Nej, livet är inte trist. Jag har läst i alla tänkbara och
rekommenderade böcker. Jag har gått tillbaka till alla upptänkliga
och existerande källor – min morbror tog mig till och med med till
Michigan State University förra sommaren, och där fick vi tala både
med senhor Dietz och mister Baker – och inte någonstans finns det
belägg för att detta märkliga som har hänt mig, också hänt
någon annan.
Chrysocyon brachyurus och
jag.
Lobo guará
och jag.
Och kanske kommer det att vara i ytterligare tolv eller tretton år.
Jag hoppas.
Agosto Namorado heter jag, och jag fyllde tolv år i söndags. Vi
åkte inte till Tapiraí på min födelsedag. Senhora Lilás kände
sig lite krasslig igen, och ville därför inte ha några som helst
besök. Men det var på min födelsedag för två år sedan som jag –
på väg hem från senhora Lilás – råkade ut för detta märkliga
som aldrig någonsin tidigare inträffat. Allt enligt säkra och
välkända källor.
Vi lämnade senhora Lilás casa
strax efter klockan fyra på eftermiddagen, jag och min morbror. Mina
föräldrar och syskon skulle stanna kvar i Tapiraí över natten
eftersom min pappa hade en del affärer att uträtta. Min morbror
Ignorancio och jag skulle köra den gamla jeepen längs den uråldriga
och miserabla skogsvägen mellan Tapiraí och Enorme. Enorme
är namnet på den lilla by som är vår. Den ligger strax intill
Quebra-Anzolfloden.
Ignorancio körde – förstås – fast jag fick på nåder sitta
mellan hans ben och sköta ratten på de sträckor av vägen som var
någorlunda framkomliga, det vill säga inte helt
förstörda av skyfall eller överväxta av djungelväxter.
Plötsligt dök det upp ett djur framför jeepen.
”Bromsa!” skrek jag till Ignorancio.
Jag försökte samtidigt styra åt sidan, men en sten eller stubbe
stod i vägen. Jeepen körde rakt på hindret, och kastades sedan
hastigt och brutalt tillbaka upp på vägen. En dov duns följde,
sedan ett kort skall från ett djur. Vi stod alldeles stilla.
Jag hade kastats fram mot ratten och slagit upp ett jack i pannan.
Ignorancio for också framåt då jeepen gjorde sitt kast. Han slog
hakan i mitt bakhuvud. Han ojade sig högljutt. Vi var i stort sett
oskadda. Men intill jeepen låg djuret alldeles stilla.
Det låg på sidan och jag kunde se hela rygglinjen. Det såg så
märkligt avlångt ut. Jag såg huvudet och den sträckta nacken. Jag
såg den långa ryggen med den nästan svarta markeringen, och jag
såg svansen som avslutade den linje som nacken och ryggen redan hade
pekat ut.
Jag var hänförd.
”Vad är det för djur?” frågade jag min morbror.
”Res dig, Agosto”, suckade han. ”Det gör ont att få en
tioårig pojke kastad mot ens kön. Flytta på dig!”
Jag fnös till och reste mig.
Ignorancio kved.
När mamma är arg på Igno brukar
hon säga att det finns två sorters män: de som lider och de som
plågar. Och Ignorancio hörde definitivt till den tidigare
kategorin. Enligt mamma. Och om hon är riktigt ilsken på honom så
brukar hon tillägga att just den lidande kategorin är den allra
värsta, eftersom ”allt lidande till slut blir en plåga för
omgivningen, vilket gör att också den
blir lidande, och då blir allt bara etter värre”. Allt enligt min
mamma, och hon borde ju faktiskt veta eftersom Ignorancio är hennes
egen bror.
Den lidande Ignorancio höll ena handen kupad över sitt skrev då
han klev ut ur jeepen.
Jag böjde mig ned över djuret. Det var en hund. En mycket vacker
och mycket död hund. En sådan hund som någon kommer att sakna då
någon får reda på att hunden nu är död.
Jag smekte den över de mörka, stora öronen. Jag kliade den på
halsen – som hade en nästan vit fläck strax under strupen – och
jag drog mina fingrar genom det mjuka, mörka fältet på djurets
nacke och rygg. Det mörka fältet såg nästan ut som en man. Och
jag grät.
