Det är märkligt och för mig helt oförståeligt att en människa som växer upp i ett rikt och välmående land utan några större konflikter, en människa som fått en vettig skolutbildning och därmed också en grundläggande insikt om samhället, världen och vår gemensamma historia, en människa som till skillnad från miljontals och åter miljontals andra människor har stora möjligheter att leva ett gott och rikt liv, en människa som har så många valmöjligheter i sitt liv, väljer att gå hatets och ondskans väg.
Vi har alla möjlighet att välja väg, både i det stora och det lilla. Valmöjligheten finns alltid där, i alla situationer, i alla möten, vid alla bedömningar. Det finns inga undantag. Det är en utmaning i alla människors liv, att försöka förstå, försöka se lösningar, försöka hitta en väg till något som är bättre, något som är konstruktivt, något som gör situationen och livsrummet bättre både för oss själv och för människorna omkring oss. Att sätta på sig skygglappar, att förenkla världen omkring oss till något svartvitt, att hänge sig åt ett vi och dom-tänkande – eller ännu värre, ett jag och dom-tänkande – att inte ens försöka se möjligheter, att inte vilja se nyanser, är den feges val. Att sätta dumhet före förnuft är också den feges val. Hatet och ondskan är den feges väg.
Hat föder hat. Det är en enkel logik, och det är min skyldighet som människa att inte föda hatet. Jag vill inte hata. Men jag tror jag kan säga att jag hatar människor som – trots intellekt, trots själsförmågor – väljer att förhålla sig okunniga och dumma. Jag vill inte hata, och kanske önskar jag att jag kunde förstå, verkligen förstå, också de som väljer hatets och ondskans väg. Men jag gör inte det. Trots att jag i vanliga fall tycker att jag är bra på att se – verkligen se – och förstå andra människor.
Jag tycker om att se nyanser. Jag tycker om att försöka förstå. Förståelse föder förståelse. Det är samma logik som för hatet. Och kärleken. Men när det gäller dem som valt att leva ett liv i hat och ondska, så tar det stopp. Jag kan förstå delar av förloppet, faktorer och händelser som gjort att en människa ställts inför just det valet, eller de valen. Men hur jag än vänder och vrider på det, så är och förblir det i ett givet ögonblick just detta – ett val. Individens eget val. Att medvetet välja hatet och ondskan, att medvetet välja inskränkthet och dumhet. Och det valet kan jag över huvud taget inte förstå.
Den ovanstående texten skrev jag på morgonen efter attentatet i Oslo och massakern på Utøya. Nu har det gått ytterligare ett par dagar. Allt det hemska som hänt är fortfarande oförståeligt. Men ett lugn har infunnit sig, fött ur sorgen som vi alla delar. Vi möts i sorgen, vi förlorar en del av våra vanliga sociala roller, blir naknare, ömtåligare men också starkare och mer uppmärksamma på människorna omkring oss. Det som är viktigt blir tydligare. Insikten om att vi behöver varandra djupnar.
Jag är starkt berörd av de överlevande ungdomarnas berättelser, även om jag är ambivalent till hur de exponeras i medier. Ungdomarna har naturligtvis ett behov av att prata om sina upplevelser, men så här nära den faktiska händelsen – fruktansvärd och ofattbar, mardrömslik både för de som var med och alla oss andra – kanske inte berättandet ska ske i dagstidningar, radio och tv. Traumat är inte över, chocken kan vara fördröjd, och det som berättas idag kanske ångras i morgon.
Men jag tar – trots ambivalensen – del av en del av historierna, och inser att min egen fantasi inte räcker till för att jag ens ska kunna föreställa mig hur det kan ha varit på Utøya i fredags. Och jag slås av hur klokt och omsorgsfullt de överlevande ungdomarna verkar ha agerat. Alla verkar ha tänkt också på de andra ungdomarna och barnen när de försökte komma undan skotten. Flera berättar hur de har hjälpt andra. En flicka stannar upp då hon når vattnet, drar upp en död pojke från vattnet och kysser hans sönderskjutna huvud innan hon fortsätter sin flykt. En liten pojke som sett sin far skjutas ihjäl talar om för skytten att han ska sluta skjuta. ”Du har skjutit tillräckligt.” Ett barn talar om för den vuxne skytten vad som i det ögonblick är rätt, i ett händelseförlopp som var helt fel redan från början.
Sorgen kommer att dröja kvar länge. Hos dem som drabbades, hos dem som överlevde, och hos alla oss som indirekt drabbats. För vi har alla drabbats. Alla vi som vill leva och verka i ett öppet samhälle. Jag tror och hoppas att också värmen, ömsintheten och värnandet om våra medmänniskor kommer att dröja kvar. Till en början för att vi alla är känslomässigt berörda. Längre fram, för att vi vill att den ska dröja kvar. För att vi väljer att låta den vara kvar.
Håkan Lindquist
Berlin, 26 juli 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar