Ögonblick

Under ett samtal med en 98-årig man –- skröplig, böjd, med nedsatt syn och dålig hörsel men fullt klar i tanken och med ett enastående minne –- reser han sig mödosamt från sin stol vid köksbordets kortända. Han bryr sig inte om att greppa käppen. I stället stöder han sig mot bordet, går med långsamma steg de knappa två metrarna fram till mig vid andra ändan av bordet för att –- med ett leende och ett kluckande skratt –- klappa lite på min arm. Sedan återvänder han lika långsamt till sin stol och samtalet fortsätter.