Ignorancio tycker inte om konkurrens. Så han sa åt mig att sluta
lipa.
”Du är ju trots allt tio år nu”, muttrade han och smekte med
långsamma rörelser över sitt skrev. Sedan böjde han sig ned
intill mig, tittade på hunden och visslade lågt.
Han visslade inte på en sång.
Nej, det var snarare en sån där vissling som en del män och pojkar
ger ifrån sig när en vacker flicka passerar förbi. Fast förresten
är dom inte alltid så vackra. Ibland undrar jag varför dom visslar
över huvud taget.
”Varför visslar du så där, Igno?” frågade jag.
Han såg på mig.
”Ser du inte vad det är?” viskade han och pekade på djuret.
Jag tittade efter extra noga.
”Det är en mycket vacker och mycket död hund”, sa jag. ”En
sådan hund som någon kommer att sakna. Som någon kommer att gråta
över.”
”Äsch, det är bara du som
gråter”, fräste min morbror. ”Nej du, Agosto, det här är
ingen vacker hund. Det är inte ens en hund, utan en guará-varg!”
”Guará-varg?” Jag hade hört ordet någon gång. Guará-varg.
Lobo guará. Men jag kunde inte riktigt minnas.
”Just det”, sa Ignorancio. ”En
lobo guará. En manvarg!”
Jag häpnade. Och mindes.
Det var min morfar som en gång, då
jag var bara en liten pojke, berättade
för mig att han en gång hade sett en lobo guará, en manvarg. Och
hans ögon glittrade när han berättade det, och länge mindes jag
bara de glittrande ögonen och kunde inte riktigt komma ihåg vad det
var han hade berättat om, min morfar. Men nu mindes jag också det.
Min morfar hade en gång sett en manvarg. En levande
manvarg. Och han berättade för mig om vargen. Han sa att det var
världens skyggaste djur och att han hade önskat att få se det ända
sedan han var en liten pojke. Tänk dig – min morfar, en liten
pojke! Och så en dag fick han se en manvarg komma utrusande från en
skogsglänta. Den rödbruna kroppen nästan flög fram över fältet.
De svarta benen och tassarna verkade göra sina avstamp från en
osynlig yta ovanför gräset och marken. Den intensivt svarta manen
verkade suga sig fast på vargens rygg likt en gigantisk igel. Aldrig
hade min morfar – som bara vara en liten pojke – sett något
liknande. Och aldrig fick han se det igen.
Nu var det i stället min tur att
få se det skygga djuret. Och en kort stund fick jag för mig att
djuret framför mig var detsamma som det som hade visat sig för min
pojkmorfar. Och just då jag tänkte att det nog trots allt inte var
så, så hörde jag ett svagt gnyende. Den här gången var det inte
min morbror Ignorancio.
Jag vände mig sakta om, och där –
mellan en trädstam och en ormbunkstuva – såg jag en mörk
darrande nos och ett par stora, mörka ögon titta fram. Nosen och
ögonen försvann bakom ormbunken. Lika hastigt tittade de fram igen.
Och så där höll djuret på en stund. Men så tog det plötsligt
sats och kom sakta springande mot mig på vingliga, svarta ben; en
mörk liten manvargsvalp som blivit moderlös – min finaste
födelsedagspresent någonsin.
Valpen gnydde till igen. Han
stannade intill mig, och där stod han en stund på darrande ben och
med vädrande nos, alldeles, alldeles intill mig. Han nosade på den
döda mamman, och gnydde igen. Sedan vände han sig om och luktade
försiktigt på min vänstra hand. Kanske kände han doften från
mamman som jag hade smekt. Eller också så tyckte han helt enkelt om
min doft. Ja, så var det nog. Han blev nog lite förtjust i mig,
precis där, på den uråldriga och miserabla skogsvägen mellan
Tapiraí och vår lilla by Enorme.
”Ser du, Igno!” viskade jag då
valpen slickade min hand. ”Han tycker om mig!”
Ignorancio gav ifrån sig sitt
karakteristiska fnysande.
”Äsch, inte gör han det. Han
slickar bara i sig av svetten från din hand. Det är saltet, förstår
du. Det är det han vill åt.”
