Om barndomens gränser

   

Att korsa gränser. Begreppet är vittomfattande, och det kan vara svårt att klargöra hur stor del av beslutet att korsa en gräns som är fattat av egen vilja, av egna önskningar och förhoppningar. I min fjärde roman, "I ett annat land", skriver jag om en flyktingfamilj – med koncentrationen lagd på den 14-årige sonen, Aleks – som på grund av ett inbördeskrig känner sig tvingade att lämna allt hemlikt och välbekant och korsa flera gränser innan de hamnar i ett nytt land, på en ny plats där de åter – åtminstone med tiden – kan börja leva ett vardagsliv. I ett avsnitt i romanen pratar Aleks med en nyfunnen vän, en äldre kvinna, om en del av sina upplevelser. När han beskriver soldaterna och de andra som krigar, konstaterar han att de inte längre har några spärrar. "Det har gått för långt. De känner inga gränser. De bryr sig inte om några gränser. Trots att hela kriget har med gränser att göra, även om det inte alltid är såna som man kan rita upp på en karta. Det finns gränser också inom människor. Om man överskrider dem upphör man att vara människa, upphör man att vara mänsklig."

Mina tidigaste egna minnen – och med egna minnen menar jag sådana som inte har berättats för mig av andra, sådana som inte är dokumenterade på något sätt – är från tiden innan jag var fjorton månader. Jag vet det eftersom min familj flyttade två månader efter min första födelsedag, och de här tidigaste minnesbilderna – som är mycket tydliga – är från den lilla lägenhet vi bodde i då jag föddes. Det finns inga fotografier från den lägenheten, ingen tydlig beskrivning som påverkar mitt minne.

Jag sitter på pottan som står i en liten nisch intill spisen, den varmaste platsen i lägenheten, enligt min pappa. Vid köksbordet sitter mina föräldrar och spelar något brädspel. Bordet står inte vid fönstret, där är det för kallt, utan mot väggen mittemot. En lampa, som hänger från en utstickande hållare på väggen, lyser upp bordet. Mammas ansikte är koncentrerat då hon ser ned på spelplanen. Pappa ser jag snett bakifrån. Också han tittar ned på det som ligger på bordet. Jag skymtar hans mörka, kraftiga glasögonbågar.

        Det finns en dörröppning mittemot mig. Dörren, som står på glänt, leder in till det enda rummet. Därinne sover mina tre äldre bröder. När brädspelet är klart och jag är färdig på pottan, ska också vi sova därinne.

            Vi bor i en omodern lägenhet på ett rum och kök. Det finns bara kallvatten, och badrum saknas helt. Nere på gården finns några utedass som vi delar med de andra hyresgästerna, men jag har min potta intill den varma spisen. Jag sitter där och ser på mina föräldrar, för att sedan låta blicken svepa över väggarna. På något sätt är jag medveten om att väggarna är en gräns. Innanför dem finns min familj. Utanför finns allt det andra. Världen som väntar.

När jag är lite äldre, så pass stor att jag är ute på en annan gård och leker för mig själv eller med andra ungar, finns det med ens andra gränser, nya gränser i ett större livsrum. Häcken som omgärdar lekplatsen. Staketet som skiljer gräsmattan från parkeringsplatsen, och bortom den en farligare gräns – vägen som jag absolut inte får gå ut på.

            Många av de där rumsliga eller geografiska barndoms-gränserna är tydligt utpekade av mina föräldrar, framförallt av min mamma. Andra gränser är mer diffusa. Min uppfattning om dem är mer intuitiv. Men jag är ett nyfiket barn, och jag har svårt att stanna innanför gränserna som satts upp för mig. Så jag tränger mig igenom häcken, klättrar över – eller kryper under – staketet, och har korsat parkeringsplatsen innan någon vuxen griper tag i mig och för mig tillbaka.

Jag sover i en spjälsäng i ett rum jag delar med mina tre bröder. Jag är för liten för att klättra över de höga spjälorna, men inser snart att sängbotten ligger löst utrullad på några bärande lister. På något sätt lyckas jag rulla ihop en del av sängbottnen, krypa ned på golvet, och ta mig ut ur min bur. När jag har gjort det flera gånger tröttnar mina föräldrar, och pappa skruvar fast den lösa sängbottnen.

            En dag, efter att mina föräldrar har lagt mig för att jag ska sova middag, går de in i köket för att dricka kaffe. Medan mamma ordnar med kaffet, sitter pappa vid köksfönstret och tittar ut på gården och lekplatsen. Så skrattar han till. Mamma frågar honom vad det är han ser.

            "Det är en liten pojke som med bestämda steg går över gräsmattan", berättar pappa. "Och han har bara pyjamas på sig. En likadan pyjamas som Håkan."

Nästa gång hinner jag lite längre, kanske in i fruktträdgården med det stora körsbärsträdet bakom det gamla trästaketet på andra sidan vägen. Den förflyttningen är också en resa i tid. Hyreshuset jag bor i är alldeles nybyggt och modernt. Min familj var de första som flyttade in. Det låga, ljusgula trähuset i fruktträdgården är hundrafemtio år, verandan sliten och vacker. Färg som flagnat. Silvergrått trä som tittar fram.

Snart får jag också en begagnad barncykel. Den har inte kedjedrift, men väl två trampor som sitter direkt på framhjulet. Jag måste trampa hela tiden för att den ska föra mig någonstans, och jag hinner ganska långt. Det går i alla fall snabbare än att gå. Snabbare att nå andra platser, korsa nya gränser.

Jag minns att jag mycket länge – kanske fram till femårsåldern – hade en föreställning om att världen rullades ut framför mig allteftersom jag rörde mig i den. Först var det bara jag och min familj, lägenheten vi bodde i, huset som lägenheten var del av, gården som omgärdade huset. Och så vidare. Men när jag gick eller cyklade längre bort, till platser jag inte hade varit på tidigare, var det världen som vecklade ut sig för att jag skulle kunna upptäcka den. På sätt och vis var den världen gränslös – så länge jag rörde mig i den skulle den fortsätta att vidgas, och den existerade egentligen inte förrän jag gick ut i den. Ändå visste jag att jag hela tiden nådde områden som var gränsland: gator, ängar, trädgårdar eller skogsområden där jag egentligen inte skulle vara. Jag visste att min mamma – om hon hade vetat vart jag var på väg – skulle ha förbjudit mig. Intuitivt visste jag att jag överskred förbjudna gränser, och fullt medvetet fortsatte jag. Jag korsade gränser som inte hade blivit utpekade för mig, gränser jag inte hade känt till tidigare, och ändå visste jag att jag överskred dem. För att jag var nyfiken. För att jag ville upptäcka mer av världen.

Jag hade hittat på en lek som jag brukade leka när rummen eller lägenheten jag vistades i kändes för trånga. Jag lade mig på rygg på golvet, och tittade upp mot taket. Och så föreställde jag mig att världen var upp-och-ned, och att jag gick omkring på det som i vanliga fall var tak. Jag gick runt taklampan som nu stod rakt upp från golvet, gick fram till fönstret och tittade ned på himlen, eller klättrade över den nu mycket höga tröskeln in till nästa rum. 

           Jag tyckte om den leken – en lek som pågick i tanken, en lek som vidgade mitt livsrum, öppnade upp för andra möjligheter, andra tankesätt, ett annat sätt att se – och jag minns att jag ägnade mig åt den åtminstone fram till sjuårsåldern.

Något år senare hade vi flyttat till en liten villa, större än lägenheten men ändå lite för liten för en familj som vid det här laget bestod av nio personer. Jag delade rum med min två år äldre bror, men kände ett ökat behov av att själv få sätta gränser, gränser kring mig själv.

            Det fanns ett provisoriskt rum på vinden som egentligen inte var avsett som boningsrum, men då jag var elva år lyckades jag övertala mina föräldrar att jag skulle få ha det rummet som mitt eget. Det var nödvändigt för mig, även om jag inte kunde formulera en motivering. Det var bara en stark känsla jag hade, att få distansera mig från mina syskon och mina föräldrar, min familj. Att få chans att vara för mig själv.

            Jag bar upp alla mina saker för trappan, och kände ett stort välbehag. Det var mycket tydligt att jag i och med flytten hade skapat en rumslig gräns mellan mig och min bror, mellan mig och resten av familjen, men det var också en känsla av att en annan gräns hade börjat skapas, en mer diffus men likväl tydlig gräns som hade mer att göra med min roll i familjen, en social gräns som jag själv hade valt att utvidga eller förändra, mer eller mindre medvetet.

            Jag trivdes med att bo avskild från de andra, och började mycket snart tänka på hur jag – så snart jag fyllde sexton år och grundskolan var över – skulle kunna flytta till en egen lägenhet. Det var inte så att jag tyckte illa om min familj, men jag började mer och mer känna ett behov av att få ett större livsrum att röra mig i, på mina egna villkor.

            Mina föräldrar minns det mycket väl, och jag minns det också. Hur jag – fortfarande bara elva år – frågade dem om jag kunde få flytta hemifrån så snart jag slutade grundskolan. Det var en lördag eller söndag, och vi hade just avslutat middagen då jag ställde min fråga. Mina föräldrar tittade förvånat men också lite roat på mig. Pappa log, men sa ingenting. Och mamma svarade: "Javisst får du det. Bara du hittar en lägenhet, och har ett jobb så att du klarar dig ekonomiskt."

            "Det ska jag ordna", svarade jag. Och återvände till mitt rum på vinden.

En vårdag den sista terminen av grundskolan tog jag bussen in till stan efter skolan. Jag hade redan pratat med en släkting som jobbade på ett stort företag. Via henne kom jag i kontakt med platschefen som lovade mig en anställning redan till sommaren. Nu pratade jag med en kvinna på det kommunala bostadsföretaget. Hon visade mig ritningar på ett par smålägenheter som var lediga. När jag kom hem, några timmar senare än vanligt, pratade jag med min mamma.

            "Jag har skaffat ett jobb”, berättade jag. “Jag börjar i mitten av juli. Och så har jag hittat en lägenhet, men ni måste skriva på kontraktet eftersom jag bara är sexton.”

            Min mamma var alldeles blek och satte sig ned vid köksbordet. "Men, ska du verkligen göra det?”

            "Ja”, svarade jag lite förvånad. “Det har jag ju pratat om länge.” 

            Hon fingrade oroligt på dukfållen, tittade ut genom fönstret men verkade inte ens se grannkvinnan som vinkade då hon passerade på gatan utanför.

            "Ni lovade att jag skulle få göra det, om jag klarade av det.”

            "Ja, jag vet”, mumlade hon. “Men jag trodde kanske inte…”

            Hon var tyst en stund. Så lyfte hon på huvudet och såg på mig. "Det är klart att du får göra det. Jag har ju lovat dig.” Hennes blick var sorgsen, och inte alls lika övertygande som hennes ord.

En annan gräns jag korsat rör kärleken. Den gränsen var – åtminstone då jag var 17 år – ett rejält bygge av sociala, moraliska, religiösa och normaliserande byggstenar. Men jag tvekade egentligen aldrig, utan tog också det steget. Korsade också den gränsen eftersom den snärjde mig i ett rum jag inte ville vara i, ett rum som jag inte upplevde som mitt. Det var inte särskilt svårt, jag hade på många sätt varit på väg mot det steget sedan en lång tid. Händelsen – och allt den ledde till – var i sig en viktig del av ett annat gränsöverskridande, den mellan barndom och vuxenhet.
             Killen jag mötte var tre år äldre än jag. Den ömsesidiga attraktionen var där redan från början, men vi kände båda en osäkerhet, en försiktighet. Den andra eller tredje gången vi möttes pratade vi om litteratur. Han berättade om ett par romaner av Hermann Hesse som han tyckte jag skulle läsa. Lite senare nämnde han ytterligare en Hesse-roman, "Under hjulet".
             "Det finns en scen i den boken som jag tror du kommer att tycka om”, sa han.
             Jag log. 
             "Jag vet, jag har redan läst den. Det är på sidan 65.”
             Den andre rodnade lite. Han var inte lika säker som jag om den exakta sidan, men förstod att vi menade samma stycke, scenen där protagonisten Hans Giebenrath – sittande i en djup fönsternisch i skolan där han studerade – får en kyss av sin vän, poeten och drömmaren Hermann Heilner.
             Jag tänker fortfarande på det där stycket ibland – en scen i en roman skriven drygt ett halvt sekel innan jag föddes. En scen som för mig blev en öppning i en gräns som hade börjat torna upp sig framför mig, eller snarare, som jag hade börjat ana konturerna av, redan då jag var en liten pojke.

