lördag 26 oktober 2013

Tre dagar och två nätter



















”Tre dagar och två nätter” är min sjätte roman. Det är en berättelse om kärlek, längtan och livsval, ett kammarspel med huvudsakligen två aktörer men med en handling som innefattar också andra människor, andra möten, och som – trots titeln – spänner över en lång tidsperiod. Romanen utspelar sig i Frankrike, i staden Nantes och i det lilla samhället Saint-Georges-sur-Cher. Huvudpersonen är en 17-årig kille, Guillaume, och hans drygt 90-årige farfar, Marcel. Guillaume pappa har varit gift tidigare, och Guillaume har halvsyskon som åldersmässigt skulle kunna vara hans föräldrar.

Guillaume är förälskad i sin bäste vän, Abdellah. De har haft sex några gånger, men för Abdellah verkar det bara vara något som sker på kul. Det är i alla fall så Guillaume uppfattar det. Efter ett gräl springer Guillaume bort från sin vän. Han kommer fram till en stor väg och beslutar sig hastigt för att lifta.

”Under bråkdelen av en sekund tvekade Guillaume. Han stod stilla med handen på handtaget, och kände hur en varm bris lekte med lockarna i nacken, kittlande och sinnligt som beröringen från någons fingrar, sedan krängde han snabbt av sig den lätta ryggsäcken, öppnade bildörren och satte sig på passagerarplatsen. Föraren var en medelålders man som påminde honom om en lärare han hade haft några år tidigare, innan han började på gymnasiet.”

En liten stund senare lämnar de Nantes. Guillaume inser ganska snart att de närmar sig byn där hans farfar bor. Han bestämmer sig för att hälsa på honom. Marcel är änkling sedan några år tillbaka. Han bor, ensam, kvar i huset han och hustrun flyttade in i för mer än sextio år sedan. Han tänker tillbaka på sitt drygt nittioåriga liv, på hustrun, på kriget som han var delaktig i när han var ung, och han tänker på en ungdomsvän som försvann i slutet av kriget.

”Marcel öppnade ögonen och såg på sina händer. De stela, krumma fingrarna, de bruna fläckarna som bara blev fler och fler, rynkorna som verkade söka sig allt djupare ned i den torra huden. Allt var ålderstecken. Det fysiska förfallet.
     Jag har smekt med de här händerna, tänkte han. Jag har rört vid människor jag älskat.
     ’Hur ska man verkligen veta att man gjort rätt?’”

Guillaumes besök hos farfadern varar i tre dagar och två nätter, och det är första gången sedan han var barn som han och Marcel umgås på tu man hand under en längre tid. De kommer närmare varandra och pratar om saker de aldrig pratat om tidigare, om kärlek och vänskap, om livsval och önskningar, och kanske är deras liv – trots åldersskillnaden och de olika förutsättningarna – inte så olika.

”Marcel reste sig mödosamt från stolen i samma stund som de första tunga regndropparna började falla över dem.
     “Det är nästan lite lustigt, Guitou. Det verkar som om vi båda, du och jag, lite långsamt och försiktigt och på olika sätt har närmat oss samma fråga, samma ämne.”
     Guillaume passerade farfadern, drog undan tygstycket och öppnade köksdörren.
     ’Vad menar du, papi? Vilket ämne?’
     Marcel stannade framför trappsteget, med blicken riktad mot pelargonerna. Regndropparna föll allt tätare. De skapade mörka, runda fläckar på hans kofta, först bara några enstaka, sedan allt fler. Och de ploppade metalliskt när de träffade målarburkens skeva lock. Tillfällighetsmusik, tänkte Guillaume, och lät valnöten falla ned i jorden intill trappan.
     ’Vänskapen och kärleken’, svarade Marcel med låg röst. ’Den vi söker och den vi finner. Och den vi väljer, och kanske också vårdar. Den är … Kärleken är som en växt, en blomma. Den har väldigt mycket egen kraft men behöver näring för att växa sig djupare, bli större, och utan omsorg dör den med tiden. Ovillkorligen.’”

De tre dagarna råkar också, utan att någon kunnat ana det, vara de sista dagarna i Marcels liv. När farfadern är borta återvänder Guillaume till Nantes och Abdellah, med sin sorg och sin saknad, men också med en större självmedvetenhet.


"Tre dagar och två nätter" ges ut av Telegram förlag som e-bok och pod. Du kan beställa båda varianterna via widgeten här nedanför. Om du vill ha ett signerat ex och/eller en pratstund kan du komma till Söderbokhandeln, Götgatan 37 i Stockholm.


onsdag 23 oktober 2013

Whirling years


















Today, October 23, 2013, is the 90th birthday of the American composer and writer Ned Rorem. I wish I could have been in New York to celebrate him, but you can't be in two places at the same time. So, my small contribution and tribute to Ned Rorem on this occasion is the article below, an article I wrote ten years ago after visiting New York and Ned a few days after his 80th birthday. The translation is my own, and it's just a draft. I hope there are not too many mistakes and/or oddities. Happy Birthday, Ned!

Whirling years
It’s one of the last days of October 2003 and I’m walking up Broadway in pouring rain, on my way to see the composer and writer Ned Rorem in his apartment on Upper West Side. He’s standing in the doorway waiting for me as I get out of the elevator. He smiles, warm and friendly, takes my hand and welcomes me. ”I have made some tea.” There is nothing in his appearance revealing the fact that he turned 80 just three days earlier; he looks more like a youthful 65-year old. I follow him in to a large and light living room; the walls are almost covered with art—oil paintings, water colors and a few drawings. Behind the black Steinway grand piano in the corner, are four pictures by Jean Cocteau. Two of them are portraits of Rorem, the others are dedicated to him. I sit in one of the sofas. Ned sits in the other, and he pours up the tea into blue cups and offers me a huge and sweet chocolate cake. He almost gulps down a big piece and I think about one fact he has often underlined in his books: ”I am just a child.” Then he looks up and out through the window. ”I love the sound of the rain.”

