Håkan Lindquist "Min bror och hans bror"

”Min bror och hans bror” är min första roman, och troligen den av mina berättelser som hittills nått flest läsare. Berättelsen – som var min litterära debut – är översatt till elva språk. De senaste är engelska, spanska och polska.

Berättaren är Jonas, en kille i övre tonåren, som har haft en bror, Paul, som dog året innan Jonas föddes. Jonas har sedan han var liten, hört sina föräldrar berätta om den döde brodern. Vid ett tillfälle i boken beskriver han sin uppväxt så här: ”Hela min barndom har jag hört deras samtal om Paul, om sorgen efter hans bortgång. Jag tror att man kan säga att jag växte upp i en liten värld av sorg. Kanske är jag till och med frukten av ett tidigt stadium i mina föräldrars sorgearbete.”

När Jonas är i sjuårsåldern börjar han själv ställa frågor om Paul. Han nöjer sig inte längre med de – oftast upprepade – historier och anekdoter som föräldrarna gett honom. Han vill skapa sig en egen bild av sin bror.

En dag – då Jonas är 13 eller 14 – hittar han sin brors gamla jacka på vinden. I en av fickorna ligger ett brev till någon som heter Princi. Jonas blir nyfiken, och påbörjar strax en efterforskning som kommer att pågå i flera år, allt för att han ska få en mer nyanserad bild av Paul. Till sin hjälp har han till en början framförallt föräldrarna, samt Daniel, en barndomsvän till Jonas’ mamma.

Snart förstår Jonas att Paul – som dog då han var 15 år – under det sista året av sitt liv hade en intensiv kärlekshistoria med en ett år äldre pojke.

”Min bror och hans bror” är skriven liten grann som en deckare, med ledtrådar som leder till nya frågor, nya svar. Och nya insikter för Jonas. Lite drygt halvvägs in i boken sker en vändning, en förändring som gör att Jonas får nya möjligheter att nyansera sin bild av Paul.

Berättelsen handlar om sorg och saknad, men också om kärlek, längtan och vänskap. Jag började skriva den efter ett sommarhalvår då jag miste fem människor som stod mig mycket nära. Tanken var att jag skulle skriva en ”tröstbok” för mig själv, att berättelsen skulle vara ett verktyg för mig att gå vidare, att – åtminstone till delar – komma över sorgen. Eller sorgerna.

Jag jobbade i en bokhandel i Stockholm vid den tiden, och på en förlagsfest pratade jag med dåvarande förlagschefen på Prisma, Uno Palmström, om berättelsen. Jag hade ingen tanke på att försöka få den publicerad, men jag frågade Uno om han kunde läsa texten, och kanske – efter genomläsningen – ge mig lite råd inför framtiden, om jag skulle få för mig att skriva en ”riktig” roman.

Det dröjde flera månader innan Uno Palmström hörde av sig, och när han väl gjorde det var det sent en vardagkväll, nästan midnatt. Uno hade precis läst ut min berättelse. Han berättade att han tyckte väldigt mycket om den, och att han ville ge ut den. Jag var helt överraskad.

Det har gått flera år sedan dess. ”Min bror och hans bror”, berättelsen som skulle vara min egen tröstbok, har rest ut i världen på egen hand – om än med stor hjälp av översättare och utländska förläggare – och nått många läsare. Den har rört, och berört, andra, kanske också tröstat.

De två svenska utgåvorna av "Min bror och hans bror" är slutsålda på förlagen, men jag har kvar exemplar av den andra utgåvan (den som är avbildad ovanför den här texten). Den finns också att köpa eller beställa på NK Bokhandel, Hamngatan 18-20, 111 77 Stockholm. Tel 08 762 8104, samt på Söderbokhandeln, Götgatan 37, 116 21 Stockholm. Tel 08 640 54 32.
Under våren 2013 kommer "Min bror och hans bror" ut som ebok på Telegram Bokförlag.