   Det finns gränser överallt, olika slags gränser. Men det finns också öppningar.

För flera år sedan lyssnade jag på ett radioprogram som handlade om hjärnan. Programmet var det sista i en serie, och jag hade inte hört de tidigare avsnitten. De inbjudna gästerna var en biskop, en psykiatriker samt en välkänd svensk professor, hjärnforskaren David Ingvar. Den avslutande frågan som de tre gästerna i tur och ordning fick svara på var, hur ska man göra för att hålla sin hjärna alert? Jag minns inte vad de två första svarade, men jag minns David Ingvars svar, kanske inte ordagrant men väl innehållsmässigt.

            "Överraska dig själv. I stället för att, som vanligt, gå till vänster när du kommer ut ur ditt hus för att ta dig till hållplatsen eller parkeringsplatsen, gå till höger. Gå runt kvarteret och närma dig hållplatsen eller garaget från ett annat håll. Eller ta dig till jobbet eller skolan på ett annat sätt. Ät inte samma frukost varje morgon, kanske kan du äta den ute i stället, på ett kafé någonstans i ett kvarter du inte brukar vistas i." 

            Jag tycker om det svaret. Också innan jag hörde det brukade jag tänka att jag tycker om att bli överraskad, och jag tycker väldigt mycket om att överraska mig själv. Med att uppleva något nytt, korsa ännu en gräns.

Jag har haft tur i mitt liv. Till skillnad från flyktingpojken Aleks i "I ett annat land", så har de flesta av mina beslut att korsa gränser sprungit ur en egen önskan. Naturligtvis har önskningen i sig varit avhängig min omgivning – människorna omkring mig, samhället, tankarna, moralen och strömningarna – men valet har i de allra flesta fall ändå varit mitt eget. Och jag tror drivkraften har varit en grundläggande önskan om att vidga det egna livsrummet, med möten som inspirerar, nyanserar, utmanar, ifrågasätter eller skärper de egna tankarna och uppfattningarna. 

I en annan roman av Hermann Hesse, "Demian" från 1919, skriver författaren: "Varje människas liv är en väg hem till sig själv, ett försök till en väg, en antydan om en stig". Jag citerar meningen i min andra roman, "Dröm att leva"  , där den blir ett slags motto för huvudpersonen Mikael, en 18-åring pojke som nyligen har mist sin far i en arbetsplatsolycka, och som nu ska gå vidare i sitt liv med sorgen över den döde fadern som ständig följeslagare.

Kanske finns det människor som går en relativt kort väg i sina liv och ändå hittar hem, eller närmar sig något som kan beskrivas som en hemtrakt. Men för de flesta är det nog så att vägen vindlar fram, vägskälen och korsvägarna är många, gränsöverskridandena likaså, kanske också irrvägarna. Tiden är förstås en faktor i denna vandring, men jag tycker inte den är viktig. Vad som är viktigt är gåendet, att röra sig fram på stigen eller vägen, att reflektera över korsvägarna och gränserna. Att få möta människor som ser något jag inte ser. Att själv lära mig se något nytt, något annorlunda.

Håkan Lindquist

Berlin den 5 maj 2010

Den här texten skrev jag för en fransk antologi, "Franchir la frontière" (Att korsa gränser) som publicerades av organisationen MEET i Saint-Nazaire i november 2010. 

Amorphophallus titanum -- Jätteknölkalla

Det ena av Bergianska trädgårdens två exemplar av Amorphophallus titanum – jätteknölkalla – började blomma igår, den 18 maj 2011. Blomningen varar bara två tre dagar så det gäller att passa på om man vill se den. Och känna doften/stanken! Du kan läsa mer om jätteknölkallan på Bergianska trädgårdens hemsida eller på Wikipedia. Här är några av mina bilder från besöket. Det som ser ut som ett träd på det ena fotografiet är det andra exemplaret av jätteknölkallan på Bergianska, och är i själva verket ett (1) löv. Under jorden finns den knöl som kanske bildar en ny blomknopp när lövet vissnat. Knölen som bildat den blomma som blommar nu väger cirka 40 kilo.

One of the two titan arum - Amorphophallus titanum - at Bergianska Trädgården in Stockholm started to bloom yesterday. The blooming will only last for two or three days. Here are some of my photos from yesterdays visit to the botanical garden. The plant that looks like a tree in one of the photos is actually just a (one) giant leaf – the leaf of the second titan arum at Bergianska. Maybe it will bloom in time.

Från TV4:s Nyhetsmorgon, onsdag den 9 mars 2011

Klicka här för att se inslaget.

Saint-Nazaire, France

The first thing that struck me as I entered the MEET apartment in Saint-Nazaire was the light. Tender, but with a presence that is almost physical, like in a painting by the Danish light painter Vilhelm Hammershøi. The light comes from three directions, falls in through large windows and creates a spacious lightness and comfort in the four rooms. It was one of the first days in November 2007, and I had – only one day earlier – left my small one room apartment in Stockholm where the late autumn darkness was enclosing the city and my home, and the daylight only lasted for a few hours. The difference was enormous and also very pleasant.