Curiosity and reading
In his first book, The Paris Diary (1966) Ned Rorem writes free-spoken and openly about the period during which he lived in Paris. He went there in 1949 on what was supposed to be a holiday trip, but stayed until 1958. During his stay he studied for Arthur Honegger and learned to know other composers: Francis Poulenc, Georges Auric and Darius Milhaud. Most of the time he was staying at the countess Marie-Laure de Noialles house in Paris, or her house in Hyères. Marie-Laure and her husband Charles were passionate collectors of surrealistic art. They were also tremendously rich, they supported and sponsored artist, among them were Buñuel and Man Ray. Marie-Laure knew all the people Rorem was hoping to meet in Paris. She enjoyed the company of artists and gays, and Rorem was conveniently both.
     He takes yet another piece of the chocolate cake. I look at one of the portraits of him on the wall, a small oil painting; the face of the young man seems at the same time fragile and powerful. He often felt shy during that time, and he often used alcohol to get over the shyness. This eventually turned him into an alcoholic.
     ”Marie-Laure painted that one”, says Rorem, who has followed my eyes.
     ”When were you last in Paris?” I ask.
     ”About two years ago”, he replies. ”But I will never go to that place again because there is no need to at my ripe age. I will never come to Europe again. I’m too tired to travel. I’ve seen everything. Everything I need from France I have already got. And the people I knew in France are all gone now. There’s no point in trying to re-locate myself again in France. It’s a different country. It looks the same but it’s different. I don’t have that kind of curiosity anymore. It kind of goes with youth. I wanna see places where I know people who are old friends.”
     ”Are you curious in other ways?"
     ”Less. If someone writes a new opera or something, if a friend is in a play I try, out of friendship, to go and see it, but I’m not terribly curious to see a new opera or anything, but I end up going out quite a bit every year but much less. Less than I used too. Maybe I should try it again, but I can’t be something I’m not.”
     ”What about reading? You’ve always been reading a lot. Is that still important to you?”
     ”I read all the time but I read less than I used to. It takes me ages to go through a book and I look at lots of magazines, and I look a lot on television—more than I like to admit—at just junk. But on my night table I’ve got twenty books that I’m in the process of reading. I’m curious and I buy books. I’m curious to see what friends do, but I kind of get bored and so I don’t have as much enthusiasm about culture today… and I think we’re going to hell. I think we’ve got about ten more years anyway. We’re all gonna be dead. Blown up. And the mediocrity around all this is just unbelievable. America is still producing first rate music and plays and books, and painting too. And America with all its coherency is probably the most interesting country in the world today. But as I said before, nobody knows the future, so what I say about being blown up.., well, it will or it won’t take place. But I see it’s headed towards universal mediocrity, but maybe it’s always been that way. It’s just more people in the world…”

Diaries in words and tones
Ned Rorem has published some fifteen books since 1996, most of them memoirs and diaries from a life where music, art and literature are the main corner stones, but also love and sexuality—open and decrepit long before Stonewall and the liberating gay movement. The openness and frankness turned him into something of a gay icon for a large group of people. His autobiographical writing offers an almost lifelong insight into the world and thoughts of an artist. Rorem also writes about music—on composition, music analysis, about musicians and composers.
     His musical works are even more comprehensive; he has written three symphonies, four piano concertos, solo concerts for violin, percussion, flute and cello, chamber music and solo instrument music for many instruments, and six operas; one of them, Miss Julie (1965) is based on the play by August Strindberg. Another, Three Sisters Who Are Not Sisters (1968) has a libretto by Gertrude Stein.
     But most of Rorem’s compositions are songs and he is often said to be the most prominent American art song composer. Not for nothing he has been called The American Schubert. He has written almost five hundred songs through the years; beautiful and poetic songs with lyrics by for example Shakespeare, Walt Whitman, Paul Goodman and Frank O’Hara. ”The only poetry I understand is the poetry I have set to music”, he states at one time, and he continues with relating to his own: ”My music is a diary no less compromising than my prose. A diary nevertheless differs from a musical composition in that it depicts the moment, the writer’s present mood which, were it inscribed an hour or so later, could emerge quite otherwise.”

Rørheim and the Norwegian origin
Ned Rorem was born in Richmond, Indiana on 23 October, 1923. Half a century before that his grandfather Ole Jon had emigrated from Norway. To the new land he brought the name he had taken from the valley farm on an island outside Stavanger from where he came, Rørheim. But the Americans had difficulties in both pronouncing and spelling the name and it was soon changed to Rorem.
     ”You visited Norway with your parents and your sister when you were twelve, but you haven’t been there since. Have you any contact with relatives in Norway?”
     ”No, I don’t have any idea about any relatives in Norway. When my sister [Rosemary] got married she lived in Copenhagen for a year with her husband and one of her six children was born there. And I went to visit her then for about two or three days in the autumn of 1951 but that was the last I had to do with Scandinavia.”
     ”Is there anything Norwegian in you? Do you have any sense of a Norwegian origin? Or is Norway just something from the past?”
     ”No, not at all. One is the sum of one’s parts and it’s how I feel about it… I feel very much of a wasp [White Anglo-Saxon protestant], you know. A non-Jewish. I was very attracted to Jews, they were so different to me. Some people are attracted to their opposites which I am. Nothing could be less Jewish than a Norwegian, at least in America. My grandfather spoke with a da-da-da-da little singing accent, and my grandmother died long before I was born. My grandfather lived in the Scandinavian part of United States in Wisconsin, Iowa and my father stressed his Norwegian background although he didn’t speak it. So yeah, I feel that I am Norwegian in a way although I go against it. As a Quaker and a Norwegian I was very much attracted to the Catholic Church because of the incense, jewels, the smells and the taste and the touch and the whole falderal, but my parents were anti-Catholic and it was… I’m anti-Catholic now, too. I think it’s an evil religion, and as being a Quaker I’m a Quaker philosophically rather than religiously cause I don’t believe in God. But we never talked about God in my family. But one is the sum of one’s parts, and how those parts collect and worked together that’s not for me to know, that’s for an outsider; a biographer can write a bunch of stuff… ”
     He knows I’m writing an article about him for a Norwegian magazine, and suddenly he says:
     ”Be sure you mention the island Ombo. The valley of Rørheim on Ombo. It’s not far from Stavanger. Would it be on a map that I have?”
     ”I doubt it”, I reply. ”It’s a small place.”
     ”Okay! My cousin, a woman, went there ten years ago, maybe more. She went there and she took pictures and sent them and I saw them, and it was very… ” He looks a bit embarrassed as if not sure what word to choose. ”…beautiful.”
     The following moment he gets up to get his glasses and a large world atlas. The well used pages are now loose inserts lying between the worn covers.
     ”Where… where is Norway?” he mumbles and Portugal and Great Britain falls to the floor. ”This is Norway! And Denmark. Malmö is Sweden, isn’t it? You know that I did an opera on Miss Julie which is being done this coming Friday in Philadelphia, and I’m going down to see it. Because they talk about Malmö in Miss Julie. There’s Sweden and here is… hm.., Kristiansand. Is that a town? I thought Stavanger was a lot bigger, but I can’t find it here, so… Yeah, here it is. It’s more westerly than I’d thought.” He searches for a while in the water outside the city. ”Yeah, you need a detailed map. I guess you can only get one over there.”

Sexuality and creativity
In Knowing when to stop (1994) Ned tells of how he as a 14-year old boy, in the spring of 1938, started to look for love in the local parks. Under his arm that first night, he held a copy of Anatole France’s Le lys rouge. Not because it could be a possible subject to talk about, but because its maroon cover matched the jacket he was wearing. ”I had almost reached the second bridge without meeting anyone, and I was about to turn around and head back home when a figure freed himself from the darkness and stood in front of me.”
     A man—“not a boy, but an adult, a mystery, perhaps nineteen years old or thirty”—approaches him, and moments later he has had his sexual debut. When he gets home that night he is enclosed by the scents of that man, and dazed by the powerful meeting. ”The following evening I looked for him in vain, but all I found was the left behind copy of Le lys rouge among the leaves. I kept looking for him the following weeks and months.” The man had a deep impact on Ned. ” I've certainly been true a certain type that unshaven, adult man in park …”
     “In the pre-concert talk the day before yesterday, you said that you started to compose your first songs when you were 14, the same time as you were starting to look for sexual encounters in the parks of Chicago. Is there a connection between the creativity and the sexuality? ” 
     ”Well, there must be… The connection is there. You’ve already said what the connection is, but… I think I was attracted before puberty to men, certainly as a child, and certainly to the arts also. So, they both didn’t start then but I began perfecting my craft by writing down music at the age of 14, and my piano teacher helped me a little. She was black, a black woman.”
     A part from one of Rorem’s books crosses my mind; a friend of the teenaged Ned complaints to his parents: “Why don’t we live as interesting lives as the Rorems?” he asks, referring to the fact that Ned’s liberal parents had several black friends and visitors at their house.
     ”One grows up at puberty, physically… But I don’t think one becomes… One is always.., an artist is a child forever. If he stops being a child he stops being an artist. Because children look at things without blinders on the side of their eyes, and they look at the whole world. Rilke began one of his elegies ’With all eyes, the creature sees the open.’ [The first stanza of the eight elegies: Mit allen Augen sieht die Kreatur das Offene.] And he’s always ahead of him ….  But when the artist starts to grow up he starts losing what being an artist is. And then there’s artists who never has any sex at all, but they think about it—I can’t prove it but I just know myself…”
     “Many of the poems you have set to music were written by homosexual poets and authors, and your own sexuality—and therefore also your own sexual preferences—gets plenty of room in your books. Is the gay aspect important for your creativity?”
     ”I don’t know. I am what I am. I am the combination of various things that play upon each other, but I have a lot to say about how they do that because I am me and you are you, and there’s other people who are the same, who are gay and in my age… For example, people say if we could only clone Mozart—it’s always Mozart as if he were the only great man that had ever lived—and I say, if we could clone Mozart and suddenly Mozart was sitting in this room cloned, this new Mozart might not be interested in music at all except rock ’n’ roll. He might not like Mozart. Environment is everything and how you’re raised and so forth. And as for what gay music is no-one can define that. And even gay literature, you can’t define that because it doesn’t necessarily have to do with subject matter, as a way of approaching subject matter, I suppose, but music can’t be proved to have any meaning at all.”
     He pauses for a moment before he continues.
     ”I like to be dominated in sex, but in the parlor I like to dominate. So I want everyone to listen to me and shut up, or I’m the husband in the parlor and the wife in bed. Or in French, Le bourou au salon et la victim au lit. And I think many artists are split down the middle sexually in that way, or if they are very sexually dominating they are.., somehow they are not artists. But then, the sooner you make a role about an artist, the caring feeling of an artist, then along comes another artist who’s equally great and doesn’t fit the bill at all.” He sips his tea and puts down the cup. ”I don’t think that gayness is an interesting subject unless it’s political. It’s just as boring as heterosexuality.”
     “But what about sexuality in general? I mean, no matter what your personal preferences may be.”
     ”I don’t know if sex is meaningful but I think about it all the time, but I don’t do it nearly as much as I would like to. And … I said some place recently… everybody wants sex and love but even stronger than that is appreciation. And I think appreciation is necessary too.”
     ”Do you get the appreciation you want?”
     ”I’m getting a certain amount of appreciation on my 80th birthday, and I’d rather be appreciated than being not appreciated, even though I’m sort of depressed most of the time.”
     Ned’s latest book Lies (2000) consists of diaries from the years 1986-99, and partly the book is very sorrowful. Not only does it describe the painful course of the disease and the death of Ned’s life companion James Holmes, it is also a shocking testimony from someone who had his main social intercourse with homosexual men; each and everyday some friend or someone close has been diagnosed HIV-positive or developed AIDS. Or someone has died. At one time Rorem refers to his address book as a cemetery.

Loneliness and simplicity
”Recently in an article you said, ’The older I get, the aloner I get’, and in one of your diaries from the 70’s, you wrote, ’The older I get, the simpler I get’. Is there a connection between this increasingly evident loneliness and the more and more obvious simplicity?”
     ”I suppose, but that’s not for me to say, that’s for you to say. We all die alone, and by extension we all live alone, really. I’m always accused for being narcissist, but everybody’s a narcissist, everybody thinks of himself constantly, and everything”, he makes a gesture towards large window behind me, ”the rain relates to me, this relates to me, you relate to me, everything is from my stand-point. The same goes for you. But then you die alone. Gide wrote in his book La Porte étroite, ’Strait is the gate to which we enter the next world, and it’s too strait for two people to walk side by side’. I think the older I get the simpler I get in my work, certainly. I’ve always tried to rid my work of everything extraneous.”
     He stops and turns to me, asks me about a young man who was my lover and friend years ago. ”You had a friend who died. And he died of AIDS?” He asks me further questions about Thomas. Ned—who not only lost his lifetime companion James Holmes but also many other friends and dear ones—leans forward and listens to me; his face is very naked, touching, and the, according to many people, narcissist is long gone; he is listening to someone else, someone else’s story is touching him deeply. ”It’s terrible. All death is terrible and there is never a right time to die, even for old people. The more you know them, the less you think they ever going to die. Your parents, your grandparents… But they do. We’re all gonna die… ”
     Again he’s silent. He looks out of the window. The rain has stopped, and it’s getting darker.

The Sorrow behind the words
Before we go to this night’s concert at Merkin Hall we have a little supper in Ned’s kitchen. We sit around a table covered with books, letters, papers and photographs. Ned’s niece Mary Marshall is there; she’s helping him with all practical arrangements concerning his birthday. Ned’s neighbor and friend Barbara Grecki is also there. We talk about Scandinavia, about Norway and Denmark. I look around in the dining-room; here too, the walls are almost covered with art and books. Beside the small window towards the backyard there is yet another portrait in oil by Marie-Laure. The motif is once again the young Rorem. The elder and more lively Rorem is sitting in the kitchen sofa beside me. Behind him there’s a big painting by Gloria Vanderbilt. A dotted cat.
     The conversation glides over to literature and someone mentions Carson McCullers. Ned suddenly seems distracted, and when Barbara and Mary leaves the table, he reaches out for a thick paperback, Virgina Spencer Carr’s biography on Carson McCullers.
     “I had a relationship once with Carson’s brother-in-law [Tommy McCullers]. Perhaps there’s a picture of him here somewhere.” All of a sudden something sad has a grip on him, but I don’t understand what it is. “No, there’s no picture of him here, He killed himself. Perhaps it was my fault. Perhaps he did it because of me. But no, it can’t be anyone else’s fault. You always have a choice”, he says without sounding too convinced. And once again I sense that sadness that so often hides behind the precise and brilliant wording in Rorem’s books.

