Tankar kring ett fotografi

Fotografiet är taget utanför en bokhandel i London den 8 oktober 1940 efter en flygräd. Jag har sett bilden många gånger, men vet vare sig fotografens eller pojkens namn. Kanske kan man läsa några av boktitlarna på originalbilden, men på den här kopian kan jag bara ana mig till två; den första är en bok om Michelangelo som ligger till vänster om pojken. Den andra – och den mest iögonfallande – är en bok av engelsmannen Philip Gibbs som skrev flera böcker om första världskriget. På den här bilden syns en av hans böcker i hyllan till höger. Den är nästan på väg att trilla ned. Som en alltför sen varning eller påminnelse om krigets fasor.

Pojken, som ser ut att vara i tolvårsåldern, kanske arbetade som springpojke. Det ligger ett prydligt inslaget paket intill honom, och kanske kände han en obetvingad lust att stanna till vid bokhandeln, lägga ifrån sig paketet och börja bläddra i en av böckerna. Hans min är koncentrerad. Kanske är han helt omedveten om fotografen.

Strax bakom pojken syns en hopskrynklad karta. Som en sinnebild av en värld i krig. De gamla kartorna gäller inte längre. Mycket av det andra invanda och trygga gäller inte heller.

Om pojken på bilden fortfarande lever bör han vara närmare nittio år. Och jag tänker på vänner till mig i den åldern eller äldre, människor som upplevde andra världskriget, människor som kanske själva deltog i striderna på den ena eller den andra sidan.

Några av de där äldre vännernas historia har jag använt mig av i ”Tre dagar och två nätter”, där en drygt nittioårig fransman, Marcel, ofta tänker tillbaka på kriget. Här är ett utdrag ur romanen:

***

En av de första morgnarna efter kapitulationen hade han vaknat upp i ett gammalt uthus där han sökt skydd för natten tillsammans med några andra hemvändande soldater. När de steg ut i dagsljuset möttes de av en overklig syn. Vägen som gick genom dalen var en enkel och smal grusväg som i långa tider hade använts av människor som levde och arbetade i trakten. Bönder och herdar, kvinnor och barn, ibland i vagnar som drogs av hästar eller åsnor, enstaka vandrare. Nu var den fullkomligt fylld av en grå folkmassa. Hundratals människor – barn och ungdomar, vuxna och gamlingar – rörde sig långsamt söderut. En karavan av människor. Förmodligen hade de lämnat sönderbombade byar och hus för att söka en plats där de åtminstone tillfälligt kunde slå sig ned. En fristad. De pratade inte, de ropade inte, de grät inte. Inte ens de minsta barnen. De var alldeles tysta. Det enda som hördes var ett mångfaldigt hasande av trötta fötters utmattade steg, ett märkligt svepande ljud som tycktes fylla hela dalsänkan. Ibland, när han hade ställt käppen åt sidan och släpade sig fram i sina gamla tofflor, kunde han höra det där ljudet, och då såg han dem alltid för sitt inre. Alla dessa medtagna människor. Han kunde till och med se ansikten, men han var inte säker på om han verkligen mindes dem eller om de var skapelser hans fantasi frammanat.

          En av de andra soldaterna, en blond man från Le Havre vars namn Marcel hade glömt, hade stått intill honom. Orakad, utmärglad och oändligt trött, men fortfarande medkännande, fortfarande människa.

          “Vad har de varit med om, alla dessa stackare? Vad har vi varit med om?”

         Marcel hade inte kunnat svara, han hade bara lagt sin hand på kamratens axel i ett lamt försök att trösta.

          “Summan av allt lidande …” fortsatte den blonde och sträckte ut sin hand i en avstannande gest. “Det är fullkomligt ofattbart … Kan man … kan man över huvud taget överleva ett krig?”

         Marcel suckade, skakade på huvudet och lade sin hand på kattens rygg. “Vi var bara barn i ett fruktansvärt spel.” Spinnandet ökade i intensitet. Han kunde till och med höra det. “Vi borde ha fått fortsätta vara barn.”

         Det rasslade från väggklockan när den markerade ännu en förfluten timma, men det kom inget helslag. Det var något i mekaniken som hade gått sönder många år tidigare då Marcel hade öppnat klockan för att damma av urverket.

         Han mindes med ens att hans far alltid hade pratat om krig i bestämd singularform: kriget. Som om det var ett enda krig. Ett krig som spred sig över jorden, i jorden, likt en torvbrand, för att sedan plötsligt blossa upp någon annanstans. Skoningslöst.

         Krig är en pandemi som sveper över världen, tänkte han. Ändå måste det väl vara så att varje människa innerst inne önskar fred? “Tror du inte det, lilla vän?”

         Han smekte katten över ryggen och såg hur den åter slöt sina ögon. Den mjuka beröringen, värmen mot handflatan, den omedelbara närheten till en levande varelse – en annan levande varelse – fick honom att minnas andra beröringar. En våg av saknad, av lust att röra och låta sig beröras, omfamna och omfamnas, strömmade genom honom.

***

Pandemin sprider sig. Aggressionerna fortsätter. Kriget är inte över.

Håkan Lindquist, 20 mars 2014.