Ögonblick

Under ett samtal med en 98-årig man –- skröplig, böjd, med nedsatt syn och dålig hörsel men fullt klar i tanken och med ett enastående minne –- reser han sig mödosamt från sin stol vid köksbordets kortända. Han bryr sig inte om att greppa käppen. I stället stöder han sig mot bordet, går med långsamma steg de knappa två metrarna fram till mig vid andra ändan av bordet för att –- med ett leende och ett kluckande skratt –- klappa lite på min arm. Sedan återvänder han lika långsamt till sin stol och samtalet fortsätter.

Barndomsbilder

Mina tidigaste egna minnen – och med egna minnen menar jag såna som inte har berättats för mig av andra, såna som inte är dokumenterade på något sätt – är från tiden innan jag var fjorton månader. Jag vet det eftersom min familj flyttade två månader efter min första födelsedag, och de här tidigaste minnesbilderna – som är mycket tydliga – är från den lilla lägenhet vi bodde i då jag föddes. Det finns inga fotografier från den lägenheten, ingen tydlig beskrivning som påverkar mitt minne.

Jag sitter på pottan som står i en liten nisch intill spisen, den varmaste platsen i lägenheten, enligt min pappa. Vid köksbordet sitter mina föräldrar och spelar något brädspel. Bordet står inte vid fönstret, där är det för kallt, utan mot väggen mittemot. En lampa, som hänger från en utstickande hållare på väggen, lyser upp bordet. Mammas ansikte är koncentrerat då hon ser ned på spelplanen. Pappa ser jag snett bakifrån. Också han tittar ned på det som ligger på bordet. Jag skymtar hans mörka, kraftiga glasögonbågar.

Det finns en dörröppning mittemot mig. Dörren, som står på glänt, leder in till det enda rummet. Därinne sover mina tre äldre bröder. När brädspelet är klart och jag är färdig på pottan, ska också vi sova därinne.

Vi bor i en omodern lägenhet på ett rum och kök. Det finns bara kallvatten, och badrum saknas helt. Nere på gården finns några utedass som vi delar med de andra hyresgästerna, men jag har min potta intill den varma spisen. Jag sitter där och ser på mina föräldrar, för att sedan låta blicken svepa över väggarna. På något sätt är jag medveten om att väggarna är en gräns. Innanför dem finns min familj. Utanför finns allt det andra. Världen som väntar.

Jag har bara ett fåtal bilder av mig som litet barn. Just den här bilden är en av de tidigaste. Jag tycker om den av flera skäl. Ett av dem är det är så pass många personer som syns eller skymtar. Längst till vänster min mamma Carin som håller i mig. I förgrunden en av mina bröder, troligen Peter. Min kusin Rosine står intill och ser på mig. Till höger skymtar min faster, Elna, och i höjd med hennes mun syns en liten del av min bror Arnes glasögon.

Tre gånger Oskar – tre gånger Håkan

Fotografen Oskar Kardemark är en vän sedan en tid tillbaka. I mitten av januari 2013 besökte vi Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Jag hade med mig en kamera, Oskar hade två. Här är tre av bilderna Oskar tog av mig. Om du vill se fler av Oskars bilder kan du klicka här.

Foto © Oskar Kardemark 2013.

Om Abdellah Taïa, och lite grann om att översätta

Häromdagen skrev jag in de sista ändringarna i den översättning som min vän Davy Prieur och jag har jobbat med ett tag, Abdellah Taïas L’armée du salut – Frälsningarmén. Det är den andra romanen av Taïa som vi har översatt, och jag hoppas och tror det blir fler.

Vi har arbetat på lite olika sätt. När vi började satt vi tillsammans och översatte mening för mening, stycke för stycke, men det var inte en särskilt praktisk metod. Under arbetet med Frälsningsarmén har vi valt en annan lösning. Davy har börjat med en grovöversättning som jag sedan tagit över, och med den och den franska originaltexten som grund har jag sedan fortsatt arbetet. Vi har förstås hela tiden diskuterat kluriga stycken, vägt ett ordval mot ett annat, en nyans mot en annan, och så vidare.

Jag tycker om att översätta, dikt och prosa. Det är utmanande, skärper tanken och mitt eget språk, samtidigt som det är minst lika underhållande som ett svårt korsord.

Abdellah Taïa föddes 1973 i arbetarstadsdelen Hay Salam i Salé, Marocko. Den stora familjen, föräldrar och nio barn delade på tre rum. Pappan hade ett eget rum, äldste sonen Abdelkébir likaså. Mamman och de övriga åtta barnen delade på det tredje. ”Min barndom, min tonårstid, huvuddelen av mitt liv utspelade sig under flera år i detta rum” skriver Taïa i romanen L’armée du Salut.

            Det var där, i Hay Salam, som Abdellah Taïa började utforska sin sexualitet. Han var ung, kanske elva, och de huvudsakliga objekten för hans pirrande längtan var dels den något äldre kusinen Chouaïb, dels den äldste brodern, Abdelkébir.

Ibland fick Abdellah sova inne i Abdelkébirs rum, men han hade svårt att somna. I stället låg han vaken tätt intill sin bror och såg på honom. ”Hans nästan platta mage höjdes och sänktes i en jämn rytm. Jag höjdes och sänktes med den, hypnotiserad. [---] Min brors kropp låg där framför mig under hela eftermiddagen. Jag granskade den, jag studerade den från topp till tå med noggrannheten hos en vetenskapsman som dröjer kvar vid varje detalj. [---] Den här kroppen som är en del av mig samtidigt som den är ett eget jag.”

Abdelkébir är mer eller mindre familjens överhuvud. Pappan är ”en fallen konung”. Och Abdelkébir styr med en kvävande tystnad, en tystnad som han också påtvingar resten av familjen.

            Sommaren då Abdellah Taïa var tolv år undkom han med nöd och näppe ett gruppvåldtäktsförsök, en händelse som han beskrivit i romanen Ett arabiskt vemod. Efter det är han stämplad – den feminina pojken, den lilla kvinnan. ”Någon man skulle komma att utnyttja mer och mer för varje dag. Någon man långsamt skulle komma att ta livet av. Döda levande.”

            Samma sommar kommer en grupp berusade män till familjens hus sent en kväll. De skränar och ropar. ”Kom ner till oss, Abdellah! Kom ner, lilla flicka. Var inte rädd. Vi vill inte skada dig. Vi vill bara ha sex med dig.”

            Abdellah ligger på sin säng. Hans storebror Abdelkébir är tyst. Alla i familjen är tysta. ”Jag hoppades att min bror, min kärlek, min hjälte, skulle besvara dem. Skydda mig, åtminstone med ord. [---] Men min bror gjorde ingenting. Alla vände sig bort från mig. Alla dödade mig den där kvällen. Jag vet inte varifrån jag fick styrkan, men jag grät inte. Jag slutade skaka, slutade vara rädd. Jag bara slöt ögonen hårdare, och i samma rörelse stängde jag av allt inom mig. Allt. Sedan den kvällen är jag inte längre samma Abdellah Taïa. För att rädda mitt skinn, dödade jag mig själv.”

Det är först många år senare, efter flytten till Paris i slutet av 90-talet, som Abdellah Taïa börjar skriva. Han skriver om sitt vuxna liv – i Kairo, Genève, Paris – och sin eviga jakt efter kärlek och ett sammanhang där han får vara sig själv. Han återkommer ständigt till barndomen och tonårstiden. Det är ett icke-kronologiskt berättande, naket och mångfasetterat, ibland smärtsamt och sorgligt, ofta vibrerande och febrigt, poetiskt.

            Jag frågade nyligen Taïa om hur närvarande pojken Abdellah är i hans vuxna liv.

            ”Jag tillbringar all min tid med den tolvårige Abdellah”, svarade han. ”Allt jag gör idag kommer från honom…” 

            Lite senare i samma samtal säger Taïa att skrivandet är en upprättelse av den unge Abdellah, för allt det som han, men också alla andra homosexuella araber har tvingats genomlida och alltjämt genomlider.

            ”Jag behöver fylla all den påtvingade tystnad som omslöt pojken Abdellah, ge den innehåll, liv, värde. Och jag kan bara skriva om det som berör mig, det jag känner till. Det jag minns. Jag skriver inte för att hämnas. Jag skriver för att jag måste skriva om pojken Abdellah Taïa.”

”Ett arabiskt vemod” är utgiven på svenska av Elisabeth Grate Bokförlag. ”Frälsningsarmén” utkommer på samma förlag i början av 2013. Fotografiet tog jag genom det ganska smutsiga fönstret på en buss i Ouarzazate, Marocko, för ett år sedan. En del av handlingen i ”Frälsningsarmén” utspelar sig i Ouarzazate.

