Småflaskor

För några år sedan besökte jag Fredriksbergs herrgård i Oskarshamn tillsammans med en vän och kusin. Vi strosade runt byggnaden, satt en stund i solen och småpratade. När det var dags att fortsätta vandringen fick jag ett infall. ”Jag vill bara titta där nere”, sa jag till min vän och pekade mot åkrarna norr om herrgården. Jag gick nedför en sluttning, passerade träd, buskar och mosstäckta stenar, följde något som liknade en stig, men så vek jag av från den och tog några steg in i tätare grönska där jag stannade och tittade ned på marken.

Det var något som glimmade, just där. Jag satte mig på huk och började försiktigt gräva. Min väns röst nådde mig samtidigt som jag fick upp en liten glasflaska, cirka åtta centimeter hög. ”Vad är det du har hittat?” Jag visade honom fyndet, en jordig men intakt flaska som jag tänkte kanske hade innehållit medicin. Jag borstade av den och stoppade den i fickan.

Vid mitt nästa besök i Oskarshamn ville min kusin visa mig ett gammalt förfallet torp lång inne i skogen. Vi cyklade dit, passerade Fredriksberg och Norrby, och Rödsleskolan där jag gick i nio år. En halvtimma senare var vi framme vid torpet. Det var verkligen förfallet, och en del av det hade också brunnit. Klätterväxter och annan grönska började långsamt ta över resterna, dölja dem.

Vi stannade en stund, min kusin berättade något om torpets historia och något annat om sin egen. Strax innan vi skulle cykla tillbaka gick jag runt på baksidan av torpet. Det låg en massa bråte och skräp där. Jag gick förbi det, stannade och tittade ned mot marken.

Det var något som glimmade just där. Jag satte mig på huk och grävde med handen. Jorden var fuktig och svart. ”Har du hittat något?” undrade min vän och ställde sig intill mig. ”Ja”, log jag. ”Jag har hittat en exakt likadan flaska som den jag hittade vid Fredriksberg.” Kusinen skrattade och såg på flaskan. ”Exakt likadan”, upprepade han. ”Är du verkligen säker på det?” Jag borstade bort jorden och reste mig upp. ”Ja, jag är helt säker.”

Nu står de två flaskorna intill varandra vid min arbetsplats. Jag har diskat dem och åtminstone till delar fyllt dem med de minsta fossilerna jag hittat, de flesta på Gotland men också på andra platser, under andra resor. Flaskorna är mycket lika men den ena är någon millimeter lägre än den andra. Jag har ingen aning om hur gamla de är. Det finns ingen märkning. Den enda ledtråden för att uppskatta åldern är kanske de streck som finns på flaskorna, som om det i ett steg av tillverkningen har varit två halvor som fogats samman.

När jag skriver den här texten så minns jag åter två tillfällen när min familj nyligen flyttat in i en villa efter att under flera år bott i lägenhet. Den första våren och sommaren i villan var jag åtta år.

En morgon, innan jag ens hade ätit frukost, gick jag rakt ut på bakgården som var naturmark, träd, buskar, stenar och blommor, orört. Jag gick rakt fram till en tall nära tomtgränsen, böjde mig ned och flyttade på en mosstäckt sten. Under den låg en smutsig tygbit. Jag tog upp den, borstade bort jord och vecklade ut den. Det var en näsduk, en nästan vit näsduk med broderad kant. I ena hörnet hade någon också broderat ett namn. Håkan.

Mina syskon och föräldrar häpnade när jag visade näsduken vid frukostbordet. ”Men, visste du att den låg där?” frågade de. ”Nej, jag visste inget.” ”Men, varför letade du just där?” ”Jag vet inte”, svarade jag. ”Jag vaknade och kände att jag skulle gå dit och titta.”

En kort tid senare hittade jag, utan att leta, utan att i förväg veta, ett litet glas på fot, kanske ett likörglas. Foten var glasklar, men högre upp kom en rödton in i det transparenta, och själva kupan var djupt röd. Det bara låg där på bakgården, en decimeter ner i jorden och väntade på mig. Och jag hade grävt bara där, en plötslig ingivelse. Glaset finns kvar men näsduken har försvunnit. Kanske ligger den än en gång under en mosstäckt sten och väntar på att någon ska hitta den.

Jag hittade alltid saker när jag var liten, och jag gör det än idag. Min faster Elna sa någon gång då jag var kanske åtta eller nio och visade något fynd för henne: ”Du är som Pippi Långstrump. En sakletare.” Jag minns hur jag stod tyst en stund och funderade, sedan mötte jag hennes blick.

Tidigare samma dag, när vi hade suttit runt bordet och ätit, hade jag läst etiketten på en syltburk och sagt: ”Hur kan det få heta ’lingonsylt’ när det bara är 27 procent lingon?” Mina föräldrar skrattade lite, utan att svara, och faster Elna sa, ”Håkan är väldigt observant”. Jag blev osäker och ställde ned syltburken. Jag hade inte hört ordet ”observant” tidigare och var inte säker på om det var positivt eller negativt.

Nu stod jag intill henne med fyndet i min hand och förstod att hon den här gången definitivt hade sagt något snällt, något uppskattande, men jag tyckte inte att det stämde. ”Nej, jag är inte sakletare”, svarade jag och såg på henne. ”Jag är sakhittare.”