Fyra e-böcker

Tre av mina tidiga romaner samt en liten novellsamling finns nu tillgängliga som e-böcker utgivna av Telegram Bokförlag.

”Requiem” är en liten samling bestående av fyra noveller. Den gemensamma tråden är att berättelserna handlar om barn samt att de utspelar sig i närheten av något vattendrag – sjö eller hav. Den första och tillika kortaste novellen, Blixtpojken, handlar om en döv pojke som upptäcker en ny förmåga. Den följs av titelnovellen som är inspirerad av en viss inspelning av Gabriel Faurés ”Requeim”. Därefter kommer Norrsken, en berättelse om två bröder som, utan att de egentligen önskat det, upptäcker Gunnar Ekelöfs poesi. Samlingen avslutas med den längsta novellen, Strandfynd, om två pojkar som en sommardag hittar något som de aldrig kommer att glömma.

Först ut av romanerna är debuten ”Min bror och hans bror” som du kan läsa mer om här. Eboken innehåller också en bonustext, novellen ”Sit back and let it happen”. Den har tidigare varit publicerad i ungersk översättning, ”Mindennap álmodunk, mindennap ébredünk” i tidskriften Mások, 2004, i fransk översättning, "Attends et laisse venir” i tidskriften Inverses, 2010, samt i engelsk översättning med samma titel som originalet i tidskriften T(our) Magazine, 2013. Det finns kvar ett begränsat antal av den fysiska utgåvan av ”Min bror och hans bror”. Den går att köpa eller beställa från NK Bokhandel samt Söderbokhandeln, båda ligger i Stockholm.

Särskilt glad är jag för att min andra roman, ”Dröm att leva”, kommer ut som ebok eftersom den fysiska utgåvan sedan länge är slutsåld på förlaget. Du kan läsa mer om berättelsen här. Bonustext i ebokutgåvan är novellen ”Regn och åska”. Den skrev jag på beställning för en antologi som skulle komma ut i fem länder kring Östersjön: Sverige, Finland, Lettland, Ryssland och Estland. Antologin skulle innehålla en text från varje land, och ges ut –- i översättning –- i alla fem länder. Tanken var att boken skulle delas ut till studenter i 17-årsåldern. Jag visste, bland annat från vänner i Moskva och Tallinn, att situationen för icke-heterosexuella i Ryssland och Estland skiljer sig en hel del från den i Sverige. Så jag bestämde mig omedelbart för att skriva en kort kärlekshistoria mellan två killar, en vacker och positiv berättelse som ändå inte skulle kännas overklig –- och framförallt inte omöjlig. Jag tänkte att novellen skulle kunna vara ett stöd för unga människor som sällan eller aldrig fick ta del av positiva skildringar av människor som blir förälskade i någon av samma kön.

Formatet för novellerna till antologin var begränsat, och redan då jag skrev ”Regn och åska” insåg jag att historien jag hade tänkt ut egentligen var större än novellformat. Jag ville skriva mer om Rein och Oscar. Jag ville berätta mer om deras kärlek, om lusten och den där fantastiska glädjen i att bli förälskad. Och någonstans på ett moln kanske det satt en liten queer-gud som hörde mig, för hela antologi-projektet strandade och boken kom aldrig ut. Jag fick aldrig veta varför. Men jag hade min novell, och jag hade alla mina tankar kring Rein och Oscar, och så skrev jag vidare. Det blev en roman, min femte, med samma titel som novellen. Så om du har lust att läsa mer om Rein och Oscar efter att ha läst novellen så kan du leta upp romanen. Och vill du läsa lite om romanversionen så kan du göra det här.

Den tredje romanen som Telegram ger ut som e-bok är min fjärde roman, ”I ett annat land”, som du kan läsa om här. Också den har lite bonusmaterial, dels ett efterord, dels en kort novell, ”Blixtpojken”. Den har tidigare varit publicerad i tidskriften ”Den blinde Argus”, 1993, samt i finsk översättning av Markus Nummi, ”Salamapoika”, i tidskriften Nuori Voima, 1995. ”I ett annat land” finns också som vanlig pappersbok.

Eböckerna kan du köpa direkt via widgetarna nedan. Eller via Elib, Adlibris, Dito med fler. Där kan du också hitta två av mina andra romaner som eböcker, ”Om att samla frimärken” och ”Regn och åska”. Samtliga eböcker går också att låna på bibliotek.

Ett fotografi

Ett släktfoto. Min gammelmormor Hildur Rydén, f. Kjellgren (1876-1959) och min gammelmorfar Johan August Rydén (1877-1945) omgivna av sina barn. Kvinnan till vänster är min mormor, Margit.

Jag minns inte när jag först såg bilden, förmodligen var jag ganska liten, men jag minns att min blick redan då drogs till Margit, till hennes intensiva ansikte, till händerna som hon håller hårt om varandra, till underarmens muskler. Och hennes spända blick. Hon ser på sin pappa, ändå ser det inte ut som om hon väntar sig något, vare sig av honom eller någon annan.

Fotografiet är med största sannolikhet taget i samband med begravningen av Rolf, Margits förstfödda, som dog då han var 14 år.

Rolf hade jobbat ett år på Stahres konditori i Oskarshamn när han dog, på eftermiddagen måndagen den 18 augusti 1941, hans första semesterdag. Han och en 12-årig lekkamrat, Åke, var hos en bonde (en släkting till Åke) i Boda mellan Döderhults och Fliseryds socknar, för att lägga upp ved i skogen. Efter avslutat arbete gick Rolf och Åke till en vattenkvarn i närheten. Rolf halkade när de lekte med hjulet, och föll in under en skovel och bröt nacken. I ambulansen som kom satt det också en polisman. Det råkade vara Rolfs morbror, poliskonstapeln Gunnar Rydén.

Margit stod, ovetande om vad som hade skett, i köket och diskade när hon såg ambulansen rusa förbi på väg mot Boda. Hon tyckte det var olustigt, kanske för att hon en stund innan hittat två knivar i kors på köksbänken. Men hon kopplade inte obehagskänslan till Rolf. Inte då.

Rolfs död var ett oerhört slag för henne. Hon hade en tid levt ensam med fem barn efter att hennes äventyrlige man gett sig av på ett nytt äventyr, en svår situation för vem som helst, men hon var stark och klok. Min mamma Carin, som var nio år den här sommaren, minns att hon tydligt märkte hur Margit ansträngde sig för att orka med allt det vardagliga, allt det praktiska efter Rolfs död.

Rolfs pappa, äventyraren, befann sig i Finland dit han hade sökt sig som frivillig i vinterkriget. Familjen lyckades av någon anledning inte nå honom. Han fick veta om sin sons död då han läste en notis om olyckan i en svensk dagstidning.

När jag var liten berättade Margit om en dröm hon hade haft strax efter dödsfallet. En vitklädd skara besökte henne. Rolf var bland dem. ”Jag vill komma till dig”, sa Rolf. ”Det kan du inte”, svarade Margit. ”Hälsa Gud att jag snart kommer till dig.” Långt senare, när jag var vuxen, återkom hon till drömmen. ”Jag ville följa efter honom”, sa hon, ”men det kunde jag ju inte.”

Sorgen, den oändliga sorgen som är så tydlig i fotografiet, bar hon med sig hela livet. Samtidigt var hon en människa som hade nära till skratt, nära till glädje. När min äldste bror var nedstämd någon gång i tonåren lyssnade Margit på honom, sedan sa hon: ”Det är inte lätt att leva, men det är roligt!” Ett uttryck som blivit något av ett ordspråk i familjen.

Begravningen hölls i Döderhults kyrka den 24 augusti 1941. En av Margits bröder, Folke, sjöng ”Långt bortom rymdar vida”. En bagare (troligen från Stahres) läste några rader: ”Sida vid sida falla de, somliga tidigt kallade, andra när sol gått ned.”

Margit levde tills hon var 96 år och fyra månader. De sista åren bodde hon på Björnbacka, ett äldreboende i Oskarshamn. Där ”sjöng hon för de gamla”, som hon uttryckte det, och det gjorde hon verkligen. Och det var hon som var den äldsta. Hennes syn försämrades och tanken var inte alltid lika klar. Om jag besökte henne på eftermiddagen eller kvällen brukade hon gå fram till fönstret, dra undan gardinen mot parken. ”Ser du så fint de har ordnat det”, sa hon med ett skratt. ”Jag ser fullmånen från mitt fönster varje kväll!” Och så pekade hon mot en lyktstolpe med en lysande vit glob som skymtade bortom träden.

Rolf glömde hon aldrig, inte ens när hon var som mest förvirrad. 

Om Umeå, resor och oro i kroppen

Jag har aldrig besökt Umeå. Det är en av alla dessa resor som återstår. Men jag ska åka dit någon dag. Jag har hört om staden sedan jag var liten.

Min mamma föddes i Finland av svenska föräldrar. Min morfar hade enligt mormor ”en oro i kroppen”. Han var ständigt på resa, på egen hand eller med den växande familjen. Historierna jag hörde om honom som barn var fantastiska. Han hade varit proffsboxare, sedan blev han predikant – det var under predikantåren som han under en period hade tjänst i Munsala församling i Finland – och med tiden blev han militär.

