Dear, dear Derek - om Derek Jarman

Det finns ögonblick som följer oss genom livet. Ett sådant är för mig då jag nåddes av beskedet att Derek Jarman var död. Efter jobbet den dagen, den 20 februari 1994, gick jag hem och letade fram ett brev som returnerats till mig några veckor tidigare från Brittiska Filminstitutet med påskriften "Gone away", ord som plötsligt fick en tyngre och sorgligare innebörd. Jag öppnade brevet och läste mina egna inledande ord:

Dear, dear Derek

Jag mötte aldrig Derek Jarman. Inte på riktigt, i alla fall. Men vissa människor behöver man inte möta för att de ändå ska göra ett betydande intryck. För mig är Derek Jarman en sådan person. En förebild, kanske, som konstnär, men framför allt som människa, som icke-heterosexuell. "Jag är densamme oavsett om jag målar eller filmar. Och det är samma idéer som rör sig i mina tankar", säger Jarman i Laurens C. Postmas' dokumentärfilm "Know what I mean" från 1988. Och jag, som läser hans böcker, ser hans filmer, betraktar hans skulpturer och målningar, vandrar i hans trädgård, får en alltmer nyanserad bild av mannen bakom verken. Bilden som framträder är den av en stolt och älskvärd man. Det finns en integritet i alla hans verk, en konsekvens och självklarhet som sprider sig också till mig; jag känner igen mig själv, jag växer, och blir mer stolt över mig själv då jag läser hans ord. Det är lätt att förstå att Derek Jarman blivit en förgrundsgestalt och ikon inom gay-världen.

Mångsysslaren Jarman efterlämnade ett stort antal konstverk inom olika genrer; målningar, filmer, skulpturer, dikter. Kanske är det vackraste verket – samtidigt också det mest lättåtkomliga – boken "Derek Jarman's Garden" – ett färgsprakande och sensuellt besök i ord och bild i Jarmans båda trädgårdar, den inre och den yttre. Den senare ligger på Dungeness stentäckta strand på Englands sydkust.

Hit kom Jarman 1986 i samband med inspelningen av filmen "The Garden". Han fick veta att den gamla fiskestugan på stranden var till salu och kunde enligt Keith Collins – Jarmans pojkvän under de sista åren – inte motstå utmaningen. Snart är stugan hans, och han döper den till Prospect Cottage, ungefär Möjligheternas stuga. Här får Derek Jarman bokstavligen den karga marken att blomma. Och mellan de många blommorna låter han ilandflutna träbitar, rostiga strandfynd och kasserade verktyg bilda skulpturer; vackra och sensuella skrotskulpturer som för mina tankar till både Marcel Duchamp och Joan Miró, ibland också till den svenske skulptören Arne Jones. Trädgården – som efter Jarmans död vårdas av vännerna – har funnit en plats i den moderna trädgårdskonsten, och den har gjort trädgårdsmästarens namn känt också bland människor som kanske inte skulle ha intresserat sig för Jarman som filmare, författare eller gay-ikon.

Den inre trädgården – med Derek Jarmans syn på livet och döden, kärleken och skapandet – återspeglas ständigt: i den berättande texten, i dikterna, i fotografierna, i Jarmans lite trötta ögon på bilderna från den sista resan – till målaren Monets prunkande trädgård i Giverny.

Det var som filmare Derek Jarman först blev känd för en större allmänhet, och det med den helt igenom latinspråkiga "Sebastiane" från 1976, Jarmans första långfilm. Filmen, som väl närmast kan beskrivas som en homoerotisk fantasi kring legenden om den kristne martyren, är uppenbart Pasolini-influerad. Derek Jarman hade också i sina övriga filmer Pier Paolo Pasolini som förebild, även om det inte alltid är så tydligt som i just "Sebastiane". I sina dagboksanteckningar från filmandet av "The Garden" skriver Jarman: "Jag känner hur Pier Paolo ler över min axel."

Det finns flera likheter mellan Pasolini och Jarman. En av de mer påfallande består i att de utanför sina respektive hemländer är mest kända som filmregissörer till filmer som i de flesta fall anses vara tämligen smala, medan de i det egna landet framför allt är kända och uppskattade för sina böcker – Pasolini för sina dikter och romaner, Jarman för sina självbiografiska alster i form av dagböcker och anteckningar. I sina respektive hemländer är de också kända – alternativt ökända – för sina tydliga politiska ställningstaganden; Pasolinis marxistiska övertygelse irriterade både höger- och vänsterfalanger, och Jarmans kamp för homosexuellas rättigheter i Thatchers allt kyligare England gjorde honom snart till en inofficiell förgrundsgestalt för gay-rörelsen. En sorglig likhet är att de båda dog unga; Pasolini var 53 då han avrättades på en smutsig sandplan i Roms utkanter, en plats som tagen ur någon av hans böcker. Jarman hade nyss fyllt 52.

Det finns ett slags slummens och förfallets estetik hos både Pasolini och Jarman, till exempel i den förres hänförelse inför de halvkriminella italienska gatupojkarna han sökte upp kväll efter kväll för att, som han sa "leta efter kärlek". Också Jarman kände en fascination för – eller kanske snarare samhörighet med – det kriminella, och i sin mest uppmärksammade film, "Caravaggio" från 1986, blir skildringen av den italienske renässanskonstnären också något av ett självporträtt – den kriminelle konstnären. Jarman var inte någon dråpare, men väl kriminell i ett heterosexistiskt samhälle. "De första tjugofem åren av mitt liv levde jag som kriminell, de nästa tjugofem åren har jag varit en andraklassens medborgare, berövad jämlikhet och mänskliga rättigheter", skriver han i boken "At your own risk", 1992.

Efter "Caravaggio" påbörjas arbetet med "The Last of England", den kanske mörkaste filmen i Jarmans produktion. Den utspelar sig i ett England, ett London i förfall. I fragmentariska nedslag får vi ta del av vardagen för de utslagna, de hemlösa, de marginaliserade i ett samhälle styrt av militär. Skildringen bryts då och då av amatörfilmsekvenser från Jarmans barndom; lekande barn, leende vuxna, blommande trädgårdar. Då filmarbetet pågått några månader får Jarman den 22 december 1986 beskedet att han är hiv-positiv. Ändå finns det också i "The Last of England" en stark trots att leva, att älska och glädjas också i en miljö som är sönderfallande. "Jag tänker kämpa in i det sista, jag är optimist", skriver Jarman i boken med samma namn som filmen.

Vid en uppsluppen ceremoni på stranden utanför Prospect Cottage den 22 september 1991 "kanoniserades" Derek Jarman. Bakom helgonförklaringen stod The Sisters of Perpetual Indulgence, en – enligt egen utsago – världsomfattande sammanslutning av homosexuella nunnor vars huvudsakliga mission går ut på att driva bort homosexuellas skuldkänslor och ersätta dem med universell glädje. Jarmans helgonnamn blir Sankte Derek av Dungeness.

Trots att Sankte Derek i undertiteln till "At your own risk" kallar den "a saint's testament" känns det ändå som "Derek Jarman's Garden" är det verkliga testamentet. I boken får vi följa det mödosamma arbetet med trädgården, dokumenterat med Jarmans egna ord och Howard Sooleys närmast sinnliga fotografier. Och parallellt med den skildringen dikter och tankar som låter oss komma än närmare Jarman.

En av dikterna handlar om detta märkliga som drabbat så många homosexuella människor; att ens vänner – ens unga vänner – dör, en efter en. När jag i slutet av 70-talet bodde tillsammans med Thomas på Högalidsgatan på Söder, hade vi en granne som hette Lilly. Vi brukade hjälpa henne med en del praktiska saker. En dag satt hon vid köksbordet och grät. Hon berättade att ytterligare en av hennes vänner hade dött. Tårarna trillade nedför hennes rynkiga kinder. ”Snart är det bara jag kvar.” Lilly var 92 år. Idag är både hon och Thomas borta, och jag har vänner i femtioårsåldern – den generation som drabbades av hiv och aids innan de nu så effektiva bromsmedicinerna hade utvecklats – som säger detsamma. "Snart är det bara jag kvar."

     "I walk in this garden
     holding the hands of dead friends.
     Old age came quickly for my frosted generation,
     cold, cold, cold, they died so silently."

Så börjar dikten. Och jag känner mig märkligt styrkt, tröstad, av Jarmans ord; också jag bär med mig mina döda vänner: Thomas, Janne, Erik, Sebastian... Mitt liv, blir ett vittnesbörd om inte bara mig själv, utan också om de andra, de som dött i sjukdomen. Arvet och minnesbilderna från mina vänner berikar mitt liv. Berikar. Naturligtvis finns det också en sorg förknippad med dessa minnen.

     "Did you imagine one morning
     the sun would not rise?
     That I would be left to bear witness."

Och med ens känns tillvaron mer meningsfull. För mig, i alla fall. Dear, dear Derek. Du sa själv vid flera tillfällen att du inte skulle ändra ditt liv, om du hade kunnat. Inte ens den där dagen – eller natten – då du blev smittad. Och jag förstår dig. Och jag känner igen mig själv, mina egna tankar. Inte kan man väl ångra något som skett av kärlek, eller något som skett då man sökt efter den?


Det finns flera sätt att närma sig Derek Jarman. Boken om hans trädgård har jag redan nämnt (för övrigt den enda av böckerna som finns i svensk översättning) men mycket läsvärda är också "Modern Nature" – en samling anteckningar från 1989-1990; dagliga betraktelser varvade med hågkomster och minnen från barndomen, ungdomen, från den första tiden som öppet homosexuell – och "Dancing Ledge" – också den självbiografisk, med tonvikt på 60- och 70-talen. Två år före sin död publicerade Jarman "At your own risk", en skrift som kan användas som grundbok i queer-teori, framför allt av dem som tycker annan litteratur i ämnet är alltför akademisk. Fantastisk är också boken "Chroma" i vilken Jarman blandar traditionell teori kring färger och färglära med egna funderingar och dikter.

På cd:n "Translucence" har den unga engelska kompositören Donna McKevitt tonsatt några av Jarmans dikter. Bland artisterna som medverkar på skivan finns countertenoren Michael Chance som bland annat gör ett mycket gripande framförande av "Sebastiane". Musiken är cross-over när den är som bäst.

Jarmans sista film blev "Blue", filmhistoriens hittills enda monokroma långfilm. Ljudspåret – med filmens scener, dikter och musik – finns utgivet på cd. Till den medföljer ett komplett texthäfte.

De flesta av Jarmans filmer finns utgivna på dvd.

Håkan Lindquist
Stockholm den 20 juni 1999.
Artikeln publicerades ursprungligen i Allt om böcker, september 1999.
© Håkan Lindquist