Lili Elbe – Vetenskapens stora mirakel

"Fra Mand til Kvinde", omslag.


I början av 1930-talet var danskan Lili Elbe vida berömd. Nu – drygt åttio år efter sin död – har hon åter blivit aktuell, och snart kommer vi att kunna se Eddie Redmayne spela henne i regissören Tom Hoopers film ”The Danish Girl”. Filmmanuset bygger på den amerikanske författaren David Ebershoffs debutroman med samma namn från 2000. Romanen i sin tur är inspirerad av Lili Elbes självbiografi som utkom strax efter hennes död. Ebershoff är inte ensam om att ha funnit stoff för en berättelse i det materialet. Redan på 1930-talet skrev fransmannen Maurice Rostand en roman inspirerad av Lili Elbes liv.
     Vem var hon då, Lili Elbe? Hur kom det sig att hon – över en natt – blev känd för nästan en hel värld? Och vad är det som gör henne intressant också idag? Har vi något att lära av hennes livsöde?



Einar Wegener.

I mitten av september 1931 dog en kvinna på Staatliche Frauenklinik i Dresden i sviterna efter en misslyckad operation. Kvinnan hette Lili Elbe. Hennes ansikte var känt av många; hon hade ofta suttit modell för den i Frankrike verksamma danska illustratören Gerda Wegener; Vogue, L’Illustration, La Vie Parisienne var några av de modemagasin som publicerat bilder av Lili. Hennes historia kom att bli än mer känd då boken om hennes liv utkom ett par månader efter hennes död. Den bar titeln ”Fra Mand til Kvinde – Lili Elbes bekendelser”. Lili – som föddes drygt fyrtiofem år tidigare i Vejle utanför Köpenhamn och då gavs namnet Einar Wegener – var den första människa som genomgick ett operativt könsbyte. De kirurgiska ingreppen kom att göras i fem steg, varav det första utfördes i Berlin, de övriga i Dresden under överinseende av den tyske sexologen Magnus Hirschfeldt. Den femte och sista operationen var tänkt att göra Lili Elbe till en ”riktig kvinna”.

Einar och Gerda möttes då de studerade vid Kunstakademiet i Köpenhamn i början av 1900-talet. Gerda, en prästdotter från Hobro, kom till huvudstaden 1902. Två år senare debuterade hon med några porträtt på Charlottenborgs höstutställning. Samma år gifte hon sig med Einar, en ung och lovande landskapsmålare. Några år senare, 1908, vann Gerda en reklamtävling utlyst av tidningen Politiken, där uppgiften var att teckna tidens kvinnoideal. Politiken – som grundades 1884 – genomgick vid den här tiden en genomgripande modernisering både vad gäller journalistik och layout, och då Gerda vann reklamtävlingen också följande år, knöts hon till tidningen. Ännu var det inte känt att det var hennes man som satt modell för bilderna av de vackra, moderna kvinnorna. Men bara några år senare, 1913, ondgjorde sig en skribent i Ekstra Bladet över att han – vid betraktandet av Gerda Wegeners målningar – hade ”glatt sig över former, som rimligen har tillhört Einar”.

Redan vid det första tillfället som modell åt Gerda, kände sig Einar väl tillrätta i de lätta, vackra kvinnokläderna, och därför upprepades snart proceduren. De korta stunderna som kvinna blev snart längre, och de inföll allt oftare. Einar och Gerda kallade den unga modellen för Lili; de såg på henne som en besökare, och när de talade om henne gjorde de det i tredje person. Men Lili och Gerda talade sällan eller aldrig om Einar.

Det var en väsensskillnad mellan Einar och Lili, trots att de delade samma kropp. ”Deras karaktärer var mycket olika, men med tiden var det Lili som fick övertaget om Einar på ett sätt som innebar att man alltid kunde spåra henne i honom, också då hon höll sig i bakgrunden, men aldrig honom i henne.”

Den levnadsglada Lili uppenbarade sig alltmer ofta. Tillsammans med Gerda gjorde hon sin sociala debut på en konstnärsfest. Det blev succé, och männen köade om att få dansa med den spännande Lili. Men i takt med att Lili blev alltmer utlevande, blev Einar mer och mer tillbakadragen och nedstämd. Han fick allt svårare att arbeta, och kände sig som en förrädare inför Gerda; han brukade ju ha så lätt för att glädja henne.



Lili Elbe.


1913 fick Gerda en inbjudan att ställa ut sina kvinnoporträtt i Paris. ”Det var den huvudsakliga anledningen till av vi alla tre, Gerda, Lili och jag [Einar], bosatte oss i Paris.” De hyrde ett par små rum på ett hotell i närheten av École des Beaux-Arts, samma rum som Oscar Wilde tillbringade sina sista dagar i tretton år tidigare.

De fann snart nya vänner i den franska huvudstaden, och Gerda – vars bilder fick mer uppmärksamhet än de någonsin fått i Köpenhamn – blev engagerad av olika tidskrifter och magasin.

En dag då Gerda och Lili var ute och promenerade mötte de en av de nyfunna väninnorna, signora Flavio. Hon frågade efter Einar, och fick svaret att han hade rest till Neapel. Därefter blev hon presenterad för kvinnan vid Gerdas sida, mademoiselle Lili Courtaud.

Lili och Gerda blev av väninnan bjudna på fest samma kväll, och på den tillställningen gjorde Lili en sådan succé att Einar tvingades stanna i Neapel ytterligare några dagar. Då han väl återvände hade den vackra Lili rest sin väg. Men hon skulle snart återvända. Festen och andra därpå följande sociala tillställningar gav henne ett allt större självförtroende.

Konstnärsparet Wegener tillbringade nitton år i Paris. Vid sidan av de sensuella modeillustrationerna tecknade Gerda erotiska motiv, oftast halvnakna kvinnor som ger sig hän åt sina lustar i rokokomiljö. Einar ägnade sig alltmer sällan åt måleriet, åtminstone det egna; ibland hjälpte han Gerda med bakgrunderna till hennes målningar, landskap och staffage. Det var också han som sålde teckningarna till uppköpare och gallerier. Han led mer och mer över sin kropp, över det fängelse den innebar för det som han uppfattade som sitt rätta jag, Lili.

1929 bestämde sig Einar för att ta sitt liv om inte hans problem var löst inom tolv månader. Tillsammans med Gerda började han uppsöka olika läkare och psykologer. För det mesta blev de bryskt avhysta med uttalanden som ”Ni är en fullkomligt normal man” eller ”Ni lider av hysteriska griller”. En läkare hävdade att Einar var homosexuell, och att det var orsaken till allt huvudbry. Efter en mycket nedslående konsultation lovade Einar sig själv att ingen makt på jorden skulle få honom att besöka en läkare igen. ”Därmed hade både min och Lilis dödsdom fallit, nu gällde det bara att leva vidare så lugnt och tålmodigt som möjligt, till den frist jag själv satt, hade löpt ut.” Han hamnade i en depression. Han blev rädd för att vistas ute bland människor, och tillbringade sin tid hemma i ateljén vid grammofonen. Musiken var det enda som kunde trösta honom, och i stunder när inte ens den förmådde göra det, hjälpte den honom i alla fall att skingra tankarna och försätta honom i något slags distanserat lugn. Utan musiken plågades han av tankarna på den kropp som inneslöt honom, den kropp som fängslade Lili.

Men så hände något som fick Einar åter börjar hoppas. Via några italienska vänner kom han i kontakt med den tyske läkaren och professorn Kurt von Warnekros, en banbrytande gynekolog vid Staatliche Frauenklinik i Dresden. Efter en första undersökning – i Paris – förklarade Warnekros att han var villig att hjälpa Einar. Och hjälpen skulle vara av kirurgisk natur; en operation – den första av sitt slag.

Operationen – i vilken de manliga könsorganen skulle tas bort – skulle utföras i Berlin. Einar reste dit med tåg. Ensam. Gerda var kvar i Paris. Men i Berlin väntade Ernst Harthern och dennes hustru, två nära vänner som till fullo stödde Einar i hans beslut. Ernst Harthern var också den som följde med Einar till kliniken.

Ifrån sitt rum på kliniken skrev Einar ett brev som skulle lämnas till Gerda om han inte överlevde operationen. ”Läkaren säger att det är en liten och ganska ofarlig operation (---) skulle det ändå inte gå bra, så vill jag nu i afton säga dig att jag varje timma, varje minut ända fram till det sista ögonblicket, kommer att tänka på dig, min tappra och trofasta kamrat, min käraste väninna. Min sista önskan gäller dig och din framtidslycka… Du ska ärva det glada sinne som en gång var mitt… låt min själ leva vidare, så kommer den alltid att vara hos dig – tusen kyssar från Lili… Din, och endast din, Einar.”

Före ingreppet fick Einar skriva under ett dokument som fritog överläkaren från allt ansvar vid ett eventuellt misslyckande. Men det gick bra, även om Einar vaknade med så svåra smärtor att han trodde han fortfarande låg kvar på operationsbordet och att narkosen plötsligt slutat verka. Sjukskötarna som rusade till då de hörde hans skrik, bad honom ligga stilla. Det tog flera dagar innan smärtorna dämpades.

Någon vecka efter operationen kom Gerda till kliniken. Under de följande veckorna träffade Einar flera läkare, bland dem professor Warnekros. Dessa möten resulterade i att Einar – tillsammans med Gerda – reste till Dresden och Staatliches Frauenklinik för att genomgå ytterligare operationer. Den första av dessa var i själva verket en transplantation; professor Warnekros ämnade operera in två friska äggstockar i Einar/Lili. Väntan på dessa organ blev lång och tärande, och Lili drabbades av en depression. Hon tänkte ofta på Einar, men visste inte längre vad hon ska kalla honom, hur hon skulle tänka på honom. Hon uppfattade honom alltmer som en helt annan människa. Så småningom beslutade hon sig för att kalla honom sin ”döde bror”. Men i de mörkaste stunderna var det hon själv som var broderns mördare, och de tankarna var mycket plågsamma för henne. Liksom tanken på att hon och brodern faktiskt hade levt i samma kropp. Hon började tycka att det bästa nog vore om också hon själv snart fick dö. Hennes humör pendlade mellan hopp och förtvivlan.

”Jag är som en brobyggare”, skrev Lili i sjukrummet som nu också blivit väntrum. ”Men det är inte vilken bro som helst. Jag står på den ena stranden… Där är nutiden, och där har jag slagit ned den första pålen. Och från den stranden ska jag bygga min bro, fritt svävande i luftrummet och över till den andra sidan, som jag för det mesta aldrig ser, möjligen anar som i dimma. Då och då ser jag den klart i mina drömmar. Men jag vet inte om den andra stranden är dåtid eller framtid. Det här väcker en fråga hos mig: Är allt jag haft en dåtid, eller har jag kanske över huvud taget aldrig haft en dåtid, eller har jag kanske bara en framtid utan dåtid?”

Men så blev operationen äntligen av; äggstockar från en 27-årig donator opererades in i Lili. Läkarna satte stor tilltro till ingreppet. Lili fick veta att de friska organen inte bara skulle göra henne till kvinna, de skulle också att göra henne yngre.

I sin dagbok skrev en mycket tagen Gerda om vännen som så länge funnits – och lidit – vid hennes sida: ”Hans stackars pinade kropp har öppnats, och man har konstaterat det som ingen mänsklig inbillningskraft hade trott var möjligt. I hans inre har man funnit ett par förkrympta kvinnliga körtlar. Det var hans dubbelväsens hemlighet, det ingen läkare hade velat erkänna, förrän professor Warnekros, med den seendes blick, redan i Paris löste gåtan…”

För att visa sin tacksamhet till platsen som hjälpte henne ”finna sig själv”, tog Lili efternamnet Elbe, efter floden som flyter genom Dresden. Med hjälp av Warnekros hade hon nu också fått ett eget pass från det danska konsulatet. Med det återvände hon och Gerda Wegener till staden där de första gången träffades nästan trettio år tidigare, Köpenhamn.

Lili var rädd och nedstämd före och under resan, nätterna bar med sig hemska mardrömmar, och hon längtade redan tillbaka till den isolerade kliniken där hon var förstådd, där hon kände sig tillfreds med sitt nya jag. Hon var rädd för de reaktioner hon skulle möta i Danmark. I storstäderna Paris och Berlin med sina konstnärskvarter och mer vågade livsstilar, hade det varit förhållandevis lätt för henne att vara sig själv; en särling bland särlingar, en främmande fågel i en flock främmande fåglar.

Ångesten var med henne också på hotellet i Köpenhamn. ”Jag är rädd, rädd för att träffa de människor som kände Einar… de som älskade honom, och som han älskade. Det känns som jag har mördat honom… Jag vet att det är vansinne att säga så. Men varför känner jag mig jagad och förföljd?”

Dagen därpå begav sig Lili till sin syster där hon stannade ett par veckor. Som barn hade de stått varandra mycket nära, men allt var annorlunda nu. De satt tillsammans i timmar och pratade. Systern gjorde flera försök att förstå den främmande kvinnan som kommit till hennes hus, men det var sin saknade bror hon såg framför sig, och hon kallade kvinnan för Einar.

I ett hetsigt ögonblick utbrast Lili att hon egentligen inte hade vare sig syskon eller föräldrar, och att hennes födelseort inte var Vejle, utan Dresden. ”Det var nog den dagen som min syster sa att det som skedde i Dresden hade varit en hädelse, ett brott mot naturen, en lek med ödet. Hade verkligen inte Einar kunnat leva vidare? Hade det inte varit bättre och mer storartat, om han hade släpat sin pinade kropp vidare och burit sitt tunga öde, tills döden hade förbarmat sig över honom?”

Med tiden vande sig systern och hennes familj vid att se Lili som en kvinna, men Lili hade fortfarande en känsla av att alla i Köpenhamn, också hennes egen släkt, såg henne som en underlig besökare, ett märkligt fenomen.

Lili hyrde ett par vindsrum i en villa i Valby, och nu började så smått hennes livsaptit vända tillbaka. Äktenskapet mellan makarna Wegener hade blivit annullerat, eftersom Einar i juridisk mening inte längre existerade. De danska myndigheterna var förvånansvärt snabba i sina beslut att ge Lili ett eget pass och att upphäva äktenskapet. Lili och Gerda var ännu vänner, men de hade börjat glida ifrån varandra. Och så reste Gerda till Italien för att förenas med sin nye man.

Kvar i Köpenhamn var Lili. Hon började känna sig alltmer lugn och tillfreds, även om hon fortfarande såg på sig själv som ”ett nyplanterat träd som första vindstöt kan riva upp och blåsa omkull”. Men hon hade kommit ur sin själsliga kris. Och med den nyfunna styrkan som stöd fattade hon beslutet att det nu var dags för henne att börja tjäna sitt eget levebröd. Hon ville inte måla – som Einar hade gjort – men ägnade en del av sin tid till att undervisa Ernst Hartherns dotter Ruth i måleri.

En konsthandlare på Østergade var villig att ställa ut – och sälja – Einar och Gerda Wegeners konst. Lili hoppades att försäljningen av Einars 24 ”efterlämnade” målningar skulle inbringa pengar. Men besökarna uteblev. I ett försök att dels dämpa de många rykten kring Einar och Lili som hade börjat florera i staden, dels locka fler besökare till galleriet, tackade Lili slutligen ja till ett erbjudande från en väninna på Politiken, journalisten Louise Lassen som skrev under pseudonymen Fru Loulou. Lassen hade sedan länge velat skriva en ”objektiv artikel om Einars och Lilis öde”, och hon ansåg att ”tidpunkten kommit då offentligheten krävde att få veta den rena sanningen.”

