Om Umeå, resor och oro i kroppen

Jag har aldrig besökt Umeå. Det är en av alla dessa resor som återstår. Men jag ska åka dit någon dag. Jag har hört om staden sedan jag var liten.

Min mamma föddes i Finland av svenska föräldrar. Min morfar hade enligt mormor ”en oro i kroppen”. Han var ständigt på resa, på egen hand eller med den växande familjen. Historierna jag hörde om honom som barn var fantastiska. Han hade varit proffsboxare, sedan blev han predikant – det var under predikantåren som han under en period hade tjänst i Munsala församling i Finland – och med tiden blev han militär.

Han talade många språk, nio säger en del, elva säger andra, och jobbade också – återigen i perioder – som språklärare. Språken hade han studerat på egen hand, eller snappat upp på resor. Ett par gånger cyklade han genom Europa till Italien på en cykel med helgjutna däck. Som barn drömde jag ibland om att åka till Italien och där möta någon som liknade mig, någon som hade samma morfar som jag.

När jag som tonåring hittade till Blaise Cendrars och hans fantastiska och ofta skrönartade dikter om resor – verkliga eller drömda – som han hade gjort, så tänkte jag på den morfar jag aldrig träffade. Han var en äventyrare, som Cendrars, och jag hade gärna rest med honom någon gång. Till Italien, Umeå eller Tristan da Cunha. Vartsomhelst.

Efter Munsala hamnade familjen i Umeå, i kåkstaden, och där bodde de några år, tills morfars oro åter gjorde sig gällande samtidigt som min mormor började tröttna på de ständiga uppbrotten och förflyttningarna. Nästa resa hon gjorde var tillbaka till Oskarshamn tillsammans med de fem barnen. Tågbytet i Stockholm blev hennes enda besök i huvudstaden, en kaotisk stund då hon inte bara skulle få med sig all packning utan också ha koll på barnen.

Min mammas tidigaste minnen är från kåkstaden i Umeå, det höga trähuset, den bistra grannfrun, en sked eller gaffel som min mamma – i ett glädjerus över något som mormor hade föreslagit – kastade upp i luften. Skeden, eller om det nu var en gaffel, råkade träffa en fönsterruta som gick sönder, och det roliga evenemang som mormor hade berättat om blev hastigt återkallat.

I tankarna har jag tydliga bilder av det där huset, men jag vet inte om det finns kvar eller om jag, om det fortfarande står där, skulle känna igen det. Det kanske inte ens min mamma skulle göra.

Men det finns ett regnbågsbibliotek i Umeå, ett alldeles nyöppnat regnbågsbibliotek. Inför invigningen blev jag tillfrågad om jag kunde skriva en kort text, ett telegram, som skulle läsas upp för besökarna den där allra första dagen. Och det kunde och ville jag. Jag skrev:

”Det är en alldeles särskild lycka att hitta berättelser om någon som har funnit något jag själv söker. Ibland kanske jag hittar berättelsen av en slump, andra gånger är det kanske någon som föreslår att jag ska läsa just den här boken eller leta i just den här hyllan. Kanske blir berättelsen en vägvisare för mig, för de steg jag vill ta, eller en hjälp då jag står inför ett val, stort eller litet. Det är en alldeles särskild lycka att känna igen sig i en berättelse, att känna sig delaktig i en berättelse, att inse att det inte bara är jag som bär på just den här drömmen.”

En dag ska jag hitta till Umeå, för att se vad som finns kvar av kåkstaden, för att kanske ana min mamma som barn tillsammans med sina syskon på någon bakgård, för att besöka regnbågsbiblioteket, tänka på min mormor och kanske också förstå vad det var som fick min morfar att vilja resa därifrån.


Fotografiet är förmodligen taget 1938. I mitten står Margit Rydén, min mormor. Intill henne är de första fem barnen, de som hon reste med från Umeå till Oskarshamn. Senare skulle det komma ytterligare två döttrar. Till vänster Rolf, den äldste, som dog vid en olyckshändelse då han var 14 år, sommaren 1941. Till höger Olle, och sittande i trappan från vänster, Rune, Barbro och flickan som långt senare kom att bli min mor, Carin.