fredag 19 juni 2009

Konstnären Helge Lindqvist


Helge Lindqvist på utflykt, ca 1945. Foto: Nils Holgersson.


”Jag vill sammanställa formala delar aktivt mot varandra och se vad som händer. Här spelar propotionernas skönhet en väsentlig roll tillsammans med färger. För dem som arbetar med bildande form – i konkret bemärkelse – står de konstruktiva problemen i centrum, och då är det mycket naturligt att en konstruktiv fantasi för bilden uttrycker sig nonfigurativt arkitektoniskt. Sen kan man givetvis arbeta med olika slags bilder. Öppna, som är på väg ut ur sin gestalt, eller slutna, samt en kombination av både, statiska och rytmiska jämviktslägen m.m.”

”En arkitektonisk komposition kan liknas vid en patiens som måste gå ut. Den ska stämma i sina delar, och även som helhet = form. Den får inte vila på eller spegla tillfälliga sinnesstämningar, utan symbolisera en medvetet omfattad konstidé. Denna gamla klassiska idé om arkitekturen som typen för konst, står i motsättning till den romantiska konstuppfattningen.”

Helge Lindqvist i en tidningsartikel från 1952, inför den stundande utställningen på Salon des Réalités Nouvelle i Paris.
















Jag har länge tänkt att jag skulle göra en hemsida eller skriva en blogg om min farbror, konstnären Helge Lindqvist, och idag börjar jag. Tanken är att jag med tiden ska lägga in mer text om Helge, kanske också någon text av honom, samt en del bilder av hans verk. Han är värd uppmärksamhet, också idag, drygt fyrtio år efter sin död.












De verk som är avbildade på den här sidan är alla i min ägo. Det är också jag som – med skiftande resultat – fotograferat konstverken. Det här är de första bilderna, men det kommer fler. Och när jag lärt mig den här bloggtekniken lite bättre, kommer jag också att lägga in bildtexter med namn, mått och årtal för de respektive konstverken.







Konstnären Helge Lindqvist föddes den 18 december 1913 i Virbo, Misterhults socken i Kalmar län. Han var målare, tecknare och skulptör. Helge Lindqvist började måla i slutet av 1930-talet, till en början ofta naturalistiska motiv men med tiden gick han mot ett mer nonfigurativt måleri. Han var med i den s k Källströmsgruppen under ledning av Arvid Källström (1893-1967), där han sågs som den målande konkretisten. Vid sidan av det nonfigurativa målandet utförde Helge Lindqvist också landskap, stilleben, serigrafier, collage och glasmosaiker.







Helge Lindqvist utbildade sig vid Arvid Källströms målarskola i Oskarshamn 1940-45, samt vid Académie de la Grande Chaumière i Paris 1947, där han vistades tillsammans med bl a Sten Lindahl, också han oskarshamnare och medlem av Källströmsgruppen. Tillsammans med Källströmsgruppen hade Helge Lindqvist utställningar i Oskarshamn, Kalmar, Växjö och många andra svenska städer. Han har också varit utställd på Liljevalchs Konsthall och Galleri Brinken i Stockholm, samt utomlands, bl a i Paris 1952.



















1954 gifte han sig med danskan Else Torp. Bröllopsresan gick till Tarragona i Spanien, och den finansierades huvudsakligen av att Helge sålde konstverk som han ännu inte hade utfört. En del av de verken kom till under resan. De fick en dotter året därpå, Rosine, och 1964 adopterade de en liten flicka, Anna.







I Oskarshamns-Tidningen kunde man i maj 1948 läsa dessa rader av signaturen H. G-m i samband med en utställning: ”Elegans och intimitet äro de mest utpräglade dragen i Helge Lindqvists konst. Även om han stundom slår an kraftfulla ackord, så äro dessa mera att uppfatta som ett värn mot en allt för realistisk och ofilosofisk omgivning. Så rör han sig så mycket säkrare på de inre linjerna. Och den eleganta linjeföringen har en häpnadsväckande skicklighet.” Skribenten A. Stv i Oskarshamns-Nyheterna var inte lika hänförd: ”Om denna förvirrade konst skall vara ett uttryck för tiden måste man liksom när det gäller 40-talslitteraturen fråga var gränsen går – vad är äkta, och vad är ’Camera Obscura’?”







Helge Lindqvist var också mycket musikintresserad, och byggde själv en fiol på 1930-talet. Han var med i IOGT-NTO:s folkbandslag, som uppträdde bl a i Folkets Park. På 1940-talet umgicks han en hel del med några polsk-judiska flyktingar, en av dem, Josef Vohryzek, var klassiskt skolad violinist, och av honom fick Helge Lindqvist en del lektioner.






