Han talade många språk, nio säger en del, elva säger andra, och jobbade också – återigen i perioder – som språklärare. Språken hade han studerat på egen hand, eller snappat upp på resor. Ett par gånger cyklade han genom Europa till Italien på en cykel med helgjutna däck. Som barn drömde jag ibland om att åka till Italien och där möta någon som liknade mig, någon som hade samma morfar som jag.

När jag som tonåring hittade till Blaise Cendrars och hans fantastiska och ofta skrönartade dikter om resor – verkliga eller drömda – som han hade gjort, så tänkte jag på den morfar jag aldrig träffade. Han var en äventyrare, som Cendrars, och jag hade gärna rest med honom någon gång. Till Italien, Umeå eller Tristan da Cunha. Vartsomhelst.

Efter Munsala hamnade familjen i Umeå, i kåkstaden, och där bodde de några år, tills morfars oro åter gjorde sig gällande samtidigt som min mormor började tröttna på de ständiga uppbrotten och förflyttningarna. Nästa resa hon gjorde var tillbaka till Oskarshamn tillsammans med de fem barnen. Tågbytet i Stockholm blev hennes enda besök i huvudstaden, en kaotisk stund då hon inte bara skulle få med sig all packning utan också ha koll på barnen.

Min mammas tidigaste minnen är från kåkstaden i Umeå, det höga trähuset, den bistra grannfrun, en sked eller gaffel som min mamma – i ett glädjerus över något som mormor hade föreslagit – kastade upp i luften. Skeden, eller om det nu var en gaffel, råkade träffa en fönsterruta som gick sönder, och det roliga evenemang som mormor hade berättat om blev hastigt återkallat.

I tankarna har jag tydliga bilder av det där huset, men jag vet inte om det finns kvar eller om jag, om det fortfarande står där, skulle känna igen det. Det kanske inte ens min mamma skulle göra.

Men det finns ett regnbågsbibliotek i Umeå, ett alldeles nyöppnat regnbågsbibliotek. Inför invigningen blev jag tillfrågad om jag kunde skriva en kort text, ett telegram, som skulle läsas upp för besökarna den där allra första dagen. Och det kunde och ville jag. Jag skrev:

”Det är en alldeles särskild lycka att hitta berättelser om någon som har funnit något jag själv söker. Ibland kanske jag hittar berättelsen av en slump, andra gånger är det kanske någon som föreslår att jag ska läsa just den här boken eller leta i just den här hyllan. Kanske blir berättelsen en vägvisare för mig, för de steg jag vill ta, eller en hjälp då jag står inför ett val, stort eller litet. Det är en alldeles särskild lycka att känna igen sig i en berättelse, att känna sig delaktig i en berättelse, att inse att det inte bara är jag som bär på just den här drömmen.”

En dag ska jag hitta till Umeå, för att se vad som finns kvar av kåkstaden, för att kanske ana min mamma som barn tillsammans med sina syskon på någon bakgård, för att besöka regnbågsbiblioteket, tänka på min mormor och kanske också förstå vad det var som fick min morfar att vilja resa därifrån.


Fotografiet är förmodligen taget 1938. I mitten står Margit Rydén, min mormor. Intill henne är de första fem barnen, de som hon reste med från Umeå till Oskarshamn. Senare skulle det komma ytterligare två döttrar. Till vänster Rolf, den äldste, som dog vid en olyckshändelse då han var 14 år, sommaren 1941. Till höger Olle, och sittande i trappan från vänster, Rune, Barbro och flickan som långt senare kom att bli min mor, Carin.

Helge och fiolerna

Jag har i min ägo en del böcker som har tillhört min farbror, konstnären Helge Lindqvist. Det är mestadels romaner men också böcker om musik och konst. En av böckerna är J. A. Carlös ”Fiolbyggnadskonsten”. Men den vackra ryggen luras. I själva verket är det flera böcker som bundits samman i en volym. Det börjar med Ernst Schlesingers ”Ur stråkinstrumentens och dess stora mästares historia” från 1922, därefter följer den tunna ”Om fiolbyggnad” av signaturen Fioldillare. Sedan kommer Carlös bok i en utgåva från 1933 innan allt avslutas med Arvid Hedlunds ”Lärobok i fiolspelning” från 1925. Jag vet inte vem som har bundit in volymen, kanske var det Helge själv.

