En hornstrit kommer ut

Jag lyssnade på Inger Christensens "Sommerfugledalen" idag på morgonen. Den dubbla sonettkransen med undertiteln "Et requiem", som beskriver det stora livet med hjälp av det lilla – fjärilar och insekter.

"Hvem er det der fortryller dette møde?
Er det min hjerne, som er blek og grå,
der selv får lysets farver til at gløde,
som andet end den sommerfugl jeg så."
(ur "Sommerfugledalen", sonett IX, Inger Christensen.)

Efteråt gick jag ut på balkongen, böjde mig ned över den lilla rönnen som jag tog med mig från en skog i närheten av Gnesta i förrgår, ett knappt halvmeterhögt träd som jag hoppas kommer att trivas hos oss. Och så fick jag syn på en ljus puppa under det ena bladet, och insåg att insekten som blivit till inne i puppan precis var på väg att ta sig ut. 

Jag skyndade efter den närmaste kameran, och tog – inom loppet av tre minuter – några bilder som visar hur den mycket ljusa, nästan genomskinliga och knappt centimeterlånga insekten tränger sig ur puppan, sitter intill den en stund, klättrar upp på den, innan den tar sig vidare och sätter sig under ett skyddande blad.

Allt tar bara några minuter. Och av en fantastisk slump fick jag bevittna förloppet.

Under de följande timmarna tog jag ännu fler fotografier, bilder som visar hur den bleka insekten mörknar och hur den – när jag ser den förstorad – alltmer ser ut som ett litet monster.

Jag skickade några av de första bilderna till Naturhistoriska museets Jourhavande biolog. Det kom ett svar tämligen omgående, och jag fick veta att insekten är en hornstrit, centrotus cornutus. Den är 7-10 mm lång och hör till familjen puckelstritar, membracida. Hornstriten är den enda puckelstriten i Sverige.

Bilderna här nedan är i kronologisk ordning. De första togs inom några minuter, de senare under de fem första timmarna efter att hornstriten krupit ur sin puppa. Jag tycker det är närmast magiskt att se hur hornstriten börjar bli mörkare redan efter en kort stund, för att sedan – som du kan se på de sista bilderna – bli mörkt brun, nästan svart.

Den lilla rönnen står kvar i in kruka på balkongen. Den kommer förhoppningsvis att växa sig starkare och större under sommaren. Den knappt centimeterlånga hornstriten kommer förmodligen att lämna rönnen och balkongen ganska snart. Allt i dess liv sker i steg, från ägg till larv till puppa till fullvuxen insekt. Just det här exemplaret har också gått igenom ett steg som ofrivillig fotomodell.

De flesta bilderna är tagna med min lilla Canon (en kamera som jag alltid har med mig), och några är tagna med min Nikon systemkamera. Jag har inte använt stativ, och det var inte helt lätt att få skarpa bilder; det blåste och vinden ruskade om både den lilla rönnen och den än mindre hornstriten. Samtliga bilder är tagna den 19 maj 2014. Du kan klicka på bilderna för att se dem i större format.

Tankar kring ett fotografi

Fotografiet är taget utanför en bokhandel i London den 8 oktober 1940 efter en flygräd. Jag har sett bilden många gånger, men vet vare sig fotografens eller pojkens namn. Kanske kan man läsa några av boktitlarna på originalbilden, men på den här kopian kan jag bara ana mig till två; den första är en bok om Michelangelo som ligger till vänster om pojken. Den andra – och den mest iögonfallande – är en bok av engelsmannen Philip Gibbs som skrev flera böcker om första världskriget. På den här bilden syns en av hans böcker i hyllan till höger. Den är nästan på väg att trilla ned. Som en alltför sen varning eller påminnelse om krigets fasor.

Pojken, som ser ut att vara i tolvårsåldern, kanske arbetade som springpojke. Det ligger ett prydligt inslaget paket intill honom, och kanske kände han en obetvingad lust att stanna till vid bokhandeln, lägga ifrån sig paketet och börja bläddra i en av böckerna. Hans min är koncentrerad. Kanske är han helt omedveten om fotografen.

Strax bakom pojken syns en hopskrynklad karta. Som en sinnebild av en värld i krig. De gamla kartorna gäller inte längre. Mycket av det andra invanda och trygga gäller inte heller.

Om pojken på bilden fortfarande lever bör han vara närmare nittio år. Och jag tänker på vänner till mig i den åldern eller äldre, människor som upplevde andra världskriget, människor som kanske själva deltog i striderna på den ena eller den andra sidan.

Några av de där äldre vännernas historia har jag använt mig av i ”Tre dagar och två nätter”, där en drygt nittioårig fransman, Marcel, ofta tänker tillbaka på kriget. Här är ett utdrag ur romanen:

***

En av de första morgnarna efter kapitulationen hade han vaknat upp i ett gammalt uthus där han sökt skydd för natten tillsammans med några andra hemvändande soldater. När de steg ut i dagsljuset möttes de av en overklig syn. Vägen som gick genom dalen var en enkel och smal grusväg som i långa tider hade använts av människor som levde och arbetade i trakten. Bönder och herdar, kvinnor och barn, ibland i vagnar som drogs av hästar eller åsnor, enstaka vandrare. Nu var den fullkomligt fylld av en grå folkmassa. Hundratals människor – barn och ungdomar, vuxna och gamlingar – rörde sig långsamt söderut. En karavan av människor. Förmodligen hade de lämnat sönderbombade byar och hus för att söka en plats där de åtminstone tillfälligt kunde slå sig ned. En fristad. De pratade inte, de ropade inte, de grät inte. Inte ens de minsta barnen. De var alldeles tysta. Det enda som hördes var ett mångfaldigt hasande av trötta fötters utmattade steg, ett märkligt svepande ljud som tycktes fylla hela dalsänkan. Ibland, när han hade ställt käppen åt sidan och släpade sig fram i sina gamla tofflor, kunde han höra det där ljudet, och då såg han dem alltid för sitt inre. Alla dessa medtagna människor. Han kunde till och med se ansikten, men han var inte säker på om han verkligen mindes dem eller om de var skapelser hans fantasi frammanat.

          En av de andra soldaterna, en blond man från Le Havre vars namn Marcel hade glömt, hade stått intill honom. Orakad, utmärglad och oändligt trött, men fortfarande medkännande, fortfarande människa.

          “Vad har de varit med om, alla dessa stackare? Vad har vi varit med om?”

         Marcel hade inte kunnat svara, han hade bara lagt sin hand på kamratens axel i ett lamt försök att trösta.

          “Summan av allt lidande …” fortsatte den blonde och sträckte ut sin hand i en avstannande gest. “Det är fullkomligt ofattbart … Kan man … kan man över huvud taget överleva ett krig?”

         Marcel suckade, skakade på huvudet och lade sin hand på kattens rygg. “Vi var bara barn i ett fruktansvärt spel.” Spinnandet ökade i intensitet. Han kunde till och med höra det. “Vi borde ha fått fortsätta vara barn.”

         Det rasslade från väggklockan när den markerade ännu en förfluten timma, men det kom inget helslag. Det var något i mekaniken som hade gått sönder många år tidigare då Marcel hade öppnat klockan för att damma av urverket.

         Han mindes med ens att hans far alltid hade pratat om krig i bestämd singularform: kriget. Som om det var ett enda krig. Ett krig som spred sig över jorden, i jorden, likt en torvbrand, för att sedan plötsligt blossa upp någon annanstans. Skoningslöst.

         Krig är en pandemi som sveper över världen, tänkte han. Ändå måste det väl vara så att varje människa innerst inne önskar fred? “Tror du inte det, lilla vän?”

         Han smekte katten över ryggen och såg hur den åter slöt sina ögon. Den mjuka beröringen, värmen mot handflatan, den omedelbara närheten till en levande varelse – en annan levande varelse – fick honom att minnas andra beröringar. En våg av saknad, av lust att röra och låta sig beröras, omfamna och omfamnas, strömmade genom honom.

