Om Abdellah Taïa, och lite grann om att översätta

Häromdagen skrev jag in de sista ändringarna i den översättning som min vän Davy Prieur och jag har jobbat med ett tag, Abdellah Taïas L’armée du salut – Frälsningarmén. Det är den andra romanen av Taïa som vi har översatt, och jag hoppas och tror det blir fler.

Vi har arbetat på lite olika sätt. När vi började satt vi tillsammans och översatte mening för mening, stycke för stycke, men det var inte en särskilt praktisk metod. Under arbetet med Frälsningsarmén har vi valt en annan lösning. Davy har börjat med en grovöversättning som jag sedan tagit över, och med den och den franska originaltexten som grund har jag sedan fortsatt arbetet. Vi har förstås hela tiden diskuterat kluriga stycken, vägt ett ordval mot ett annat, en nyans mot en annan, och så vidare.

Jag tycker om att översätta, dikt och prosa. Det är utmanande, skärper tanken och mitt eget språk, samtidigt som det är minst lika underhållande som ett svårt korsord.

Abdellah Taïa föddes 1973 i arbetarstadsdelen Hay Salam i Salé, Marocko. Den stora familjen, föräldrar och nio barn delade på tre rum. Pappan hade ett eget rum, äldste sonen Abdelkébir likaså. Mamman och de övriga åtta barnen delade på det tredje. ”Min barndom, min tonårstid, huvuddelen av mitt liv utspelade sig under flera år i detta rum” skriver Taïa i romanen L’armée du Salut.

            Det var där, i Hay Salam, som Abdellah Taïa började utforska sin sexualitet. Han var ung, kanske elva, och de huvudsakliga objekten för hans pirrande längtan var dels den något äldre kusinen Chouaïb, dels den äldste brodern, Abdelkébir.

Ibland fick Abdellah sova inne i Abdelkébirs rum, men han hade svårt att somna. I stället låg han vaken tätt intill sin bror och såg på honom. ”Hans nästan platta mage höjdes och sänktes i en jämn rytm. Jag höjdes och sänktes med den, hypnotiserad. [---] Min brors kropp låg där framför mig under hela eftermiddagen. Jag granskade den, jag studerade den från topp till tå med noggrannheten hos en vetenskapsman som dröjer kvar vid varje detalj. [---] Den här kroppen som är en del av mig samtidigt som den är ett eget jag.”

Abdelkébir är mer eller mindre familjens överhuvud. Pappan är ”en fallen konung”. Och Abdelkébir styr med en kvävande tystnad, en tystnad som han också påtvingar resten av familjen.

            Sommaren då Abdellah Taïa var tolv år undkom han med nöd och näppe ett gruppvåldtäktsförsök, en händelse som han beskrivit i romanen Ett arabiskt vemod. Efter det är han stämplad – den feminina pojken, den lilla kvinnan. ”Någon man skulle komma att utnyttja mer och mer för varje dag. Någon man långsamt skulle komma att ta livet av. Döda levande.”

            Samma sommar kommer en grupp berusade män till familjens hus sent en kväll. De skränar och ropar. ”Kom ner till oss, Abdellah! Kom ner, lilla flicka. Var inte rädd. Vi vill inte skada dig. Vi vill bara ha sex med dig.”

            Abdellah ligger på sin säng. Hans storebror Abdelkébir är tyst. Alla i familjen är tysta. ”Jag hoppades att min bror, min kärlek, min hjälte, skulle besvara dem. Skydda mig, åtminstone med ord. [---] Men min bror gjorde ingenting. Alla vände sig bort från mig. Alla dödade mig den där kvällen. Jag vet inte varifrån jag fick styrkan, men jag grät inte. Jag slutade skaka, slutade vara rädd. Jag bara slöt ögonen hårdare, och i samma rörelse stängde jag av allt inom mig. Allt. Sedan den kvällen är jag inte längre samma Abdellah Taïa. För att rädda mitt skinn, dödade jag mig själv.”

Det är först många år senare, efter flytten till Paris i slutet av 90-talet, som Abdellah Taïa börjar skriva. Han skriver om sitt vuxna liv – i Kairo, Genève, Paris – och sin eviga jakt efter kärlek och ett sammanhang där han får vara sig själv. Han återkommer ständigt till barndomen och tonårstiden. Det är ett icke-kronologiskt berättande, naket och mångfasetterat, ibland smärtsamt och sorgligt, ofta vibrerande och febrigt, poetiskt.

            Jag frågade nyligen Taïa om hur närvarande pojken Abdellah är i hans vuxna liv.

            ”Jag tillbringar all min tid med den tolvårige Abdellah”, svarade han. ”Allt jag gör idag kommer från honom…” 

            Lite senare i samma samtal säger Taïa att skrivandet är en upprättelse av den unge Abdellah, för allt det som han, men också alla andra homosexuella araber har tvingats genomlida och alltjämt genomlider.

            ”Jag behöver fylla all den påtvingade tystnad som omslöt pojken Abdellah, ge den innehåll, liv, värde. Och jag kan bara skriva om det som berör mig, det jag känner till. Det jag minns. Jag skriver inte för att hämnas. Jag skriver för att jag måste skriva om pojken Abdellah Taïa.”

”Ett arabiskt vemod” är utgiven på svenska av Elisabeth Grate Bokförlag. ”Frälsningsarmén” utkommer på samma förlag i början av 2013. Fotografiet tog jag genom det ganska smutsiga fönstret på en buss i Ouarzazate, Marocko, för ett år sedan. En del av handlingen i ”Frälsningsarmén” utspelar sig i Ouarzazate.

Efter livet

Jag har alltid tyckt om att se på film. När jag var barn och tonåring såg jag i stort sett alla filmer som sändes på TV. Sovrandet kom senare. Biobesöken kom också senare. Idag har jag en mycket stor filmsamling på dvd, flera hundra filmer som jag återvänder till i perioder.

En favoritfilm är den japanske regissören Hirokazu Kore-edas ”Wandâfuru raifu” från 1998. Titeln är en parafras på Frank Capras klassiska feel-goodfilm ”It’s a Wonderful Life” från 1946. ”Wandâfuru raifu” har ingen officiell svensk titel men den internationella titeln är ”After Life” – Efter livet.

Handling i ”Efter livet” utspelar sig i ett slags mittemellan-värld, en plats där de som nyligen dött hamnar innan de går vidare in i en evighet. De döda anländer till ett stort ljust hus som ligger inbäddat i ett grönt och dimfuktigt landskap, en ganska så nedgången byggnad som ser ut som ett gammalt sjukhus eller en gammal herrgård. De tas om hand av människor som arbetar i huset, de flesta ser ut att vara tämligen unga.

Tanken är att de döda ska vistas i huset, på den här mittemellan-stationen, en kortare tid, kanske några dagar. Under den tiden ska de välja ut ett enskilt minne ur sitt liv, det liv som nyss tagit slut, och det minnet, den minnesbilden, blir det enda de får med sig när de lämnar huset och går vidare till en evighet.

Innan de går vidare hjälper personalen till att iscensätta minnesbilden, rekonstruerar händelsen så korrekt och detaljerat som möjligt. Återskapar ett minne.

Några vet omedelbart vilket minne de vill ta med sig – den första förälskelsen, ett barns födelse, ett par röda skor … – medan andra har stora problem med att välja. En man säger att han inte vill minnas något alls, att hans liv var så misslyckat och tomt så att det är bäst att helt glömma det. Några kan överhuvudtaget inte bestämma sig, och de blir kvar i det ljusa huset.

”Efter livet” är stillsam och poetisk, starkt berörande och tankeväckande. Jag har sett den kanske fem gånger, och varje gång, när filmen är slut, undrar jag över vilket minne jag skulle välja att ta med mig in i en evighet, vilket minne skulle jag vilja – och orka – uppleva igen och igen. Denna undran kan förstås dyka upp utan att jag sett om filmen, spåret, tanken, frågeställningen dröjer kvar hos mig sedan första gången jag såg ”Efter livet”, och kommer kanske alltid att dröja kvar.

De flesta gånger har jag valt ett och samma minne, en och samma händelse i mitt liv, men jag vet inte om jag skulle välja just det minnet om jag verkligen, någon gång i framtiden, går längs den lilla stigen mot den slitna byggnaden för att tas emot av dem som jobbar där. Kanske kommer det att ske något annat i mitt liv, i kväll eller i morgon, något som jag kommer att beröras än starkare av, något som förpassar både den utvalda minnesbilden och alla mina andra minnesbilder, till glömskan.

Spegeln och minnen

Andrej Tarkovskijs ”Spegeln” från 1975 är förmodligen den film jag sett flest gånger, troligen närmare fyrtio gånger. Första gången var på Cinemateket på Filmhuset i början av 80-talet, och då visste jag ingenting alls om vare sig filmen eller regissören. Jag minns inte exakt hur det kom sig att jag såg den. Jag vet att jag en gång kom till Cinemateket och filmen jag hade tänkt se kunde inte visas, så de ersatte den hastigt med en annan. Vid ett annat tillfälle hade jag själv tagit fel på dag, men eftersom jag ändå var på plats och hade vikt ett par timmar för att se på film så tittade jag på den som visades. Vid ett av de tillfällena visades alltså Tarkovskijfilmen. Det enda jag visste då jag satte mig tillrätta i biograffåtöljen var titeln, ”Spegeln” – Zerkalo. Allt annat var en överraskning. En fantastisk överraskning.

Handlingen i ”Spegeln” är enkel. En man i fyrtioårsåldern, en konstnär, är döende. Han tänker på sitt liv, minns sin barndom, sin ungdom, människor, händelser och historier som berört honom djupt på ett eller annat sätt. Hur länge detta återblickande varar får vi inte veta. Kanske är det dagar, veckor, kanske är det bara några ögonblick, de sista ögonblicken i mannens liv i vilka minnesbilderna avlöser varandra, förenar sig med varandra, färgar av sig på varandra som de färgade glasbitarna eller pärlorna i ett snurrande kalejdoskop, skapar nya bilder, nya kopplingar, nya minnen.

Det finns inget kronologiskt berättande i ”Spegeln”. Det finns bara ”nu”, eller kanske snarare ”alltid”. Allt flätas samman, dåtid och nutid, jaget och den/de andra, lika gäckande och knivskarpt som mitt (betraktarens) eget minne. Pojken som spelar konstnären som barn, som elva- tolvåring, är samme pojke som i andra minnesbilder spelar konstnärens son. Den unga kvinnan som spelar konstnärens mor i barndomsscenerna, är samma kvinna som spelar konstnärens hustru och före detta hustru i andra scener.

Ett genomgående tema i barndomsbilderna är den frånvarande fadern, samtidigt återkommer vid flera tillfällen i filmen en berättarröst, en mansröst som läser dikter. Rösten är Andrej Tarkovskijs fars, Arsenij Tarkovskij, dikterna är också hans. Den frånvarande fadern är hela tiden där. Ständigt närvarande i sin frånvaro.

Tarkovskijs film är en mångbottnad spegel som ­– trots att varje enskild filmruta är statisk, en stillbild i en räcka stillbilder som alltid visas i samma ordning – förmår skapa nya bilder, nya scener varje gång jag ser den. Föremål och förlopp som sker vid sidan om eller i ögonvrån vid ett tillfälle, blir betonade eller framlyfta vid ett annat. Som föremål och förlopp i mitt eget minne då jag tänker tillbaka på en specifik händelse. Ingenting är statiskt. Allt är i rörelse.

”Spegeln” fanns i mitt bakhuvud då jag skrev min första roman, ”Min bror och hans bror”. Jag försökte inte, och ville inte heller, skriva en ny ”Spegel”, men jag ville lite grann få fram hur dåtiden flyter in i, och färgar nutiden. Berättaren i romanen, Jonas, upplever åtminstone i perioder att han flyter samman med sin döde bror, den bror han aldrig träffade, att de faktiskt är en och samma.

I min tredje roman, ”Om att samla frimärken”, låter jag också huvudkaraktärernas minnen spela stor roll. Icke-statiska minnen som hela tiden är närvarande, hela tiden påverkar – till och med förändrar – nuet eller alltid-en. Berikar och nyanserar tillvaron hos den som minns, gäckar och förtydligar på en och samma gång, skapar mystik och klarhet på en och samma gång. Fantastiska minne, och – som Samuel säger vid ett tillfälle i ”Om att samla frimärken” – ”fantastiska liv!”

Håkan Lindquist

24 oktober 2012