Efter livet

Jag har alltid tyckt om att se på film. När jag var barn och tonåring såg jag i stort sett alla filmer som sändes på TV. Sovrandet kom senare. Biobesöken kom också senare. Idag har jag en mycket stor filmsamling på dvd, flera hundra filmer som jag återvänder till i perioder.

En favoritfilm är den japanske regissören Hirokazu Kore-edas ”Wandâfuru raifu” från 1998. Titeln är en parafras på Frank Capras klassiska feel-goodfilm ”It’s a Wonderful Life” från 1946. ”Wandâfuru raifu” har ingen officiell svensk titel men den internationella titeln är ”After Life” – Efter livet.

Handling i ”Efter livet” utspelar sig i ett slags mittemellan-värld, en plats där de som nyligen dött hamnar innan de går vidare in i en evighet. De döda anländer till ett stort ljust hus som ligger inbäddat i ett grönt och dimfuktigt landskap, en ganska så nedgången byggnad som ser ut som ett gammalt sjukhus eller en gammal herrgård. De tas om hand av människor som arbetar i huset, de flesta ser ut att vara tämligen unga.

Tanken är att de döda ska vistas i huset, på den här mittemellan-stationen, en kortare tid, kanske några dagar. Under den tiden ska de välja ut ett enskilt minne ur sitt liv, det liv som nyss tagit slut, och det minnet, den minnesbilden, blir det enda de får med sig när de lämnar huset och går vidare till en evighet.

Innan de går vidare hjälper personalen till att iscensätta minnesbilden, rekonstruerar händelsen så korrekt och detaljerat som möjligt. Återskapar ett minne.

Några vet omedelbart vilket minne de vill ta med sig – den första förälskelsen, ett barns födelse, ett par röda skor … – medan andra har stora problem med att välja. En man säger att han inte vill minnas något alls, att hans liv var så misslyckat och tomt så att det är bäst att helt glömma det. Några kan överhuvudtaget inte bestämma sig, och de blir kvar i det ljusa huset.

”Efter livet” är stillsam och poetisk, starkt berörande och tankeväckande. Jag har sett den kanske fem gånger, och varje gång, när filmen är slut, undrar jag över vilket minne jag skulle välja att ta med mig in i en evighet, vilket minne skulle jag vilja – och orka – uppleva igen och igen. Denna undran kan förstås dyka upp utan att jag sett om filmen, spåret, tanken, frågeställningen dröjer kvar hos mig sedan första gången jag såg ”Efter livet”, och kommer kanske alltid att dröja kvar.

De flesta gånger har jag valt ett och samma minne, en och samma händelse i mitt liv, men jag vet inte om jag skulle välja just det minnet om jag verkligen, någon gång i framtiden, går längs den lilla stigen mot den slitna byggnaden för att tas emot av dem som jobbar där. Kanske kommer det att ske något annat i mitt liv, i kväll eller i morgon, något som jag kommer att beröras än starkare av, något som förpassar både den utvalda minnesbilden och alla mina andra minnesbilder, till glömskan.

Spegeln och minnen

Andrej Tarkovskijs ”Spegeln” från 1975 är förmodligen den film jag sett flest gånger, troligen närmare fyrtio gånger. Första gången var på Cinemateket på Filmhuset i början av 80-talet, och då visste jag ingenting alls om vare sig filmen eller regissören. Jag minns inte exakt hur det kom sig att jag såg den. Jag vet att jag en gång kom till Cinemateket och filmen jag hade tänkt se kunde inte visas, så de ersatte den hastigt med en annan. Vid ett annat tillfälle hade jag själv tagit fel på dag, men eftersom jag ändå var på plats och hade vikt ett par timmar för att se på film så tittade jag på den som visades. Vid ett av de tillfällena visades alltså Tarkovskijfilmen. Det enda jag visste då jag satte mig tillrätta i biograffåtöljen var titeln, ”Spegeln” – Zerkalo. Allt annat var en överraskning. En fantastisk överraskning.

Handlingen i ”Spegeln” är enkel. En man i fyrtioårsåldern, en konstnär, är döende. Han tänker på sitt liv, minns sin barndom, sin ungdom, människor, händelser och historier som berört honom djupt på ett eller annat sätt. Hur länge detta återblickande varar får vi inte veta. Kanske är det dagar, veckor, kanske är det bara några ögonblick, de sista ögonblicken i mannens liv i vilka minnesbilderna avlöser varandra, förenar sig med varandra, färgar av sig på varandra som de färgade glasbitarna eller pärlorna i ett snurrande kalejdoskop, skapar nya bilder, nya kopplingar, nya minnen.

Det finns inget kronologiskt berättande i ”Spegeln”. Det finns bara ”nu”, eller kanske snarare ”alltid”. Allt flätas samman, dåtid och nutid, jaget och den/de andra, lika gäckande och knivskarpt som mitt (betraktarens) eget minne. Pojken som spelar konstnären som barn, som elva- tolvåring, är samme pojke som i andra minnesbilder spelar konstnärens son. Den unga kvinnan som spelar konstnärens mor i barndomsscenerna, är samma kvinna som spelar konstnärens hustru och före detta hustru i andra scener.

Ett genomgående tema i barndomsbilderna är den frånvarande fadern, samtidigt återkommer vid flera tillfällen i filmen en berättarröst, en mansröst som läser dikter. Rösten är Andrej Tarkovskijs fars, Arsenij Tarkovskij, dikterna är också hans. Den frånvarande fadern är hela tiden där. Ständigt närvarande i sin frånvaro.

Tarkovskijs film är en mångbottnad spegel som ­– trots att varje enskild filmruta är statisk, en stillbild i en räcka stillbilder som alltid visas i samma ordning – förmår skapa nya bilder, nya scener varje gång jag ser den. Föremål och förlopp som sker vid sidan om eller i ögonvrån vid ett tillfälle, blir betonade eller framlyfta vid ett annat. Som föremål och förlopp i mitt eget minne då jag tänker tillbaka på en specifik händelse. Ingenting är statiskt. Allt är i rörelse.

”Spegeln” fanns i mitt bakhuvud då jag skrev min första roman, ”Min bror och hans bror”. Jag försökte inte, och ville inte heller, skriva en ny ”Spegel”, men jag ville lite grann få fram hur dåtiden flyter in i, och färgar nutiden. Berättaren i romanen, Jonas, upplever åtminstone i perioder att han flyter samman med sin döde bror, den bror han aldrig träffade, att de faktiskt är en och samma.

I min tredje roman, ”Om att samla frimärken”, låter jag också huvudkaraktärernas minnen spela stor roll. Icke-statiska minnen som hela tiden är närvarande, hela tiden påverkar – till och med förändrar – nuet eller alltid-en. Berikar och nyanserar tillvaron hos den som minns, gäckar och förtydligar på en och samma gång, skapar mystik och klarhet på en och samma gång. Fantastiska minne, och – som Samuel säger vid ett tillfälle i ”Om att samla frimärken” – ”fantastiska liv!”

Håkan Lindquist

24 oktober 2012

Abdellah Taïa – Ett arabiskt vemod

”Jag var tolv, och det hände fortfarande att jag strövade omkring på gatorna barfota. Barndomen hade inte lämnat mig. Det kommer den förresten aldrig att göra. Den nakna barndomen.”

Citatet är från Abdellah Taïas ”Ett arabiskt vemod” (Une mélancolie arabe), den marockanskfödde författarens tredje roman och den första som kommit ut på svenska.

Abdellah Taïa föddes 1973 i Salé, Marocko. Han bor sedan slutet av 90-talet i Paris, och det var där, i den franska huvudstaden, som han började skriva. Hans romaner är självbiografiska utan att vara privata. Naket och utlämnande skriver han om sitt liv, ett liv där alla tider – barndomen och ungdomen i Marocko, det mer vuxna livet i Schweiz och Frankrike – är lika närvarande, där fragment eller händelser från olika tider vävs samman i en beskrivande och målande prosa som på samma gång är kortfattad och poetisk.

”Ett arabiskt vemod” tar sitt avstamp i en händelse då Abdellah var tolv år. En ung pojke med en pockande sexualitet som han gärna ville utforska ytterligare tillsammans med någon annan pojke eller ung man. Men i just det här försöket förvandlas mycket snart det lustfyllda och upphetsande till en veritabel gruppvåldtäkt. Av en slump blir övergreppet avbrutet, och den tolvårige Abdellah springer ut ur huset där han har hållits instängd, och ut på gatorna i stadsdelen Hay Salam.

”Jag springer fortare och fortare. Jag springer länge. Tar in luft genom min vidöppna mun. Jag känner inte längre mina stora fötter. Jag känner inte längre min lilla näsa. Jag känner inte längre av mig själv. Jag är utanför mig själv. Jag är tyngdlös. Jag kommer snart att flyga, korsa världarnas gränser. Försvinna bland molnen, komma tillbaka och se, se mig själv.”