På pärmens insida har han limmat in en bild från en tidning, ett fotografi med bildtexten ”Emil Telmányi är solist i Carl Nielsen-konserten kl. 22.15.” Jag tror det rör sig om en radioutsänding. På motsatta sidan har Helge skrivit både namn och adress, Dammgatan 17, Oskarshamn. Där bodde han med sina föräldrar, men med tiden flyttade han ihop med Else Torp i en annan lägenhet i samma hus, och i ännu en annan lägenhet, en etta med kök, bodde mina föräldrar, mina tre äldre bröder och jag under de första 14 månaderna av mitt liv. Det fanns bara kallvatten, och utedass i en länga nere på gården. 

På nästa bokuppslag sitter ytterligare ett par inlimmade fotografier med rubriken ”I fiolmakarens verkstad”, och där ligger också ett löst ark:

Program

Onsdagen den 15 mars 1939 kl. 8 e.m.

Violinvirtuosen David Hait 

1. Francoeur-Kreisler: Siciliano och Rigaudon 

2. C. Saint-Saëns: Konsert H-moll 

3. a) Schubert-Wilhelmi: Ave Maria (på mångas begäran) 

b) Mozart: Menuett ess-dur 

c) Mozart: Menuett d-dur 

4. a) Mendelssohn-Achron: På sångens vingar 

b) Kreisler: Caprice Viennois 

c) de Falla-Kreisler: Spansk dans (på mångas begäran) 

5. P. Sarasate: Zigenarvisor

På insidan av den bakre pärmen finns en ficka som innehåller två bilagor till Carlös bok, ritningar till en Stradivariusmodell – Cremona 1720. I fickan ligger också en tunn mall för utformandet av fiollådans f-hål samt ett vackert blått kalkerpapper som använts för att föra över ritningarna till träet, och slutligen en liten bruksanvisning för Sandviks Limpärlor från Stockholms Benmjölsfabrik A.-B.

Helge hade två fioler. Den ena hade han köpt och den andra hade han byggt själv bland annat med hjälp av de här böckerna. Helges pappa jobbade under en period på Syrgasfabriken i Oskarshamn, och däruppe på vinden hade han en liten verkstad, med hyvelbänk och lite verktyg. Det var där som Helge byggde sin fiol någon gång kring 1933. En av dem som lärde honom spela var Josef Vohrysek, en judisk flykting som kom till Oskarshamn som tonåring i början av kriget. Han var klassiskt skolad violinist, och möjligen var det på någon konsert han först träffade Helge. De blev hur som helst vänner. Josef Vohrysek bodde kvar i Oskarshamn in på 1950-talet. Sedan återvände han till Prag där han bland annat var verksam som översättare av svensk och skandinavisk litteratur. Han var också med att bilda Charta 77.

Helge spelade också med i ett folkdanslag som var knutna till nykterhetslogen Enighet. De hade spelningar bland annat på Folkets Park.

Du kan klicka på fotocollaget för att se en större bild.

Margit

Min mormor Margit dog på våren 2002, fyra månader efter sin 96-årsdag. Vi var nära varandra redan då jag var barn, men kom än närmare då jag började bli vuxen. Hon brukade referera till mig som hennes ”vän, kamrat, barnbarn”. Alltid i den ordningen. Ibland använde hon uttrycket också vid direkt tilltal.

Under en period strax före hennes död, kunde man beskåda ett ovanligt fenomen på kvällshimlen; strax ovanför horisonten i väster kunde man med blotta ögat se fem av de största planeterna i en klunga. Jag befann mig på författar- och översättarcentret i Visby när fenomenet inträffade, och i det brev som kom att bli mitt sista till Margit berättade jag om det för henne. Jag visste att hon själv inte skulle kunna se planeterna, hennes syn var för svag, men att fenomenet hursomhelst skulle intressera henne. Så jag skrev om det, och jag kopierade och förstorade en teckning från en dagstidning som tydligt visade planeternas position.

Tidigt en morgon en dryg vecka senare, då jag satt och arbetade med en roman på mitt rum, ringde min mamma och berättade att Margit hade dött under natten, lugnt och stilla i sömnen. Ett sorgligt men egentligen inte oväntat telefonsamtal, även om jag gärna hade velat att det skulle ha kommit senare, betydligt senare.

Några minuter efter samtalet skrev jag en dikt.