Flera av översättningarna går att beställa via Adlibris. http://www.adlibris.com/

”Min bror och hans bror”, Rabén & Sjögren, 1993. Ny utgåva, Tidens förlag, 2002.
Dansk översättning: Tom Havemann, Min bror og hans bror, Høst & Søn, 1994.
Norsk översättning: Henning Hagerup, Min bror og hans bror, Gyldendal, 1994.
Holländsk översättning: Else Claus, Ik hab een broer gehad, Clavis, 1996.
Isländsk översättning: Ingibjörg Hjartadottir, Bróðir minn og bróðir hans, Skjaldborg, 1997.
Fransk översättning: Anne Ruchaud, Mon frère et son frère, Gaïa Editions, 2002. Pocketupplaga, 10x18, 2006. Ny upplaga, Gaïa Editions, 2014.
Ungersk översättning: László Farkas, Testvérem – testvéred, Masculus, 2004.
Italiensk översättning: Simona Colombo, Mio fratello e suo fratello, Edizioni del Cardo, 2006.
Tysk översättning: Carsten Neumann, Paul, mein großer Bruder, Bruno Gmünder, 2007. Tre ytterligare upplagor på kort tid. Pocketupplaga 2008.
Engelsk översättning: Håkan Lindquist, My Brother and His Brother, Bruno Gmünder, 2011.
Ny holländsk översättning: Ludwig Beukers, Mijn Broer en zijn Broer, Merc Books, 2011.
Spansk översättning: Raquel Vásquez Ramil, Mi hermano y su hermano, Editorial Egales, maj 2012. 
Polsk översättning: Justyna Czechowska, Mój brat i jego brat, AdPublik, maj 2012.

Håkan Lindquist "I ett annat land"

”I ett annat land” är min fjärde roman. Det är en berättelse om en flyktingfamilj – med koncentrationen lagd på den 14-årige pojken Aleks – som flytt ett krigsdrabbat icke angivet europeiskt land, och deras första tid i det nya landet, Sverige.

Upprinnelsen till berättelsen var ett radio- eller tv-inslag jag hörde, där någon uttryckte sin irritation över alla flyktingar som kommit och kommer till Sverige. Uttalandet var onyanserat och fördomsfullt, och jag blev förbannad över dumheten och okunskapen. För att ventilera min ilska – åtminstone lite grann – skrev jag mycket hastigt en monolog, ett slags försök till svar från en ung flykting på frågan ”Varför är du här?” En fråga som oftast ställs retoriskt, och med en helt annan vokabulär.

Under månaderna som följde började jag – i tanken – spinna en historia kring monologen. Den tog mer och mer form, men det var först två år senare som jag verkligen satte mig ned framför datorn för att skriva ned den. Då var berättelsen så genomtänkt och klar, att det bara tog ett par veckor att skriva den.

Jag har medvetet valt att inte ange vilket land Aleks, hans syster och föräldrar, kommer ifrån. Valet gjordes främst för att jag inte ville riskera att någon tycker att jag väljer sida i en viss konflikt. Det kan jag gärna göra i en diskussion eller i ett samtal, men med ”I ett annat land” ville jag främst skriva om detta att vara flykting, att tvingas lämna det man ser på som sitt hem, sitt hemland, att tvingas ge upp ett språk, att tvingas lämna vänner och släktingar, grannar och vardag, och i stället ge sig av på en mycket osäker resa till någon annanstans.

”Någon annanstans” var för övrigt arbetsnamnet på romanen, men när den skulle publiceras hade det nyligen kommit ut en roman med den titeln, och jag fick hitta på en ny. Men uttrycket finns kvar i berättelsen, och Aleks funderar en hel del kring det.

Aleks och hans familj har varit på flyktingförläggningen i Sverige i ett par månader då historien börjar. Han har så smått börjat lära sig det nya språket, och han börjar också ge sig ut på små utflykter från förläggningen, och möter då människor från trakten, både såna som är vänliga och intresserade och såna som inte har mycket till övers för utlänningar, oavsett om de är flyktingar eller invandrare.

Jag ville skriva om den stora fattigdom som drabbar den som befinner sig i en miljö där han eller hon inte kan det språk som omgivningen talar, men också den språkliga fattigdom som de flesta av oss känner av då det gäller att prata om eller beskriva något som är så traumatiskt att det blir i det närmaste ofattbart. Upplevelser av krig och dödande, övergrepp och förluster. Den totala förvandlingen av en tillvaro som tidigare har var trygg och självklar, men som nu är ett enda stort kaos.