Helge Lindqvist kunde inte leva på sin konst, och på 1960-talet arbetade han på Scania i Oskarshamn. Sommaren 1967 – några månader före Arvid Källströms död – omkom Helge Lindqvist efter en arbetsplatsolycka. Han blev 53 år.





Från 14-månaders ålder och fram till strax före min åttaårsdag, bodde jag och min familj i ett hyreshus bara ett par hundra meter från Helge och Else Lindqvists villa. Vi besökte ofta varandra, och jag tyckte väldigt mycket om att vara hemma hos Helge och Else. Deras villa var ett tämligen nybyggt enplanshus, med konst på alla väggar, främst Helges verk, men också verk av konstnärskollegor från Källströmsgruppen. Det stora panoramafönstret ut mot Dejegatan hade Else målat. Det ljus som trängde igenom var färgat i rött, grönt och blått. Jag tyckte det var fantastiskt vackert. Överallt i huset fanns det spännande och fantasieggande saker – strandfynd, skisser och färgtuber, skulpturer och målningar, uppspända på ramar eller liggande i rullar.







Än idag tänker jag att mitt intresse för bilder, för konst, för former och linjer, till allra största del har sitt ursprung i de där tidiga besöken hos Helge och Else. Där fanns en estetik som gjorde sig gällande i allt från de moderna – och oftast danska – femtiotalsmöblerna, till de svarta, glänsande handtagen på de mörklaserade trädörrarna. Men estetiken kändes aldrig kall, och hänförelsen över en upphittad sten eller en skärva från en flaska som gått i kras, var lika innerlig och uppskattande – kanske till och med i än större grad – som glädjen över en nyinköpt vas från Den kongelige Porcelainsfabrik.























I vårt eget hem hängde också flera av Helges verk, och jag minns hur jag som fyraåring stod och tittade på en stor oljemålning i vardagsrummet, trianglar och andra märkliga former i blekgult, mellangrått, svart och rött. Min mamma kom in i rummet, och jag frågade henne något om tavlan. Jag minns att hon svarade att det var ”modern konst”, och att den moderna konsten inte alltid var föreställande. Och jag fascinerades av hur Helge hade signerat många av sina målningar, med HL, där högerstapeln i H:et var ett med L:ets stapel. Initialerna delade vi, och jag knyckte tidigt Helges signatur till mina egna teckningar och målningar. Och målningen från 1951 som hängde i vårt vardagsrum, hänger nu på min vägg. Och den är fortfarande lika lockande att se på.




Verken i det här inlägget är (uppifrån och ned):
Helge Lindqvist, monotyp, odaterad, 41x33 cm
Helge Lindqvist, linoleum på träplatta, okänt årtal, 33x14 cm

Helge Lindqvist, skulptur järn okänt årtal, höjd 14,5 cm
Helge Lindqvist, skulptur II järn okänt årtal, höjd 21,5 cm
Helge Lindqvist, skogsbild, olja, okänt årtal 22x18 cm
Helge Lindqvist, olja 1957, 33x55 cm
Helge Lindqvist, ”Chaka” monotyp 1962, 33x22 cm
Helge Lindqvist, blandteknik 1952, 30x27 cm
Helge Lindqvist, olja 1951, 80x62 cm
Helge Lindqvist, ”Composition V” olja 1952, 85x65 cm
Helge Lindqvist, monotyp, odaterad, 16x33 cm

2 kommentarer:

  1. Hej! Trevligt att läsa dina rader och tankar. Jag heter Maria, dotter till Quita f. Källström. Arvid Källström var alltså min morfar. I mina föräldrars hem och även i mitt finns många av Helges tavlor. Dom har delat hela mitt liv och jag tycker mycket om dom. Vid ett tillfälle för länge sedan besökte jag Helge och Elsa, tillsammans med mina föräldrar. Jag fick då en porslinsmedaljong målad av Else. Den föreställer en humla och jag har många gånger burit den runt halsen i medföljande sammetsband. Smycket tiihör ett av mina absoluta favoriter! Mvh. Maria Sonestad

    SvaraRadera
  2. Hej Maria!

    Tack för din kommentar! Det gläder mig att du har tavlor av Helge och en medaljong som Else har gjort. Det är något visst med konsten man vuxit upp med, och jag är mycket glad över att ha en del av den i mitt hem idag.

    När jag var barn stannade vi ofta till vid Källströmgården. Jag tyckte väldigt mycket om att vara där, precis som jag tyckte om att vara hemma hos Else och Helge. Den färdiga konsten, de pågående arbetena, doften av färg och linolja... Dofter som jag kan sakna idag.

    Vänliga hälsningar,
    Håkan

    SvaraRadera