Artikeln skapade rum för en stor förändring. Lili berättade om sitt liv, om sin ”fortid som mand og [sin] fremtid som kvinde”. Den förklarande och välvilliga texten var illustrerad med två bilder av Lili – en målning av Gerda och ett fotografi – samt ett porträtt av professor Kurt von Warnekros, också det av Gerda. En av underrubrikerna talade om ”Videnskabens store mirakel”. Och med ens var det andra ögon som mötte Lili.

”Alla de som leende hade lyssnat till ryktena, förstod nu att det inte rörde sig om ett pikanteri, utan om en mänsklig tragedi. Underrättelsen spred sig som en blixt i världspressen. Överallt i Europa och Amerika blev detta ovanliga människoöde dryftat och kommenterat. Men trots att Lili nu blivit världsberömd (---) kunde hon nu gå längs Köpenhamns gator med ett mycket större lugn…”

I ett Köpenhamn som nu tedde sig betydligt trevligare för Lili, mötte hon också kärleken. Det var en man som hon hade känt i flera år. Nu ville han dela sin framtid med henne. Men Lili var inte redo för det. Det återstod ännu ett steg innan hon vill svara ja på hans frieri: den femte operationen, den som – med både hennes och läkarnas övertro till den moderna läkekonsten – skulle göra henne fertil.

Hon begav sig än en gång till Dresden, till kvinnokliniken och den fantastiske professor Warnekros. Men operationen – som utfördes i slutet av juli 1931 – misslyckades och Lili svävade mellan liv och död. I ett brev till Ernst Harthern skrev hon den 15 augusti: ”Jag kan inte skriva något om min sista operation – det var en avgrund av plågor… skönt att Gerda inte visste något… (---) men i september kommer jag tillbaka till Köpenhamn.”

Men Lili reste aldrig tillbaka. Några veckor senare – i början av september – skrev hon sitt sista brev, till systern: ”Nu vet jag att döden kommer… jag har drömt om mor i natt… hon tog mig i sina armar och kallade mig Lili… och far var också där…”

Och hennes bror var också där – hennes levande bror. Han hade kommit från Vejle för att vara vid hennes sida. Han satt intill sjuksängen, och höll Lili Elbes hand när hon dog.

*****

Det är mycket som tyder på att Einar Wegener var intersexuell – den moderna termen för det som tidigare kallades hermafrodit – men som så ofta så var tvetydigheten kring barnets biologiska kön inte något som upptäcktes eller noterades då Einar föddes. Hade han fötts idag hade han möjligen också fått diagnosen Klinefelters syndrom, en kromosomrubbning som uppträder hos 1 av 500-800 födda män. Men den typ av kromosomanalys som behövs för att ställa den diagnosen började man inte med förrän på 1950-talet. De läkare som var engagerade i Einar Wegeners fall hyste en stor tilltro – eller snarare övertro – till körtlar, särskilt då de som på ett eller annat sätt var relaterade till ett biologiskt kön. Och Einar föddes 1882. Lili Elbe menade att hon började födas i och med den första operationen, i Berlin 1930. Ett år senare var hon död.

Det är ett märkligt livsöde, Lili Elbes. I en tid då nazistiska och fascistiska ideologier samlade allt fler anhängare, i ett klimat där det extremt manliga och det extremt kvinnliga stod för idealen, vågade hon gå en väg ingen tidigare hade gått. Naturligtvis fanns det människor också före Lili, som helst hade velat leva sina liv i en kropp olik den de var födda med. Men det var först med den nya tidens medicinska utveckling som denna möjlighet blev verklig, om än förenad med mycket stora risker och utan några som helst garantier.

     Och kanske är det så, att det inte skett någon större förändring under de decennier som gått sedan Einar slutade existera och Lili Elbe föddes. Fortfarande är det strikta regler som styr våra liv, som talar om hur vi ska vara, hur vi och våra kroppar ska se ut för att passa in i mallen. Egentligen har det inte hänt så mycket med de strukturer som låser oss i ett tvingande könstänkande. När ett nyfött barn idag bedöms vara intersexuellt, plockas de kirurgiska instrumenten snabbt fram och en ”korrigering” görs; klassificeringen måste vara tydlig – du är antingen pojke eller flicka, antingen kvinna eller man – även om grunden för en sådan bedömning egentligen bara rör sig om en ytlig betraktelse.

     I sin bok skriver Lili Elbe vid ett tillfälle: ”Det rör sig inte om något val, utan om liv eller död”. Och med ett utgångsläge som närmast minner om schizofreni, försökte hon finna harmoni i tillvaron, och ett sätt att leva sitt liv vidare. Hon hade ingen att jämföra sig med. Det fanns inga fotspår hon kunde följa. Allt var nytt. Och osäkert. Hon hade ingen aning om vad som väntade på ”den andra stranden”. Ändå byggde hon sin bro, och tog de första stegen. Det är bland annat de stegen som gör att Lili Elbe känns aktuell än idag. Och det finns mycket kvar för oss alla att lära av hennes historia. Frågorna som väcks är många: Är vi för hårt styrda av normerna? Skulle ett uppmjukande av normerna göra att fler människor kunde leva ett rikare och/eller mer harmoniskt liv? Spelar det biologiska könet i juridisk mening över huvud taget någon roll?