Even the trees
A few days later we meet again. The calendar states it’ll soon be November, but it’s sunny and warm like in the beginning of September. Perhaps that’s why we start to talk about Ned’s summer house in Nantucket.
     ”I spend about a third of the time there. I’ve never own anything in my life, but I bought a house there in 19… well, about thirty years ago with my late friend Jim Holmes. It’s a nice enough house, and the heat’s on all the time so that I can go whenever I want. It’s an ordinary house, but my friend Jim Holmes who’s been dead now for about four years fixed it up…”
     James Holmes was Rorem’s junior by sixteen years. They met in the mid 1960’s, and lived together in a mostly un-sexual relationship for thirty-two years, until James died in January 1999. “What I feel for [James] is deeper than love”, Rorem writes in Lies. Holmes was an organist and a choral leader, but he was also a composer. Rorem often mentions his beautiful Stabat Mater for choir a capella.
     Six months after his lifetime partner had passed away, Rorem received a cassette from a choir leader in some church. There’s a composition by Rorem on the tape, and he dutifully sits down to listen to it. But as soon as the music begins he breaks down in tears—“not because I was listening to my own music, but because I was listening with Jim’s ears ... Is he still in the room? Can he read this?”
     ”When Jim was around we had one dog and several cats, but I don’t want that anymore. It’s a big responsibility.”
     ” Are you interested in nature?”
     ”In what sense?”
     ”Do you long for the nature? When you go to Nantucket, do you walk along the beach or in the forest?”
     ”There’s not many forests, and I don’t go to the beach as often as I should. Last year I don’t think I swam but once although it’s very good for you. Yes, I love nature. And I’m always impressed of how nature doesn’t care one way or another about us. The trees… I have three beautiful trees on my property, and there they are whether I’m there or not. There just huge things looking… Arthur Miller ended one of his books, his autobiography it was… He had bought a new house in the country. At night when they turned the lights on there were wolves and jackals 800 feet away looking at him and then Arthur Miller said, ’I think that all the animals—the world and even nature into the axe—looks at us. Even the trees’. Those three words were the last words; even the trees. And I thought of calling my next book Even the trees. It’s a very pretty title. And I look at the trees as though they have some sort of consciousness. And I don’t  know why they wouldn’t. They’re growing continually and their green is growing… So yeah, I guess I like nature. But it can be very lonely.”

Forget-me-not
He tells me something about one of last weeks concerts, and I ask him what it like is to hear your own music being performed.
     ”I listen to it as if someone else made it. Sometimes I admire it, sometimes I don’t. And in fact, another person did write it. It’s me in another time.”
     ”Your cello concerto had it’s European premiere recently. Have you heard any performance of it?”
     ”I’ve only heard it on a bad tape that was sent to me. But the cellist who’s name is David Geringas—I think he’s from Lithuania—played it about a week ago in Munich, and he sent me a note. I’d like to hear a good performance of it live. I know it wasn’t recorded in a professional way, but it was probably recorded and I’d like to hear that.”
     ”At the Miller Theater you said, that you don’t really like he organ, and not the guitar and definitely not the percussion. But I get the impression that you do like the cello. You’ve written quite a few pieces for cello, haven’t you?”
     ”It’s probably because.., well, I’ve written for everything. I’ve written lot of violin music, a little viola music and cello music, double-bass music. But when I started being professional, writing music, background music for plays—nobody does it anymore but a lot of it was done in the 40’s and 50’s. All the Tennessee William’s plays had background music by me and by others—the only instrumentalist I knew, and that was from school, was a cellist named Seymour Barab. So I would write for him in mind. It was a very practical thing. Just as later I wrote for a mezzo soprano named Nell Tangeman. So I knew kind of what the cello could do and still do. I didn’t write solo violin music until ten years later, I suppose. But I feel comfortable with the cello, although I can’t play it at all. I can’t play anything at all except the piano.”
     “How much do you compose nowadays?”
     "There’s something going on in my head even when I’m talking to you, I suppose. Composers are never not composing, like writers are always writing in some way. How can I use this? How can I do this and that?”
     ”Do you ever surprise yourself when composing?”
     ”I don’t know quite what that means. And I don’t even know quite how I compose. I use the piano much less than I used to, so I don’t sit at the piano looking around for any old notes. I can sometimes work out certain harmonies together, but mostly it’s in my head.” He pauses for a while. ”All music is a song expression, whether it’s for voice or not. There’s always a singer inside of the composer trying to get out.”
     ”You have also written music for one film…”
     ”But it was cut. The movie was called Panic in Needle Park [Directed by Jerry Schatzberg, 1971.] and they ended up not using any music, I’m glad to say. It was better without music. But there was one long scene without any words, and I wrote a set…”
     “But you used parts of it in another piece, didn’t you?”
     ”I did, yes. In Air Music . Ten variations for orchestra.”
     For the orchestral piece Air Music (1974) the composer was awarded the Pulitzer prize in 1976.
     ”Several times you have said, that when you’re gone you will be remembered only for the Pulitzer prize. Do you really think that is how it will be?”
     ”I don’t know what I will be remembered by, but I want to be remembered. It’s very important to me. Very. I know people who say it’s not to them but it is to me, ‘cause I don’t see any reason for being alive. I don’t think life has any meaning, but human beings are complicated and we give meaning where there isn’t any meaning, because we’re human beings. And art is a way of killing time ‘til time kills us. Mostly though, people try to make money to give meaning to life. I would like my work to outlive me and be around in ten or ten thousand years. Maybe it will, maybe it won’t. But posterity is important to me.”
     ”So you make your own meaning in life?”
     ”We invented religion, we invented God. We invented heaven... and even then, I don’t say there is no life after death or no consciousness after death—maybe there is—but if there is it would have to do not with God or anything, but with the physicality of the universe.”
     I think about one of the finishing lines in his The Paris Diary: ”If, after dying, I discover there is no Life After Death, will I be furious?”
     Ned looks into my eyes once again.
     ”There is no meaning to life. I give it meaning.”
     Then he gets up from the coach. ”Now I’m very tired. I will have to take a nap.” He looks at his wrist watch, and says I can stay in the apartment while he sleeps, if I want to. ”You can read or do whatever you want for an hour or so. We’ll have something to eat and then we’ll go to Merkin Hall for the concert. Would you like that?”

