Om barndomens gränser

   

Att korsa gränser. Begreppet är vittomfattande, och det kan vara svårt att klargöra hur stor del av beslutet att korsa en gräns som är fattat av egen vilja, av egna önskningar och förhoppningar. I min fjärde roman, "I ett annat land", skriver jag om en flyktingfamilj – med koncentrationen lagd på den 14-årige sonen, Aleks – som på grund av ett inbördeskrig känner sig tvingade att lämna allt hemlikt och välbekant och korsa flera gränser innan de hamnar i ett nytt land, på en ny plats där de åter – åtminstone med tiden – kan börja leva ett vardagsliv. I ett avsnitt i romanen pratar Aleks med en nyfunnen vän, en äldre kvinna, om en del av sina upplevelser. När han beskriver soldaterna och de andra som krigar, konstaterar han att de inte längre har några spärrar. "Det har gått för långt. De känner inga gränser. De bryr sig inte om några gränser. Trots att hela kriget har med gränser att göra, även om det inte alltid är såna som man kan rita upp på en karta. Det finns gränser också inom människor. Om man överskrider dem upphör man att vara människa, upphör man att vara mänsklig."

Mina tidigaste egna minnen – och med egna minnen menar jag sådana som inte har berättats för mig av andra, sådana som inte är dokumenterade på något sätt – är från tiden innan jag var fjorton månader. Jag vet det eftersom min familj flyttade två månader efter min första födelsedag, och de här tidigaste minnesbilderna – som är mycket tydliga – är från den lilla lägenhet vi bodde i då jag föddes. Det finns inga fotografier från den lägenheten, ingen tydlig beskrivning som påverkar mitt minne.

Jag sitter på pottan som står i en liten nisch intill spisen, den varmaste platsen i lägenheten, enligt min pappa. Vid köksbordet sitter mina föräldrar och spelar något brädspel. Bordet står inte vid fönstret, där är det för kallt, utan mot väggen mittemot. En lampa, som hänger från en utstickande hållare på väggen, lyser upp bordet. Mammas ansikte är koncentrerat då hon ser ned på spelplanen. Pappa ser jag snett bakifrån. Också han tittar ned på det som ligger på bordet. Jag skymtar hans mörka, kraftiga glasögonbågar.

        Det finns en dörröppning mittemot mig. Dörren, som står på glänt, leder in till det enda rummet. Därinne sover mina tre äldre bröder. När brädspelet är klart och jag är färdig på pottan, ska också vi sova därinne.

            Vi bor i en omodern lägenhet på ett rum och kök. Det finns bara kallvatten, och badrum saknas helt. Nere på gården finns några utedass som vi delar med de andra hyresgästerna, men jag har min potta intill den varma spisen. Jag sitter där och ser på mina föräldrar, för att sedan låta blicken svepa över väggarna. På något sätt är jag medveten om att väggarna är en gräns. Innanför dem finns min familj. Utanför finns allt det andra. Världen som väntar.

När jag är lite äldre, så pass stor att jag är ute på en annan gård och leker för mig själv eller med andra ungar, finns det med ens andra gränser, nya gränser i ett större livsrum. Häcken som omgärdar lekplatsen. Staketet som skiljer gräsmattan från parkeringsplatsen, och bortom den en farligare gräns – vägen som jag absolut inte får gå ut på.

            Många av de där rumsliga eller geografiska barndoms-gränserna är tydligt utpekade av mina föräldrar, framförallt av min mamma. Andra gränser är mer diffusa. Min uppfattning om dem är mer intuitiv. Men jag är ett nyfiket barn, och jag har svårt att stanna innanför gränserna som satts upp för mig. Så jag tränger mig igenom häcken, klättrar över – eller kryper under – staketet, och har korsat parkeringsplatsen innan någon vuxen griper tag i mig och för mig tillbaka.

Jag sover i en spjälsäng i ett rum jag delar med mina tre bröder. Jag är för liten för att klättra över de höga spjälorna, men inser snart att sängbotten ligger löst utrullad på några bärande lister. På något sätt lyckas jag rulla ihop en del av sängbottnen, krypa ned på golvet, och ta mig ut ur min bur. När jag har gjort det flera gånger tröttnar mina föräldrar, och pappa skruvar fast den lösa sängbottnen.

            En dag, efter att mina föräldrar har lagt mig för att jag ska sova middag, går de in i köket för att dricka kaffe. Medan mamma ordnar med kaffet, sitter pappa vid köksfönstret och tittar ut på gården och lekplatsen. Så skrattar han till. Mamma frågar honom vad det är han ser.

            "Det är en liten pojke som med bestämda steg går över gräsmattan", berättar pappa. "Och han har bara pyjamas på sig. En likadan pyjamas som Håkan."

Nästa gång hinner jag lite längre, kanske in i fruktträdgården med det stora körsbärsträdet bakom det gamla trästaketet på andra sidan vägen. Den förflyttningen är också en resa i tid. Hyreshuset jag bor i är alldeles nybyggt och modernt. Min familj var de första som flyttade in. Det låga, ljusgula trähuset i fruktträdgården är hundrafemtio år, verandan sliten och vacker. Färg som flagnat. Silvergrått trä som tittar fram.

Snart får jag också en begagnad barncykel. Den har inte kedjedrift, men väl två trampor som sitter direkt på framhjulet. Jag måste trampa hela tiden för att den ska föra mig någonstans, och jag hinner ganska långt. Det går i alla fall snabbare än att gå. Snabbare att nå andra platser, korsa nya gränser.

Jag minns att jag mycket länge – kanske fram till femårsåldern – hade en föreställning om att världen rullades ut framför mig allteftersom jag rörde mig i den. Först var det bara jag och min familj, lägenheten vi bodde i, huset som lägenheten var del av, gården som omgärdade huset. Och så vidare. Men när jag gick eller cyklade längre bort, till platser jag inte hade varit på tidigare, var det världen som vecklade ut sig för att jag skulle kunna upptäcka den. På sätt och vis var den världen gränslös – så länge jag rörde mig i den skulle den fortsätta att vidgas, och den existerade egentligen inte förrän jag gick ut i den. Ändå visste jag att jag hela tiden nådde områden som var gränsland: gator, ängar, trädgårdar eller skogsområden där jag egentligen inte skulle vara. Jag visste att min mamma – om hon hade vetat vart jag var på väg – skulle ha förbjudit mig. Intuitivt visste jag att jag överskred förbjudna gränser, och fullt medvetet fortsatte jag. Jag korsade gränser som inte hade blivit utpekade för mig, gränser jag inte hade känt till tidigare, och ändå visste jag att jag överskred dem. För att jag var nyfiken. För att jag ville upptäcka mer av världen.

Jag hade hittat på en lek som jag brukade leka när rummen eller lägenheten jag vistades i kändes för trånga. Jag lade mig på rygg på golvet, och tittade upp mot taket. Och så föreställde jag mig att världen var upp-och-ned, och att jag gick omkring på det som i vanliga fall var tak. Jag gick runt taklampan som nu stod rakt upp från golvet, gick fram till fönstret och tittade ned på himlen, eller klättrade över den nu mycket höga tröskeln in till nästa rum. 

           Jag tyckte om den leken – en lek som pågick i tanken, en lek som vidgade mitt livsrum, öppnade upp för andra möjligheter, andra tankesätt, ett annat sätt att se – och jag minns att jag ägnade mig åt den åtminstone fram till sjuårsåldern.

Något år senare hade vi flyttat till en liten villa, större än lägenheten men ändå lite för liten för en familj som vid det här laget bestod av nio personer. Jag delade rum med min två år äldre bror, men kände ett ökat behov av att själv få sätta gränser, gränser kring mig själv.

            Det fanns ett provisoriskt rum på vinden som egentligen inte var avsett som boningsrum, men då jag var elva år lyckades jag övertala mina föräldrar att jag skulle få ha det rummet som mitt eget. Det var nödvändigt för mig, även om jag inte kunde formulera en motivering. Det var bara en stark känsla jag hade, att få distansera mig från mina syskon och mina föräldrar, min familj. Att få chans att vara för mig själv.

