Om Abdellah Taïa, och lite grann om att översätta

Häromdagen skrev jag in de sista ändringarna i den översättning som min vän Davy Prieur och jag har jobbat med ett tag, Abdellah Taïas L’armée du salut – Frälsningarmén. Det är den andra romanen av Taïa som vi har översatt, och jag hoppas och tror det blir fler.

Vi har arbetat på lite olika sätt. När vi började satt vi tillsammans och översatte mening för mening, stycke för stycke, men det var inte en särskilt praktisk metod. Under arbetet med Frälsningsarmén har vi valt en annan lösning. Davy har börjat med en grovöversättning som jag sedan tagit över, och med den och den franska originaltexten som grund har jag sedan fortsatt arbetet. Vi har förstås hela tiden diskuterat kluriga stycken, vägt ett ordval mot ett annat, en nyans mot en annan, och så vidare.

Jag tycker om att översätta, dikt och prosa. Det är utmanande, skärper tanken och mitt eget språk, samtidigt som det är minst lika underhållande som ett svårt korsord.

Abdellah Taïa föddes 1973 i arbetarstadsdelen Hay Salam i Salé, Marocko. Den stora familjen, föräldrar och nio barn delade på tre rum. Pappan hade ett eget rum, äldste sonen Abdelkébir likaså. Mamman och de övriga åtta barnen delade på det tredje. ”Min barndom, min tonårstid, huvuddelen av mitt liv utspelade sig under flera år i detta rum” skriver Taïa i romanen L’armée du Salut.

            Det var där, i Hay Salam, som Abdellah Taïa började utforska sin sexualitet. Han var ung, kanske elva, och de huvudsakliga objekten för hans pirrande längtan var dels den något äldre kusinen Chouaïb, dels den äldste brodern, Abdelkébir.

Ibland fick Abdellah sova inne i Abdelkébirs rum, men han hade svårt att somna. I stället låg han vaken tätt intill sin bror och såg på honom. ”Hans nästan platta mage höjdes och sänktes i en jämn rytm. Jag höjdes och sänktes med den, hypnotiserad. [---] Min brors kropp låg där framför mig under hela eftermiddagen. Jag granskade den, jag studerade den från topp till tå med noggrannheten hos en vetenskapsman som dröjer kvar vid varje detalj. [---] Den här kroppen som är en del av mig samtidigt som den är ett eget jag.”

Abdelkébir är mer eller mindre familjens överhuvud. Pappan är ”en fallen konung”. Och Abdelkébir styr med en kvävande tystnad, en tystnad som han också påtvingar resten av familjen.

            Sommaren då Abdellah Taïa var tolv år undkom han med nöd och näppe ett gruppvåldtäktsförsök, en händelse som han beskrivit i romanen Ett arabiskt vemod. Efter det är han stämplad – den feminina pojken, den lilla kvinnan. ”Någon man skulle komma att utnyttja mer och mer för varje dag. Någon man långsamt skulle komma att ta livet av. Döda levande.”

            Samma sommar kommer en grupp berusade män till familjens hus sent en kväll. De skränar och ropar. ”Kom ner till oss, Abdellah! Kom ner, lilla flicka. Var inte rädd. Vi vill inte skada dig. Vi vill bara ha sex med dig.”

            Abdellah ligger på sin säng. Hans storebror Abdelkébir är tyst. Alla i familjen är tysta. ”Jag hoppades att min bror, min kärlek, min hjälte, skulle besvara dem. Skydda mig, åtminstone med ord. [---] Men min bror gjorde ingenting. Alla vände sig bort från mig. Alla dödade mig den där kvällen. Jag vet inte varifrån jag fick styrkan, men jag grät inte. Jag slutade skaka, slutade vara rädd. Jag bara slöt ögonen hårdare, och i samma rörelse stängde jag av allt inom mig. Allt. Sedan den kvällen är jag inte längre samma Abdellah Taïa. För att rädda mitt skinn, dödade jag mig själv.”

Det är först många år senare, efter flytten till Paris i slutet av 90-talet, som Abdellah Taïa börjar skriva. Han skriver om sitt vuxna liv – i Kairo, Genève, Paris – och sin eviga jakt efter kärlek och ett sammanhang där han får vara sig själv. Han återkommer ständigt till barndomen och tonårstiden. Det är ett icke-kronologiskt berättande, naket och mångfasetterat, ibland smärtsamt och sorgligt, ofta vibrerande och febrigt, poetiskt.

            Jag frågade nyligen Taïa om hur närvarande pojken Abdellah är i hans vuxna liv.

            ”Jag tillbringar all min tid med den tolvårige Abdellah”, svarade han. ”Allt jag gör idag kommer från honom…” 

            Lite senare i samma samtal säger Taïa att skrivandet är en upprättelse av den unge Abdellah, för allt det som han, men också alla andra homosexuella araber har tvingats genomlida och alltjämt genomlider.

            ”Jag behöver fylla all den påtvingade tystnad som omslöt pojken Abdellah, ge den innehåll, liv, värde. Och jag kan bara skriva om det som berör mig, det jag känner till. Det jag minns. Jag skriver inte för att hämnas. Jag skriver för att jag måste skriva om pojken Abdellah Taïa.”

”Ett arabiskt vemod” är utgiven på svenska av Elisabeth Grate Bokförlag. ”Frälsningsarmén” utkommer på samma förlag i början av 2013. Fotografiet tog jag genom det ganska smutsiga fönstret på en buss i Ouarzazate, Marocko, för ett år sedan. En del av handlingen i ”Frälsningsarmén” utspelar sig i Ouarzazate.