The years are whirling by
Our first meeting was at the Miller Theater at Columbia University one week earlier during a performance of Rorem’s magnus opus when it comes to vocal compositions; Evidence of Things Not Seen—a cycle of 36 songs based on lyrics by for example Goodman, Whitman, Stephen Crane and Theodore Roethke. The piece covers all aspects of life; the beautiful melodies, sometimes painfully beautiful, have lyrics to which you easily can relate—birth, growing up, love, war and sickness, death and sorrow. Some of the musical themes appear are repeated; they underline a certain emotion, and holds everything together.
     Our third and last meeting before it’s time for me to go home, take place at a chamber music concert at Weill Recital Hall at Carnegie Hall. Rorem is listening, very concentrated, to a performance of his second string quartet from 1950. When the last tone of the finishing lento part has faded out, he is very touched and filled with emotions; he claps his hand for a long time. Then he leans closer to me: ”It’s so strange to hear that music now. I haven’t heard it for fifty years.”
     And I leave the States and return to Stockholm. Only days later I receive a letter from Ned Rorem. ”Come back soon and see us. The years are whirling by.”

Håkan Lindquist, December 9, 2003.

torsdag 28 mars 2013

Fyra e-böcker

Tre av mina tidiga romaner samt en liten novellsamling finns nu tillgängliga som e-böcker utgivna av Telegram Bokförlag.




















”Requiem” är en liten samling bestående av fyra noveller. Den gemensamma tråden är att berättelserna handlar om barn samt att de utspelar sig i närheten av något vattendrag – sjö eller hav. Den första och tillika kortaste novellen, Blixtpojken, handlar om en döv pojke som upptäcker en ny förmåga. Den följs av titelnovellen som är inspirerad av en viss inspelning av Gabriel Faurés ”Requeim”. Därefter kommer Norrsken, en berättelse om två bröder som, utan att de egentligen önskat det, upptäcker Gunnar Ekelöfs poesi. Samlingen avslutas med den längsta novellen, Strandfynd, om två pojkar som en sommardag hittar något som de aldrig kommer att glömma.





















Först ut av romanerna är debuten ”Min bror och hans bror” som du kan läsa mer om här. Eboken innehåller också en bonustext, novellen ”Sit back and let it happen”. Den har tidigare varit publicerad i ungersk översättning, ”Mindennap álmodunk, mindennap ébredünk” i tidskriften Mások, 2004, i fransk översättning, "Attends et laisse venir” i tidskriften Inverses, 2010, samt i engelsk översättning med samma titel som originalet i tidskriften T(our) Magazine, 2013. Det finns kvar ett begränsat antal av den fysiska utgåvan av ”Min bror och hans bror”. Den går att köpa eller beställa från NK Bokhandel samt Söderbokhandeln, båda ligger i Stockholm.




















Särskilt glad är jag för att min andra roman, ”Dröm att leva”, kommer ut som ebok eftersom den fysiska utgåvan sedan länge är slutsåld på förlaget. Du kan läsa mer om berättelsen här. Bonustext i ebokutgåvan är novellen ”Regn och åska”. Den skrev jag på beställning för en antologi som skulle komma ut i fem länder kring Östersjön: Sverige, Finland, Lettland, Ryssland och Estland. Antologin skulle innehålla en text från varje land, och ges ut –- i översättning –- i alla fem länder. Tanken var att boken skulle delas ut till studenter i 17-årsåldern. Jag visste, bland annat från vänner i Moskva och Tallinn, att situationen för icke-heterosexuella i Ryssland och Estland skiljer sig en hel del från den i Sverige. Så jag bestämde mig omedelbart för att skriva en kort kärlekshistoria mellan två killar, en vacker och positiv berättelse som ändå inte skulle kännas overklig –- och framförallt inte omöjlig. Jag tänkte att novellen skulle kunna vara ett stöd för unga människor som sällan eller aldrig fick ta del av positiva skildringar av människor som blir förälskade i någon av samma kön.

Formatet för novellerna till antologin var begränsat, och redan då jag skrev ”Regn och åska” insåg jag att historien jag hade tänkt ut egentligen var större än novellformat. Jag ville skriva mer om Rein och Oscar. Jag ville berätta mer om deras kärlek, om lusten och den där fantastiska glädjen i att bli förälskad. Och någonstans på ett moln kanske det satt en liten queer-gud som hörde mig, för hela antologi-projektet strandade och boken kom aldrig ut. Jag fick aldrig veta varför. Men jag hade min novell, och jag hade alla mina tankar kring Rein och Oscar, och så skrev jag vidare. Det blev en roman, min femte, med samma titel som novellen. Så om du har lust att läsa mer om Rein och Oscar efter att ha läst novellen så kan du leta upp romanen. Och vill du läsa lite om romanversionen så kan du göra det här.





















Den tredje romanen som Telegram ger ut som e-bok är min fjärde roman, ”I ett annat land”, som du kan läsa om här. Också den har lite bonusmaterial, dels ett efterord, dels en kort novell, ”Blixtpojken”. Den har tidigare varit publicerad i tidskriften ”Den blinde Argus”, 1993, samt i finsk översättning av Markus Nummi, ”Salamapoika”, i tidskriften Nuori Voima, 1995. ”I ett annat land” finns också som vanlig pappersbok.

Eböckerna kan du köpa direkt via widgetarna nedan. Eller via Elib, Adlibris, Dito med fler. Där kan du också hitta två av mina andra romaner som eböcker, ”Om att samla frimärken” och ”Regn och åska”. Samtliga eböcker går också att låna på bibliotek.



söndag 17 mars 2013

Ett fotografi















Ett släktfoto. Min gammelmormor Hildur Rydén, f. Kjellgren (1876-1959) och min gammelmorfar Johan August Rydén (1877-1945) omgivna av sina barn. Kvinnan till vänster är min mormor, Margit.

Jag minns inte när jag först såg bilden, förmodligen var jag ganska liten, men jag minns att min blick redan då drogs till Margit, till hennes intensiva ansikte, till händerna som hon håller hårt om varandra, till underarmens muskler. Och hennes spända blick. Hon ser på sin pappa, ändå ser det inte ut som om hon väntar sig något, vare sig av honom eller någon annan.

Fotografiet är med största sannolikhet taget i samband med begravningen av Rolf, Margits förstfödda, som dog då han var 14 år.

Rolf hade jobbat ett år på Stahres konditori i Oskarshamn när han dog, på eftermiddagen måndagen den 18 augusti 1941, hans första semesterdag. Han och en 12-årig lekkamrat, Åke, var hos en bonde (en släkting till Åke) i Boda mellan Döderhults och Fliseryds socknar, för att lägga upp ved i skogen. Efter avslutat arbete gick Rolf och Åke till en vattenkvarn i närheten. Rolf halkade när de lekte med hjulet, och föll in under en skovel och bröt nacken. I ambulansen som kom satt det också en polisman. Det råkade vara Rolfs morbror, poliskonstapeln Gunnar Rydén.

