Och här och var i detta platta
landskap mitt i mellan hav och land, bland saltgårdar och vågskum, under tallar
och intill slingrande vägar och stigar, nära fördämningsluckor och kanaler,
inte långt från flamingoer och vadare, och aldrig – vare sig i verklighet eller
i dröm – långt från de vita nästan-vilda hästarna, ligger det små hus som känns
betydligt mer lockande än andra hus på andra platser, och jag tänker att i de
här husen kan man luta sig tillbaka efter en god fiskgryta med vänner och läsa
högt ur Graham Swifts ”Våtmarker” och minnas barndomens första, andra och
kanske till och med fjortonde genomläsning av Marguerite Henrys ”Misty, hästen
från havet” och all längtan som föddes av den läsningen, eller se på Albert
Lamorisses ”Vildhästen” på en liten skärm som någon tagit med sig samtidigt som
vinden börjar vina utanför huset och natten lägger sig nästan svart kring
salthögarna, träden, fåglarna och de vilda nästan-vita hästarna, men det blir
aldrig riktigt svart här ute där hästarna, saltet, flamingofåglarna och allas
ögon reflekterar det lilla ljus som trots allt dröjer kvar, och när du trots
det sluter dina ögon och somnar in med någon annans hand i din eller din egen
hand kring någon annans, så följs du ni in i drömmen av det svaga ljudet från
en frustande häst och hovarnas mjukdova dunkande i sand, i sand och tallbarr.
Och allt är mitt i mellan.
Et ça et là, au sein de ce plat
paysage à l'interstice entre terre et mer, parmi les salines et l'écume des
vagues, à l'abri des pins, le long des routes et des sentiers qui serpentent, à
côté des écluses et des canaux, tout près des flamants roses et des échassiers
et, – que ce soit dans la réalité ou dans le rêve – jamais loin des chevaux
blancs et presque sauvages, se tiennent de petites maisons qui semblent plus
attirantes encore que toutes les autres en tout autre lieu, et je me dis que
dans ces maisons-là, on peut se reposer après une bonne bouillabaisse avec des
amis et lire à voix haute des extraits du "Pays des eaux" de Graham
Swift en se rappelant la première, la seconde et peut-être même la quatorzième
lecture de ”Misty de Chincoteague”, en se remémorant tout le désir engendré par
cette lecture d'enfance, ou en regardant "Crin Blanc" d'Albert
Lamorrisse sur un petit écran que quelqu'un a apporté avec lui tandis qu'à
l'extérieur de la maison, le vent commence à hululer et la nuit se pose,
presque noire, sur les monticules de sel, les arbres, les oiseaux et les
chevaux sauvages presque blancs, pourtant, il ne fait jamais tout à fait noir
en ce lieu où les chevaux, le sel, les flamants roses et les yeux de chacun
reflètent le peu de lumière qui subsiste encore, et quand malgré tout, tu
fermes les paupières et t'endors avec la main de quelqu'un d'autre dans la
tienne ou la tienne autour de celle de quelqu'un d'autre, tu entres / vous
entrez ensemble dans ce rêve, accompagnés par le bruit léger d'un cheval qui
souffle et s'ébroue et dont les sabots foulent sourdement le sable, le sable et
les aiguilles de pin. Alors, tout s'entremêle.
Håkan Lindquist, 15 maj 2015.
Traduit en français par Eric Boury.