Håkan Lindquist.
Artikeln är en uppdaterad variant av en text som publicerades i Allt om Böcker, nr. 3, 2000. En version av artikeln publicerades i norska Aftenposten den 14 mars 2010. Den här publicerade texten har redigerats lätt den 2 juni 2015.
© Håkan Lindquist

*****

Källor:

Citaten är – om inte annat angivits – tagna ur boken ”Fra Mand til Kvinde – Lili Elbes bekendelser” utgiven på förlaget Hage & Clausen, Köpenhamn, 1931. Texten är sammanställd av Niels Høyer (pseudonym för Ernst Harthern, en nära vän till Lili. Harthern var tysk förlagskorrespondent i Danmark.) I boken har Lili Elbe ändrat namnen på alla personer utom sig själv. För enkelhetens skull har jag i den här artikeln använt de verkliga namnen, så långt som det var möjligt.

Övriga källor:
”Et Liv gennem to Tilværelser” av signaturen Fru Loulou, Politiken 28 feb 1931
”En tragisk Livsskæbne afsluttedes i Gaar” av signaturen Fru Loulou, Politiken 14 sep 1931
”Lili Elbe’s breve fundet på Det kongelige Bibliotek” av Teit Retzau, Meddelelser fra Rigsbibliotekaren, 1984/4
”The Danish Girl” av David Ebershoff, Viking 2000
”Gerda og Einar Wegener” av Nils Thorsen, Politiken 5 mars 2000

Fotografierna i artkeln är scannade ur originalutgåvan av "Fra Mand til Kvinde".

Helge Lindqvist "Konsten – verkligheten"

Helge Lindqvist. Troligen sent 1940-tal.


Den maskinella teknikens snabba framsteg i senare tid, orsakade till en början hos de flesta en blåögd tro på möjligheten att tekniken ensam, skulle frälsa oss från en fruktan för nöd och osäkerhet. Eftertankens kranka blekhet kom, då det visade sig att de goda möjligheterna på grund av mänskliga bristfälligheter förfuskats, och ersatts av en strävan att utnyttja de tekniska framstegen i egoistiska nedbrytande syften. Följderna av en oförmåga till anpassning i stort, har blivit vantrivsel och ett fruktansvärt gnissel som bara tycks öka i styrka och omfattning. Det är mot denna bakgrund av allt mer förhårdnade livsbetingelser man måste förstå den reaktion som sedan länge gjort sig märkbar, särskilt starkt inom de bildande konsterna.

Att belysa sociala missförhållanden är en av konstens uppgifter (ex. Daumier) men att utreda och avhjälpa dem ligger i andras händer. Att söka återfinna ”melodin som försvann”, berika den visuellt samt vidga den emotionella världsbilden, och därigenom motverka andlig stagnation och slentrian, är den nyskapande konstens uppgift.

Den påbörjade strävan att återfinna ”melodin som försvann”, inleddes omkring sekelskiftet av expressionisterna, och resulterade i att de sökte förnyelse i äldre primitiva kulturers konst, där denna melodi klingar med hela sin ursprungliga friskhet och styrka. Gemensam var metoden att utesluta vissa för bilden ovidkommande detaljer, samt överdriva och förstärka det dominerande och karaktäristiska i motivet, för att på detta sätt få en stark uttrycksfullhet i bilden. Ett sådant sätt att uttrycka sig på är ett steg bort från det passiva avbildandet, och har sitt berättigande helt och hållet i den styrka varmed konstnären med de medel, färg, lera, trä eller vad som helst som står honom till buds, förmått ge ett abstrakt uttryck av sig själv och omvärlden. Största landvinningen var den medvetna avsikten att återge materialet dess viktiga medskapande och impulsgivande plats i arbetsprocessen. I stället för att förnekas eller påtvingas egenskaper som var det främmande, skulle konstnären antingen han arbetade konstruktivt, eller inituitivt, ledd av sin känsla för kvalitet, låta färger eller volymer framträda nakna i sitt egenvärde, liksom av sig själva förädlade till ande och ljus. Allt detta bildade en brygga över till en illusionsfri formgivning.

Med anledning av en förestående utställning av non objektiv (icke illusionistisk) konst i Sydöstra Sveriges konstförening, kan det vara skäl att skriva några rader om de i saken aktiva konstnärernas inställning.

Om en skulptör skapar en konkret form som inte skall ge illusion av en i naturen förut existerande konkret form, kan man kalla denna av honom skapade form icke föreställande i föremålslig betydelse. I en annan betydelse kan den vara föreställande, nämligen i den betydelse individualpsykologien ger ordet föreställning. ”Med föreställning menar man upprepningen av en förnimmelse utan att dess föremål är närvarande. Det är alltså en reproducerad, blott i tanken åter framkallad förnimmelse, ett bevis för självorganets skapande förmåga. Det är icke så, som om den redan uppkomna och av själens skapande kraftredan påverkade förnimmelsen helt enkelt upprepas, utan den föreställning, som en människa gör sig, bestämmes helt och hållet av hennes egenart, är alltså ett nyskapat konstverk, icke enbart reaktion”. Adler. Ett exempel: Konstnären uttalar ordet spanskt. Han förnimmer då en känsla som han analyserar och märker bestå av visuella och akustiska intryck. De visuella från Louvremuséet i salen för spanska mästare, innehålla en känsla av strängt allvar och storhet. Mot detta allvar bryta sig de akustiska intrycken från en konsert, där den spanska musikens karaktäristiska rytmer är det dominerande. Han känner ett behov av att, på ett vitt papper med kraftiga linjer dragna med kol, förena och avbörda sig dessa båda intryck. Efteråt kommer han att tänka på den centrala plats som det svarta intar i spansk konst och vardagsliv. Omedvetet har han valt att uttrycka sig med kolet, som här tillsammans med idén bildar form. I de flesta fall kan han inte, eller har han inget behov av att veta varifrån, och på vilka vägar, impulser når honom.