Margit stod, ovetande om vad som hade skett, i köket och diskade när hon såg ambulansen rusa förbi på väg mot Boda. Hon tyckte det var olustigt, kanske för att hon en stund innan hittat två knivar i kors på köksbänken. Men hon kopplade inte obehagskänslan till Rolf. Inte då.

Rolfs död var ett oerhört slag för henne. Hon hade en tid levt ensam med fem barn efter att hennes äventyrlige man gett sig av på ett nytt äventyr, en svår situation för vem som helst, men hon var stark och klok. Min mamma Carin, som var nio år den här sommaren, minns att hon tydligt märkte hur Margit ansträngde sig för att orka med allt det vardagliga, allt det praktiska efter Rolfs död.

Rolfs pappa, äventyraren, befann sig i Finland dit han hade sökt sig som frivillig i vinterkriget. Familjen lyckades av någon anledning inte nå honom. Han fick veta om sin sons död då han läste en notis om olyckan i en svensk dagstidning.

När jag var liten berättade Margit om en dröm hon hade haft strax efter dödsfallet. En vitklädd skara besökte henne. Rolf var bland dem. ”Jag vill komma till dig”, sa Rolf. ”Det kan du inte”, svarade Margit. ”Hälsa Gud att jag snart kommer till dig.” Långt senare, när jag var vuxen, återkom hon till drömmen. ”Jag ville följa efter honom”, sa hon, ”men det kunde jag ju inte.”

Sorgen, den oändliga sorgen som är så tydlig i fotografiet, bar hon med sig hela livet. Samtidigt var hon en människa som hade nära till skratt, nära till glädje. När min äldste bror var nedstämd någon gång i tonåren lyssnade Margit på honom, sedan sa hon: ”Det är inte lätt att leva, men det är roligt!” Ett uttryck som blivit något av ett ordspråk i familjen.

Begravningen hölls i Döderhults kyrka den 24 augusti 1941. En av Margits bröder, Folke, sjöng ”Långt bortom rymdar vida”. En bagare (troligen från Stahres) läste några rader: ”Sida vid sida falla de, somliga tidigt kallade, andra när sol gått ned.”

Margit levde tills hon var 96 år och fyra månader. De sista åren bodde hon på Björnbacka, ett äldreboende i Oskarshamn. Där ”sjöng hon för de gamla”, som hon uttryckte det, och det gjorde hon verkligen. Och det var hon som var den äldsta. Hennes syn försämrades och tanken var inte alltid lika klar. Om jag besökte henne på eftermiddagen eller kvällen brukade hon gå fram till fönstret, dra undan gardinen mot parken. ”Ser du så fint de har ordnat det”, sa hon med ett skratt. ”Jag ser fullmånen från mitt fönster varje kväll!” Och så pekade hon mot en lyktstolpe med en lysande vit glob som skymtade bortom träden.

Rolf glömde hon aldrig, inte ens när hon var som mest förvirrad. 


lördag 16 mars 2013

Om Umeå, resor och oro i kroppen














Jag har aldrig besökt Umeå. Det är en av alla dessa resor som återstår. Men jag ska åka dit någon dag. Jag har hört om staden sedan jag var liten.
Min mamma föddes i Finland av svenska föräldrar. Min morfar hade enligt mormor ”en oro i kroppen”. Han var ständigt på resa, på egen hand eller med den växande familjen. Historierna jag hörde om honom som barn var fantastiska. Han hade varit proffsboxare, sedan blev han predikant – det var under predikantåren som han under en period hade tjänst i Munsala församling i Finland – och med tiden blev han militär.
Han talade många språk, nio säger en del, elva säger andra, och jobbade också – återigen i perioder – som språklärare. Språken hade han studerat på egen hand, eller snappat upp på resor. Ett par gånger cyklade han genom Europa till Italien på en cykel med helgjutna däck. Som barn drömde jag ibland om att åka till Italien och där möta någon som liknade mig, någon som hade samma morfar som jag.
När jag som tonåring hittade till Blaise Cendrars och hans fantastiska och ofta skrönartade dikter om resor – verkliga eller drömda – som han hade gjort, så tänkte jag på den morfar jag aldrig träffade. Han var en äventyrare, som Cendrars, och jag hade gärna rest med honom någon gång. Till Italien, Umeå eller Tristan da Cunha. Vartsomhelst.
Efter Munsala hamnade familjen i Umeå, i kåkstaden, och där bodde de några år, tills morfars oro åter gjorde sig gällande samtidigt som min mormor började tröttna på de ständiga uppbrotten och förflyttningarna. Nästa resa hon gjorde var tillbaka till Oskarshamn tillsammans med de fem barnen. Tågbytet i Stockholm blev hennes enda besök i huvudstaden, en kaotisk stund då hon inte bara skulle få med sig all packning utan också ha koll på barnen.
Min mammas tidigaste minnen är från kåkstaden i Umeå, det höga trähuset, den bistra grannfrun, en sked eller gaffel som min mamma – i ett glädjerus över något som mormor hade föreslagit – kastade upp i luften. Skeden, eller om det nu var en gaffel, råkade träffa en fönsterruta som gick sönder, och det roliga evenemang som mormor hade berättat om blev hastigt återkallat.
I tankarna har jag tydliga bilder av det där huset, men jag vet inte om det finns kvar eller om jag, om det fortfarande står där, skulle känna igen det. Det kanske inte ens min mamma skulle göra.
Men det finns ett regnbågsbibliotek i Umeå, ett alldeles nyöppnat regnbågsbibliotek. Inför invigningen blev jag tillfrågad om jag kunde skriva en kort text, ett telegram, som skulle läsas upp för besökarna den där allra första dagen. Och det kunde och ville jag. Jag skrev:
”Det är en alldeles särskild lycka att hitta berättelser om någon som har funnit något jag själv söker. Ibland kanske jag hittar berättelsen av en slump, andra gånger är det kanske någon som föreslår att jag ska läsa just den här boken eller leta i just den här hyllan. Kanske blir berättelsen en vägvisare för mig, för de steg jag vill ta, eller en hjälp då jag står inför ett val, stort eller litet. Det är en alldeles särskild lycka att känna igen sig i en berättelse, att känna sig delaktig i en berättelse, att inse att det inte bara är jag som bär på just den här drömmen.”
En dag ska jag hitta till Umeå, för att se vad som finns kvar av kåkstaden, för att kanske ana min mamma som barn tillsammans med sina syskon på någon bakgård, för att besöka regnbågsbiblioteket, tänka på min mormor och kanske också förstå vad det var som fick min morfar att vilja resa därifrån.