Jag vägrade tro på honom.
”Jag tror i alla fall att han
tycker om mig. Titta bara!”
Min fnysande morbror Ignorancio hade inga som helst möjligheter att
hindra mig från att ta med mig valpen hem till Enorme. Fast först
ville valpen inte hoppa in i jeepen. Fordonet var ju trots allt ett
mordvapen. Jag lockade och lockade på den, och till slut tog den ett
skutt in i jeepen och satte sig i mitt knä.
Den gnydde oroligt när Igno startade motorn. Och redan efter en
halvtimmes färd lyckades min morbror – med alla sina gester och
allt sitt viftande – att skrämma vargungen så mycket att den högg
honom i handen. Nu har ju inte manvargsvalpar vare sig stora tänder
eller särskilt starka käkar, ändå skrek Igno ut förbannelser och
eder, rakt ut i djungeln, som om det fanns någon där som kunde
hjälpa honom. Och strax därpå ändrade han sitt tidigare utlåtande
om djurets rastillhörighet.
”Det är ta mig fan ingen manvargsvalp”, skrek han ilsket. ”Det
är en djävulsvarg!”
Jag tänkte på min mamma.
”Och inte nog med det”, fortsatte han i falsett då han, efter
en besvärlig nedförsbacke med många hinder, åter kom att tänka
på att han hade fått en tioårig pojke kastad mot sitt skrev, ”den
är kommen till oss som ett straff för mina synder. En djävulsk
hämndvarg, det är vad det är!”
Jag talade lite försynt om för honom att det i så fall borde ha
rört sig om en hel vargflock. Ignorancio slog till mig på axeln med
sin huggna hand, och hotade högljutt med att låta mig gå hela
vägen hem till byn.
Han var inte glad.
Så jag intog snabbt det beteendet som min mamma kallar det
”inställsamma och alltigenom falska”, vilket innebar att jag i
fortsättningen bara hummade lite odefinierbart och lätt leende åt
Ignos ytterligare utfall och hans skränande kommentarer om den
”folkilskna härjarvandalen och mördarjycken” som nu hade somnat
i mitt knä. Valpens högra öra ryckte till då och då. Jag tror
att han försökte stänga ute ljudet av min morbrors orerande från
sin dröm om mammavargen som nu var död.
Han vaknade först när Igno slog av motorn.
Och mottagandet i byn var som det alltid brukar vara då något
märkligt och remarkabelt inträffar: enormt. Alla skrek i munnen på
varandra. Valpstackarn kissade på sig – eller snarare på mig –
av ren förskräckelse. Tack och lov så märkte inte Ignorancio
detta. Jag tror inte han hade uppskattat den våta fläck som bara
växte sig större och större på den läderklädda sitsen. Han kan
vara lite besvärlig ibland, min morbror.
Trovoade, den äldste i byn, var den enda som var någorlunda
positivt inställd till vargen. Han ville slita ut valpens vänstra
öga, för att sedan förrätta det enligt mycket gamla och väl
befästa regler. Denna anrättning skulle nämligen skänka honom den
lycka han så länge hade väntat på. Trovoade mumlade också något
om djurets spillning. Jag tror han sa att spillningen skulle ”ge
tillbaka den mannakraft som så dramatiskt och tjuvaktigt hade
stulits” från honom. Fast det var ett sådant oväsen omkring oss
hela tiden, så jag är inte riktigt säker på vad han egentligen
sa. Men jag har alltid tyckt att det är något skumt med vuxna
människor som mumlar om djurs spillning.
Det var senhora Arco-Iris som slutligen fick alla de andra att lugna
ned sig. Och det gjorde hon på sitt vanliga sätt, ologiskt och
oemotsägbart. Hon sa: ”Om någon skadar eller dödar det här
djuret så kommer jag att sätta eld på mitt hus och bränna mig
själv till döds. När mina söner får höra era förklaringar,
kommer de inte att tro er. Nej, dom kommer att tro att ni har mördat
mig. 'Mordbrand', kommer de att skrika, och sen kommer de att hämnas
på er alla. Lemlästa er, våldta er och förbanna er. Allihop!
