Efter livet

Jag har alltid tyckt om att se på film. När jag var barn och tonåring såg jag i stort sett alla filmer som sändes på TV. Sovrandet kom senare. Biobesöken kom också senare. Idag har jag en mycket stor filmsamling på dvd, flera hundra filmer som jag återvänder till i perioder.

En favoritfilm är den japanske regissören Hirokazu Kore-edas ”Wandâfuru raifu” från 1998. Titeln är en parafras på Frank Capras klassiska feel-goodfilm ”It’s a Wonderful Life” från 1946. ”Wandâfuru raifu” har ingen officiell svensk titel men den internationella titeln är ”After Life” – Efter livet.

Handling i ”Efter livet” utspelar sig i ett slags mittemellan-värld, en plats där de som nyligen dött hamnar innan de går vidare in i en evighet. De döda anländer till ett stort ljust hus som ligger inbäddat i ett grönt och dimfuktigt landskap, en ganska så nedgången byggnad som ser ut som ett gammalt sjukhus eller en gammal herrgård. De tas om hand av människor som arbetar i huset, de flesta ser ut att vara tämligen unga.

Tanken är att de döda ska vistas i huset, på den här mittemellan-stationen, en kortare tid, kanske några dagar. Under den tiden ska de välja ut ett enskilt minne ur sitt liv, det liv som nyss tagit slut, och det minnet, den minnesbilden, blir det enda de får med sig när de lämnar huset och går vidare till en evighet.

Innan de går vidare hjälper personalen till att iscensätta minnesbilden, rekonstruerar händelsen så korrekt och detaljerat som möjligt. Återskapar ett minne.

Några vet omedelbart vilket minne de vill ta med sig – den första förälskelsen, ett barns födelse, ett par röda skor … – medan andra har stora problem med att välja. En man säger att han inte vill minnas något alls, att hans liv var så misslyckat och tomt så att det är bäst att helt glömma det. Några kan överhuvudtaget inte bestämma sig, och de blir kvar i det ljusa huset.

”Efter livet” är stillsam och poetisk, starkt berörande och tankeväckande. Jag har sett den kanske fem gånger, och varje gång, när filmen är slut, undrar jag över vilket minne jag skulle välja att ta med mig in i en evighet, vilket minne skulle jag vilja – och orka – uppleva igen och igen. Denna undran kan förstås dyka upp utan att jag sett om filmen, spåret, tanken, frågeställningen dröjer kvar hos mig sedan första gången jag såg ”Efter livet”, och kommer kanske alltid att dröja kvar.

De flesta gånger har jag valt ett och samma minne, en och samma händelse i mitt liv, men jag vet inte om jag skulle välja just det minnet om jag verkligen, någon gång i framtiden, går längs den lilla stigen mot den slitna byggnaden för att tas emot av dem som jobbar där. Kanske kommer det att ske något annat i mitt liv, i kväll eller i morgon, något som jag kommer att beröras än starkare av, något som förpassar både den utvalda minnesbilden och alla mina andra minnesbilder, till glömskan.