Abdellah springer ut i världen, med sin stora dröm om att få arbeta med film, och med en stark längtan efter att få möta kärleken, uppleva kärleken. Och kanske kan man beskriva ”Ett arabiskt vemod” som en kärlekshistoria. Kärleken till filmen, och kärleken till några pojkar och män som författaren möter. Längtan efter kärlek. Och sorgen över en kärlek – till algeriern Slimane – som trots alla känslor, all åtrå, all närhet, visar sig vara omöjlig.

”Slimanes ögon är svarta, alltid svarta. Till och med när de tittar på mig. De lockar mig. De gör mig blyg. De skrämmer mig. Jag böjer mitt huvud. Jag vill varken trotsa dem eller förföra dem – det har jag redan gjort! Jag vill bara gå in i dem, älska dem, se mig själv genom deras ljus.”

Det är jag och min vän Davy Prieur som tillsammans har översatt romanen till svenska, en översättning som jag inte tror någon av oss hade klarat av på egen hand. Det har varit ett mycket spännande och berörande arbete/samarbete. Vi har sprungit vid sidan av Abdellah, drabbats av hans feber, smittats av hans lust, hans kärlek, och sörjt över hans förlust.

Jag tänker att Abdellah Taïa är sina romaner. Han skriver sitt liv. För att finna sig själv. För att visa sig själv, stå naken inför oss som läser hans berättelser, vi som vill ta del av hans liv.

Vi tillbringade några timmar tillsammans, Abdellah Taïa och jag, en dag i Paris några veckor före jul 2010. Han mötte mig vid mitt hotell i närheten av Gare du Montparnasse, sedan följde en lång vandring genom Maraiskvarteren – från kafé till kafé – med ständiga avbrott för ytterligare någon sekvens ur hans liv. Vid ett litet bageri med algeriska specialiteter stoppade han mig med sin hand på min arm. ”Det var hit jag gick när jag kom till Paris och porten till huset där min vän bodde var låst. Jag hade inga pengar, men de gav mig pengar så att jag kunde ringa min vän.” 

Jag fick höra flera liknande berättelser, delar av hans historia som i mina tankar blev ytterligare bitar i ett pussel där motivet började ta form redan då jag först läste ”Une mélancolie arabe” och ”L’armée du salut”. För varje pusselbit blir bilden större, tydligare och djupare. Jag tycker väldigt mycket om den bilden, och jag vill gärna att den växer sig än större.

Abdellah Taïa ”Ett arabiskt vemod” (Une mélancolie arabe).

Översatt till svenska av Håkan Lindquist & Davy Prieur.

Elisabeth Grate Bokförlag, februari 2012.

Fotografierna av Abdellah Taïa är tagna av Laurent Denimal.

Länkar: 

Elisabeth Grate Bokförlag

Text om "Ett arabiskt vemod" av Thomas Nydahl

"Plötsligt var araberna inte längre araber" Artikel av Abdellah Taïa
Dale Peck interviews Abdellah Taïa
Recension av Mona Masri, Sydsvenskan
Jan Arnalds recension i DN.
Elisabeth Hjorts recension i SvD.

Der Himmel über Berlin

 Samtliga fotografier är tagna från terrassen i Berlin, de flesta i juni och juli 2011.All the photos were taken from the terrace in Berlin, most of them were taken in June and July 2011. 

Tankar på morgonen efter massakern på Utøya

Det är märkligt och för mig helt oförståeligt att en människa som växer upp i ett rikt och välmående land utan några större konflikter, en människa som fått en vettig skolutbildning och därmed också en grundläggande insikt om samhället, världen och vår gemensamma historia, en människa som till skillnad från miljontals och åter miljontals andra människor har stora möjligheter att leva ett gott och rikt liv, en människa som har så många valmöjligheter i sitt liv, väljer att gå hatets och ondskans väg.

Vi har alla möjlighet att välja väg, både i det stora och det lilla. Valmöjligheten finns alltid där, i alla situationer, i alla möten, vid alla bedömningar. Det finns inga undantag. Det är en utmaning i alla människors liv, att försöka förstå, försöka se lösningar, försöka hitta en väg till något som är bättre, något som är konstruktivt, något som gör situationen och livsrummet bättre både för oss själv och för människorna omkring oss. Att sätta på sig skygglappar, att förenkla världen omkring oss till något svartvitt, att hänge sig åt ett vi och dom-tänkande – eller ännu värre, ett jag och dom-tänkande – att inte ens försöka se möjligheter, att inte vilja se nyanser, är den feges val. Att sätta dumhet före förnuft är också den feges val. Hatet och ondskan är den feges väg.