The second impression was the size of the apartment – to be able to walk from one room to another, and to be able to choose where I should sit and work. Whenever I wanted I could get up from the chair, enter another room or go out on one of the two balconies to look out over the Loire River reaching the Atlantic.

I sent a few photographs of the apartment and the view to a friend, the Estonian writer Tõnu Õnnepalu. His reply was immediate. “What a wonderful light! What a marvellous view! I remember the spring-like light of France in November and December very well!”

Underneath the eastern balcony lies the lock. Several times a day a bell announces the lifting of the bridge; a ship is coming in to – or leaving – the harbour. It’s a constant stimulation for my thoughts. Where will it sail? What is the cargo?

The MEET apartment has hosted several writers and translators from all over the world through out the years. All visitors have left more or less obvious impressions. Here and there in the apartment there are books by some of the visitors, Giuseppe Conte, Juan Carlos Mondragon, Peter Laugesen… Some of the books are part of MEET:s bilingual book series, and several of the writers have been inspired by the place and written about Saint-Nazaire, le Building, the view and the apartment. Sometimes I can feel their presence, I think I see for example Gabriela Adamesteanu sitting in the sofa studying the pages she’s been writing during the day, or I see a poet from Angola making tea in the kitchen while thinking about a certain phrase in the poem he’s writing.

Outside the window where my desk is standing, I see the crane operator climbing up to work – just like my father used to do everyday in another harbour town far away from here when I was a child – high above the houses on Le Maroc; we work on the same level, the crane operator and me, and we both share this ever changing but always very exciting view of the city, the river, the harbour and the sea.

The boom of the crane is very long, perhaps fifty meters. The work we create during our stay in the MEET apartment – me and the other writers and translators – reach even further. Some travel out in the world, starting with a note or an idea in let’s say Islington in London, or Schöneberg in Berlin, which then is clad in a new language cloth and read by people in Santiago, Epeigné les Bois or Kyoto. It’s a dizzying thought, also very tempting – all those stories which come through in the meeting with the reader.

So, Le Maroc is on the other side of the lifting bridge. One rainy day in November – during MEET:s annual literary festival – I was walking around in Saint-Nazaire with the poet Yang Lian.

“Isn’t it fantastic, Håkan? Here we are in a small French town, you from Sweden, and me – born in a Swiss town by Chinese parents, and after years of travelling now living in London. We speak English with each other. We pass a monstrous German building, and we’re heading for Africa! Le Maroc! The world really is wonderful!”

The German building is of course the Base Sous-marine. One translator said it reminded her of a pyramid. A gigantic historical colossus with its own aesthetics. The aged concrete bear more or less clear remains from letters and figures that once had a meaning. Here and there the rusty reinforcement bars come through – glittering like jewellery when the sun reaches them. An enormous building from a terrible time. The ideology that created it will hopefully soon die away. But the building will continue its struggle against time, wind and rain. Maybe it will be just as old as the pyramids are today. Maybe future archaeologists will find traces from one of the literary festivals while exploring the building, and they will try to decipher the traces – in Japanese, Persian, French, Norwegian… Maybe they will also find a bewildering fragment from a Portuguese play: “Time is man’s greatest invention.”

It’s very nice to live and work here in the MEET apartment. It’s on the 10th floor, providing both the fantastic views and a kind of isolation. Like being in a light house. All the factors of this place – the light, the space, the view and the isolation – create the working base I and many other writers and translators long for. Between working hours I go for long walks in the harbour, on the piers, in the botanical garden or along the sandy Atlantic beach. There is a ship out there. In an hour or so the bell will toll and the bridge will open once again. I have plenty of time to walk back to Le Building, take the elevator to the 10th floor, make a cup of coffee and sit down on the balcony before the ship comes in. Yet another ship. Yet another story. And I will finish my coffee, return to my desk to write it down.

Håkan Lindquist, Saint-Nazaire, January 2008.

Regn och åska

“Regn och åska” är min femte roman. Det är en kärlekshistoria mellan två snart 17-åriga killar, Rein från Estland och Oscar från Visby i Sverige. I berättelsen försöker jag skildra den där fantastiska men också skrämmande känslan av att plötsligt bli upp-över-öronen förälskad, och av att börja utforska sexualiteten och sensualiteten. De båda killarna möts av en slump när Oscar och hans mamma för första gången besöker Tallinn, och det sker i början av Oscars sista sommarlov innan gymnasiet. Mötet leder till en efterlängtad förändring i både Oscar och Reins liv. En förändring som förflyttar berättaren, Oscar, från barndomen till något slags nästan-vuxet landskap.

Ursprungligen var “Regn och åska” en novell som jag skrev på beställning för en antologi som skulle komma ut i fem länder kring Östersjön: Sverige, Finland, Lettland, Ryssland och Estland. Antologin skulle innehålla en text från varje land, och ges ut – i översättning – i alla fem länder. Tanken var att boken skulle delas ut till studenter i 17-årsåldern. Jag visste, bland annat från vänner i Moskva och Tallinn, att situationen för icke-heterosexuella i Ryssland och Estland skiljer sig en hel del från den i Sverige. Så jag bestämde mig omedelbart för att skriva en kort kärlekshistoria mellan två killar, en vacker och positiv berättelse som ändå inte skulle kännas overklig – och framförallt inte omöjlig. Jag tänkte att novellen skulle kunna vara ett stöd för unga människor som sällan – eller aldrig – fick ta del av positiva skildringar av människor som blir förälskade i någon av samma kön.

Formatet för novellen var begränsat, och redan då jag skrev den insåg jag att historien jag hade tänkt ut egentligen var större än novellformat. Jag ville skriva mer om Rein och Oscar. Jag ville berätta mer om deras kärlek, om lusten och den där fantastiska glädjen i att bli förälskad. Och någonstans på ett moln kanske det satt en liten queer-gud som hörde mig, för hela antologi-projektet strandade och boken kom aldrig ut. Jag fick aldrig veta varför. Men jag hade min novell, och jag hade alla mina tankar kring Rein och Oscar, och så skrev jag vidare.

