Och jag har sett hans ögon – en novell

Nej, livet är inte trist. Jag har läst i alla tänkbara och rekommenderade böcker. Jag har gått tillbaka till alla upptänkliga och existerande källor – min morbror tog mig till och med med till Michigan State University förra sommaren, och där fick vi tala både med senhor Dietz och mister Baker – och inte någonstans finns det belägg för att detta märkliga som har hänt mig, också hänt någon annan.

     Chrysocyon brachyurus och jag.

     Lobo guará och jag.

     Och kanske kommer det att vara i ytterligare tolv eller tretton år. Jag hoppas.

Agosto Namorado heter jag, och jag fyllde tolv år i söndags. Vi åkte inte till Tapiraí på min födelsedag. Senhora Lilás kände sig lite krasslig igen, och ville därför inte ha några som helst besök. Men det var på min födelsedag för två år sedan som jag – på väg hem från senhora Lilás – råkade ut för detta märkliga som aldrig någonsin tidigare inträffat. Allt enligt säkra och välkända källor.

     Vi lämnade senhora Lilás casa strax efter klockan fyra på eftermiddagen, jag och min morbror. Mina föräldrar och syskon skulle stanna kvar i Tapiraí över natten eftersom min pappa hade en del affärer att uträtta. Min morbror Ignorancio och jag skulle köra den gamla jeepen längs den uråldriga och miserabla skogsvägen mellan Tapiraí och Enorme. Enorme är namnet på den lilla by som är vår. Den ligger strax intill Quebra-Anzolfloden.

     Ignorancio körde – förstås – fast jag fick på nåder sitta mellan hans ben och sköta ratten på de sträckor av vägen som var någorlunda framkomliga, det vill säga inte helt förstörda av skyfall eller överväxta av djungelväxter.

     Plötsligt dök det upp ett djur framför jeepen.

     ”Bromsa!” skrek jag till Ignorancio.

     Jag försökte samtidigt styra åt sidan, men en sten eller stubbe stod i vägen. Jeepen körde rakt på hindret, och kastades sedan hastigt och brutalt tillbaka upp på vägen. En dov duns följde, sedan ett kort skall från ett djur. Vi stod alldeles stilla.

     Jag hade kastats fram mot ratten och slagit upp ett jack i pannan. Ignorancio for också framåt då jeepen gjorde sitt kast. Han slog hakan i mitt bakhuvud. Han ojade sig högljutt. Vi var i stort sett oskadda. Men intill jeepen låg djuret alldeles stilla.

     Det låg på sidan och jag kunde se hela rygglinjen. Det såg så märkligt avlångt ut. Jag såg huvudet och den sträckta nacken. Jag såg den långa ryggen med den nästan svarta markeringen, och jag såg svansen som avslutade den linje som nacken och ryggen redan hade pekat ut.

     Jag var hänförd.

     ”Vad är det för djur?” frågade jag min morbror.

     ”Res dig, Agosto”, suckade han. ”Det gör ont att få en tioårig pojke kastad mot ens kön. Flytta på dig!”

     Jag fnös till och reste mig.

     Ignorancio kved.

     När mamma är arg på Igno brukar hon säga att det finns två sorters män: de som lider och de som plågar. Och Ignorancio hörde definitivt till den tidigare kategorin. Enligt mamma. Och om hon är riktigt ilsken på honom så brukar hon tillägga att just den lidande kategorin är den allra värsta, eftersom ”allt lidande till slut blir en plåga för omgivningen, vilket gör att också den blir lidande, och då blir allt bara etter värre”. Allt enligt min mamma, och hon borde ju faktiskt veta eftersom Ignorancio är hennes egen bror.

     Den lidande Ignorancio höll ena handen kupad över sitt skrev då han klev ut ur jeepen.

     Jag böjde mig ned över djuret. Det var en hund. En mycket vacker och mycket död hund. En sådan hund som någon kommer att sakna då någon får reda på att hunden nu är död.

     Jag smekte den över de mörka, stora öronen. Jag kliade den på halsen – som hade en nästan vit fläck strax under strupen – och jag drog mina fingrar genom det mjuka, mörka fältet på djurets nacke och rygg. Det mörka fältet såg nästan ut som en man. Och jag grät.

     Ignorancio tycker inte om konkurrens. Så han sa åt mig att sluta lipa.

     ”Du är ju trots allt tio år nu”, muttrade han och smekte med långsamma rörelser över sitt skrev.           Sedan böjde han sig ned intill mig, tittade på hunden och visslade lågt.

     Han visslade inte på en sång. Nej, det var snarare en sån där vissling som en del män och pojkar ger ifrån sig när en vacker flicka passerar förbi. Fast förresten är dom inte alltid så vackra. Ibland undrar jag varför dom visslar över huvud taget.

     ”Varför visslar du så där, Igno?” frågade jag.

     Han såg på mig.

     ”Ser du inte vad det är?” viskade han och pekade på djuret.

     Jag tittade efter extra noga.