Hat föder hat. Det är en enkel logik, och det är min skyldighet som människa att inte föda hatet. Jag vill inte hata. Men jag tror jag kan säga att jag hatar människor som – trots intellekt, trots själsförmågor – väljer att förhålla sig okunniga och dumma. Jag vill inte hata, och kanske önskar jag att jag kunde förstå, verkligen förstå, också de som väljer hatets och ondskans väg. Men jag gör inte det. Trots att jag i vanliga fall tycker att jag är bra på att se – verkligen se – och förstå andra människor.

Jag tycker om att se nyanser. Jag tycker om att försöka förstå. Förståelse föder förståelse. Det är samma logik som för hatet. Och kärleken. Men när det gäller dem som valt att leva ett liv i hat och ondska, så tar det stopp. Jag kan förstå delar av förloppet, faktorer och händelser som gjort att en människa ställts inför just det valet, eller de valen. Men hur jag än vänder och vrider på det, så är och förblir det i ett givet ögonblick just detta – ett val. Individens eget val. Att medvetet välja hatet och ondskan, att medvetet välja inskränkthet och dumhet. Och det valet kan jag över huvud taget inte förstå.

Den ovanstående texten skrev jag på morgonen efter attentatet i Oslo och massakern på Utøya. Nu har det gått ytterligare ett par dagar. Allt det hemska som hänt är fortfarande oförståeligt. Men ett lugn har infunnit sig, fött ur sorgen som vi alla delar. Vi möts i sorgen, vi förlorar en del av våra vanliga sociala roller, blir naknare, ömtåligare men också starkare och mer uppmärksamma på människorna omkring oss. Det som är viktigt blir tydligare. Insikten om att vi behöver varandra djupnar.

Jag är starkt berörd av de överlevande ungdomarnas berättelser, även om jag är ambivalent till hur de exponeras i medier. Ungdomarna har naturligtvis ett behov av att prata om sina upplevelser, men så här nära den faktiska händelsen – fruktansvärd och ofattbar, mardrömslik både för de som var med och alla oss andra – kanske inte berättandet ska ske i dagstidningar, radio och tv. Traumat är inte över, chocken kan vara fördröjd, och det som berättas idag kanske ångras i morgon.

Men jag tar – trots ambivalensen – del av en del av historierna, och inser att min egen fantasi inte räcker till för att jag ens ska kunna föreställa mig hur det kan ha varit på Utøya i fredags. Och jag slås av hur klokt och omsorgsfullt de överlevande ungdomarna verkar ha agerat. Alla verkar ha tänkt också på de andra ungdomarna och barnen när de försökte komma undan skotten. Flera berättar hur de har hjälpt andra. En flicka stannar upp då hon når vattnet, drar upp en död pojke från vattnet och kysser hans sönderskjutna huvud innan hon fortsätter sin flykt. En liten pojke som sett sin far skjutas ihjäl talar om för skytten att han ska sluta skjuta. ”Du har skjutit tillräckligt.” Ett barn talar om för den vuxne skytten vad som i det ögonblick är rätt, i ett händelseförlopp som var helt fel redan från början.

Sorgen kommer att dröja kvar länge. Hos dem som drabbades, hos dem som överlevde, och hos alla oss som indirekt drabbats. För vi har alla drabbats. Alla vi som vill leva och verka i ett öppet samhälle. Jag tror och hoppas att också värmen, ömsintheten och värnandet om våra medmänniskor kommer att dröja kvar. Till en början för att vi alla är känslomässigt berörda. Längre fram, för att vi vill att den ska dröja kvar. För att vi väljer att låta den vara kvar.

Håkan Lindquist

Berlin, 26 juli 2011

Skulpturlandskap Nordland

 Fotografierna föreställer (uppifrån och ned):1. Anthony Gormley "Havmannen", Rana2. Gediminas Urbonas "Fire Eksponeringer", Saltdal3. Hulda Hákon "Tre Éldar", Vefsn4 & 5. Jan Håfström "Den glömda staden", Gildeskål6. Kristján Gudmundsson "Protractus", Skjerstad7. Tony Cragg "Utan titel", Bodø8 & 9. Waltercio Caldas "Omkring", LeirfjordFoto: Håkan Lindquist