Romanen utspelar sig dels i Tallinn, dels i Visby, två städer som på många sätt liknar varandra. Båda har en medeltida stadskärna, båda har en mur som mer eller mindre innesluter de äldsta stadsdelarna. Så, likheterna finns där, men också olikheterna. En av de senare är språken – svenska och estniska. Rein och Oscar pratar engelska med varandra, även om jag skriver deras dialog på svenska.

Alla mina romaner har kopplingar till varandra, ibland tydliga – som Petr, en av huvudpersonerna i “Min bror och hans bror”, som återkommer som bifigur i min andra roman, “Dröm att leva” – andra mer subtila. I “Regn och åska” finns kopplingar både till “Om att samla frimärken” och “I ett annat land”. Det finns också en liten, liten koppling till min sjätte roman, den jag arbetar på just nu.

Provläs fler böcker hos Provläs.se!

"Regn och åska" utkom i mars 2011 på Charlie by Kabusa. Den finns också utgiven som ebok.
Recension i Svenska Dagbladet, 7 juni 2011.

Tysk översättning av Stephan Niederwieser, "Mein geliebter Regen", Bruno Gmünder Verlag, augusti 2011.

Publicerade prosatexter

 

Här är en lista på mina publicerade prosatexter. Det finns kanske några luckor, men jag ska försöka fylla också dem, samt uppdatera när det behövs.

”Axel”

(novell) publicerad i tidskriften Vi, 1996.

”Blixtpojken”

(novell) publicerad i tidskriften Den Blinde Argus, 1993. Finsk översättning, ”Salamapoika” av Markus Nummi publicerad i tidskriften Nuori Voima 1995. Ingår också i novellsamlingen "Requiem" utgiven av Telegram förlag 2013. Bonusmaterial i ebokutgåvan av "I ett annat land".

”Doften av ett bröd”

(novell) publicerad i fransk översättning av Anne Ruchaud, ”Le pain retrouvé” i antologin ”À table, à vos risques et périls”, Gaïa, 2003.

”Dröm att leva”

(roman) publicerad av Rabén & Sjögren, 1996. Ebok, Telegram förlag, 2013. För översättningar klicka här.

”Från en resa”

(novell) publicerad i engelsk översättning av Håkan Lindquist, ”From a Journey” i amerikanska tidskriften HGMFQ, 2002, samt i fransk översättning av Caroline Öhrn & Emmanuel Galaup, ”Voyage”, i tidskriften Inverses, 2003, och i ungersk översättning av László Farkas, ”Útirajz” i tidskriften Mások, 2006, samt i ny engelsk översättning av Håkan Lindquist i amerikanska antologin "Best Gay Romance 2012".

”Förväntan”

(kortprosa) publicerad på Internet av Hedengrens Bokhandel, 1997.

”I ett annat land”

(roman) publicerad av Kabusa förlag, 2006. Ebokutgåva, Telegram förlag, 2013. För översättningar klicka här.

”Min bror och hans bror”

(roman) publicerad av Rabén & Sjögren, 1993 samt av Tiden, 2002. Ebokutgåva, Telegram förlag, 2013. För översättningar klicka här.

”Norrsken”

(novell), publicerad i novellsamlingen ”Nära vatten” av MEET, Frankrike, 2010, dels på svenska, dels i fransk översättning, ”Aurore boréale” av Philippe Bouquet. Isländsk översättning, ”Norðurljós” av Alfheiður Lárusdóttír publicerad i Morgunblaðið, 1997. Ungersk översättning av László Farkas, ”Északi fény” i antologin “Modern Dekameron - Huszadik századi skandináv novellák”, 2007. Ingår också i novellsamlingen "Requiem" utgiven av Telegram förlag 2013.

”Om att samla frimärken”

(roman) publicerad av Kabusa förlag, 2003, pocket & ebok, 2012. För översättning klicka här.

”Om barndomens gränser”

(prosatext) publicerad på svenska samt i fransk översättning av Annelie Jarl Ireman & Lise Froger-Olsson i antologin ”Franchir la frontier”, MEET, 2010.

”Regn och åska”

(roman) publicerad av Charlie by Kabusa, 2011. Tysk översättning, "Mein geliebter Regen", av Stephan Niederwieser, Bruno Gmünder Verlag, augusti 2011.

”Requiem”

(novell) publicerad i tidskriften Vi, 1997, samt på svenska och i fransk översättning av Philippe Bouquet i novellsamlingen "Nära vatten", MEET, 2010. Ingår också i novellsamlingen "Requiem" utgiven av Telegram förlag 2013.

”Sit back and let it happen”

(novell) publicerad i ungersk översättning av László Farkas, ”Mindennap álmodunk, mindennap ébredünk” i tidskriften Mások, 2004, i fransk översättning, "Attends et laisse venir” i tidskriften Inverses, 2010, samt i engelsk översättning i tidskriften T(our) Magazine, 2013. Bonustext i ebokutgåvan av "Min bror och hans bror".

”Strandfynd”

(novell) publicerad dels på svenska, dels i fransk översättning av Philippe Bouquet, ”Découverte sur grève” i novellsamlingen ”Nära vatten”, MEET, 2010. Ingår också i novellsamlingen "Requiem" utgiven av Telegram förlag 2013.

”Tobias”

(novell) publicerad dels på svenska, dels i fransk översättning av Jean-Baptiste Coursaud i antologin ”Avoir vingt ans”, MEET, 2007.

"Tre dagar och två nätter"
(roman) publicerad av Telegram förlag, oktober 2013.

Den lilla ödlan fotograferade jag en septemberdag på Gotland.