     ”Det är en mycket vacker och mycket död hund”, sa jag. ”En sådan hund som någon kommer att sakna. Som någon kommer att gråta över.”

     ”Äsch, det är bara du som gråter”, fräste min morbror. ”Nej du, Agosto, det här är ingen vacker hund. Det är inte ens en hund, utan en guará-varg!”

     ”Guará-varg?” Jag hade hört ordet någon gång. Guará-varg. Lobo guará. Men jag kunde inte riktigt minnas.

     ”Just det”, sa Ignorancio. ”En lobo guará. En manvarg!”

     Jag häpnade. Och mindes.

     Det var min morfar som en gång, då jag var bara en liten pojke, berättade för mig att han en gång hade sett en lobo guará, en manvarg. Och hans ögon glittrade när han berättade det, och länge mindes jag bara de glittrande ögonen och kunde inte riktigt komma ihåg vad det var han hade berättat om, min morfar. Men nu mindes jag också det. Min morfar hade en gång sett en manvarg. En levande manvarg. Och han berättade för mig om vargen. Han sa att det var världens skyggaste djur och att han hade önskat att få se det ända sedan han var en liten pojke. Tänk dig – min morfar, en liten pojke! Och så en dag fick han se en manvarg komma utrusande från en skogsglänta. Den rödbruna kroppen nästan flög fram över fältet. De svarta benen och tassarna verkade göra sina avstamp från en osynlig yta ovanför gräset och marken. Den intensivt svarta manen verkade suga sig fast på vargens rygg likt en gigantisk igel. Aldrig hade min morfar – som bara vara en liten pojke – sett något liknande. Och aldrig fick han se det igen.

     Nu var det i stället min tur att få se det skygga djuret. Och en kort stund fick jag för mig att djuret framför mig var detsamma som det som hade visat sig för min pojkmorfar. Och just då jag tänkte att det nog trots allt inte var så, så hörde jag ett svagt gnyende. Den här gången var det inte min morbror Ignorancio.

     Jag vände mig sakta om, och där – mellan en trädstam och en ormbunkstuva – såg jag en mörk darrande nos och ett par stora, mörka ögon titta fram. Nosen och ögonen försvann bakom ormbunken. Lika hastigt tittade de fram igen. Och så där höll djuret på en stund. Men så tog det plötsligt sats och kom sakta springande mot mig på vingliga, svarta ben; en mörk liten manvargsvalp som blivit moderlös – min finaste födelsedagspresent någonsin.

     Valpen gnydde till igen. Han stannade intill mig, och där stod han en stund på darrande ben och med vädrande nos, alldeles, alldeles intill mig. Han nosade på den döda mamman, och gnydde igen. Sedan vände han sig om och luktade försiktigt på min vänstra hand. Kanske kände han doften från mamman som jag hade smekt. Eller också så tyckte han helt enkelt om min doft. Ja, så var det nog. Han blev nog lite förtjust i mig, precis där, på den uråldriga och miserabla skogsvägen mellan Tapiraí och vår lilla by Enorme.

     ”Ser du, Igno!” viskade jag då valpen slickade min hand. ”Han tycker om mig!”

     Ignorancio gav ifrån sig sitt karakteristiska fnysande.

     ”Äsch, inte gör han det. Han slickar bara i sig av svetten från din hand. Det är saltet, förstår du. Det är det han vill åt.”

     Jag vägrade tro på honom.

     ”Jag tror i alla fall att han tycker om mig. Titta bara!”

Min fnysande morbror Ignorancio hade inga som helst möjligheter att hindra mig från att ta med mig valpen hem till Enorme. Fast först ville valpen inte hoppa in i jeepen. Fordonet var ju trots allt ett mordvapen. Jag lockade och lockade på den, och till slut tog den ett skutt in i jeepen och satte sig i mitt knä.

     Den gnydde oroligt när Igno startade motorn. Och redan efter en halvtimmes färd lyckades min morbror – med alla sina gester och allt sitt viftande – att skrämma vargungen så mycket att den högg honom i handen. Nu har ju inte manvargsvalpar vare sig stora tänder eller särskilt starka käkar, ändå skrek Igno ut förbannelser och eder, rakt ut i djungeln, som om det fanns någon där som kunde hjälpa honom. Och strax därpå ändrade han sitt tidigare utlåtande om djurets rastillhörighet.

     ”Det är ta mig fan ingen manvargsvalp”, skrek han ilsket. ”Det är en djävulsvarg!”

     Jag tänkte på min mamma.

     ”Och inte nog med det”, fortsatte han i falsett då han, efter en besvärlig nedförsbacke med många hinder, åter kom att tänka på att han hade fått en tioårig pojke kastad mot sitt skrev, ”den är kommen till oss som ett straff för mina synder. En djävulsk hämndvarg, det är vad det är!”

     Jag talade lite försynt om för honom att det i så fall borde ha rört sig om en hel vargflock.                    Ignorancio slog till mig på axeln med sin huggna hand, och hotade högljutt med att låta mig gå hela vägen hem till byn.

     Han var inte glad.

     Så jag intog snabbt det beteendet som min mamma kallar det ”inställsamma och alltigenom falska”, vilket innebar att jag i fortsättningen bara hummade lite odefinierbart och lätt leende åt Ignos ytterligare utfall och hans skränande kommentarer om den ”folkilskna härjarvandalen och mördarjycken” som nu hade somnat i mitt knä. Valpens högra öra ryckte till då och då. Jag tror att han försökte stänga ute ljudet av min morbrors orerande från sin dröm om mammavargen som nu var död.

     Han vaknade först när Igno slog av motorn.

Och mottagandet i byn var som det alltid brukar vara då något märkligt och remarkabelt inträffar: enormt. Alla skrek i munnen på varandra. Valpstackarn kissade på sig – eller snarare på mig – av ren förskräckelse. Tack och lov så märkte inte Ignorancio detta. Jag tror inte han hade uppskattat den våta fläck som bara växte sig större och större på den läderklädda sitsen. Han kan vara lite besvärlig ibland, min morbror.

     Trovoade, den äldste i byn, var den enda som var någorlunda positivt inställd till vargen. Han ville slita ut valpens vänstra öga, för att sedan förrätta det enligt mycket gamla och väl befästa regler. Denna anrättning skulle nämligen skänka honom den lycka han så länge hade väntat på. Trovoade mumlade också något om djurets spillning. Jag tror han sa att spillningen skulle ”ge tillbaka den mannakraft som så dramatiskt och tjuvaktigt hade stulits” från honom. Fast det var ett sådant oväsen omkring oss hela tiden, så jag är inte riktigt säker på vad han egentligen sa. Men jag har alltid tyckt att det är något skumt med vuxna människor som mumlar om djurs spillning.

     Det var senhora Arco-Iris som slutligen fick alla de andra att lugna ned sig. Och det gjorde hon på sitt vanliga sätt, ologiskt och oemotsägbart. Hon sa: ”Om någon skadar eller dödar det här djuret så kommer jag att sätta eld på mitt hus och bränna mig själv till döds. När mina söner får höra era förklaringar, kommer de inte att tro er. Nej, dom kommer att tro att ni har mördat mig. 'Mordbrand', kommer de att skrika, och sen kommer de att hämnas på er alla. Lemlästa er, våldta er och förbanna er. Allihop! Därför tror jag det blir bäst för er och för byn, att ni låter lille Agosto behålla sin vargunge. Och jag hoppas sannerligen att inte ens det minsta lilla strå på vargens kropp kommer till skada, för om så sker, så kommer mitt hot att bli er verklighet. Vidskepelse, avundsjuka, hämndlystnad och dumhet får inte vara allenarådande i något samhälle, allraminst vårt. Nog om detta!”

     När senhora Arco-Iris hade avslutat sitt tal, vände hon sig mot mig och log.

     ”Har du bestämt dig för något namn åt valpen?”

     Jag skakade på huvudet.

     Hon böjde sig lite närmare så att de andra inte skulle höra.

     ”Då skulle jag vilja komma med ett förslag”, sa hon. ”Jag tycker att han ska heta Conhecimento, för kunskap – conhecimento – är det vi saknar allra mest här i vår enorma lilla by.” Och så skrattade hon och lämnade mig och den nydöpte Conhecimento ensamma. Det vill säga, alla de andra i byn stod fortfarande kvar i en ring omkring oss, men vi – jag och Conhecimento – kände oss fortfarande lite osäkra och ganska så ensamma.

Allt det där hände för två år sedan, just den dagen då jag fyllde tio år. Sedan dess har Conhecimento vuxit sig stor. Han är större än någon annan hund i Enorme. Ignorancio kallar honom fortfarande ”folkilsken och livsfarlig”, men han vågar inte göra någonting. Han är alltför rädd för senhora Arco-Iris tre välväxta och välkända söner som, redan då de var små, var större än Ignorancio.

     Det var förresten senhora Arco-Iris som tvingade Igno att ta mig med till Michigan State University – jag vet fortfarande inte vad hon sa den där dagen. Jag vet bara att Igno plötsligt blev så trevlig mot mig och Conhecimento, och när han erbjöd sig att ta mig med på en långväga och dyrbar resa till USA, höll jag nästan på att svimma av förvåning – och där på universitetet fick vi träffa senhor Dietz, som har skrivit en hel bok om manvargen, och mister Baker, som nog har läst alla böcker om vargar som finns i världen. Och vare sig senhor Dietz eller mister Baker hade någonsin hört talas om en manvarg som blivit tam. Gissa om dom var förvånade! Jag fick berätta allt om Conhecimento, och jag fick visa alla fotografier som jag hade med mig. Senhor Dietz bad till och med att få låna negativen, och han sa att han skulle nämna både mig och Conhecimento i en tidningsartikel han höll på att författa.

     Conhecimento fick inte följa med till Michigan. Han fick stanna hos senhora Arco-Iris medan jag och Ignorancio var bortresta.

     På nätterna drömde jag om honom.

     På dagarna blev jag utfrågad av senhor Dietz och mister Baker. Dom frågade och frågade, och när vi till slut var tvungna att lämna dom och universitetet efter en fyra dagar lång vistelse, var dom fortfarande lika förvånade. ”Nej, vi kan knappast tro att det är sant. En tam manvarg! Otroligt! Very strange! Estranho!” Och sedan sa dom att jag var en alldeles märklig och speciell pojke. Fast jag vidhöll att det var Conhecimento som var den specielle och alltigenom märklige. Det var ju Conhecimento som hade kommit till mig, och det var han som var unik och ensam i sitt slag.

Men, jag berättade inte allt för de båda herrarna. Jag berättade inte att Conhecimento inte alls är så tam som han låtsas vara. Det vet jag. Och det vet senhora Arco-Iris. För hon och jag har sett Conhecimento då han rusar fram över ängarna och kullarna i månskenet. Hon och jag har hört honom svara på avlägsna skall från andra – vilda – manvargar, och senhora Arco-Iris och jag, Agosto, har sett blicken i Conhecimentos ögon när jag ropat honom tillbaka från vildmarken, och det är inga tama ögon som tittar tillbaka. Nej, det är ögonen hos den som vet att han är vild och att han en dag eller natt kommer att återvända till vildmarken, till de bortglömda ängarna och de karga bergen.

     Conhecimentos vackra rödsvarta kropp glänser i månskenet, manen reser sig – raggig och svart – och de stora öronen lyssnar spänt. På vad?

     Jag vet inte. Senhora Arco-Iris vet inte heller. Men vi har förstått att det finns ljud ute i nattmörkret som vi människor inte riktigt kan höra eller tolka. Kanske ligger dessa nattljud på en frekvens så hög att vi inte kan uppfatta den. Kanske hör vi ljuden, utan att riktigt lägga märke till dem. Eller kanske är det helt enkelt så att de ljud som Conhecimento lyssnar till, inte är avsedda för våra öron.

     Och vi vågar inte riktigt tala om det, även om vi har försökt ett par gånger. Vi är alltför rädda för svaren. Senhora Arco-Iris mumlade häromdagen något om ”den stora hämnden”, och jag tror jag förstår vad hon menar. Men jag vågar inte fråga. Och senhor Trovoade – som jag, trots det där pratet om spillning, tror är den klokaste i byn – vågar jag inte heller tala med. Han har ju redan, om än i förtäckta ordalag, försökt få mig att förstå vad som komma skall. Och jag vill inte veta.

Jag drömde så märkligt i natt. Jag befann mig i ett litet, välbyggt stenhus mitt inne i djungeln.

     Plötsligt började huset vibrera, och strax därpå föll taket ned och väggarna rasade samman med ett öronbedövande dån. Ändå skadades jag inte.

     Utanför det raserade huset stod min morbror Ignorancio. Han höll händerna om sitt onda kön och stirrade på mig med galna ögon.

     ”Inte heller detta kommer att skada dig”, sa han innan han försvann in bland träden.

     Då hörde jag ett svagt gnyende. Det var Conhecimento. Hans långa mörka nos och de svarta ögonen tittade fram mellan en trädstam och en ormbunkstuva. Jag förstod att han hade stått där en lång stund. Och jag visste att han hade sett mig köra ihjäl hans mamma en födelsedagssöndag för två år sedan. Och det var mig han såg på med sina mörka ögon.

     Jag kände inte igen blicken han gav mig, men jag fick en känsla av att det pågick en inre strid bakom de svarta ögonen. Det var mig han såg på. Jag, som var hans vän och trygghet. Jag, som var hans mors baneman och mördare. Jag, som trodde jag hade tämjt ett ytterst skyggt vilddjur. Och det var mig han såg på med sina mörka ögon.

     Så såg jag en rörelse i blicken. Han hade bestämt sig. Jag såg det tydligt i hans ögon.

     Plötsligt tog han sats, och på starka, svarta ben kom han hastigt rusande mot mig. En rödsvart manvarg som blivit moderlös – min finaste…

     Jag vaknade, kallsvettig och rädd. Intill min säng stod Conhecimento. Han såg på mig. Han såg rädslan i mina ögon. Vi såg in i varandras ögon. Han blinkade inte på en lång stund, och jag vågade inte heller blinka.

     Vi såg in i varandras ögon och vi blinkade inte. Mina ögon tårades och jag vågade inte blinka.

     ”Jag älskar dig, Conhecimento”, viskade jag, och jag kunde höra gråten i min röst.

     Conhecimento morrade dovt till svar. Sedan blinkade han äntligen. Jag drog en suck av lättnad och sträckte ut en hand för att smeka honom.

     Käftarna slog ihop med en smäll bara någon centimeter ifrån mina fingrar. Han morrade igen, dovt och nära. Jag såg hans ögonvitor.

     Det dröjde en stund, sedan gick han bort till sitt hörn och somnade.

Detta hände i natt.

     Jag heter Agosto Namorado och jag fyllde tolv år i söndags. Min morbror Ignorancio – som är betydligt äldre – brukar säga att livet är trist. Jag håller inte med honom. Det finns så mycket mer i livet än tristess. Själv har jag i två år och en dag delat mitt liv med en manvarg. Kanske kommer jag att göra det i ytterligare tolv tretton år.

     Om jag lever så länge.

Håkan Lindquist, 19 mars 1991

Den här novellen skrev jag mycket snabbt och spontant i ett brev till en vän som var på resa i Sydamerika. Jag hittade den nyligen när jag gick igenom en alltför stor bunt papper.

Två bilder av Rosemarie

Jag vet inte hur jag kunde veta. Jag bara visste.

Vi brukade åka till London tillsammans, Rosemarie och jag. Vi betade av boklådor, antikvariat och skivbutiker. Vi gick på utställningar och letade upp adresser vi hade läst om i någon bok. Lärde känna London. Vi var där tretton eller fjorton gånger, stannade för det mesta en vecka, ibland två. En av dagarna under besöken, brukade vi lämna London och resa någon annanstans. Några gånger var vi i Oxford, en gång var vi i Marlborough.

Sista gången vi var i London var Rosemarie på dåligt humör, inte hela tiden men ofta. Det var olikt henne. Jag var förvånad men tänkte att det nog skulle bli bra. Vi var väldigt öppna mot varandra, så om det var något som jag borde veta så skulle jag få reda på det, förr eller senare.

Vi bestämde oss för att göra en dagsutflykt till Brighton. På morgonen, efter en tidig frukost, lämnade vi hotellet på Bayswater Road. Vi gick på trottoaren, det var bara vi. Inga andra människor, inga hinder. Och så snubblade Rosemarie.

Allt varade ett par sekunder, på sin höjd. Hon snubblade till och föll framåt. Jag lyckades böja mig ned och åt sidan, och dämpa hennes fall en aning med min högra hand. Och just då, i just det ögonblicket, så visste jag. Hon kommer att lämna mig. Hon kommer att dö.

Den bara fanns där, vetskapen. Och jag kände hur allt blod försvann från mitt ansikte. Rosemarie tittade upp, och jag var rädd att mitt ansikte skulle skrämma henne. ”Hur gick det?” frågade jag, och försökte hålla rösten stadig. ”Det är okej”, svarade hon lite kort. ”Det gick bra.” Men jag visste.

Några timmar senare befann vi oss på stranden i Brighton. Det blåste från havet. Vi frös när vi plockade vackra stenar och snäckor. Jag fotograferade, och jag hittade en sten med en figur som ser ut som en giraff. Rosemarie bad mig ta en bild av henne när hon satt på huk. ”Javisst”, sa jag. ”Men, ska du sitta så nära vattnet?” ”Jag är väl inget barn”, fräste hon. ”Jag vet väl vad jag gör.”

Jag tog en bild. Rosemarie på huk på stranden i Brighton. Rosemarie med den vackert mjukröda kappan. Och så kom en våg, och hon kastade sig upp i samma bråkdel av en sekund som jag tog ännu en bild. Och jag tänkte, du dansar iväg, bort från mig.

När vi kom hem till Stockholm hade provsvaren kommit, och det var först då hon berättade för mig. Tiden som följde var både alltför kort och plågsamt lång. Cellgiftsbehandlingar som sattes in för sent, plågor, ångest, hospice, morfin. Och så, bara några dagar före jul, dog hon. Och de två bilderna från stranden i Brighton blev de sista jag tog av henne. Jag tycker väldigt mycket om de där bilderna. 

Älskade Rosemarie.

Håkan Lindquist
Stockholm den 17 februari 2016.

Camargue

Och här och var i detta platta landskap mitt i mellan hav och land, bland saltgårdar och vågskum, under tallar och intill slingrande vägar och stigar, nära fördämningsluckor och kanaler, inte långt från flamingoer och vadare, och aldrig – vare sig i verklighet eller i dröm – långt från de vita nästan-vilda hästarna, ligger det små hus som känns betydligt mer lockande än andra hus på andra platser, och jag tänker att i de här husen kan man luta sig tillbaka efter en god fiskgryta med vänner och läsa högt ur Graham Swifts ”Våtmarker” och minnas barndomens första, andra och kanske till och med fjortonde genomläsning av Marguerite Henrys ”Misty, hästen från havet” och all längtan som föddes av den läsningen, eller se på Albert Lamorisses ”Vildhästen” på en liten skärm som någon tagit med sig samtidigt som vinden börjar vina utanför huset och natten lägger sig nästan svart kring salthögarna, träden, fåglarna och de vilda nästan-vita hästarna, men det blir aldrig riktigt svart här ute där hästarna, saltet, flamingofåglarna och allas ögon reflekterar det lilla ljus som trots allt dröjer kvar, och när du trots det sluter dina ögon och somnar in med någon annans hand i din eller din egen hand kring någon annans, så följs du ni in i drömmen av det svaga ljudet från en frustande häst och hovarnas mjukdova dunkande i sand, i sand och tallbarr. Och allt är mitt i mellan.

Et ça et là, au sein de ce plat paysage à l'interstice entre terre et mer, parmi les salines et l'écume des vagues, à l'abri des pins, le long des routes et des sentiers qui serpentent, à côté des écluses et des canaux, tout près des flamants roses et des échassiers et, – que ce soit dans la réalité ou dans le rêve – jamais loin des chevaux blancs et presque sauvages, se tiennent de petites maisons qui semblent plus attirantes encore que toutes les autres en tout autre lieu, et je me dis que dans ces maisons-là, on peut se reposer après une bonne bouillabaisse avec des amis et lire à voix haute des extraits du "Pays des eaux" de Graham Swift en se rappelant la première, la seconde et peut-être même la quatorzième lecture de ”Misty de Chincoteague”, en se remémorant tout le désir engendré par cette lecture d'enfance, ou en regardant "Crin Blanc" d'Albert Lamorrisse sur un petit écran que quelqu'un a apporté avec lui tandis qu'à l'extérieur de la maison, le vent commence à hululer et la nuit se pose, presque noire, sur les monticules de sel, les arbres, les oiseaux et les chevaux sauvages presque blancs, pourtant, il ne fait jamais tout à fait noir en ce lieu où les chevaux, le sel, les flamants roses et les yeux de chacun reflètent le peu de lumière qui subsiste encore, et quand malgré tout, tu fermes les paupières et t'endors avec la main de quelqu'un d'autre dans la tienne ou la tienne autour de celle de quelqu'un d'autre, tu entres / vous entrez ensemble dans ce rêve, accompagnés par le bruit léger d'un cheval qui souffle et s'ébroue et dont les sabots foulent sourdement le sable, le sable et les aiguilles de pin. Alors, tout s'entremêle.

Håkan Lindquist, 15 maj 2015.

Traduit en français par Eric Boury.

A short film by Thibault Odeitte

The French film maker Thibault Odiette has an on-going project called ”1film1auteur – Portraits d’écrivains” (1film1writer – Portraits of writers). A couple of days ago he finished a short film about me, shot in Saint-Nazaire and Paris a few years ago. On the facebook page of the project, Thibault Odiette writes:

”Parce que la Suède ce n'est pas seulement ’Millenium’, Camilla Läckberg ou Henning Mankell, mais Håkan Lindquist, un romancier d'une sensibilité rare, dont les romans sont un doux mélange, comme il le dit ici, de fiction et de mémoire, d'intime et d'universel.

Because Sweden it's not only ’Millenium’, Camilla Läckberg or Henning Mankell, but Håkan Lindquist, a writer of a rare sensibility, whose novels are a soft mixture, as he says it here, of fiction and memory, a mix of intimate and universal.”

Well, here’s Thibault Odiette’s film. The quality here is not the best. There are limitations for the size of a film file on Blogger, so the file had to be compressed quite a lot. Still, I hope you will enjoy it. The film is in English with French subtitles. You can also watch the film on Youtube.

And, thanks again, Thibault, for making this film!

Håkan Lindquist, 29 May 2015

En hornstrit kommer ut

Jag lyssnade på Inger Christensens "Sommerfugledalen" idag på morgonen. Den dubbla sonettkransen med undertiteln "Et requiem", som beskriver det stora livet med hjälp av det lilla – fjärilar och insekter.

"Hvem er det der fortryller dette møde?
Er det min hjerne, som er blek og grå,
der selv får lysets farver til at gløde,
som andet end den sommerfugl jeg så."
(ur "Sommerfugledalen", sonett IX, Inger Christensen.)

Efteråt gick jag ut på balkongen, böjde mig ned över den lilla rönnen som jag tog med mig från en skog i närheten av Gnesta i förrgår, ett knappt halvmeterhögt träd som jag hoppas kommer att trivas hos oss. Och så fick jag syn på en ljus puppa under det ena bladet, och insåg att insekten som blivit till inne i puppan precis var på väg att ta sig ut. 

Jag skyndade efter den närmaste kameran, och tog – inom loppet av tre minuter – några bilder som visar hur den mycket ljusa, nästan genomskinliga och knappt centimeterlånga insekten tränger sig ur puppan, sitter intill den en stund, klättrar upp på den, innan den tar sig vidare och sätter sig under ett skyddande blad.

Allt tar bara några minuter. Och av en fantastisk slump fick jag bevittna förloppet.

Under de följande timmarna tog jag ännu fler fotografier, bilder som visar hur den bleka insekten mörknar och hur den – när jag ser den förstorad – alltmer ser ut som ett litet monster.

Jag skickade några av de första bilderna till Naturhistoriska museets Jourhavande biolog. Det kom ett svar tämligen omgående, och jag fick veta att insekten är en hornstrit, centrotus cornutus. Den är 7-10 mm lång och hör till familjen puckelstritar, membracida. Hornstriten är den enda puckelstriten i Sverige.

Bilderna här nedan är i kronologisk ordning. De första togs inom några minuter, de senare under de fem första timmarna efter att hornstriten krupit ur sin puppa. Jag tycker det är närmast magiskt att se hur hornstriten börjar bli mörkare redan efter en kort stund, för att sedan – som du kan se på de sista bilderna – bli mörkt brun, nästan svart.

Den lilla rönnen står kvar i in kruka på balkongen. Den kommer förhoppningsvis att växa sig starkare och större under sommaren. Den knappt centimeterlånga hornstriten kommer förmodligen att lämna rönnen och balkongen ganska snart. Allt i dess liv sker i steg, från ägg till larv till puppa till fullvuxen insekt. Just det här exemplaret har också gått igenom ett steg som ofrivillig fotomodell.

De flesta bilderna är tagna med min lilla Canon (en kamera som jag alltid har med mig), och några är tagna med min Nikon systemkamera. Jag har inte använt stativ, och det var inte helt lätt att få skarpa bilder; det blåste och vinden ruskade om både den lilla rönnen och den än mindre hornstriten. Samtliga bilder är tagna den 19 maj 2014. Du kan klicka på bilderna för att se dem i större format.

Tankar kring ett fotografi

Fotografiet är taget utanför en bokhandel i London den 8 oktober 1940 efter en flygräd. Jag har sett bilden många gånger, men vet vare sig fotografens eller pojkens namn. Kanske kan man läsa några av boktitlarna på originalbilden, men på den här kopian kan jag bara ana mig till två; den första är en bok om Michelangelo som ligger till vänster om pojken. Den andra – och den mest iögonfallande – är en bok av engelsmannen Philip Gibbs som skrev flera böcker om första världskriget. På den här bilden syns en av hans böcker i hyllan till höger. Den är nästan på väg att trilla ned. Som en alltför sen varning eller påminnelse om krigets fasor.

Pojken, som ser ut att vara i tolvårsåldern, kanske arbetade som springpojke. Det ligger ett prydligt inslaget paket intill honom, och kanske kände han en obetvingad lust att stanna till vid bokhandeln, lägga ifrån sig paketet och börja bläddra i en av böckerna. Hans min är koncentrerad. Kanske är han helt omedveten om fotografen.

Strax bakom pojken syns en hopskrynklad karta. Som en sinnebild av en värld i krig. De gamla kartorna gäller inte längre. Mycket av det andra invanda och trygga gäller inte heller.

Om pojken på bilden fortfarande lever bör han vara närmare nittio år. Och jag tänker på vänner till mig i den åldern eller äldre, människor som upplevde andra världskriget, människor som kanske själva deltog i striderna på den ena eller den andra sidan.

Några av de där äldre vännernas historia har jag använt mig av i ”Tre dagar och två nätter”, där en drygt nittioårig fransman, Marcel, ofta tänker tillbaka på kriget. Här är ett utdrag ur romanen:

***

En av de första morgnarna efter kapitulationen hade han vaknat upp i ett gammalt uthus där han sökt skydd för natten tillsammans med några andra hemvändande soldater. När de steg ut i dagsljuset möttes de av en overklig syn. Vägen som gick genom dalen var en enkel och smal grusväg som i långa tider hade använts av människor som levde och arbetade i trakten. Bönder och herdar, kvinnor och barn, ibland i vagnar som drogs av hästar eller åsnor, enstaka vandrare. Nu var den fullkomligt fylld av en grå folkmassa. Hundratals människor – barn och ungdomar, vuxna och gamlingar – rörde sig långsamt söderut. En karavan av människor. Förmodligen hade de lämnat sönderbombade byar och hus för att söka en plats där de åtminstone tillfälligt kunde slå sig ned. En fristad. De pratade inte, de ropade inte, de grät inte. Inte ens de minsta barnen. De var alldeles tysta. Det enda som hördes var ett mångfaldigt hasande av trötta fötters utmattade steg, ett märkligt svepande ljud som tycktes fylla hela dalsänkan. Ibland, när han hade ställt käppen åt sidan och släpade sig fram i sina gamla tofflor, kunde han höra det där ljudet, och då såg han dem alltid för sitt inre. Alla dessa medtagna människor. Han kunde till och med se ansikten, men han var inte säker på om han verkligen mindes dem eller om de var skapelser hans fantasi frammanat.

          En av de andra soldaterna, en blond man från Le Havre vars namn Marcel hade glömt, hade stått intill honom. Orakad, utmärglad och oändligt trött, men fortfarande medkännande, fortfarande människa.

          “Vad har de varit med om, alla dessa stackare? Vad har vi varit med om?”

         Marcel hade inte kunnat svara, han hade bara lagt sin hand på kamratens axel i ett lamt försök att trösta.

          “Summan av allt lidande …” fortsatte den blonde och sträckte ut sin hand i en avstannande gest. “Det är fullkomligt ofattbart … Kan man … kan man över huvud taget överleva ett krig?”

         Marcel suckade, skakade på huvudet och lade sin hand på kattens rygg. “Vi var bara barn i ett fruktansvärt spel.” Spinnandet ökade i intensitet. Han kunde till och med höra det. “Vi borde ha fått fortsätta vara barn.”