Aleks har mist sin bäste vän, Soran. Hans älskade hund Mir är också död. Han saknar dem både väldigt mycket. Men långsamt börjar han att ta del av det nya språket, det nya landet, och flera av de människorna han möter hjälper honom – direkt eller indirekt – att gå vidare, att åter börja drömma, känna och leva. Och han börjar så smått att berätta.

”I ett annat land”, Kabusa Böcker, 2006. Under våren 2013 kommer romanen ut som ebok på Telegram Bokförlag.
Dansk översättning av Nanna Gyldenkærne, "I et andet land", Høst & Søn, 2008.
Isländsk översättning av Ingibjörg Hjartardóttir, "Annað land", Salka, 2016.

Håkan Lindquist "Om att samla frimärken"

”Om att samla frimärken” är min tredje roman. Den handlar huvudsakligen om den speciella vänskapen mellan en ganska så ensam pojke på väg in i tonåren och en medelålders olycklig man, en vänskap som varar i ett tiotal år. I berättelsen förekommer också en solförmörkelse som får stark symbolisk innebörd, en violinspelande konstnär och ett stort antal frimärken och fjärilar. Romanen utspelar sig i nutid, men med inskjutna, invävda återblickar.

Den äldre mannen, som heter Samuel, ägnar större delen av sin tid till sin stora frimärkssamling. Han bär på en stor och fruktansvärd hemlighet, en börda han burit på under mycket lång tid och som har påverkat hela hans tillvaro.

Historien – som berättas av pojken, Mattias, som vuxen man – börjar med att han får veta att Samuel, har dött. Mattias reser tillbaka till sin barndomsstad, Oskarshamn, för att vara med vid begravningen. Besöket innebär att en mängd minnesbilder från barndomen och ungdomsåren dyker upp i hans tankar, han minns med ens samtal och möten, diskussioner och utflykter med Samuel tydligare och klarare än han kanske gjort tidigare. Minnesbilderna blir tillsammans med en del av den äldre vännens efterlämnade tillhörigheter, ett slags pusselbitar, ledtrådar som ger Mattias en mer nyanserad och initierad bild av Samuel, och när berättelsen närmar sig slutet förstår Mattias också den fulla innebörden av Samuels hemlighet.

”Om att samla frimärken” handlar mycket om detta att minnas, att se tillbaka och med nuets erfarenheter och händelser få en förklaring till, eller en nyansering av, det som hände tidigare. I romanen får vi ta del av inte bara Mattias’ minnen, utan också Samuels minnen från sin ungdom och barndom i 1930-, 40- och 50-talets Oskarshamn.

Jag är mycket intresserad av minnen, våra sätt att handskas med våra minnen, våra sätt att prata om våra minnen. Och de små skillnaderna som förekommer då man vid olika tillfällen återberättar en specifik händelse. Även om man hela tiden tycker sig ha ett mycket tydligt och klart minne av vad som hände, så blir återberättandet lite olika för varje gång.

Kanske minns man en händelse från sin barndom, en släkting som kom på besök en höstdag och så, efter en diskussion om något, började några att gräla. Man minns hur rösterna blev allt mer högljudda, kanske minns man också enstaka ord. Och så, slutligen, en dörr som slår igen och det blir tyst.

Nästa gång man berättar om händelsen är också en hund med i handlingen, kanske är det släktingens hund. Och i takt med att grälet blir alltmer hetsigt, börjar hunden att gnälla och slutligen yla och skälla.

Tredje gången man berättar om händelsen kommer man kanske inte längre ihåg vem det var som kom på besök, bara att det var någon vuxen, kanske en granne. Men man minns den här gången tydligt – och berättar därmed också – att hundens svans kom i kläm i dörren som slogs igen, och att höstlöven som virvlade utanför fönstret var intensivt gula.
     Så där kan det hålla på, och de olika berättelserna behöver inte innebära att den ena minnesbilden är mindre sann än den andra. Det är bara andra betoningar, andra vinklingar, något som i förlängningen förstås kan leda till en annan slutsats eller insikt, en annan syn på den ihågkomna händelsen.