ögonen sluts

din hud som spindelväv

långsamt lyfter du från bädden

svävar

merkurius, venus, mars och saturnus

jupiter lyfter dig, leder dig bort

alla rörelser tar du med dig

minsta smekning

längsta språng blir till vind

i ditt hår, ditt segel

alla dagar bär du med dig

rader av pärlor i alla färger följer dig

över det mörka valvet

glimrande bilder, skiftande ljus

svagt men ännu hörbart

ljudet av ditt skratt

allt tar du med dig

allt lämnar du kvar

En liten stund senare lämnade jag mitt rum för att gå mot Norderport och vidare ned till stranden. För att få luft, för att samla mina tankar, minnas, sörja, sakna. Jag gick längs med Nygatan och hade bara hunnit ett trettiotal meter när mina ögon uppfattade en liten rörelse alldeles intill trottoarkanten en bit framför mig. Jag gick dit. Det var en liten mus, uppenbarligen skadad, men det var inget blod och den var fin, pälsen glänsande och gråmörk. Den låg på sidan, och den såg på mig med ett mörkt öga. Jag hukade mig ned, och i den rörelsen såg jag mycket tydligt hur blicken förändrades, hur det mörka med ens försvann som i dimma, hur ögat och det lilla livet slocknade.



Fotografiet av Margit är taget vid Lövshult strax utanför Oskarshamn. Torpet i bakgrunden var hennes farföräldrars hem. När Margit och hennes syskon besökte det som barn brukade farmodern säga: "Nu är ni hos farmor. Då får ni göra vad ni vill!" Margit tyckte om att återvända till Lövshult också när hon blev äldre. Bilden är från ett av hennes sista besök.

Kanske en spökhistoria

Under mina sista tonår besökte jag ganska ofta en gård i Skåne, i närheten av Hovs Hallar. En nästan kvadratisk gårdsplan inramad av fyra byggnader, boningshus, lada, lider och stall. Mitt på gårdsplanen stod ett gammalt kastanjeträd. Alldeles intill gården låg en gammal pestgrav. En gång i tiden kanske det hade funnits gravstenar, men nu var det bara en liten höjd, ett stenröse och ett ensamt träd i utkanten av åkern.

Det fanns en förälskelse i huset, och ibland också andra människor, mer eller mindre tillfälliga besökare. Som jag. En del morgnar väckte förälskelsen mig med musik, oftast framförd på tvärflöjt, ibland gitarr. En morgon fick jag höra Francisco Tárregas ”Recuerdos de la Alhambra” tre eller fyra gånger, ett musikstycke som vännen övat på under en längre tid och som nu fingrarna hade lärt sig. Det fanns också två stora hundar i huset, en kaxig schäfer och en inte fullt så tuff engelsk setter. Enligt en del av besökarna fanns det också spöken.

Ibland om kvällarna, när LP:n med Keith Jarretts Kölnkonsert var slut och knastret från elden i kakelugnen lugnat ned sig till ett svagt susande, kunde vi höra märkliga ljud. Ett litet barn som grät inne i hallen vid den stora ingången, den som aldrig användes, dova steg från trappan och övervåningen, försiktiga knakanden och knarranden. En del av besökarna skrämdes, andra ryckte på axlarna.

En sen kväll var jag ensam i huset med hundarna. Förälskelsen jobbade natt inne i stan, besökarna besökte någon annan. Jag satt uppkrupen i en nedsutten men fortfarande skön soffa och läste. Intill mig i soffan låg en av hundarna, den andra låg på mattan bredvid. Allt var tyst. Allt var stilla. Allt var bara jag och hundarna, värmen från hundarna, och novellsamlingen jag läste.

Plötsligt reste sig hundarna som på given signal, lystrande öron, koncentrerad blick. Så rusade de fram till ett fönster mot gårdsplanen, stod på baktassarna och tittade ut mot något i mörkret.

Jag lade ifrån mig boken och reste mig, tänkte att någon av besökarna hade återvänt, och gick fram till fönstret. Det var mörkt därute, jag kunde inte se någonting. Hundarna morrade dovt, dämpat.

”Ska vi gå ut, hundarna?” frågade jag, och hann inte avsluta meningen förrän de var på väg mot köksutgången på gaveln. Jag gick lugnt efter, tog på mig mina skor och tände ytterbelysningen samtidigt som jag började öppna dörren.

Hundarna trängde sig omedelbart förbi mig, först schäfern sedan settern, och försvann ur min synvinkel redan då jag började gå nedför de få trappstegen. Ett par steg till, och så kom jag runt hörnet och såg ut över den upplysta gårdsplanen.

De båda hundarna rusade fram mot samma punkt, en plats alldeles intill kastanjen, en punkt som, tack vare hundarnas blickar och rörelser, var helt tydlig och precis, klart avgränsad. Jag hann bara tänka, ”det finns ju ingenting där”, sedan tvärstannade hundarna, backade tillbaka några steg med böjda ryggar och svansen mellan benen. Den ena, settern, gav ifrån sig ett ynkligt läte, sedan vände sig både hon och schäfern och skyndade nedsänkta, halvkrypande mot mig, några gånger kastade de en hastig blick bakåt, mot platsen de nyss lämnat, mot punkten.