            Jag bar upp alla mina saker för trappan, och kände ett stort välbehag. Det var mycket tydligt att jag i och med flytten hade skapat en rumslig gräns mellan mig och min bror, mellan mig och resten av familjen, men det var också en känsla av att en annan gräns hade börjat skapas, en mer diffus men likväl tydlig gräns som hade mer att göra med min roll i familjen, en social gräns som jag själv hade valt att utvidga eller förändra, mer eller mindre medvetet.

            Jag trivdes med att bo avskild från de andra, och började mycket snart tänka på hur jag – så snart jag fyllde sexton år och grundskolan var över – skulle kunna flytta till en egen lägenhet. Det var inte så att jag tyckte illa om min familj, men jag började mer och mer känna ett behov av att få ett större livsrum att röra mig i, på mina egna villkor.

            Mina föräldrar minns det mycket väl, och jag minns det också. Hur jag – fortfarande bara elva år – frågade dem om jag kunde få flytta hemifrån så snart jag slutade grundskolan. Det var en lördag eller söndag, och vi hade just avslutat middagen då jag ställde min fråga. Mina föräldrar tittade förvånat men också lite roat på mig. Pappa log, men sa ingenting. Och mamma svarade: "Javisst får du det. Bara du hittar en lägenhet, och har ett jobb så att du klarar dig ekonomiskt."

            "Det ska jag ordna", svarade jag. Och återvände till mitt rum på vinden.

En vårdag den sista terminen av grundskolan tog jag bussen in till stan efter skolan. Jag hade redan pratat med en släkting som jobbade på ett stort företag. Via henne kom jag i kontakt med platschefen som lovade mig en anställning redan till sommaren. Nu pratade jag med en kvinna på det kommunala bostadsföretaget. Hon visade mig ritningar på ett par smålägenheter som var lediga. När jag kom hem, några timmar senare än vanligt, pratade jag med min mamma.

            "Jag har skaffat ett jobb”, berättade jag. “Jag börjar i mitten av juli. Och så har jag hittat en lägenhet, men ni måste skriva på kontraktet eftersom jag bara är sexton.”

            Min mamma var alldeles blek och satte sig ned vid köksbordet. "Men, ska du verkligen göra det?”

            "Ja”, svarade jag lite förvånad. “Det har jag ju pratat om länge.” 

            Hon fingrade oroligt på dukfållen, tittade ut genom fönstret men verkade inte ens se grannkvinnan som vinkade då hon passerade på gatan utanför.

            "Ni lovade att jag skulle få göra det, om jag klarade av det.”

            "Ja, jag vet”, mumlade hon. “Men jag trodde kanske inte…”

            Hon var tyst en stund. Så lyfte hon på huvudet och såg på mig. "Det är klart att du får göra det. Jag har ju lovat dig.” Hennes blick var sorgsen, och inte alls lika övertygande som hennes ord.

En annan gräns jag korsat rör kärleken. Den gränsen var – åtminstone då jag var 17 år – ett rejält bygge av sociala, moraliska, religiösa och normaliserande byggstenar. Men jag tvekade egentligen aldrig, utan tog också det steget. Korsade också den gränsen eftersom den snärjde mig i ett rum jag inte ville vara i, ett rum som jag inte upplevde som mitt. Det var inte särskilt svårt, jag hade på många sätt varit på väg mot det steget sedan en lång tid. Händelsen – och allt den ledde till – var i sig en viktig del av ett annat gränsöverskridande, den mellan barndom och vuxenhet.
             Killen jag mötte var tre år äldre än jag. Den ömsesidiga attraktionen var där redan från början, men vi kände båda en osäkerhet, en försiktighet. Den andra eller tredje gången vi möttes pratade vi om litteratur. Han berättade om ett par romaner av Hermann Hesse som han tyckte jag skulle läsa. Lite senare nämnde han ytterligare en Hesse-roman, "Under hjulet".
             "Det finns en scen i den boken som jag tror du kommer att tycka om”, sa han.
             Jag log. 
             "Jag vet, jag har redan läst den. Det är på sidan 65.”
             Den andre rodnade lite. Han var inte lika säker som jag om den exakta sidan, men förstod att vi menade samma stycke, scenen där protagonisten Hans Giebenrath – sittande i en djup fönsternisch i skolan där han studerade – får en kyss av sin vän, poeten och drömmaren Hermann Heilner.
             Jag tänker fortfarande på det där stycket ibland – en scen i en roman skriven drygt ett halvt sekel innan jag föddes. En scen som för mig blev en öppning i en gräns som hade börjat torna upp sig framför mig, eller snarare, som jag hade börjat ana konturerna av, redan då jag var en liten pojke.