Nära vatten – tre noveller

"Nära vatten" – eller "Trois nouvelles au bord de l'eau" – är inte en roman men väl en liten novellsamling som ges ut av organisationen MEET i Saint-Nazaire, Frankrike. Utgåvan, som är tvåspråkig, svenska och franska, innehåller tre av mina noveller. Den franska översättningen är gjord av Philippe Bouquet. Det gemensamma temat är närheten till vatten. Två av novellerna utspelar sig vid Östersjökusten, strax norr om Oskarshamn, och en vid en insjö i närheten, Viksjön, ett par kilometer inåt land.

Den första heter “Requiem” och har tidigare publicerats i Tidningen Vi, 1997. Den handlar om en ung man som kommer till en sommarstuga han brukade vistas i som barn. Stugan tillhörde hans farmors syster, Edith, en pensionerad operasångerska som nyligen gått bort. Den unge mannen ska rensa upp och städa i stugan. Han hinner inte ens in i den förrän han översköljs av minnesbilder från hans och Ediths somrar. Novellen är inspirerad av dirigenten André Cluytens inspelning av Gabriel Faurés “Requiem” med sångsolisterna Victoria de los Angeles & Dietrich Fischer-Dieskau, samt organisten Henriette Puig-Roget, Elisabeth Brasseur-kören & Orchestre de la Société des Concerts du Conservatoire.

Andra novellen heter “Norrsken”. Den har tidigare publicerats i isländsk översättning i Morgunblaðið, 1997, samt på ungerska i antologin “Modern Dekameron”, 2007. Berättelsen handlar om två unga bröder, Kerim och Mark, och om hur den äldre, Kerim, under de sista månaderna av sitt liv mer eller mindre motvilligt, introducerar både sig själv och sin bror för Gunnar Ekelöfs poesi.

Den avslutande och tillika längsta novellen,“Strandfynd”, har inte varit publicerad tidigare. Den handlar om två unga pojkar, Ronny och Niklas, under ett sommarlov de nog aldrig kommer att glömma. Novellen har en otäck verklighetsbakgrund, en fartygsolycka i Kalmarsund då jag var barn. Edith, från “Requiem”, skymtar förbi också i den här novellen.

För ett par år sedan hade jag ett stipendium från MEET, som innebar att jag tillbringade tre månader i Saint-Nazaire, i en lägenhet på tionde våningen, med utsikt över staden, Loire-floden och Atlanten. Jag skrev på en roman, samt arbetade med några kortare texter. Det var tre mycket givande månader. Fotografiet ovan har jag tagit från mitt arbetsrum i lägenheten.

Jag vet inte ännu om boken kommer att få en svensk distribution. Den går hur som helst att beställa på amazon.fr.

Du kan läsa mer om MEET om du klickar här.  

Hej, Bengt Martin!

Författaren Bengt Martin (född 24 maj 1933 i Stockholm) avled för några dagar sedan, den 20 februari 2010 efter en tids sjukdom.

Jag bodde i Vasastan under en stor del av 1980- och 90-talen, och arbetade i elva år i en bokhandel vid Odenplan. Några få gånger kom Bengt Martin – som också bodde i närheten – dit för att handla eller titta på böcker, men betydligt oftare mötte jag honom i Drottninggatsbacken. Han hade nästan alltid en ganska tråkig lodenrock och en hatt i en liknande – och ganska svårdefinierbar – färg. Det mest iögonfallande i hans uppenbarelse var glasögonen – tjocka svarta plastbågar från en annan tid, bågar som kunde ha tillhört Nana Mouskouri.

Jag hälsade alltid på honom, och Bengt Martin hälsade tillbaka, första gångerna lite försiktigt och med en aningen förbryllad min.

En dag – det var en vår- eller höstdag och lodenrocken var utbytt mot en lika omodern kortare jacka i neutral färg – stannade han mig strax utanför ett antikvariat nära Strindbergshörnan.

”Vi har mött varandra här i kvarteret en massa gånger”, började han, ”och du brukar alltid hälsa på mig. Men… vi känner ju egentligen inte varandra, och ibland undrar jag varför du hälsar på mig.”

”Jag hälsar för att jag känner igen dig”, svarade jag. ”För att jag läste dina böcker om Joakim då jag var tonåring, och för att de berättelserna betydde väldigt mycket för mig.” Jag nämnde också att jag själv skrev, men sa inte att jag – precis som Bengt Martin själv, antar jag – ville fylla ett hål i min tillvaro genom att skriva berättelser jag själv hade saknat, berättelser som jag själv vid något tillfälle gärna hade hittat och läst.

Bengt Martin såg på mig genom de svarta bågarna. Så nickade han långsamt och log.

”Då förstår jag”, svarade han. ”Och då kan vi ju fortsätta att hälsa på varandra när vi möts.”

När tidskriften ”Allt om böcker” skulle göra ett specialnummer om bögar och böcker blev jag inbjuden till ett samtal tillsammans med några andra författare. Bengt Martin hade också blivit inbjuden och också tackat ja, men när samtalet väl blev av så var det utan honom. Några timmar tidigare hade han meddelat att han inte skulle komma till mötet. Jag minns inte ordagrant förklaringen, men kontentan var att han kände en oro, att han inte trodde att han hade något att säga i sammanhanget.

Men Bengt Martin hade något att säga, och med sina mer eller mindre självbiografiska böcker om Joakim – ”Sodomsäpplet”, ”Nejlikmusslan” och "Finnas till" – var han ett stöd för väldigt många icke-heterosexuella ungdomar under 1960- och 70-talen. Kanske känns berättelserna lite daterade för en ung läsare idag, tiderna de skildrar skiljer sig väldigt mycket från den vi lever i idag, särskilt då det gäller möjligheten för en icke-heterosexuell människa att leva sitt eget liv.

Jag var medveten om vem jag var och vad jag längtade efter redan som liten pojke. Staden och samhället där jag växte upp kändes alltför snäv för att förverkliga drömmarna, leva mitt eget liv. Tillflykten – och den stora hjälpen – var böckerna jag lånade på biblioteken. (Eftersom antalet böcker vid ett lånetillfälle var begränsat skaffade jag lånekort i både huvudbiblioteket och två filialer, så att jag alltid kunde ha en hög olästa böcker intill mig.)

När jag flera år senare hamnade i Vasastan kände jag igen mig. Stadsdelen var – och är – litterär mark. Det var här som Bo Vilhelm Olsson i Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio” hade fått det magiska äpplet av tant Lundin i en berättelse som – säkert inte bara för mig – på många sätt hör hemma i listan på queerlitteratur. Och det var i den här stadsdelen Bengt Martin lät flera av sina berättelser utspela sig.

Det blev förstås många andra böcker för mig med tiden, böcker som skakade om mig – som James Baldwins "Giovannis rum" – och väckte eller inspirerade mig, eller hjälpte mig formulera mina tankar. Men "Mio, min Mio" var nog den första berättelsen som fick mig att tro på möjligheten med en samkönad vänskap, ett samkönat kärleksförhållande, och böckerna om Joakim stärkte – trots sina inslag av självförakt – den tron ytterligare.

Min debutroman, ”Min bror och hans bror”, kom ut på Rabén & Sjögren 1993. En av dem på förlagsredaktionen som jag hade mest – och kanske också bäst – kontakt med, var Ulla Olsson. Hon berättade redan vid vårt första möte att hon i sitt arbete hade kommit i kontakt med Bengt Martin, och att de snart hade blivit goda vänner, nära vänner. Genom åren refererade hon ofta till honom då vi pratade om mina texter. Jag minns att jag tyckte om den kopplingen. Som om jag fortsatte i ett spår som Bengt Martin hade trampat upp.

Min bild av Bengt Martin på promenad nedför eller uppför Drottninggatsbacken har etsat sig fast i minnet, den är – utan vidare jämförelser – lika tydlig som det där sista fotografiet av August Strindberg på samma plats, på promenad i ett virvlande snöfall. Bengt Martin är död, men han finns kvar i mina tankar i lika stor grad som tidigare. Han och hans böcker dyker upp då och då. Jag och en vän pratade om Bengt Martin och hans böcker bara ett par dagar innan han dog. Så var det. Och så är det.

Jag tycker om att gå, och jag är ganska säker på att jag – nästa eller nästnästa gång jag går i den övre delen av Drottninggatan – kommer att möta Bengt Martin igen. Och heja på honom igen.

Håkan Lindquist, 23 februari 2010.

Courte présentation en français

Je suis né et j’ai passé mon enfance dans la petite ville côtière d’Oskarshamn, dans le Småland, en Suède. J’ai grandi parmi mes trois sœurs et mes trois frères. Mon souvenir le plus ancien est celui de l’appartement une-pièce dans lequel nous habitions jusqu’à mes quatorze mois. Je suis par terre – ou plutôt assis sur le pôt – regardant mes parents. L’image est très vivante. Mes parents sont assis dans la cuisine, absorbés par un jeu de société. C’est le soir. Une lampe pend au-dessus de la table. Sa lueur atteint presque la porte à l’autre bout de la pièce. La porte est entrouverte. De l’autre côté, mes trois frères dorment. C’est un souvenir. Parmi beaucoup d’autres.

Durant mon enfance je vivais à Döderhult, près d’Oskarshamn. J’ai quitté la maison familliale à seize ans, deux mois après la fin de ma scolarité. À dix-neufs ans je suis parti pour Stockholm, où j’habite encore. Depuis l’an dernier, mon compagnon et moi avons aussi un petit appartement à Berlin.


À Stockholm, j’ai travaillé dans des hôtels, comme éducateur, dans une librairie et dans un grand magasin de disques. J’ai tenu des cours d’écriture créative pour des jeunes pendant l’été. J’ai également fait des lectures de mes romans dans des écoles. Pendant un certain nombre d’années j’ai dirigé des groupes de soutien pour de jeunes bisexuels ou homosexuels, dans le cadre de la RFSL (fédération nationale pour les droits LGBT). J’ai ensuite lancé le même type de groupe de soutien pour les adultes – les femmes et hommes de plus de 25 ans qui pour une raison ou pour une autre n’ont pas encore fait de coming out. Ces groupes ont connu un succès immédiat.


J’écris depuis mon enfance. Les récits les plus anciens que j’ai datent de mes sept ou huit ans. Des histoires simples, très souvent sur un petit garçon qui cherche à se faire des amis.


Mes débuts litteraires ont eu lieu en 1993 avec le roman Min bror och hans bror – Mon frère et son frère (ed. Gaïa, 2002). C’est l’histoire de Jonas, un garçon de 18 ans, qui tente de se faire une image du frère qu’il n’a jamais connu, un frère qui est mort l’année d’avant sa propre naissance. Jonas apprend bientôt que ce frère, Paul, a vécu une intense histoire d’amour avec un autre garçon pendant la dernière année de sa vie. Le roman, qui prend la forme d’un polar, a été acclamé par la critique en Suède, puis traduit et publié en danois, norvégien, hollandais, hongrois, islandais, français, grec, allemand et en italien. J’ai également reçu un prix littéraire en 2002 pour ce livre.


Mon deuxième roman, Dröm att leva – « Rêve à vivre », a été publié en 1996. Il aborde aussi les thèmes du deuil et de l’homosexualité. Le personnage principal est encore un adolescent, Mikael. Il a récemment perdu son père dans un accident, et Mikael tente de surmonter ces premiers mois de deuil en allant vivre chez des amis à la campagne en Scanie, au sud de la Suède. Pendant son séjour il fait la connaissance d’un garçon danois du même âge, dont il tombe amoureux. Dröm att leva a des connections avec Min bror och hans bror, mais ce n’en est pas la suite. Mon deuxième roman a été publié en danois, islandais et allemand.

Le titre vient d’un vers d’un poême de Gunnar Ekelöf : ”Ge mig gift att dö, eller drömmar att leva.” (”donne-moi du poison à mourir, ou bien des rêves à vivre”)


Mon troisième roman, Om att samla frimärken –De collectionner les timbres (ed. Gaïa, 2004), a été publié en 2003. Lui aussi a été très bien accueilli par la critique en Suède. Il a été publié en français et en italien. Une traduction allemande est prévue pour de début 2010. J’ai fait une première version d’une traduction en anglais, que j’espère voir publiée un jour. C’est l’histoire de Mattias, un trentenaire, et de son ami d’enfance Samuel, un homme d’une quarantaine d’années son aîné. Lorsque Mattias apprend le décès de Samuel, il retourne dans la ville de son enfance pour les obsèques. Durant sa visite lui reviennent des souvenirs de ses rencontres avec Samuel. Aujourd’hui, avec l’expérience d’un homme mur, il tente de comprendre Samuel sous un autre jour. En chemin il se rend compte de ce qui les unissait.


En 2005 j’ai écrit un livret d’opéra intitulé William. C’est une interprétation libre de la vie de William Shakespear et Christopher Marlowe. La première de l’opéra, dont la musique a été écrite par le compositeur et chef d’orchestre suédois B Tommy Andersson, a eu lieu à l’été 2006 dans le château renaissance de Vadstena en Suède. Les 11 représentations ont été données à guichets fermés, et l’une d’elle fut retransmise en direct à la radio suédoise.


Mon quatrième roman, I ett annat land – Dans un autre pays, a été publié en 2006. C’est l’histoire un réfugíé de 14 ans, Aleks, qui a fui un pays européen en guerre avec les parents et sa soeur. Le roman, qui décrit les six premiers mois d’Aleks dans son nouveau pays (la Suède), a été traduit en danois.


Outre l’écriture, j’ai également fait des traductions, du norvégien, du danois, de l’estonien, de l’anglais et du polonais vers le suèdois. Principalement de la poésie mais aussi de la prose et de la littérature pour enfants. J’ai écrit un certain nombre d’articles et de nouvelles qui ont été publiés dans des magasines littéraires en Suède, en Finlande, en Islande, en France, en Norvège et aux Etats-Unis.


J’ai aussi été intervenant dans des cours d’écriture créative pour des adolescents. Il s’est agi le plus souvent de camps d’été aux alentours de Stockholm, mais aussi de tables-rondes à la bibliothèque municipale de Stockholm. J’ai enfin été pendant de nombreuses années membre du comité de la fondation des écrivrains suèdois qui évalue les demandes de bourses.

Landskap & natur - Landscape & Nature

Nyligen skickade jag in ett antal bilder till en fototävling, temat var Landskap & natur. Här är några av de bilderna.

Recently I took part in a photo competition. The theme was Landscape & Nature. Here are some of my pictures for that competition.

Björktrastungar, bara några dagar gamla, i ett bo i en rönn. Fotot är taget en julidag i Inndyr, Norge. Ungarna blev bara en vecka gamla. Hela boet skövlades av några hungriga kråkor.

Fieldfare young birds, only a few days old. Their nest was in a rowan tree in Inndyr, Norway. They only got to be seven days. The nest was ravaged by some hungry crows.

Bladfossil på ett stenblock intill glaciären vid Longyearbyen, Spetsbergen. Fotot är taget i början av juli under en utflykt.

Leaf fossil on a big rock close to the glacier near Longyearbyen, Spitsbergen. The picture was taken in July during a small excursion.

Huskyn Blanche i närheten av Longyearbyen, Spetsbergen. Blanche var vår isbjörnsvakt under en utflykt, men just här vilade hon.

Blanche, a husky, close to Longyearbyen, Spitsbergen. Blanche was our polar bear guard during an excursion, but here she was resting.

Ett foto taget från en luftballong under en tur över Cher-dalen i Frankrike i september.

Arial photo taken from a balloon during a trip over the Cher valley in France in September.

Detalj från en solros på terrassen i Berlin.

Detail from a sunflower on the terrace in Berlin.

Ensamt träd på en torr åker, i närheten av floden Cher, Frankrike. Bilden togs från en luftballong.

A solitary tree on a dry field close to the river Cher in France. The picture was taken from a hot air balloon.

En del av floden Cher, Frankrike, från ovan. Bilden är tagen från en luftballong.

An arial view of a part of the Cher river, France, taken from a hot air balloon.

Floden Cher, Frankrike, i soldis. Ännu en luftballongbild.

The river Cher, France, in heat haze. Yet another hot air balloon image.

Den gamla kyrkogården i utkanten av Longyearbyen, Spetsbergen.

The old cemetery in the outskirts of Longyearbyen, Spitsbergen.

Hand och landskap. Handskap.

Hand and landscape. Handscape.

Landskapskubism. Vinodlingsfält och åkrar i närheten av floden Cher, Frankrike. Fotot taget från en luftballong.

Landscape cubism. Vineyard fileds and arable land close to the river Cher, France. Taken from a hot air balloon.

Landskapskubism II.

Landscape cubism II.

Det oändligt vackra platåberget vid Inndyr, Norge, ständigt i förändring med hjälp av väder och ljus. Fotot är taget en förmiddag i juli.

The tremendously beautiful plateau mountain close to Inndyr, Norway. Its appearance is constantly changed by the weather and the light. The photo was taken one morning in July.

Regntunga moln vid Longyearbyen, Spetsbergen. Någon minut efter att bilden togs vräkte regnet ned.

Clouds heavy with rain, Longyearbyen, Spitsbergen. A few minutes after this photo was taken, the rain was pouring down.

En rondell i Frankrike från ovan. Jag tycker den ser ut som en gigantisk strandad sjöstjärna.

A French roundabout from above. To me, it looks like a gigantic starfish that has stranden.

Esmarkglaciären, Spetsbergen. Här tältade vi under fyra julidagar.

The Esmark glacier, Spitsbergen. We camped here for four days in July.

Åkerlandskap i närheten av floden Cher, Frankrike. Bilden tagen från en luftballong några minuter innan landning.

Fields close to the river Cher, France. The photo was taken from a hot air balloon a few minutes before landing.

© Alla bilder/All images: Håkan Lindquist 2009.