Spegeln och minnen

Andrej Tarkovskijs ”Spegeln” från 1975 är förmodligen den film jag sett flest gånger, troligen närmare fyrtio gånger. Första gången var på Cinemateket på Filmhuset i början av 80-talet, och då visste jag ingenting alls om vare sig filmen eller regissören. Jag minns inte exakt hur det kom sig att jag såg den. Jag vet att jag en gång kom till Cinemateket och filmen jag hade tänkt se kunde inte visas, så de ersatte den hastigt med en annan. Vid ett annat tillfälle hade jag själv tagit fel på dag, men eftersom jag ändå var på plats och hade vikt ett par timmar för att se på film så tittade jag på den som visades. Vid ett av de tillfällena visades alltså Tarkovskijfilmen. Det enda jag visste då jag satte mig tillrätta i biograffåtöljen var titeln, ”Spegeln” – Zerkalo. Allt annat var en överraskning. En fantastisk överraskning.

Handlingen i ”Spegeln” är enkel. En man i fyrtioårsåldern, en konstnär, är döende. Han tänker på sitt liv, minns sin barndom, sin ungdom, människor, händelser och historier som berört honom djupt på ett eller annat sätt. Hur länge detta återblickande varar får vi inte veta. Kanske är det dagar, veckor, kanske är det bara några ögonblick, de sista ögonblicken i mannens liv i vilka minnesbilderna avlöser varandra, förenar sig med varandra, färgar av sig på varandra som de färgade glasbitarna eller pärlorna i ett snurrande kalejdoskop, skapar nya bilder, nya kopplingar, nya minnen.

Det finns inget kronologiskt berättande i ”Spegeln”. Det finns bara ”nu”, eller kanske snarare ”alltid”. Allt flätas samman, dåtid och nutid, jaget och den/de andra, lika gäckande och knivskarpt som mitt (betraktarens) eget minne. Pojken som spelar konstnären som barn, som elva- tolvåring, är samme pojke som i andra minnesbilder spelar konstnärens son. Den unga kvinnan som spelar konstnärens mor i barndomsscenerna, är samma kvinna som spelar konstnärens hustru och före detta hustru i andra scener.

Ett genomgående tema i barndomsbilderna är den frånvarande fadern, samtidigt återkommer vid flera tillfällen i filmen en berättarröst, en mansröst som läser dikter. Rösten är Andrej Tarkovskijs fars, Arsenij Tarkovskij, dikterna är också hans. Den frånvarande fadern är hela tiden där. Ständigt närvarande i sin frånvaro.

Tarkovskijs film är en mångbottnad spegel som ­– trots att varje enskild filmruta är statisk, en stillbild i en räcka stillbilder som alltid visas i samma ordning – förmår skapa nya bilder, nya scener varje gång jag ser den. Föremål och förlopp som sker vid sidan om eller i ögonvrån vid ett tillfälle, blir betonade eller framlyfta vid ett annat. Som föremål och förlopp i mitt eget minne då jag tänker tillbaka på en specifik händelse. Ingenting är statiskt. Allt är i rörelse.

”Spegeln” fanns i mitt bakhuvud då jag skrev min första roman, ”Min bror och hans bror”. Jag försökte inte, och ville inte heller, skriva en ny ”Spegel”, men jag ville lite grann få fram hur dåtiden flyter in i, och färgar nutiden. Berättaren i romanen, Jonas, upplever åtminstone i perioder att han flyter samman med sin döde bror, den bror han aldrig träffade, att de faktiskt är en och samma.

I min tredje roman, ”Om att samla frimärken”, låter jag också huvudkaraktärernas minnen spela stor roll. Icke-statiska minnen som hela tiden är närvarande, hela tiden påverkar – till och med förändrar – nuet eller alltid-en. Berikar och nyanserar tillvaron hos den som minns, gäckar och förtydligar på en och samma gång, skapar mystik och klarhet på en och samma gång. Fantastiska minne, och – som Samuel säger vid ett tillfälle i ”Om att samla frimärken” – ”fantastiska liv!”

Håkan Lindquist

24 oktober 2012