   Det finns gränser överallt, olika slags gränser. Men det finns också öppningar.

För flera år sedan lyssnade jag på ett radioprogram som handlade om hjärnan. Programmet var det sista i en serie, och jag hade inte hört de tidigare avsnitten. De inbjudna gästerna var en biskop, en psykiatriker samt en välkänd svensk professor, hjärnforskaren David Ingvar. Den avslutande frågan som de tre gästerna i tur och ordning fick svara på var, hur ska man göra för att hålla sin hjärna alert? Jag minns inte vad de två första svarade, men jag minns David Ingvars svar, kanske inte ordagrant men väl innehållsmässigt.

            "Överraska dig själv. I stället för att, som vanligt, gå till vänster när du kommer ut ur ditt hus för att ta dig till hållplatsen eller parkeringsplatsen, gå till höger. Gå runt kvarteret och närma dig hållplatsen eller garaget från ett annat håll. Eller ta dig till jobbet eller skolan på ett annat sätt. Ät inte samma frukost varje morgon, kanske kan du äta den ute i stället, på ett kafé någonstans i ett kvarter du inte brukar vistas i." 

            Jag tycker om det svaret. Också innan jag hörde det brukade jag tänka att jag tycker om att bli överraskad, och jag tycker väldigt mycket om att överraska mig själv. Med att uppleva något nytt, korsa ännu en gräns.

Jag har haft tur i mitt liv. Till skillnad från flyktingpojken Aleks i "I ett annat land", så har de flesta av mina beslut att korsa gränser sprungit ur en egen önskan. Naturligtvis har önskningen i sig varit avhängig min omgivning – människorna omkring mig, samhället, tankarna, moralen och strömningarna – men valet har i de allra flesta fall ändå varit mitt eget. Och jag tror drivkraften har varit en grundläggande önskan om att vidga det egna livsrummet, med möten som inspirerar, nyanserar, utmanar, ifrågasätter eller skärper de egna tankarna och uppfattningarna. 

I en annan roman av Hermann Hesse, "Demian" från 1919, skriver författaren: "Varje människas liv är en väg hem till sig själv, ett försök till en väg, en antydan om en stig". Jag citerar meningen i min andra roman, "Dröm att leva"  , där den blir ett slags motto för huvudpersonen Mikael, en 18-åring pojke som nyligen har mist sin far i en arbetsplatsolycka, och som nu ska gå vidare i sitt liv med sorgen över den döde fadern som ständig följeslagare.

Kanske finns det människor som går en relativt kort väg i sina liv och ändå hittar hem, eller närmar sig något som kan beskrivas som en hemtrakt. Men för de flesta är det nog så att vägen vindlar fram, vägskälen och korsvägarna är många, gränsöverskridandena likaså, kanske också irrvägarna. Tiden är förstås en faktor i denna vandring, men jag tycker inte den är viktig. Vad som är viktigt är gåendet, att röra sig fram på stigen eller vägen, att reflektera över korsvägarna och gränserna. Att få möta människor som ser något jag inte ser. Att själv lära mig se något nytt, något annorlunda.

Håkan Lindquist

Berlin den 5 maj 2010

Den här texten skrev jag för en fransk antologi, "Franchir la frontière" (Att korsa gränser) som publicerades av organisationen MEET i Saint-Nazaire i november 2010.