Det finns förstås flera teman i romanen, ett av dem handlar om skuld, men det brott eller den oförrätt som har framkallat skulden, har aldrig upptäckts, brottet/händelsen skedde i det fördolda. Vad händer hos den människa som bär på en skuld som ingen annan än hon själv känner till? Vart kan hon gå för att få tröst, och hur ska hon kunna sona ett brott som aldrig upptäckts?
     Det finns en musikalisk term som är ett av de vackraste orden jag vet. Det är agogik, det vill säga de små tempoförändringar som kan förekomma inom ett givet huvudtempo. Tempoförändringar som – trots att de ytterst sällan finns angivna eller föreslagna i noterna – är nödvändiga för att musiken ska kännas levande. I Nationalencyklopedin skriver man: ”Skickligt utförd märks [agogiken] aldrig i sig själv, utan endast genom sin verkan, vilken kan vara att förtydliga uppbyggnaden hos ett motiv eller en fras eller att framhäva ett visst uttryck.”
     Jag har valt att låta en del av återblickarna i romanen återkomma vid ett par, kanske till och med tre tillfällen, men så gott som alltid med en agogisk förändring, ett litet tillägg eller något som fallit bort, tagits bort, detaljförändringar som gör att accenten förskjuts, betoningen blir en annan.

I den här romanen är det flera personers olika minnen som träder fram. Dels via berättaren, Mattias, en man som närmare sig fyrtioårsåldern, och hans minnen från tonårstid och barndom, perioden då han bland annat lärde känna den då medelålders Samuel som fortfarande bodde kvar hemma hos sin mamma.

Samuel i sin tur berättar om sin ungdom och barndom för Mattias, och om sitt livs stora kärlek, sjömannen Wilhelm som klev iland på Norra kajen i Oskarshamn en sommardag året efter att andra världskriget tagit slut, berättelser som Mattias bär med sig, minns och återberättar i romanen, de blir ett slags flerstegsminnen, kanske skulle man kunna prata om adopterade minnesbilder. Eller ett förvaltande av någon annans minnen, ett förtroendeuppdrag.

När Mattias återvänder till Oskarshamn, barndomsstaden, för att vara med på Samuels begravning, träffar han bland andra Samuels gamla mamma, den nästan hundraåriga Carolina. Också hennes minnesbilder kommer fram i romanen, dels återberättade av Mattias eller Samuel, men också från henne själv, halvliggande, halvsittande på en liten soffa i rummet på sjukhemmet Björnbacka där hon bor. Hennes minne är diffuserat av ålder och sjukdom, men också hon har en mängd klara minnen även om hon kanske inte längre kan sätta in dem i någon kronologi. För Mattias blir ändå Carolinas minnesbilder ytterligare pusselbitar eller ledtrådar i hans försök att skapa sig en mer fullständig bild av den döde vännen.

Precis som med min första roman, ”Min bror och hans bror”, har jag valt att förlägga handlingen till Oskarshamn, min födelsestad och platsen där jag växte upp. Det har jag gjort främst för att jag vill vara trogen en miljö. Mina egna minnesbilder och intryck av staden, tillsammans med allt jag hört av släktingar och vänner under min uppväxt, allt jag läst i tidningar och böcker, gör att jag har en ganska så tydlig bild av staden, och därför lättare kan skriva om en händelse – fiktiv eller verklig – också om den utspelar sig på 1930-talet eller 50-talet.
     Omslagsbilden till den svenska utgåvan är en målning av den brittiske konstnären Glyn Philpot, "Man in a Leather Jacket", från 1916. Porträttet har en direkt koppling till romanen, samtidigt som det förmedlar en del av stämningen från berättelsen.

”Om att samla frimärken”, Kabusa Böcker, 2003. Romanen finns också som ebok och pocket, 2012.
Fransk översättning: Anne Ruchaud, ”De collectionner les timbres”, Gaïa Editions, 2004.
Italiensk översättning: Simona Colomba, ”Il collezionista di francobolli”, Edizioni del Cardo, 2007.
Tysk översättning: Stephan Niederwieser, "Der Briefmarkensammler", Bruno Gmünder, 2010.
Engelsk översättning: Håkan Lindquist, "On Collecting Stamps", Bruno Gmünder, februari 2012.