Därför tror jag det blir bäst för er och för byn, att ni låter
lille Agosto behålla sin vargunge. Och jag hoppas sannerligen att
inte ens det minsta lilla strå på vargens kropp kommer till skada,
för om så sker, så kommer mitt hot att bli er verklighet.
Vidskepelse, avundsjuka, hämndlystnad och dumhet får inte vara
allenarådande i något samhälle, allraminst vårt. Nog om detta!”
När senhora Arco-Iris hade avslutat sitt tal, vände hon sig mot
mig och log.
”Har du bestämt dig för något namn åt valpen?”
Jag skakade på huvudet.
Hon böjde sig lite närmare så att de andra inte skulle höra.
”Då skulle jag vilja komma med ett förslag”, sa hon. ”Jag
tycker att han ska heta Conhecimento, för kunskap – conhecimento –
är det vi saknar allra mest här i vår enorma lilla by.” Och så
skrattade hon och lämnade mig och den nydöpte Conhecimento ensamma.
Det vill säga, alla de andra i byn stod fortfarande kvar i en ring
omkring oss, men vi – jag och Conhecimento – kände oss
fortfarande lite osäkra och ganska så ensamma.
Allt det där hände för två år sedan, just den dagen då jag
fyllde tio år. Sedan dess har Conhecimento vuxit sig stor. Han är
större än någon annan hund i Enorme. Ignorancio kallar honom
fortfarande ”folkilsken och livsfarlig”, men han vågar inte göra
någonting. Han är alltför rädd för senhora Arco-Iris tre
välväxta och välkända söner som, redan då de var små, var
större än Ignorancio.
Det var förresten senhora Arco-Iris som tvingade Igno att ta mig
med till Michigan State University – jag vet fortfarande inte vad
hon sa den där dagen. Jag vet bara att Igno plötsligt blev så
trevlig mot mig och Conhecimento, och när han erbjöd sig att ta mig
med på en långväga och dyrbar resa till USA, höll jag nästan på
att svimma av förvåning – och där på universitetet fick vi
träffa senhor Dietz, som har skrivit en hel bok om manvargen, och
mister Baker, som nog har läst alla böcker om vargar som finns i
världen. Och vare sig senhor Dietz eller mister Baker hade någonsin
hört talas om en manvarg som blivit tam. Gissa om dom var förvånade!
Jag fick berätta allt om Conhecimento, och jag fick visa alla
fotografier som jag hade med mig. Senhor Dietz bad till och med att
få låna negativen, och han sa att han skulle nämna både mig och
Conhecimento i en tidningsartikel han höll på att författa.
Conhecimento fick inte följa med till Michigan. Han fick stanna hos
senhora Arco-Iris medan jag och Ignorancio var bortresta.
På nätterna drömde jag om honom.
På dagarna blev jag utfrågad av senhor Dietz och mister Baker. Dom
frågade och frågade, och när vi till slut var tvungna att lämna
dom och universitetet efter en fyra dagar lång vistelse, var dom
fortfarande lika förvånade. ”Nej, vi kan knappast tro att det är
sant. En tam manvarg! Otroligt! Very strange! Estranho!” Och sedan
sa dom att jag var en alldeles märklig och speciell pojke. Fast jag
vidhöll att det var Conhecimento som var den specielle och
alltigenom märklige. Det var ju Conhecimento som hade kommit till
mig, och det var han som var unik och ensam i sitt slag.
Men, jag berättade inte allt för de båda herrarna. Jag berättade
inte att Conhecimento inte alls är så tam som han låtsas vara. Det
vet jag. Och det vet senhora Arco-Iris. För hon och jag har sett
Conhecimento då han rusar fram över ängarna och kullarna i
månskenet. Hon och jag har hört honom svara på avlägsna skall
från andra – vilda – manvargar, och senhora Arco-Iris och jag,
Agosto, har sett blicken i Conhecimentos ögon när jag ropat honom
tillbaka från vildmarken, och det är inga tama ögon som tittar
tillbaka. Nej, det är ögonen hos den som vet att han är vild och
att han en dag eller natt kommer att återvända till vildmarken,
till de bortglömda ängarna och de karga bergen.
Conhecimentos vackra rödsvarta kropp glänser i månskenet, manen
reser sig – raggig och svart – och de stora öronen lyssnar
spänt. På vad?