Fotografiet är förmodligen taget 1938. I mitten står Margit Rydén, min mormor. Intill henne är de första fem barnen, de som hon reste med från Umeå till Oskarshamn. Senare skulle det komma ytterligare två döttrar. Till vänster Rolf, den äldste, som dog vid en olyckshändelse då han var 14 år, sommaren 1941. Till höger Olle, och sittande i trappan från vänster, Rune, Barbro och flickan som långt senare kom att bli min mor, Carin.

onsdag 13 mars 2013

Helge och fiolerna



















Jag har i min ägo en del böcker som har tillhört min farbror, konstnären Helge Lindqvist. Det är mestadels romaner men också böcker om musik och konst. En av böckerna är J. A. Carlös ”Fiolbyggnadskonsten”. Men den vackra ryggen luras. I själva verket är det flera böcker som bundits samman i en volym. Det börjar med Ernst Schlesingers ”Ur stråkinstrumentens och dess stora mästares historia” från 1922, därefter följer den tunna ”Om fiolbyggnad” av signaturen Fioldillare. Sedan kommer Carlös bok i en utgåva från 1933 innan allt avslutas med Arvid Hedlunds ”Lärobok i fiolspelning” från 1925. Jag vet inte vem som har bundit in volymen, kanske var det Helge själv.

På pärmens insida har han limmat in en bild från en tidning, ett fotografi med bildtexten ”Emil Telmányi är solist i Carl Nielsen-konserten kl. 22.15.” Jag tror det rör sig om en radioutsänding. På motsatta sidan har Helge skrivit både namn och adress, Dammgatan 17, Oskarshamn. Där bodde han med sina föräldrar, men med tiden flyttade han ihop med Else Torp i en annan lägenhet i samma hus, och i ännu en annan lägenhet, en etta med kök, bodde mina föräldrar, mina tre äldre bröder och jag under de första 14 månaderna av mitt liv. Det fanns bara kallvatten, och utedass i en länga nere på gården. 

På nästa bokuppslag sitter ytterligare ett par inlimmade fotografier med rubriken ”I fiolmakarens verkstad”, och där ligger också ett löst ark:

Program
Onsdagen den 15 mars 1939 kl. 8 e.m.
Violinvirtuosen David Hait 
1. Francoeur-Kreisler: Siciliano och Rigaudon 
2. C. Saint-Saëns: Konsert H-moll 
3. a) Schubert-Wilhelmi: Ave Maria (på mångas begäran) 
b) Mozart: Menuett ess-dur 
c) Mozart: Menuett d-dur 
4. a) Mendelssohn-Achron: På sångens vingar 
b) Kreisler: Caprice Viennois 
c) de Falla-Kreisler: Spansk dans (på mångas begäran) 
5. P. Sarasate: Zigenarvisor

På insidan av den bakre pärmen finns en ficka som innehåller två bilagor till Carlös bok, ritningar till en Stradivariusmodell – Cremona 1720. I fickan ligger också en tunn mall för utformandet av fiollådans f-hål samt ett vackert blått kalkerpapper som använts för att föra över ritningarna till träet, och slutligen en liten bruksanvisning för Sandviks Limpärlor från Stockholms Benmjölsfabrik A.-B.

Helge hade två fioler. Den ena hade han köpt och den andra hade han byggt själv bland annat med hjälp av de här böckerna. Helges pappa jobbade under en period på Syrgasfabriken i Oskarshamn, och däruppe på vinden hade han en liten verkstad, med hyvelbänk och lite verktyg. Det var där som Helge byggde sin fiol någon gång kring 1933. En av dem som lärde honom spela var Josef Vohrysek, en judisk flykting som kom till Oskarshamn som tonåring i början av kriget. Han var klassiskt skolad violinist, och möjligen var det på någon konsert han först träffade Helge. De blev hur som helst vänner. Josef Vohrysek bodde kvar i Oskarshamn in på 1950-talet. Sedan återvände han till Prag där han bland annat var verksam som översättare av svensk och skandinavisk litteratur. Han var också med att bilda Charta 77.

Helge spelade också med i ett folkdanslag som var knutna till nykterhetslogen Enighet. De hade spelningar bland annat på Folkets Park.



Du kan klicka på fotocollaget för att se en större bild.


måndag 11 mars 2013

Margit
















Min mormor Margit dog på våren 2002, fyra månader efter sin 96-årsdag. Vi var nära varandra redan då jag var barn, men kom än närmare då jag började bli vuxen. Hon brukade referera till mig som hennes ”vän, kamrat, barnbarn”. Alltid i den ordningen. Ibland använde hon uttrycket också vid direkt tilltal.

Under en period strax före hennes död, kunde man beskåda ett ovanligt fenomen på kvällshimlen; strax ovanför horisonten i väster kunde man med blotta ögat se fem av de största planeterna i en klunga. Jag befann mig på författar- och översättarcentret i Visby när fenomenet inträffade, och i det brev som kom att bli mitt sista till Margit berättade jag om det för henne. Jag visste att hon själv inte skulle kunna se planeterna, hennes syn var för svag, men att fenomenet hursomhelst skulle intressera henne. Så jag skrev om det, och jag kopierade och förstorade en teckning från en dagstidning som tydligt visade planeternas position.

Tidigt en morgon en dryg vecka senare, då jag satt och arbetade med en roman på mitt rum, ringde min mamma och berättade att Margit hade dött under natten, lugnt och stilla i sömnen. Ett sorgligt men egentligen inte oväntat telefonsamtal, även om jag gärna hade velat att det skulle ha kommit senare, betydligt senare.

Några minuter efter samtalet skrev jag en dikt.


ögonen sluts

din hud som spindelväv
långsamt lyfter du från bädden
svävar

merkurius, venus, mars och saturnus
jupiter lyfter dig, leder dig bort

alla rörelser tar du med dig
minsta smekning
längsta språng blir till vind
i ditt hår, ditt segel

alla dagar bär du med dig
rader av pärlor i alla färger följer dig
över det mörka valvet

glimrande bilder, skiftande ljus
svagt men ännu hörbart
ljudet av ditt skratt

allt tar du med dig
allt lämnar du kvar


En liten stund senare lämnade jag mitt rum för att gå mot Norderport och vidare ned till stranden. För att få luft, för att samla mina tankar, minnas, sörja, sakna. Jag gick längs med Nygatan och hade bara hunnit ett trettiotal meter när mina ögon uppfattade en liten rörelse alldeles intill trottoarkanten en bit framför mig. Jag gick dit. Det var en liten mus, uppenbarligen skadad, men det var inget blod och den var fin, pälsen glänsande och gråmörk. Den låg på sidan, och den såg på mig med ett mörkt öga. Jag hukade mig ned, och i den rörelsen såg jag mycket tydligt hur blicken förändrades, hur det mörka med ens försvann som i dimma, hur ögat och det lilla livet slocknade.



Fotografiet av Margit är taget vid Lövshult strax utanför Oskarshamn. Torpet i bakgrunden var hennes farföräldrars hem. När Margit och hennes syskon besökte det som barn brukade farmodern säga: "Nu är ni hos farmor. Då får ni göra vad ni vill!" Margit tyckte om att återvända till Lövshult också när hon blev äldre. Bilden är från ett av hennes sista besök.


