
Helge Lindqvist, ”Composition V” olja 1952, 85x65 cm
Helge Lindqvist, monotyp, odaterad, 16x33 cm