Jag vet inte. Senhora Arco-Iris vet inte heller. Men vi har förstått
att det finns ljud ute i nattmörkret som vi människor inte riktigt
kan höra eller tolka. Kanske ligger dessa nattljud på en frekvens
så hög att vi inte kan uppfatta den. Kanske hör vi ljuden, utan
att riktigt lägga märke till dem. Eller kanske är det helt enkelt
så att de ljud som Conhecimento lyssnar till, inte är avsedda för
våra öron.
Och vi vågar inte riktigt tala om det, även om vi har försökt
ett par gånger. Vi är alltför rädda för svaren. Senhora
Arco-Iris mumlade häromdagen något om ”den stora hämnden”, och
jag tror jag förstår vad hon menar. Men jag vågar inte fråga. Och
senhor Trovoade – som jag, trots det där pratet om spillning, tror
är den klokaste i byn – vågar jag inte heller tala med. Han har
ju redan, om än i förtäckta ordalag, försökt få mig att förstå
vad som komma skall. Och jag vill inte veta.
Jag drömde så märkligt i natt. Jag befann mig i ett litet,
välbyggt stenhus mitt inne i djungeln.
Plötsligt började huset vibrera, och strax därpå föll taket ned
och väggarna rasade samman med ett öronbedövande dån. Ändå
skadades jag inte.
Utanför det raserade huset stod min morbror Ignorancio. Han höll
händerna om sitt onda kön och stirrade på mig med galna ögon.
”Inte heller detta kommer att skada dig”, sa han innan han
försvann in bland träden.
Då hörde jag ett svagt gnyende. Det var Conhecimento. Hans långa
mörka nos och de svarta ögonen tittade fram mellan en trädstam och
en ormbunkstuva. Jag förstod att han hade stått där en lång
stund. Och jag visste att han hade sett mig köra ihjäl hans mamma
en födelsedagssöndag för två år sedan. Och det var mig han såg
på med sina mörka ögon.
Jag kände inte igen blicken han gav mig, men jag fick en känsla av
att det pågick en inre strid bakom de svarta ögonen. Det var mig
han såg på. Jag, som var hans vän och trygghet. Jag, som var hans
mors baneman och mördare. Jag, som trodde jag hade tämjt ett
ytterst skyggt vilddjur. Och det var mig han såg på med sina mörka
ögon.
Så såg jag en rörelse i blicken. Han hade bestämt sig. Jag såg
det tydligt i hans ögon.
Plötsligt tog han sats, och på starka, svarta ben kom han hastigt
rusande mot mig. En rödsvart manvarg som blivit moderlös – min
finaste…
Jag vaknade, kallsvettig och rädd. Intill min säng stod
Conhecimento. Han såg på mig. Han såg rädslan i mina ögon. Vi
såg in i varandras ögon. Han blinkade inte på en lång stund, och
jag vågade inte heller blinka.
Vi såg in i varandras ögon och vi blinkade inte. Mina ögon
tårades och jag vågade inte blinka.
”Jag älskar dig, Conhecimento”, viskade jag, och jag kunde höra
gråten i min röst.
Conhecimento morrade dovt till svar. Sedan blinkade han äntligen.
Jag drog en suck av lättnad och sträckte ut en hand för att smeka
honom.
Käftarna slog ihop med en smäll bara någon centimeter ifrån mina
fingrar. Han morrade igen, dovt och nära. Jag såg hans ögonvitor.
Det dröjde en stund, sedan gick han bort till sitt hörn och
somnade.
Detta hände i natt.
Jag heter Agosto Namorado och jag fyllde tolv år i söndags. Min
morbror Ignorancio – som är betydligt äldre – brukar säga att
livet är trist. Jag håller inte med honom. Det finns så mycket mer
i livet än tristess. Själv har jag i två år och en dag delat mitt
liv med en manvarg. Kanske kommer jag att göra det i ytterligare
tolv tretton år.
Om jag lever så länge.
Håkan Lindquist, 19 mars 1991
Den här novellen skrev jag mycket snabbt och spontant i ett brev till en vän som var på resa i Sydamerika. Jag hittade den nyligen när jag gick igenom en alltför stor bunt papper.