***

Pandemin sprider sig. Aggressionerna fortsätter. Kriget är inte över.

Håkan Lindquist, 20 mars 2014.

Abdellah Taïa "Kungens dag"

”Kungens dag” – Le jour du Roi – är den tredje romanen av den marockanskfranske författaren Abdellah Taïa som Davy Prieur och jag har översatt. Originalutgåvan kom ut 2010, och i början av mars 2014 är det dags för den svenska utgåvan. Den, likt ”Ett arabiskt vemod” och ”Frälsningsarmén”, ges ut av Elisabeth Grate Bokförlag.

I ”Kungens dag” lämnar Abdellah Taïa det självbiografiska berättandet. Här är i stället berättarjaget en ung och fattig marockansk tonåring, Omar Fakih, och historien – som är både poetisk och rå, drömsk och febrig – handlar till stor del om honom och hans jämnårige vän Khalid El-Roule, en rikemansson.

Khalid var min bäste vän. Min vän, helt enkelt. Vännen. Jag älskade honom. Jag kände honom utan och innan. Jag beskyddade honom på högstadiet. Och till och med efter det. Det är bara för honom jag har berättat allt. (---) Han skulle inte föra vidare det jag sa till honom. Det var jag säker på. Vi hade våra gemensamma hemligheter. Våra eviga hemligheter. En pakt. Blodet i blodet.
     Jag var den starkare. Och Khalid tyckte om det, min styrka, mitt drag av buspojke. Han tyckte om att jag kom från en annan värld. De fattigas. Det var omväxling för honom, sa han ofta. Han tyckte att det var exotiskt. Han ville alltid komma hem till mig. Vårt hus är litet, enkelt, för enkelt. Villan där han bodde var ett palats. Nej, det är inget palats, sa han. Det irriterade mig varje gång som han spelade anspråkslös för att jag inte skulle känna skillnaden mellan oss.

Omar och Khalid är bästa vänner, trots klasskillnaden, en skillnad som Omar, trots förtrogenheten, ständigt noterar. De går i samma klass, delar då och då på en flaska billigt vin, diskuterar, har sex, går på bio … De gör allt tillsammans.

Khalid var rik. Allt hos honom påminde mig om det. Åskådliggjorde det för mig. Hans sätt att vara, att existera, att analysera tingen och världen. Hans sätt att äta. Att se mig rakt i ögonen som om han höll på att ragga upp mig.
     Khalid var rik och han var vacker.

     Khalid var vacker och han var rik.

     Han hade allt. Och han var rädd. Också av det skälet tyckte jag om honom. För hans märkliga rädslor som födde mina, gjorde dem mer komplexa. Vackrare.

Men så sker det något. Khalid blir utsedd till skolans bästa elev, och som en följd av det ska han få träffa kungen, Hassan II, och kyssa dennes hand. Han har inte sagt ett ord om det till Omar, som får höra det från rektorn samtidigt som de andra klasskamraterna. Omar känner sig djupt sviken, och bestämmer sig för att hämnas.

Mot slutet av ”Kungens dag” sker en transformering, en förskjutning. Berättarjaget glider över från Omar till Hadda, en svart kvinna som var anställd som piga hos Khalids föräldrar tills hon en dag tvingades ge sig av.

2010 erhöll Abdellah Taïa det franska litteraturpriset Prix de Flore för ”Le jour du Roi”.

Den lilla omslagsbilden visar den arabiska utgåvan av romanen, ”Yawm Al-Malik”, utgiven i Beirut 2012. Fotografiet av Abdellah Taïa tog jag på Kulturhuset den 20 februari 2013.

Abdellah Taïa besökte Stockholm i mars 2014. Jag hade ett samtal med honom i Söderbokhandeln den 17 mars. Ett par dagar senare hade Taïas debutfilm, ”Frälsningsarmén”, svensk premiär på Cinemafrica. Fotografiet av mig och Abdellah är taget den 20 mars 2014 utanför Bio Rio strax innan filmvisningen. Foto: Bilsel Battal ©.

Håkan Lindquist, 18 februari 2014. Uppdaterad den 7 april 2014.