Att citera några ord kan här vara lämpligt. ”Hur vill man att en åskådare skall uppleva min bild, som jag själv har upplevt den? En bild kommer till mig långvägs från; vem vet hur långt från, jag har skymtat den, sett och skapat den, och dock ser jag icke nästa dag vad det är jag har målat. Hur kan man tränga in i mina drömmar, mina instrinkter, mitt begär, mina tankar, som har tagit lång tid att mogna och komma fram i ljuset; och hur vill man gripa, vad jag har lagt däri, kanske mot min vilja?”

”En bild är inte tänkt och fastställd på förhand. Medan man skapar den, följer den tankens rörlighet. När den är färdig, förändrar den sig ytterligare efter sinnesstämningen hos den som betraktar den. Ett måleri lever sitt liv som ett levande väsen, underkastat de förändringar, som det dagliga livet pålägger oss. Detta är naturligt nog, eftersom en bild lever genom den som betraktar den.”

”Alla vill förstå måleriet. Varför prövar man icke på att förstå fåglarnas sång? Varför älskar man natten, en blomma, allt vad som omger människan, utan att försöka förstå det? Medan man alltid vill förstå då det rör sig om måleri! Om man alltid först och främst ville förstå, att konstnären arbetar av nödvändighet; att också han är ett simpelt element av denna världen, som man inte skall tillmäta större betydelse än så många andra ting i naturen, som förbryllar oss, men som vi icke söker att förklara.” Picasso.

”Borde vi inte oftare ha den känslan, att det är något som behöver uppenbaras i vår inre värld, innan vi förnärmat och ursinningt sätter oss till motvärn inför ett nytt sätt att måla. Det är vackert när en människa blir varse sina egna inre tomrum utan att se förgrymmad ut, ty i verkligheten har man intet förstånd utan genom uppenbarelse.” Kylberg.

De som mena att konsten skall förhålla sig passiv, och endast spegla den yttre konkreta sidan av verkligheten, har inte erfarit stor del av verklighet. Att levande förvandling i konst synes dem lika förfärlig som livets eviga förvandling. En absolut eller total verklighet kan väl ingen uppfatta, för – som Paul Valéry säger – ”om vi visste skulle vi inte tala, inte tänka, inte ha något att säga varandra”. Konstnären begär bara ett erkännande av sin rätt till verklighet i mänsklig betydelse, av mesta möjliga förmåga till igenkänning, och komplicerade sinnesförnimmelser. Därför har de konstnärer som söka nya värden och som vill häja måleriet och skulpturen i nivå med musiken, till ett rent medel att uttrycka känslor, större rätt att misslyckas, än de som färdas en redan banad väg.

Helge Lindqvist
Artikel publicerad i Oskarshamns-Tidningen den 28 april 1948.

Helge Lindqvist - A short presentation in English

The Swedish artist Helge Lindqvist was my uncle. I've always loved his art, and I do think that his work ought to be more appreciated, also today, some forty years after his death. This is just a short text about Helge. In time I will probably add more, maybe also some quotations from, and texts by, Helge Lindqvist himself.

Portrait of Helge Lindqvist by Sten Lindahl, 1956. Detail.

Helge Lindqvist was born on December 18, 1913, in Virbo, Misterhult in Småland. He was a painter but he also made drawings and sculptures. He began painting in the late 30’s, mainly landscapes, but later his work tended to be more and more non-figurative. He was one of the members in an artist group led by Arvid Källström (1893-1967). In this group Helge Lindqvist was considered the painting constructivist, but he also made landscapes, still lives, serigraphies, collages and glass mosaics.

Helge Lindqvist was educated at Arvid Källström’s art school in Oskarshamn between 1940 and 1945, and at Académie de la Grande Chaumière in Paris 1947, together with the painter Sten Lindahl, also from Oskarshamn and also member of Källström’s group. The group had exhibitions in Oskarshamn and several other Swedish cities. Helge Lindqvist also had exhibitions at Liljevalch’s Art Gallery and Galleri Brinken, both in Stockholm, as well as in Paris 1952.

In 1954 Helge Lindqvist married a Danish woman, Else Torp. Their honeymoon trip went to Tarragona in Spain. Helge sold some still not painted works to finance the trip. Some of these works were made during the trip. The year after the marriage their daughter Rosine was born, and in 1964 they adopted another girl, Anna.

A writer for the daily paper Oskarshamns-Tidningen using the pseudonym H. G-m wrote these lines after an exhibition in 1948: “The most pronounced features in Helge Lindqvist’s art, is the elegancy and the intimacy. Although he sometimes strikes powerful chords, they are to be considered as a defence against a surrounding which is too realistic and unphilosophic. When it comes to the lines he is more secure. And the line holds shows an astounding skilfulness.”

Helge Lindqvist was also very interested in music. He built his first violin in the 1930’s, and he was member of a group of musicians that used to perform now and then. During the Second World War he befriended some Polish and/or Jewish refugees. One of them, Josef Vohryzek, was a classical violinist who gave Helge Lindqvist lessons.

Like many artists, Helge Lindqvist couldn’t live from his art alone. In the 1960’s he worked at the Scania factory in Oskarshamn as truck-driver. In the summer of 1967 – a few months before the death of Arvid Källström – Helge Lindqvist died from the damages he got from an accident in the factory. By the time of his death, he was 53 years old.

For pictures of Helge Lindqvist's work, please check my other text, "Konstnären Helge Lindqvist".

Några bilder från Berlin - Pictures from Berlin

Det är lätt att hitta bilder i Berlin. Här är några fotografier som jag har tagit under våren och försommaren 2009, förutom bilden från Matthäikyrkans torn som jag tog i maj 2005, vid mitt första besök i Berlin.

Berlin is a city full of images and stories. I'm just a collector. The pictures below were all, except one, taken in the spring and early summer 2009. The one from the Matthäi church tower was taken in May, 2005, during my first visit to Berlin.

Ärgad kopparrelief vid Olympiastadion.

Verdigrised relief by the Olympic Stadium.



Vid Judiska Museet.

At the Jewish Museum.



Stjärna på basen till den gamla gjutjärnsklockan vid Olympiastadion.

A star on the base of the old bell by the Olympic Stadium.




Skuggor och reflexer, bakgården, Charlottenburg.

Shadows and light on my backyard, Charlottenburg.

Ett fantastiskt och aningen skrämmande regnmoln som vällde in över staden likt en jättelik våg från ett gigantiskt hav. Några ögonblick efter att bilden togs, vräkte regnet ned.

This frightening raincloud rolled in over the city lika a giant wave from some enormous ocean. A few seconds later, the rain was pouring down.



Reflexer.

Reflections.



Pelargång, Olympiastadion.

Colonnade at the Olympic Stadium.



Olympiastadion.

The Olympic Stadium.




Poppel, Kleiststrasse. Nattetid.

Poplar tree in Klesitstrasse. At night.




Nattfoto från bakgården, Charlottenburg.

Night image from my backyard in Charlottenburg.




Ännu en nattbild från bakgården.

Another nighttime picture from my backyard.




Ljusglimt.

A tiny glimpse of light.





Kvällens sista solstrålar leker med några tavlor på Nollendorfstrasse.

Evening, and the last rays of sunshine playing. Nollendorfstrasse.




En ögonblicksbild tagen från tornet på Matthäikyrkan.

Caught moment from the Matthäi chrurch tower.

Skuggor av diskuskastare, Olympiastadion.

Shadows from the discusthrowers at the Olympic Stadium.



Skuggor och ljus.

Shadows and light.





Olympiastadion.

The Olympic Stadium.





Ljus.

Light.



Två änder som brukar vistas på taket, sex våningar över gatunivå. Just den här dagen låg de länge på takkanten och tittade intresserat på mig då jag planterade om växter.


These ducks often spend their time on the roof of my house. This particular day they were very interested in me taking care of my plants.

Konstnären Helge Lindqvist

Helge Lindqvist på utflykt, ca 1945. Foto: Nils Holgersson.


”Jag vill sammanställa formala delar aktivt mot varandra och se vad som händer. Här spelar propotionernas skönhet en väsentlig roll tillsammans med färger. För dem som arbetar med bildande form – i konkret bemärkelse – står de konstruktiva problemen i centrum, och då är det mycket naturligt att en konstruktiv fantasi för bilden uttrycker sig nonfigurativt arkitektoniskt. Sen kan man givetvis arbeta med olika slags bilder. Öppna, som är på väg ut ur sin gestalt, eller slutna, samt en kombination av både, statiska och rytmiska jämviktslägen m.m.”

”En arkitektonisk komposition kan liknas vid en patiens som måste gå ut. Den ska stämma i sina delar, och även som helhet = form. Den får inte vila på eller spegla tillfälliga sinnesstämningar, utan symbolisera en medvetet omfattad konstidé. Denna gamla klassiska idé om arkitekturen som typen för konst, står i motsättning till den romantiska konstuppfattningen.”

Helge Lindqvist i en tidningsartikel från 1952, inför den stundande utställningen på Salon des Réalités Nouvelle i Paris.
















Jag har länge tänkt att jag skulle göra en hemsida eller skriva en blogg om min farbror, konstnären Helge Lindqvist, och idag börjar jag. Tanken är att jag med tiden ska lägga in mer text om Helge, kanske också någon text av honom, samt en del bilder av hans verk. Han är värd uppmärksamhet, också idag, drygt fyrtio år efter sin död.












De verk som är avbildade på den här sidan är alla i min ägo. Det är också jag som – med skiftande resultat – fotograferat konstverken. Det här är de första bilderna, men det kommer fler. Och när jag lärt mig den här bloggtekniken lite bättre, kommer jag också att lägga in bildtexter med namn, mått och årtal för de respektive konstverken.







Konstnären Helge Lindqvist föddes den 18 december 1913 i Virbo, Misterhults socken i Kalmar län. Han var målare, tecknare och skulptör. Helge Lindqvist började måla i slutet av 1930-talet, till en början ofta naturalistiska motiv men med tiden gick han mot ett mer nonfigurativt måleri. Han var med i den s k Källströmsgruppen under ledning av Arvid Källström (1893-1967), där han sågs som den målande konkretisten. Vid sidan av det nonfigurativa målandet utförde Helge Lindqvist också landskap, stilleben, serigrafier, collage och glasmosaiker.







Helge Lindqvist utbildade sig vid Arvid Källströms målarskola i Oskarshamn 1940-45, samt vid Académie de la Grande Chaumière i Paris 1947, där han vistades tillsammans med bl a Sten Lindahl, också han oskarshamnare och medlem av Källströmsgruppen. Tillsammans med Källströmsgruppen hade Helge Lindqvist utställningar i Oskarshamn, Kalmar, Växjö och många andra svenska städer. Han har också varit utställd på Liljevalchs Konsthall och Galleri Brinken i Stockholm, samt utomlands, bl a i Paris 1952.



















1954 gifte han sig med danskan Else Torp. Bröllopsresan gick till Tarragona i Spanien, och den finansierades huvudsakligen av att Helge sålde konstverk som han ännu inte hade utfört. En del av de verken kom till under resan. De fick en dotter året därpå, Rosine, och 1964 adopterade de en liten flicka, Anna.







I Oskarshamns-Tidningen kunde man i maj 1948 läsa dessa rader av signaturen H. G-m i samband med en utställning: ”Elegans och intimitet äro de mest utpräglade dragen i Helge Lindqvists konst. Även om han stundom slår an kraftfulla ackord, så äro dessa mera att uppfatta som ett värn mot en allt för realistisk och ofilosofisk omgivning. Så rör han sig så mycket säkrare på de inre linjerna. Och den eleganta linjeföringen har en häpnadsväckande skicklighet.” Skribenten A. Stv i Oskarshamns-Nyheterna var inte lika hänförd: ”Om denna förvirrade konst skall vara ett uttryck för tiden måste man liksom när det gäller 40-talslitteraturen fråga var gränsen går – vad är äkta, och vad är ’Camera Obscura’?”







Helge Lindqvist var också mycket musikintresserad, och byggde själv en fiol på 1930-talet. Han var med i IOGT-NTO:s folkbandslag, som uppträdde bl a i Folkets Park. På 1940-talet umgicks han en hel del med några polsk-judiska flyktingar, en av dem, Josef Vohryzek, var klassiskt skolad violinist, och av honom fick Helge Lindqvist en del lektioner.






















Helge Lindqvist kunde inte leva på sin konst, och på 1960-talet arbetade han på Scania i Oskarshamn. Sommaren 1967 – några månader före Arvid Källströms död – omkom Helge Lindqvist efter en arbetsplatsolycka. Han blev 53 år.





Från 14-månaders ålder och fram till strax före min åttaårsdag, bodde jag och min familj i ett hyreshus bara ett par hundra meter från Helge och Else Lindqvists villa. Vi besökte ofta varandra, och jag tyckte väldigt mycket om att vara hemma hos Helge och Else. Deras villa var ett tämligen nybyggt enplanshus, med konst på alla väggar, främst Helges verk, men också verk av konstnärskollegor från Källströmsgruppen. Det stora panoramafönstret ut mot Dejegatan hade Else målat. Det ljus som trängde igenom var färgat i rött, grönt och blått. Jag tyckte det var fantastiskt vackert. Överallt i huset fanns det spännande och fantasieggande saker – strandfynd, skisser och färgtuber, skulpturer och målningar, uppspända på ramar eller liggande i rullar.







Än idag tänker jag att mitt intresse för bilder, för konst, för former och linjer, till allra största del har sitt ursprung i de där tidiga besöken hos Helge och Else. Där fanns en estetik som gjorde sig gällande i allt från de moderna – och oftast danska – femtiotalsmöblerna, till de svarta, glänsande handtagen på de mörklaserade trädörrarna. Men estetiken kändes aldrig kall, och hänförelsen över en upphittad sten eller en skärva från en flaska som gått i kras, var lika innerlig och uppskattande – kanske till och med i än större grad – som glädjen över en nyinköpt vas från Den kongelige Porcelainsfabrik.























I vårt eget hem hängde också flera av Helges verk, och jag minns hur jag som fyraåring stod och tittade på en stor oljemålning i vardagsrummet, trianglar och andra märkliga former i blekgult, mellangrått, svart och rött. Min mamma kom in i rummet, och jag frågade henne något om tavlan. Jag minns att hon svarade att det var ”modern konst”, och att den moderna konsten inte alltid var föreställande. Och jag fascinerades av hur Helge hade signerat många av sina målningar, med HL, där högerstapeln i H:et var ett med L:ets stapel. Initialerna delade vi, och jag knyckte tidigt Helges signatur till mina egna teckningar och målningar. Och målningen från 1951 som hängde i vårt vardagsrum, hänger nu på min vägg. Och den är fortfarande lika lockande att se på.




Verken i det här inlägget är (uppifrån och ned):
Helge Lindqvist, monotyp, odaterad, 41x33 cm
Helge Lindqvist, linoleum på träplatta, okänt årtal, 33x14 cm
Helge Lindqvist, skulptur järn okänt årtal, höjd 14,5 cm
Helge Lindqvist, skulptur II järn okänt årtal, höjd 21,5 cm
Helge Lindqvist, skogsbild, olja, okänt årtal 22x18 cm
Helge Lindqvist, olja 1957, 33x55 cm
Helge Lindqvist, ”Chaka” monotyp 1962, 33x22 cm
Helge Lindqvist, blandteknik 1952, 30x27 cm
Helge Lindqvist, olja 1951, 80x62 cm
Helge Lindqvist, ”Composition V” olja 1952, 85x65 cm
Helge Lindqvist, monotyp, odaterad, 16x33 cm