Jag kunde fortfarande inte se någonting.

Jag sa något lugnande till hundarna, höll ut mina händer för att de skulle kunna buffa på dem, kanske slicka lite för att åter känna trygghet, men de gled förbi mig och ökade farten ju mer de närmade sig den öppna köksdörren.

Allt var helt stilla, alldeles tyst. Ändå fanns det något. En mycket tydlig närvaro som skrämde mig först nu. Jag kunde inte förstå vad det var. Jag stod kvar en liten stund, utan att se eller ens ana den minsta rörelse, sedan backade jag några steg, vände mig om och gick tillbaka in i huset.

Hundarna stod strax innanför dörren och väntade på mig, oroliga och tysta. Dansade på sina tassar utan att kunna bestämma sig för vart de skulle gå.

Jag stängde köksdörren, låste den för säkerhets skull, trots att vi aldrig brukade låsa, och släckte efter ett ögonblicks tvekan ytterbelysningen.

Jag satte mig i soffan, klappade och pratade lugnt till de stora hundarna som plötsligt hade blivit väldigt små och mycket ömkliga. Då och då lyfte de blicken och såg mot fönstret, men de lämnade mig inte, de höll sig kvar alldeles intill mig. Schäfern morrade svagt några gånger. Trots att jag flera gånger sa: ”Såja, såja, lilla vovven … Det är ingenting där. Du behöver inte vara rädd.”

Jag sträckte mig efter boken och fortsatte att läsa.

”Snabbt gick jag in på den kringbyggda gården och gjorde intet ljud ifrån mig, försiktigt lossade jag järnhakarna, som stängde stallbyggnadens dörr, jag öppnade och trädde in och famlade i dunklet.
    Min favorithäst, vars namn var Cæsar gnäggade lätt, jag grep honom vid betslet och förde honom ut. Han skakade oroligt sin långa, lockiga man och klippte med öronen och där var i hans stora, bruna ögon ett ängsligt, spejande uttryck – men jag fäste mig ej därvid …”

Citatet ovan är från novellen ”Lycksalighetens ö”, ur ”Porträttet och andra berättelser” av Gösta Adrian-Nilsson, GAN. Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1910.

En stor del av handlingen i min andra roman, ”Dröm att leva”, utspelar sig på och kring den här gården dit huvudpersonen Mikael kommer en kort tid efter sin pappas död, och där han lite senare får uppleva sin första förälskelse. Här följer ett kort stycke ur ”Dröm att leva”.

”Mikael stod vid det öppna fönstret i sitt rum. Den döda fjärilen hade bleknat sedan han först såg den, de tunna vingarna verkade skörare nu, något han försökte tänka på varje gång han öppnade fönstret. Han ville inte att den skulle falla sönder. Åtminstone inte ännu. Han lyfte blicken och tittade ut mot kastanjeträdet och pestkyrkogården. Erik hade berättat att graven var från år 1711. Nästan trehundra år. En evighet. Kanske sökte Isaac Newton efter släta stenar och vackra snäckor på en strand i södra England samtidigt som bönderna här i trakten satte spadarna i marken för att påbörja gravarna för de sexton personer som hade dött i pesten på den här och de närmast liggande gårdarna, tänkte han. Det är så märkligt att livet fortgår omkring oss, trots att någon har dött.”


Fotografiet tog jag vid ett av mina första besök på gården.

Småflaskor

För några år sedan besökte jag Fredriksbergs herrgård i Oskarshamn tillsammans med en vän och kusin. Vi strosade runt byggnaden, satt en stund i solen och småpratade. När det var dags att fortsätta vandringen fick jag ett infall. ”Jag vill bara titta där nere”, sa jag till min vän och pekade mot åkrarna norr om herrgården. Jag gick nedför en sluttning, passerade träd, buskar och mosstäckta stenar, följde något som liknade en stig, men så vek jag av från den och tog några steg in i tätare grönska där jag stannade och tittade ned på marken.

Det var något som glimmade, just där. Jag satte mig på huk och började försiktigt gräva. Min väns röst nådde mig samtidigt som jag fick upp en liten glasflaska, cirka åtta centimeter hög. ”Vad är det du har hittat?” Jag visade honom fyndet, en jordig men intakt flaska som jag tänkte kanske hade innehållit medicin. Jag borstade av den och stoppade den i fickan.