         Det rasslade från väggklockan när den markerade ännu en förfluten timma, men det kom inget helslag. Det var något i mekaniken som hade gått sönder många år tidigare då Marcel hade öppnat klockan för att damma av urverket.

         Han mindes med ens att hans far alltid hade pratat om krig i bestämd singularform: kriget. Som om det var ett enda krig. Ett krig som spred sig över jorden, i jorden, likt en torvbrand, för att sedan plötsligt blossa upp någon annanstans. Skoningslöst.

         Krig är en pandemi som sveper över världen, tänkte han. Ändå måste det väl vara så att varje människa innerst inne önskar fred? “Tror du inte det, lilla vän?”

         Han smekte katten över ryggen och såg hur den åter slöt sina ögon. Den mjuka beröringen, värmen mot handflatan, den omedelbara närheten till en levande varelse – en annan levande varelse – fick honom att minnas andra beröringar. En våg av saknad, av lust att röra och låta sig beröras, omfamna och omfamnas, strömmade genom honom.

***

Pandemin sprider sig. Aggressionerna fortsätter. Kriget är inte över.

Håkan Lindquist, 20 mars 2014.

Abdellah Taïa "Kungens dag"

”Kungens dag” – Le jour du Roi – är den tredje romanen av den marockanskfranske författaren Abdellah Taïa som Davy Prieur och jag har översatt. Originalutgåvan kom ut 2010, och i början av mars 2014 är det dags för den svenska utgåvan. Den, likt ”Ett arabiskt vemod” och ”Frälsningsarmén”, ges ut av Elisabeth Grate Bokförlag.

I ”Kungens dag” lämnar Abdellah Taïa det självbiografiska berättandet. Här är i stället berättarjaget en ung och fattig marockansk tonåring, Omar Fakih, och historien – som är både poetisk och rå, drömsk och febrig – handlar till stor del om honom och hans jämnårige vän Khalid El-Roule, en rikemansson.

Khalid var min bäste vän. Min vän, helt enkelt. Vännen. Jag älskade honom. Jag kände honom utan och innan. Jag beskyddade honom på högstadiet. Och till och med efter det. Det är bara för honom jag har berättat allt. (---) Han skulle inte föra vidare det jag sa till honom. Det var jag säker på. Vi hade våra gemensamma hemligheter. Våra eviga hemligheter. En pakt. Blodet i blodet.
     Jag var den starkare. Och Khalid tyckte om det, min styrka, mitt drag av buspojke. Han tyckte om att jag kom från en annan värld. De fattigas. Det var omväxling för honom, sa han ofta. Han tyckte att det var exotiskt. Han ville alltid komma hem till mig. Vårt hus är litet, enkelt, för enkelt. Villan där han bodde var ett palats. Nej, det är inget palats, sa han. Det irriterade mig varje gång som han spelade anspråkslös för att jag inte skulle känna skillnaden mellan oss.

Omar och Khalid är bästa vänner, trots klasskillnaden, en skillnad som Omar, trots förtrogenheten, ständigt noterar. De går i samma klass, delar då och då på en flaska billigt vin, diskuterar, har sex, går på bio … De gör allt tillsammans.

Khalid var rik. Allt hos honom påminde mig om det. Åskådliggjorde det för mig. Hans sätt att vara, att existera, att analysera tingen och världen. Hans sätt att äta. Att se mig rakt i ögonen som om han höll på att ragga upp mig.
     Khalid var rik och han var vacker.

     Khalid var vacker och han var rik.

     Han hade allt. Och han var rädd. Också av det skälet tyckte jag om honom. För hans märkliga rädslor som födde mina, gjorde dem mer komplexa. Vackrare.

Men så sker det något. Khalid blir utsedd till skolans bästa elev, och som en följd av det ska han få träffa kungen, Hassan II, och kyssa dennes hand. Han har inte sagt ett ord om det till Omar, som får höra det från rektorn samtidigt som de andra klasskamraterna. Omar känner sig djupt sviken, och bestämmer sig för att hämnas.

Mot slutet av ”Kungens dag” sker en transformering, en förskjutning. Berättarjaget glider över från Omar till Hadda, en svart kvinna som var anställd som piga hos Khalids föräldrar tills hon en dag tvingades ge sig av.

2010 erhöll Abdellah Taïa det franska litteraturpriset Prix de Flore för ”Le jour du Roi”.

Den lilla omslagsbilden visar den arabiska utgåvan av romanen, ”Yawm Al-Malik”, utgiven i Beirut 2012. Fotografiet av Abdellah Taïa tog jag på Kulturhuset den 20 februari 2013.

Abdellah Taïa besökte Stockholm i mars 2014. Jag hade ett samtal med honom i Söderbokhandeln den 17 mars. Ett par dagar senare hade Taïas debutfilm, ”Frälsningsarmén”, svensk premiär på Cinemafrica. Fotografiet av mig och Abdellah är taget den 20 mars 2014 utanför Bio Rio strax innan filmvisningen. Foto: Bilsel Battal ©.

Håkan Lindquist, 18 februari 2014. Uppdaterad den 7 april 2014.