Andrej Tarkovskijs ”Spegeln” från 1975 är förmodligen den film jag sett flest gånger, troligen närmare fyrtio gånger. Första gången var på Cinemateket på Filmhuset i början av 80-talet, och då visste jag ingenting alls om vare sig filmen eller regissören. Jag minns inte exakt hur det kom sig att jag såg den. Jag vet att jag en gång kom till Cinemateket och filmen jag hade tänkt se kunde inte visas, så de ersatte den hastigt med en annan. Vid ett annat tillfälle hade jag själv tagit fel på dag, men eftersom jag ändå var på plats och hade vikt ett par timmar för att se på film så tittade jag på den som visades. Vid ett av de tillfällena visades alltså Tarkovskijfilmen. Det enda jag visste då jag satte mig tillrätta i biograffåtöljen var titeln, ”Spegeln” – Zerkalo. Allt annat var en överraskning. En fantastisk överraskning.
Handlingen i
”Spegeln” är enkel. En man i fyrtioårsåldern, en konstnär, är döende. Han
tänker på sitt liv, minns sin barndom, sin ungdom, människor, händelser och
historier som berört honom djupt på ett eller annat sätt. Hur länge detta
återblickande varar får vi inte veta. Kanske är det dagar, veckor, kanske är
det bara några ögonblick, de sista ögonblicken i mannens liv i vilka
minnesbilderna avlöser varandra, förenar sig med varandra, färgar av sig på
varandra som de färgade glasbitarna eller pärlorna i ett snurrande kalejdoskop,
skapar nya bilder, nya kopplingar, nya minnen.
Det finns inget
kronologiskt berättande i ”Spegeln”. Det finns bara ”nu”, eller kanske snarare
”alltid”. Allt flätas samman, dåtid och nutid, jaget och den/de andra, lika
gäckande och knivskarpt som mitt (betraktarens) eget minne. Pojken som spelar
konstnären som barn, som elva- tolvåring, är samme pojke som i andra
minnesbilder spelar konstnärens son. Den unga kvinnan som spelar konstnärens
mor i barndomsscenerna, är samma kvinna som spelar konstnärens hustru och före
detta hustru i andra scener.
Ett genomgående
tema i barndomsbilderna är den frånvarande fadern, samtidigt återkommer vid
flera tillfällen i filmen en berättarröst, en mansröst som läser dikter. Rösten
är Andrej Tarkovskijs fars, Arsenij Tarkovskij, dikterna är också hans. Den
frånvarande fadern är hela tiden där. Ständigt närvarande i sin frånvaro.
Tarkovskijs film
är en mångbottnad spegel som – trots att varje enskild filmruta är statisk, en
stillbild i en räcka stillbilder som alltid visas i samma ordning – förmår
skapa nya bilder, nya scener varje gång jag ser den. Föremål och förlopp som
sker vid sidan om eller i ögonvrån vid ett tillfälle, blir betonade eller
framlyfta vid ett annat. Som föremål och förlopp i mitt eget minne då jag
tänker tillbaka på en specifik händelse. Ingenting är statiskt. Allt är i
rörelse.
”Spegeln” fanns i
mitt bakhuvud då jag skrev min första roman, ”Min bror och hans bror”. Jag
försökte inte, och ville inte heller, skriva en ny ”Spegel”, men jag ville lite
grann få fram hur dåtiden flyter in i, och färgar nutiden. Berättaren i
romanen, Jonas, upplever åtminstone i perioder att han flyter samman med sin
döde bror, den bror han aldrig träffade, att de faktiskt är en och samma.
I min tredje
roman, ”Om att samla frimärken”, låter jag också huvudkaraktärernas minnen
spela stor roll. Icke-statiska minnen som hela tiden är närvarande, hela tiden
påverkar – till och med förändrar – nuet eller alltid-en. Berikar och nyanserar
tillvaron hos den som minns, gäckar och förtydligar på en och samma gång,
skapar mystik och klarhet på en och samma gång. Fantastiska minne, och – som
Samuel säger vid ett tillfälle i ”Om att samla frimärken” – ”fantastiska liv!”
Håkan Lindquist
24 oktober 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar