Kanske en spökhistoria

Under mina sista tonår besökte jag ganska ofta en gård i Skåne, i närheten av Hovs Hallar. En nästan kvadratisk gårdsplan inramad av fyra byggnader, boningshus, lada, lider och stall. Mitt på gårdsplanen stod ett gammalt kastanjeträd. Alldeles intill gården låg en gammal pestgrav. En gång i tiden kanske det hade funnits gravstenar, men nu var det bara en liten höjd, ett stenröse och ett ensamt träd i utkanten av åkern.

Det fanns en förälskelse i huset, och ibland också andra människor, mer eller mindre tillfälliga besökare. Som jag. En del morgnar väckte förälskelsen mig med musik, oftast framförd på tvärflöjt, ibland gitarr. En morgon fick jag höra Francisco Tárregas ”Recuerdos de la Alhambra” tre eller fyra gånger, ett musikstycke som vännen övat på under en längre tid och som nu fingrarna hade lärt sig. Det fanns också två stora hundar i huset, en kaxig schäfer och en inte fullt så tuff engelsk setter. Enligt en del av besökarna fanns det också spöken.

Ibland om kvällarna, när LP:n med Keith Jarretts Kölnkonsert var slut och knastret från elden i kakelugnen lugnat ned sig till ett svagt susande, kunde vi höra märkliga ljud. Ett litet barn som grät inne i hallen vid den stora ingången, den som aldrig användes, dova steg från trappan och övervåningen, försiktiga knakanden och knarranden. En del av besökarna skrämdes, andra ryckte på axlarna.

En sen kväll var jag ensam i huset med hundarna. Förälskelsen jobbade natt inne i stan, besökarna besökte någon annan. Jag satt uppkrupen i en nedsutten men fortfarande skön soffa och läste. Intill mig i soffan låg en av hundarna, den andra låg på mattan bredvid. Allt var tyst. Allt var stilla. Allt var bara jag och hundarna, värmen från hundarna, och novellsamlingen jag läste.

Plötsligt reste sig hundarna som på given signal, lystrande öron, koncentrerad blick. Så rusade de fram till ett fönster mot gårdsplanen, stod på baktassarna och tittade ut mot något i mörkret.

Jag lade ifrån mig boken och reste mig, tänkte att någon av besökarna hade återvänt, och gick fram till fönstret. Det var mörkt därute, jag kunde inte se någonting. Hundarna morrade dovt, dämpat.

”Ska vi gå ut, hundarna?” frågade jag, och hann inte avsluta meningen förrän de var på väg mot köksutgången på gaveln. Jag gick lugnt efter, tog på mig mina skor och tände ytterbelysningen samtidigt som jag började öppna dörren.

Hundarna trängde sig omedelbart förbi mig, först schäfern sedan settern, och försvann ur min synvinkel redan då jag började gå nedför de få trappstegen. Ett par steg till, och så kom jag runt hörnet och såg ut över den upplysta gårdsplanen.

De båda hundarna rusade fram mot samma punkt, en plats alldeles intill kastanjen, en punkt som, tack vare hundarnas blickar och rörelser, var helt tydlig och precis, klart avgränsad. Jag hann bara tänka, ”det finns ju ingenting där”, sedan tvärstannade hundarna, backade tillbaka några steg med böjda ryggar och svansen mellan benen. Den ena, settern, gav ifrån sig ett ynkligt läte, sedan vände sig både hon och schäfern och skyndade nedsänkta, halvkrypande mot mig, några gånger kastade de en hastig blick bakåt, mot platsen de nyss lämnat, mot punkten.

Jag kunde fortfarande inte se någonting.

Jag sa något lugnande till hundarna, höll ut mina händer för att de skulle kunna buffa på dem, kanske slicka lite för att åter känna trygghet, men de gled förbi mig och ökade farten ju mer de närmade sig den öppna köksdörren.

Allt var helt stilla, alldeles tyst. Ändå fanns det något. En mycket tydlig närvaro som skrämde mig först nu. Jag kunde inte förstå vad det var. Jag stod kvar en liten stund, utan att se eller ens ana den minsta rörelse, sedan backade jag några steg, vände mig om och gick tillbaka in i huset.

Hundarna stod strax innanför dörren och väntade på mig, oroliga och tysta. Dansade på sina tassar utan att kunna bestämma sig för vart de skulle gå.

Jag stängde köksdörren, låste den för säkerhets skull, trots att vi aldrig brukade låsa, och släckte efter ett ögonblicks tvekan ytterbelysningen.

Jag satte mig i soffan, klappade och pratade lugnt till de stora hundarna som plötsligt hade blivit väldigt små och mycket ömkliga. Då och då lyfte de blicken och såg mot fönstret, men de lämnade mig inte, de höll sig kvar alldeles intill mig. Schäfern morrade svagt några gånger. Trots att jag flera gånger sa: ”Såja, såja, lilla vovven … Det är ingenting där. Du behöver inte vara rädd.”

Jag sträckte mig efter boken och fortsatte att läsa.

”Snabbt gick jag in på den kringbyggda gården och gjorde intet ljud ifrån mig, försiktigt lossade jag järnhakarna, som stängde stallbyggnadens dörr, jag öppnade och trädde in och famlade i dunklet.
    Min favorithäst, vars namn var Cæsar gnäggade lätt, jag grep honom vid betslet och förde honom ut. Han skakade oroligt sin långa, lockiga man och klippte med öronen och där var i hans stora, bruna ögon ett ängsligt, spejande uttryck – men jag fäste mig ej därvid …”

Citatet ovan är från novellen ”Lycksalighetens ö”, ur ”Porträttet och andra berättelser” av Gösta Adrian-Nilsson, GAN. Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1910.

En stor del av handlingen i min andra roman, ”Dröm att leva”, utspelar sig på och kring den här gården dit huvudpersonen Mikael kommer en kort tid efter sin pappas död, och där han lite senare får uppleva sin första förälskelse. Här följer ett kort stycke ur ”Dröm att leva”.

”Mikael stod vid det öppna fönstret i sitt rum. Den döda fjärilen hade bleknat sedan han först såg den, de tunna vingarna verkade skörare nu, något han försökte tänka på varje gång han öppnade fönstret. Han ville inte att den skulle falla sönder. Åtminstone inte ännu. Han lyfte blicken och tittade ut mot kastanjeträdet och pestkyrkogården. Erik hade berättat att graven var från år 1711. Nästan trehundra år. En evighet. Kanske sökte Isaac Newton efter släta stenar och vackra snäckor på en strand i södra England samtidigt som bönderna här i trakten satte spadarna i marken för att påbörja gravarna för de sexton personer som hade dött i pesten på den här och de närmast liggande gårdarna, tänkte han. Det är så märkligt att livet fortgår omkring oss, trots att någon har dött.”


Fotografiet tog jag vid ett av mina första besök på gården.