Vid mitt nästa besök i Oskarshamn ville min kusin visa mig ett gammalt förfallet torp lång inne i skogen. Vi cyklade dit, passerade Fredriksberg och Norrby, och Rödsleskolan där jag gick i nio år. En halvtimma senare var vi framme vid torpet. Det var verkligen förfallet, och en del av det hade också brunnit. Klätterväxter och annan grönska började långsamt ta över resterna, dölja dem.

Vi stannade en stund, min kusin berättade något om torpets historia och något annat om sin egen. Strax innan vi skulle cykla tillbaka gick jag runt på baksidan av torpet. Det låg en massa bråte och skräp där. Jag gick förbi det, stannade och tittade ned mot marken.

Det var något som glimmade just där. Jag satte mig på huk och grävde med handen. Jorden var fuktig och svart. ”Har du hittat något?” undrade min vän och ställde sig intill mig. ”Ja”, log jag. ”Jag har hittat en exakt likadan flaska som den jag hittade vid Fredriksberg.” Kusinen skrattade och såg på flaskan. ”Exakt likadan”, upprepade han. ”Är du verkligen säker på det?” Jag borstade bort jorden och reste mig upp. ”Ja, jag är helt säker.”

Nu står de två flaskorna intill varandra vid min arbetsplats. Jag har diskat dem och åtminstone till delar fyllt dem med de minsta fossilerna jag hittat, de flesta på Gotland men också på andra platser, under andra resor. Flaskorna är mycket lika men den ena är någon millimeter lägre än den andra. Jag har ingen aning om hur gamla de är. Det finns ingen märkning. Den enda ledtråden för att uppskatta åldern är kanske de streck som finns på flaskorna, som om det i ett steg av tillverkningen har varit två halvor som fogats samman.

När jag skriver den här texten så minns jag åter två tillfällen när min familj nyligen flyttat in i en villa efter att under flera år bott i lägenhet. Den första våren och sommaren i villan var jag åtta år.

En morgon, innan jag ens hade ätit frukost, gick jag rakt ut på bakgården som var naturmark, träd, buskar, stenar och blommor, orört. Jag gick rakt fram till en tall nära tomtgränsen, böjde mig ned och flyttade på en mosstäckt sten. Under den låg en smutsig tygbit. Jag tog upp den, borstade bort jord och vecklade ut den. Det var en näsduk, en nästan vit näsduk med broderad kant. I ena hörnet hade någon också broderat ett namn. Håkan.

Mina syskon och föräldrar häpnade när jag visade näsduken vid frukostbordet. ”Men, visste du att den låg där?” frågade de. ”Nej, jag visste inget.” ”Men, varför letade du just där?” ”Jag vet inte”, svarade jag. ”Jag vaknade och kände att jag skulle gå dit och titta.”

En kort tid senare hittade jag, utan att leta, utan att i förväg veta, ett litet glas på fot, kanske ett likörglas. Foten var glasklar, men högre upp kom en rödton in i det transparenta, och själva kupan var djupt röd. Det bara låg där på bakgården, en decimeter ner i jorden och väntade på mig. Och jag hade grävt bara där, en plötslig ingivelse. Glaset finns kvar men näsduken har försvunnit. Kanske ligger den än en gång under en mosstäckt sten och väntar på att någon ska hitta den.

Jag hittade alltid saker när jag var liten, och jag gör det än idag. Min faster Elna sa någon gång då jag var kanske åtta eller nio och visade något fynd för henne: ”Du är som Pippi Långstrump. En sakletare.” Jag minns hur jag stod tyst en stund och funderade, sedan mötte jag hennes blick.

Tidigare samma dag, när vi hade suttit runt bordet och ätit, hade jag läst etiketten på en syltburk och sagt: ”Hur kan det få heta ’lingonsylt’ när det bara är 27 procent lingon?” Mina föräldrar skrattade lite, utan att svara, och faster Elna sa, ”Håkan är väldigt observant”. Jag blev osäker och ställde ned syltburken. Jag hade inte hört ordet ”observant” tidigare och var inte säker på om det var positivt eller negativt.

Nu stod jag intill henne med fyndet i min hand och förstod att hon den här gången definitivt hade sagt något snällt, något uppskattande, men jag tyckte inte att det stämde. ”Nej, jag är inte sakletare”, svarade jag och såg på henne. ”Jag är sakhittare.”

Fantasin

Några gånger då jag var två, tre år tog min moster Monica med mig ut på långpromenad. Jag satt i sittvagnen och hon drog. Hon pratade hela tiden, glatt och ledigt, om allt möjligt. Skrattade mycket. En del av det hon berättade var sånt som hade skett i verkligheten.

En gång berättade hon en fantastisk historia för mig, en historia som fullkomligt trollband mig, och jag minns att jag lutade mig fram i vagnen, förbi sufflettens skyddande sidor och tak, för att komma närmare henne, för att tydligare höra det hon berättade. När hon avslutat historien skrattade hon till och sa, samtidigt som hon gjorde en svepande rörelse med högerhanden: ”Men, så där går det inte till i verkligheten, det sker bara i Fantasin!”

Jag lutade mig ytterligare en bit, följde med blicken handens rörelse. Den pekade mot ett lågt hus som låg uppe på en bergknalle. Jag var hänförd!

Efter den där promenaden trodde jag i många år att Fantasin låg just där, i det röda lilla huset uppe på berget, och att allt som jag själv eller någon annan hittade på, på något sätt hade sitt ursprung i det huset.

Råma

”Nu är den färdig”, sa jag och lade ifrån mig blyertspennan.

     ”Jaha”, sa pappa. ”Då ska du bara skriva namnet på den.”
     ”Då får du säga bokstäverna”, svarade jag och grep än en gång efter pennan.
     ”Först är det ett H …”
     ”Nej, inte H”, avbröt jag och tittade på teckningen. ”Den ska heta Råma.”
     Pappa skrattade. ”Kossan?”
     ”Ja.”
     ”Men jag menade att du ska skriva ditt namn. Din signatur. Det gör alla konstnärer.”
     Jag funderade en stund.
     ”Nej, det ska vara kossans namn. Det är ju hon som är på bilden.”

Jag var fem år när jag tecknade Råma på ett blad från min pappas skissblock och med en fet och mjuk blyertspenna från hans pennställ. Nu hänger den på väggen strax intill min arbetsplats.

Ögonblick

Under ett samtal med en 98-årig man –- skröplig, böjd, med nedsatt syn och dålig hörsel men fullt klar i tanken och med ett enastående minne –- reser han sig mödosamt från sin stol vid köksbordets kortända. Han bryr sig inte om att greppa käppen. I stället stöder han sig mot bordet, går med långsamma steg de knappa två metrarna fram till mig vid andra ändan av bordet för att –- med ett leende och ett kluckande skratt –- klappa lite på min arm. Sedan återvänder han lika långsamt till sin stol och samtalet fortsätter.

Barndomsbilder

Mina tidigaste egna minnen – och med egna minnen menar jag såna som inte har berättats för mig av andra, såna som inte är dokumenterade på något sätt – är från tiden innan jag var fjorton månader. Jag vet det eftersom min familj flyttade två månader efter min första födelsedag, och de här tidigaste minnesbilderna – som är mycket tydliga – är från den lilla lägenhet vi bodde i då jag föddes. Det finns inga fotografier från den lägenheten, ingen tydlig beskrivning som påverkar mitt minne.

Jag sitter på pottan som står i en liten nisch intill spisen, den varmaste platsen i lägenheten, enligt min pappa. Vid köksbordet sitter mina föräldrar och spelar något brädspel. Bordet står inte vid fönstret, där är det för kallt, utan mot väggen mittemot. En lampa, som hänger från en utstickande hållare på väggen, lyser upp bordet. Mammas ansikte är koncentrerat då hon ser ned på spelplanen. Pappa ser jag snett bakifrån. Också han tittar ned på det som ligger på bordet. Jag skymtar hans mörka, kraftiga glasögonbågar.

Det finns en dörröppning mittemot mig. Dörren, som står på glänt, leder in till det enda rummet. Därinne sover mina tre äldre bröder. När brädspelet är klart och jag är färdig på pottan, ska också vi sova därinne.

Vi bor i en omodern lägenhet på ett rum och kök. Det finns bara kallvatten, och badrum saknas helt. Nere på gården finns några utedass som vi delar med de andra hyresgästerna, men jag har min potta intill den varma spisen. Jag sitter där och ser på mina föräldrar, för att sedan låta blicken svepa över väggarna. På något sätt är jag medveten om att väggarna är en gräns. Innanför dem finns min familj. Utanför finns allt det andra. Världen som väntar.

Jag har bara ett fåtal bilder av mig som litet barn. Just den här bilden är en av de tidigaste. Jag tycker om den av flera skäl. Ett av dem är det är så pass många personer som syns eller skymtar. Längst till vänster min mamma Carin som håller i mig. I förgrunden en av mina bröder, troligen Peter. Min kusin Rosine står intill och ser på mig. Till höger skymtar min faster, Elna, och i höjd med hennes mun syns en liten del av min bror Arnes glasögon.