Kanske en spökhistoria











Under mina sista tonår besökte jag ganska ofta en gård i Skåne, i närheten av Hovs Hallar. En nästan kvadratisk gårdsplan inramad av fyra byggnader, boningshus, lada, lider och stall. Mitt på gårdsplanen stod ett gammalt kastanjeträd. Alldeles intill gården låg en gammal pestgrav. En gång i tiden kanske det hade funnits gravstenar, men nu var det bara en liten höjd, ett stenröse och ett ensamt träd i utkanten av åkern.

Det fanns en förälskelse i huset, och ibland också andra människor, mer eller mindre tillfälliga besökare. Som jag. En del morgnar väckte förälskelsen mig med musik, oftast framförd på tvärflöjt, ibland gitarr. En morgon fick jag höra Francisco Tárregas ”Recuerdos de la Alhambra” tre eller fyra gånger, ett musikstycke som vännen övat på under en längre tid och som nu fingrarna hade lärt sig. Det fanns också två stora hundar i huset, en kaxig schäfer och en inte fullt så tuff engelsk setter. Enligt en del av besökarna fanns det också spöken.

Ibland om kvällarna, när LP:n med Keith Jarretts Kölnkonsert var slut och knastret från elden i kakelugnen lugnat ned sig till ett svagt susande, kunde vi höra märkliga ljud. Ett litet barn som grät inne i hallen vid den stora ingången, den som aldrig användes, dova steg från trappan och övervåningen, försiktiga knakanden och knarranden. En del av besökarna skrämdes, andra ryckte på axlarna.

En sen kväll var jag ensam i huset med hundarna. Förälskelsen jobbade natt inne i stan, besökarna besökte någon annan. Jag satt uppkrupen i en nedsutten men fortfarande skön soffa och läste. Intill mig i soffan låg en av hundarna, den andra låg på mattan bredvid. Allt var tyst. Allt var stilla. Allt var bara jag och hundarna, värmen från hundarna, och novellsamlingen jag läste.

Plötsligt reste sig hundarna som på given signal, lystrande öron, koncentrerad blick. Så rusade de fram till ett fönster mot gårdsplanen, stod på baktassarna och tittade ut mot något i mörkret.

Jag lade ifrån mig boken och reste mig, tänkte att någon av besökarna hade återvänt, och gick fram till fönstret. Det var mörkt därute, jag kunde inte se någonting. Hundarna morrade dovt, dämpat.

”Ska vi gå ut, hundarna?” frågade jag, och hann inte avsluta meningen förrän de var på väg mot köksutgången på gaveln. Jag gick lugnt efter, tog på mig mina skor och tände ytterbelysningen samtidigt som jag började öppna dörren.

Hundarna trängde sig omedelbart förbi mig, först schäfern sedan settern, och försvann ur min synvinkel redan då jag började gå nedför de få trappstegen. Ett par steg till, och så kom jag runt hörnet och såg ut över den upplysta gårdsplanen.

De båda hundarna rusade fram mot samma punkt, en plats alldeles intill kastanjen, en punkt som, tack vare hundarnas blickar och rörelser, var helt tydlig och precis, klart avgränsad. Jag hann bara tänka, ”det finns ju ingenting där”, sedan tvärstannade hundarna, backade tillbaka några steg med böjda ryggar och svansen mellan benen. Den ena, settern, gav ifrån sig ett ynkligt läte, sedan vände sig både hon och schäfern och skyndade nedsänkta, halvkrypande mot mig, några gånger kastade de en hastig blick bakåt, mot platsen de nyss lämnat, mot punkten.

Jag kunde fortfarande inte se någonting.

Jag sa något lugnande till hundarna, höll ut mina händer för att de skulle kunna buffa på dem, kanske slicka lite för att åter känna trygghet, men de gled förbi mig och ökade farten ju mer de närmade sig den öppna köksdörren.

Allt var helt stilla, alldeles tyst. Ändå fanns det något. En mycket tydlig närvaro som skrämde mig först nu. Jag kunde inte förstå vad det var. Jag stod kvar en liten stund, utan att se eller ens ana den minsta rörelse, sedan backade jag några steg, vände mig om och gick tillbaka in i huset.

Hundarna stod strax innanför dörren och väntade på mig, oroliga och tysta. Dansade på sina tassar utan att kunna bestämma sig för vart de skulle gå.

Jag stängde köksdörren, låste den för säkerhets skull, trots att vi aldrig brukade låsa, och släckte efter ett ögonblicks tvekan ytterbelysningen.

Jag satte mig i soffan, klappade och pratade lugnt till de stora hundarna som plötsligt hade blivit väldigt små och mycket ömkliga. Då och då lyfte de blicken och såg mot fönstret, men de lämnade mig inte, de höll sig kvar alldeles intill mig. Schäfern morrade svagt några gånger. Trots att jag flera gånger sa: ”Såja, såja, lilla vovven … Det är ingenting där. Du behöver inte vara rädd.”

Jag sträckte mig efter boken och fortsatte att läsa.

Snabbt gick jag in på den kringbyggda gården och gjorde intet ljud ifrån mig, försiktigt lossade jag järnhakarna, som stängde stallbyggnadens dörr, jag öppnade och trädde in och famlade i dunklet.
    Min favorithäst, vars namn var Cæsar gnäggade lätt, jag grep honom vid betslet och förde honom ut. Han skakade oroligt sin långa, lockiga man och klippte med öronen och där var i hans stora, bruna ögon ett ängsligt, spejande uttryck – men jag fäste mig ej därvid …

Citatet ovan är från novellen ”Lycksalighetens ö”, ur ”Porträttet och andra berättelser” av Gösta Adrian-Nilsson, GAN. Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1910.

En stor del av handlingen i min andra roman, ”Dröm att leva”, utspelar sig på och kring den här gården dit huvudpersonen Mikael kommer en kort tid efter sin pappas död, och där han lite senare får uppleva sin första förälskelse. Här följer ett kort stycke ur ”Dröm att leva”.

”Mikael stod vid det öppna fönstret i sitt rum. Den döda fjärilen hade bleknat sedan han först såg den, de tunna vingarna verkade skörare nu, något han försökte tänka på varje gång han öppnade fönstret. Han ville inte att den skulle falla sönder. Åtminstone inte ännu. Han lyfte blicken och tittade ut mot kastanjeträdet och pestkyrkogården. Erik hade berättat att graven var från år 1711. Nästan trehundra år. En evighet. Kanske sökte Isaac Newton efter släta stenar och vackra snäckor på en strand i södra England samtidigt som bönderna här i trakten satte spadarna i marken för att påbörja gravarna för de sexton personer som hade dött i pesten på den här och de närmast liggande gårdarna, tänkte han. Det är så märkligt att livet fortgår omkring oss, trots att någon har dött.”


Fotografiet tog jag vid ett av mina första besök på gården.