onsdag 29 juli 2009

Håkan Lindquist "Om att samla frimärken"





















”Om att samla frimärken” är min tredje roman. Den handlar huvudsakligen om den speciella vänskapen mellan en ganska så ensam pojke på väg in i tonåren och en medelålders olycklig man, en vänskap som varar i ett tiotal år. I berättelsen förekommer också en solförmörkelse som får stark symbolisk innebörd, en violinspelande konstnär och ett stort antal frimärken och fjärilar. Romanen utspelar sig i nutid, men med inskjutna, invävda återblickar.

Den äldre mannen, som heter Samuel, ägnar större delen av sin tid till sin stora frimärkssamling. Han bär på en stor och fruktansvärd hemlighet, en börda han burit på under mycket lång tid och som har påverkat hela hans tillvaro.

Historien – som berättas av pojken, Mattias, som vuxen man – börjar med att han får veta att Samuel, har dött. Mattias reser tillbaka till sin barndomsstad, Oskarshamn, för att vara med vid begravningen. Besöket innebär att en mängd minnesbilder från barndomen och ungdomsåren dyker upp i hans tankar, han minns med ens samtal och möten, diskussioner och utflykter med Samuel tydligare och klarare än han kanske gjort tidigare. Minnesbilderna blir tillsammans med en del av den äldre vännens efterlämnade tillhörigheter, ett slags pusselbitar, ledtrådar som ger Mattias en mer nyanserad och initierad bild av Samuel, och när berättelsen närmar sig slutet förstår Mattias också den fulla innebörden av Samuels hemlighet.

”Om att samla frimärken” handlar mycket om detta att minnas, att se tillbaka och med nuets erfarenheter och händelser få en förklaring till, eller en nyansering av, det som hände tidigare. I romanen får vi ta del av inte bara Mattias’ minnen, utan också Samuels minnen från sin ungdom och barndom i 1930-, 40- och 50-talets Oskarshamn.

Jag är mycket intresserad av minnen, våra sätt att handskas med våra minnen, våra sätt att prata om våra minnen. Och de små skillnaderna som förekommer då man vid olika tillfällen återberättar en specifik händelse. Även om man hela tiden tycker sig ha ett mycket tydligt och klart minne av vad som hände, så blir återberättandet lite olika för varje gång.

Kanske minns man en händelse från sin barndom, en släkting som kom på besök en höstdag och så, efter en diskussion om något, började några att gräla. Man minns hur rösterna blev allt mer högljudda, kanske minns man också enstaka ord. Och så, slutligen, en dörr som slår igen och det blir tyst.

Nästa gång man berättar om händelsen är också en hund med i handlingen, kanske är det släktingens hund. Och i takt med att grälet blir alltmer hetsigt, börjar hunden att gnälla och slutligen yla och skälla.

Tredje gången man berättar om händelsen kommer man kanske inte längre ihåg vem det var som kom på besök, bara att det var någon vuxen, kanske en granne. Men man minns den här gången tydligt – och berättar därmed också – att hundens svans kom i kläm i dörren som slogs igen, och att höstlöven som virvlade utanför fönstret var intensivt gula.
     Så där kan det hålla på, och de olika berättelserna behöver inte innebära att den ena minnesbilden är mindre sann än den andra. Det är bara andra betoningar, andra vinklingar, något som i förlängningen förstås kan leda till en annan slutsats eller insikt, en annan syn på den ihågkomna händelsen.

Det finns förstås flera teman i romanen, ett av dem handlar om skuld, men det brott eller den oförrätt som har framkallat skulden, har aldrig upptäckts, brottet/händelsen skedde i det fördolda. Vad händer hos den människa som bär på en skuld som ingen annan än hon själv känner till? Vart kan hon gå för att få tröst, och hur ska hon kunna sona ett brott som aldrig upptäckts?
     Det finns en musikalisk term som är ett av de vackraste orden jag vet. Det är agogik, det vill säga de små tempoförändringar som kan förekomma inom ett givet huvudtempo. Tempoförändringar som – trots att de ytterst sällan finns angivna eller föreslagna i noterna – är nödvändiga för att musiken ska kännas levande. I Nationalencyklopedin skriver man: ”Skickligt utförd märks [agogiken] aldrig i sig själv, utan endast genom sin verkan, vilken kan vara att förtydliga uppbyggnaden hos ett motiv eller en fras eller att framhäva ett visst uttryck.”
     Jag har valt att låta en del av återblickarna i romanen återkomma vid ett par, kanske till och med tre tillfällen, men så gott som alltid med en agogisk förändring, ett litet tillägg eller något som fallit bort, tagits bort, detaljförändringar som gör att accenten förskjuts, betoningen blir en annan.

I den här romanen är det flera personers olika minnen som träder fram. Dels via berättaren, Mattias, en man som närmare sig fyrtioårsåldern, och hans minnen från tonårstid och barndom, perioden då han bland annat lärde känna den då medelålders Samuel som fortfarande bodde kvar hemma hos sin mamma.

Samuel i sin tur berättar om sin ungdom och barndom för Mattias, och om sitt livs stora kärlek, sjömannen Wilhelm som klev iland på Norra kajen i Oskarshamn en sommardag året efter att andra världskriget tagit slut, berättelser som Mattias bär med sig, minns och återberättar i romanen, de blir ett slags flerstegsminnen, kanske skulle man kunna prata om adopterade minnesbilder. Eller ett förvaltande av någon annans minnen, ett förtroendeuppdrag.

När Mattias återvänder till Oskarshamn, barndomsstaden, för att vara med på Samuels begravning, träffar han bland andra Samuels gamla mamma, den nästan hundraåriga Carolina. Också hennes minnesbilder kommer fram i romanen, dels återberättade av Mattias eller Samuel, men också från henne själv, halvliggande, halvsittande på en liten soffa i rummet på sjukhemmet Björnbacka där hon bor. Hennes minne är diffuserat av ålder och sjukdom, men också hon har en mängd klara minnen även om hon kanske inte längre kan sätta in dem i någon kronologi. För Mattias blir ändå Carolinas minnesbilder ytterligare pusselbitar eller ledtrådar i hans försök att skapa sig en mer fullständig bild av den döde vännen.

Precis som med min första roman, ”Min bror och hans bror”, har jag valt att förlägga handlingen till Oskarshamn, min födelsestad och platsen där jag växte upp. Det har jag gjort främst för att jag vill vara trogen en miljö. Mina egna minnesbilder och intryck av staden, tillsammans med allt jag hört av släktingar och vänner under min uppväxt, allt jag läst i tidningar och böcker, gör att jag har en ganska så tydlig bild av staden, och därför lättare kan skriva om en händelse – fiktiv eller verklig – också om den utspelar sig på 1930-talet eller 50-talet.
     Omslagsbilden till den svenska utgåvan är en målning av den brittiske konstnären Glyn Philpot, "Man in a Leather Jacket", från 1916. Porträttet har en direkt koppling till romanen, samtidigt som det förmedlar en del av stämningen från berättelsen.

”Om att samla frimärken”, Kabusa Böcker, 2003. Romanen finns också som ebok och pocket, 2012.
Fransk översättning: Anne Ruchaud, ”De collectionner les timbres”, Gaïa Editions, 2004.
Italiensk översättning: Simona Colomba, ”Il collezionista di francobolli”, Edizioni del Cardo, 2007.
Tysk översättning: Stephan Niederwieser, "Der Briefmarkensammler", Bruno Gmünder, 2010.
Engelsk översättning: Håkan Lindquist, "On Collecting Stamps", Bruno Gmünder, februari 2012.

2 kommentarer:

Jan Anders sa...

Hej Håkan!
Jag håller på att läsa boken - Om att samla frimärken. Det är som en film med tillbakablickar, skriven som ett filmmanus. Den är otroligt sorglig men vacker, om ensamhet och manlig vänskap och jag grips direkt av stämningen i boken. Jag skulle också gärna uppleva den på film, har du några tankar i det hållet?
Mvh Jan Anders

Håkan Lindquist sa...

Hej Jan Anders!
Det gläder mig att du tycker om "Om att samla frimärken", och visst vore det fantastiskt om den blev filmatiserad! Jag är mycket intresserad av film, och när jag skriver ser jag ofta scener som filmscener. Det har varit planer på att filmatisera "Min bror och hans bror", men de har havererat av olika skäl. Ännu har ingen filmregissör eller producent kontaktat mig angående "Om att samla frimärken", men det kanske sker. Jag hoppas det.
Vänliga hälsningar,
Håkan