Jag lyssnade på Inger Christensens
"Sommerfugledalen" idag på morgonen. Den dubbla sonettkransen med
undertiteln "Et requiem", som beskriver det stora livet med hjälp av
det lilla – fjärilar och insekter.
"Hvem er det der
fortryller dette møde?
Er det min hjerne, som er blek og grå,
der selv får lysets farver til at gløde,
som andet end den sommerfugl jeg så."
(ur "Sommerfugledalen", sonett IX, Inger Christensen.)
Efteråt gick jag ut på balkongen, böjde mig ned över den lilla rönnen som jag tog med mig från en skog i närheten av Gnesta i förrgår, ett knappt halvmeterhögt träd som jag hoppas kommer att trivas hos oss. Och så fick jag syn på en ljus puppa under det ena bladet, och insåg att insekten som blivit till inne i puppan precis var på väg att ta sig ut.
Jag skyndade efter den närmaste kameran, och tog – inom loppet av tre minuter – några bilder som visar hur den mycket ljusa, nästan genomskinliga och knappt centimeterlånga insekten tränger sig ur puppan, sitter intill den en stund, klättrar upp på den, innan den tar sig vidare och sätter sig under ett skyddande blad.
Allt tar bara några minuter. Och av en fantastisk slump fick jag bevittna förloppet.
Er det min hjerne, som er blek og grå,
der selv får lysets farver til at gløde,
som andet end den sommerfugl jeg så."
(ur "Sommerfugledalen", sonett IX, Inger Christensen.)
Efteråt gick jag ut på balkongen, böjde mig ned över den lilla rönnen som jag tog med mig från en skog i närheten av Gnesta i förrgår, ett knappt halvmeterhögt träd som jag hoppas kommer att trivas hos oss. Och så fick jag syn på en ljus puppa under det ena bladet, och insåg att insekten som blivit till inne i puppan precis var på väg att ta sig ut.
Jag skyndade efter den närmaste kameran, och tog – inom loppet av tre minuter – några bilder som visar hur den mycket ljusa, nästan genomskinliga och knappt centimeterlånga insekten tränger sig ur puppan, sitter intill den en stund, klättrar upp på den, innan den tar sig vidare och sätter sig under ett skyddande blad.
Allt tar bara några minuter. Och av en fantastisk slump fick jag bevittna förloppet.
Under de följande timmarna tog jag ännu fler
fotografier, bilder som visar hur den bleka insekten mörknar och hur den – när
jag ser den förstorad – alltmer ser ut som ett litet monster.
Jag skickade några av de första bilderna till Naturhistoriska museets Jourhavande biolog. Det kom ett svar tämligen omgående, och jag fick veta att insekten är en hornstrit, centrotus cornutus. Den är 7-10 mm lång och hör till familjen puckelstritar, membracida. Hornstriten är den enda puckelstriten i Sverige.
Jag skickade några av de första bilderna till Naturhistoriska museets Jourhavande biolog. Det kom ett svar tämligen omgående, och jag fick veta att insekten är en hornstrit, centrotus cornutus. Den är 7-10 mm lång och hör till familjen puckelstritar, membracida. Hornstriten är den enda puckelstriten i Sverige.
Bilderna här nedan är i kronologisk ordning. De
första togs inom några minuter, de senare under de fem första timmarna efter
att hornstriten krupit ur sin puppa. Jag tycker det är närmast magiskt att se
hur hornstriten börjar bli mörkare redan efter en kort stund, för att sedan –
som du kan se på de sista bilderna – bli mörkt brun, nästan svart.
De flesta bilderna är tagna med min lilla Canon (en kamera som jag alltid har med mig), och några är tagna med min Nikon systemkamera. Jag har inte använt stativ, och det var inte helt lätt att få skarpa bilder; det blåste och vinden ruskade om både den lilla rönnen och den än mindre hornstriten. Samtliga bilder är tagna den 19 maj 2014. Du kan klicka på bilderna för att se dem i större format.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar