Ett fotografi

Ett släktfoto. Min gammelmormor Hildur Rydén, f. Kjellgren (1876-1959) och min gammelmorfar Johan August Rydén (1877-1945) omgivna av sina barn. Kvinnan till vänster är min mormor, Margit.

Jag minns inte när jag först såg bilden, förmodligen var jag ganska liten, men jag minns att min blick redan då drogs till Margit, till hennes intensiva ansikte, till händerna som hon håller hårt om varandra, till underarmens muskler. Och hennes spända blick. Hon ser på sin pappa, ändå ser det inte ut som om hon väntar sig något, vare sig av honom eller någon annan.

Fotografiet är med största sannolikhet taget i samband med begravningen av Rolf, Margits förstfödda, som dog då han var 14 år.

Rolf hade jobbat ett år på Stahres konditori i Oskarshamn när han dog, på eftermiddagen måndagen den 18 augusti 1941, hans första semesterdag. Han och en 12-årig lekkamrat, Åke, var hos en bonde (en släkting till Åke) i Boda mellan Döderhults och Fliseryds socknar, för att lägga upp ved i skogen. Efter avslutat arbete gick Rolf och Åke till en vattenkvarn i närheten. Rolf halkade när de lekte med hjulet, och föll in under en skovel och bröt nacken. I ambulansen som kom satt det också en polisman. Det råkade vara Rolfs morbror, poliskonstapeln Gunnar Rydén.

Margit stod, ovetande om vad som hade skett, i köket och diskade när hon såg ambulansen rusa förbi på väg mot Boda. Hon tyckte det var olustigt, kanske för att hon en stund innan hittat två knivar i kors på köksbänken. Men hon kopplade inte obehagskänslan till Rolf. Inte då.

Rolfs död var ett oerhört slag för henne. Hon hade en tid levt ensam med fem barn efter att hennes äventyrlige man gett sig av på ett nytt äventyr, en svår situation för vem som helst, men hon var stark och klok. Min mamma Carin, som var nio år den här sommaren, minns att hon tydligt märkte hur Margit ansträngde sig för att orka med allt det vardagliga, allt det praktiska efter Rolfs död.

Rolfs pappa, äventyraren, befann sig i Finland dit han hade sökt sig som frivillig i vinterkriget. Familjen lyckades av någon anledning inte nå honom. Han fick veta om sin sons död då han läste en notis om olyckan i en svensk dagstidning.

När jag var liten berättade Margit om en dröm hon hade haft strax efter dödsfallet. En vitklädd skara besökte henne. Rolf var bland dem. ”Jag vill komma till dig”, sa Rolf. ”Det kan du inte”, svarade Margit. ”Hälsa Gud att jag snart kommer till dig.” Långt senare, när jag var vuxen, återkom hon till drömmen. ”Jag ville följa efter honom”, sa hon, ”men det kunde jag ju inte.”

Sorgen, den oändliga sorgen som är så tydlig i fotografiet, bar hon med sig hela livet. Samtidigt var hon en människa som hade nära till skratt, nära till glädje. När min äldste bror var nedstämd någon gång i tonåren lyssnade Margit på honom, sedan sa hon: ”Det är inte lätt att leva, men det är roligt!” Ett uttryck som blivit något av ett ordspråk i familjen.

Begravningen hölls i Döderhults kyrka den 24 augusti 1941. En av Margits bröder, Folke, sjöng ”Långt bortom rymdar vida”. En bagare (troligen från Stahres) läste några rader: ”Sida vid sida falla de, somliga tidigt kallade, andra när sol gått ned.”

Margit levde tills hon var 96 år och fyra månader. De sista åren bodde hon på Björnbacka, ett äldreboende i Oskarshamn. Där ”sjöng hon för de gamla”, som hon uttryckte det, och det gjorde hon verkligen. Och det var hon som var den äldsta. Hennes syn försämrades och tanken var inte alltid lika klar. Om jag besökte henne på eftermiddagen eller kvällen brukade hon gå fram till fönstret, dra undan gardinen mot parken. ”Ser du så fint de har ordnat det”, sa hon med ett skratt. ”Jag ser fullmånen från mitt fönster varje kväll!” Och så pekade hon mot en lyktstolpe med en lysande vit glob som skymtade bortom träden.

Rolf glömde hon aldrig, inte ens när hon var som mest förvirrad.