Camargue

Och här och var i detta platta landskap mitt i mellan hav och land, bland saltgårdar och vågskum, under tallar och intill slingrande vägar och stigar, nära fördämningsluckor och kanaler, inte långt från flamingoer och vadare, och aldrig – vare sig i verklighet eller i dröm – långt från de vita nästan-vilda hästarna, ligger det små hus som känns betydligt mer lockande än andra hus på andra platser, och jag tänker att i de här husen kan man luta sig tillbaka efter en god fiskgryta med vänner och läsa högt ur Graham Swifts ”Våtmarker” och minnas barndomens första, andra och kanske till och med fjortonde genomläsning av Marguerite Henrys ”Misty, hästen från havet” och all längtan som föddes av den läsningen, eller se på Albert Lamorisses ”Vildhästen” på en liten skärm som någon tagit med sig samtidigt som vinden börjar vina utanför huset och natten lägger sig nästan svart kring salthögarna, träden, fåglarna och de vilda nästan-vita hästarna, men det blir aldrig riktigt svart här ute där hästarna, saltet, flamingofåglarna och allas ögon reflekterar det lilla ljus som trots allt dröjer kvar, och när du trots det sluter dina ögon och somnar in med någon annans hand i din eller din egen hand kring någon annans, så följs du ni in i drömmen av det svaga ljudet från en frustande häst och hovarnas mjukdova dunkande i sand, i sand och tallbarr. Och allt är mitt i mellan.

Et ça et là, au sein de ce plat paysage à l'interstice entre terre et mer, parmi les salines et l'écume des vagues, à l'abri des pins, le long des routes et des sentiers qui serpentent, à côté des écluses et des canaux, tout près des flamants roses et des échassiers et, – que ce soit dans la réalité ou dans le rêve – jamais loin des chevaux blancs et presque sauvages, se tiennent de petites maisons qui semblent plus attirantes encore que toutes les autres en tout autre lieu, et je me dis que dans ces maisons-là, on peut se reposer après une bonne bouillabaisse avec des amis et lire à voix haute des extraits du "Pays des eaux" de Graham Swift en se rappelant la première, la seconde et peut-être même la quatorzième lecture de ”Misty de Chincoteague”, en se remémorant tout le désir engendré par cette lecture d'enfance, ou en regardant "Crin Blanc" d'Albert Lamorrisse sur un petit écran que quelqu'un a apporté avec lui tandis qu'à l'extérieur de la maison, le vent commence à hululer et la nuit se pose, presque noire, sur les monticules de sel, les arbres, les oiseaux et les chevaux sauvages presque blancs, pourtant, il ne fait jamais tout à fait noir en ce lieu où les chevaux, le sel, les flamants roses et les yeux de chacun reflètent le peu de lumière qui subsiste encore, et quand malgré tout, tu fermes les paupières et t'endors avec la main de quelqu'un d'autre dans la tienne ou la tienne autour de celle de quelqu'un d'autre, tu entres / vous entrez ensemble dans ce rêve, accompagnés par le bruit léger d'un cheval qui souffle et s'ébroue et dont les sabots foulent sourdement le sable, le sable et les aiguilles de pin. Alors, tout s'entremêle.

Håkan Lindquist, 15 maj 2015.

Traduit en français par Eric Boury.