Mellan morgon och dag - Om Tõnu Õnnepalu

”Du har så underliga ögon, det är som om du iakttog världen. Du är visst inte fransman?” Så lyder den första repliken i estländaren Tõnu Õnnepalus debutroman Piiririik/Gränsland, 1993. Meningen dök upp i mitt huvud första gången jag träffade författaren i frukostrummet på ett hotell i Caen, Frankrike hösten 2002. Vi var båda inbjudna till den årliga kulturfestivalen Les Boréales. Jag frågade om jag fick slå mig ned, och bara någon stund senare berättade Tõnu utförligt om en makaber dröm han haft under natten, något om hans pappa, ett mord och en järnvägsperrong. Jag såg på honom medan han berättade. Ja, det är något alldeles speciellt med de där ögonen.
     ”Jag genomgick en operation för ett år sedan. Nu ser jag mycket bättre. Men det var ett mycket påfrestande ingrepp.”

Samma kväll promenerade vi genom Caen. Vi pratade om trädgårdar och öar, sådana vi besökt och sådana vi drömt om. Tõnu berättade om sin trädgård på Hiiumaa, Dagö. Jag berättade hur jag som barn blev förälskad i öns svenska namn när jag första gången hörde det, samt om mitt besök på ön några månader tidigare. Vi konstaterade att vi sedan pojkåren delar en längtan, att en gång få komma till den ensligaste av öar, Tristan da Cunha i Sydatlanten.


Nästa gång vi träffas är i Helsingfors i maj 2003. Efter en god middag hos en finsk kollega sitter vi på Café Engel och pratar om det politiska läget i Estland, om det unga Res Publica-partiet som tillsammans med högerkrafter vill sänka skatterna trots att ingen egentligen har bett om det, och trots att det inte finns något att spara in på. Men snart övergår Tõnu till att prata om trädgårdens växter och fåglar och balsampoppelns varma, sinnliga doft.

Några timmar senare tar vi en snabbfärja till Tallinn. Vi beger oss omedelbart till Gamla stan för att äta på Noku. Restaurangen drivs av unga konstnärer, namnet är en förkortning för deras organisation, men också en travesti på en på sin tid populär sovjetisk klubb, Koku, som låg vid Vabaduse väljak, Frihetsplatsen. Noku är också ordet för en viss manlig kroppsdel.

Tõnu har det medlemskort som krävs för att öppna porten till Noku. Han hejar på några vänner när vi kommer in, vi slår oss ned vid ett av de få lediga borden och studerar menyn. Allt är billigt, också enligt estniska mått, och det mesta lockar. Jag beslutar mig för forellsoppa. Den är mycket god. Tõnu berättar om sin senaste roman.

”Förra våren bodde jag i Tartu, jag gjorde ofta utflykter med min cykel. Landskapet är vackert och intressant. Ibland lastade jag in cykeln i bilen och for 30 km söderut, där det är än vackrare. Det var en härlig vår, en härlig sommar. Och där skrev jag Raadio. Historien handlar om en före detta sångerska, en diva, och en ung man som i sin barndom var hennes brinnande beundrare. Den unge mannen är en homosexuell dokumentärfilmare i Paris. Hans liv är innehållslöst jämfört med den forna divans… Men så försvinner divan och den unge mannen blir tagen i förhör…”


Efter maten föreslår han att vi går till lägenheten på Ao, morgon-gatan, istället för att åka. ”Jag tycker om att gå. Jag är nog landets bäste och meste vandrare. The National Champion.” Enligt Tõnu är esterna inte ett vandrande folk, det gör honom till en särling. Vi går över branta Toompea-kullen och in i den mörka parken norr om Gamla stan, längs med vallgraven nedanför stadsmuren. Han berättar att platsen under Sovjettiden var ett populärt stråk för gay cruising. Raggningen verkar ha flyttat, här är bara vi. Den enda vi möter visar sig vara en vän till Tõnu; det är Ly, fotografen som gjort flera av omslagen till Tõnus böcker. Vi pratar en kort stund i mörkret. Ly beklagar att hennes engelska är så dålig. Hon talar estniska, men skjuter för min skull in ett engelskt ord då och då, för att jag ska förstå. Beautiful - - - - later - - - - the sky - - - - sometimes.


Vi fortsätter vår vandring – mot stadsdelen Kassisaba, kattsvansen, där Tõnu tillfälligtvis bor – och vårt samtal om trädgårdar. Överallt ser vi bärbuskar och fruktträd. Tõnu säger att också många lägenhetshus har små trädgårdar som hyresgästerna kan använda, där växer ofta äppelträd, ibland också plommon.


När Tõnu var liten fick han hjälpa sina föräldrar i trädgården i Nõmme, strax sydväst om Tallinn. Det var där han föddes 1962, det var där han växte upp tillsammans med sina två systrar. Familjen odlade kål, rotfrukter och grönsaker för husbehov, men också för att sälja och därmed dryga ut pappans inkomster från kolchosen. ”Var det tråkigt?” frågar jag. ”Nej, egentligen inte. Jag tyckte om det arbetet. Odlandet.”


Jag berättar något om min barndom. Tõnu säger att det påminner honom om hans. ”Vi hade också närheten till en skog i utkanten av Nõmme, där tillbringade jag mycket tid. På våren plockade vi violer, på hösten svamp. Jag brukade bygga små hus av mossa under tallrötterna – det fanns håligheter där, sand som spolats bort och lämnat rötterna fria. Jag drömde att småfolk skulle flytta in där på kvällen. Eller att de skulle använda mina hus som vinterbostäder.”

Naturen är mycket närvarande i Tõnu Õnnepalus böcker, träd och växter, djur och fåglar. En recensent menade att han ”lyckas radera ut det fysiska avståndet mellan författare och natur”. Det är lätt att förstå hans kärlek till Hiiumaa, där man alltid har naturen i sin omedelbara närhet. Jag tänker på de kartor över ön jag köpte under mitt besök – förutom vägar, stigar, hus och samhällen var också ett femtiotal viktiga träd utmärkta. Någon berättade att träden förr ansågs heliga.

Tõnu Õnnepalus första tre böcker var diktsamlingar. De utkom under hans universitetstid i Tartu. Till sina studiekamrater sa han, halvt på skämt, halvt på allvar: ”Om jag nånsin ska skriva en roman, måste det ske i Paris.” Och det var just där Gränsland kom till. Han hade tidigare gjort några korta besök i staden, men våren 1993 fick han ett stipendium från franska staten som innebar att han kunde stanna i Paris i tre månader. Upplevelser och intryck från vistelsen blev grund för debutromanen, som hittills blivit översatt till 16 språk. Den utspelar sig i ett, eller snarare flera, gränsland; mellan öst och väst, gammalt och nytt, fattigt och rikt, kanske också fritt och o-fritt. Den är den mest spridda av Tõnus böcker. ”Den kom vid rätt tidpunkt”, är hans enkla förklaring. För boken erhöll han 1994 det mest prestigefyllda litteraturpriset i baltländerna, The Literary Prize of the Baltic Assembly.

Romanen publicerades under pseudonymen Emil Tode. Jag frågar honom om namnet. Han säger att det egentligen inte betyder någonting, men Tode liknar det estniska ordet för sanning, tõde. ”Och Emil, då?” frågar jag. ”Är det från Emile Ajar, Romain Garys pseudonym?” Tõnu har översatt Ajars Med livet framför sig, men de båda Emil-pseudonymerna är bara en tillfällighet, säger han. Och ler. I en tidig intervju förklarar han att pseudonymen var nödvändig på grund av hans dåvarande jobb på utrikesdepartementet; han trodde att romanens anarkistiska och homosexuella bekännelser skulle anses opassande för en statlig tjänsteman.

Efter Sovjettiden ville man i det självständiga Estland ha unga, nya krafter i myndigheter och organisationer. Tõnu Õnnepalu kunde flera språk, det resulterade i att han blev erbjuden en plats på UD. Hans uppgift var att via dagstidningar bevaka det politiska klimatet och skeendena i Frankrike; han skrev memon och sammandrag till sina överordnade. Tiden på UD finns beskriven i hans andra roman, Hind/Priset, 1995. Arbetsplatsen får närmast kafka-artade drag. Tõnu skrattar när jag säger det. ”Javisst! Men egentligen hade vi mycket roligt. Vi skämtade mycket, och skrattade så att jag ibland hade ont.”
     Priset är ett slags meta-roman; huvudpersonen Joonatan – som vuxit upp under ett kvävande sovjetstyre, men nu bor i ett ”fritt” land – kombinerar sitt arbete på UD med att skriva just den roman i vilken han själv är huvudperson. Han bor i byn Kalamäe utanför Tallinn tillsammans med sin utländske älskare Georg. Under en arbetsresa till Frankrike ”deserterar” Joonatan och reser till Spanien och Portugal. Han vill bort från vardagens tristess, men till slut är det ändå till den lilla byn han återvänder

Vi pratar lite om de franska böcker av bl a Baudelaire, François Mauriac som Tõnu har översatt. Han arbetar just nu med Le Temps retrouvé, den sista delen av Prousts På spaning efter den tid som flytt. ”Jag tycker bäst om den avslutande delen”, säger han, ”även om inledningen – om barndomen – och historien om Swanns kärlek också är mycket fina.”

Tõnu ser ut genom köksfönstret. Den tidigare tomma granntomten har blivit en byggarbetsplats. En av många i den estniska huvudstaden. Arbetarna är ofta från Litauen eller Ryssland, det gemensamma språket är ryska. Vi ser från frukostbordet hur den estniske basen pekar och gestikulerar. Då och då hör vi hans röst, några väl valda stavelser till någon som inte riktigt skött sig. För att förhindra att folk parkerar framför bygget, har de skjutit fram en uråldrig lastbil. Varje gång en leverans till bygget sker, måste fem-sex arbetare avbryta sina sysslor, springa ned på gatan och med gemensamma krafter skjuta undan lastbilen. Innan det sker har den ganska så storvuxne basen klättrat in i förarhytten för att styra fordonet under den korta flytten. Kranbilen som beretts plats, bryter av en stor gren på syrenen i trädgården på andra sidan gatan. Chauffören hoppar ut, släpar iväg grenen bakom ett högt döljande plank, kvickt och vant som om han gjort det många gånger förr.

”Det stod två gamla äppelträd där nere tidigare, och jag brukade se på dem varje dag. Sen kom grävmaskinerna”, säger Tõnu och tystnar. ”Har du tänkt på att nya hus är som kulisser? De byggs hastigt och slarvigt, utan tanke på att de ska hålla länge. Jag vill bo i ett gammalt hus. Ett riktigt hus. På landet.”

Det regnar mycket under vår andra dag, men vi promenerar ändå; passerar låga, sinnliga trähus i mer eller mindre dåligt skick. Jag inser snart att husen jag trodde var mycket gamla, kanske bara är 30-40 år. Vi går också förbi enstaka hyreshus av sovjetisk 60-talsstil, gråa och groteska, men även pampiga hyreshus från Stalinperioden, då arbetarna – åtminstone på papperet – skulle bo i palats. Tõnu stannar och pekar på en vacker byggnad, ett arbetarpalats i gult och vitt, med kolonner och pelare. ”Här bodde jag en gång, där uppe på hörnan. Det där är min gamla balkonglåda. Allt var utrivet när jag köpte lägenheten. Jag lät renovera den fullständigt, och bodde där ett år.” Han skrattar till. ”Det verkar som jag har en ettårsgräns vad gäller boplatser, sedan tröttnar jag…”
     "Men huset på Hiiumaa har du ju haft i mer än ett år.”
     "Javisst, men Hiiumaa är ett stort undantag.”

Vi står en stund framför huset på Koidu, gryningen, och ser på fasaden. Byggnaden ser ut att vara 150 år gammal, om man ser till arkitektur och slitage, men det står 1954 på fasaden. Än idag bor några pensionerade gamla militärer kvar i huset.

Någon timma senare passerar vi ett annat palats, men detta är ämnat för presidenten och ligger i Kadriorgparken. Tõnu stannar för att berätta något. I ögonvrån ser jag två helt svartklädda rysktalande pojkar i 20-årsåldern närma sig. Den ene stöter till mig hårt, hans axel mot min skuldra. Jag tar ett steg åt sidan och säger ”Sorry”, trots att det var han som medvetet gick på mig. Han har stannat och är mycket aggressiv. Han säger något ilsket på ryska, och hans kamrat stannar. Tõnu och jag går sakta baklänges – jag undrar om de har vapen och förbereder mig på att närsomhelst bli attackerad – innan vi vänder oss om och går. De svartklädda männen står kvar en lång stund och ser efter oss. ”Vad handlade det där om?” frågar jag. Tõnu skakar på huvudet. ”Jag vet inte riktigt, men det var länge sedan jag stötte på en så öppen och stark fientlighet.”

På kvällen åt vi en mycket god sallad, drack en flaska Côte du Rhone och pratade om ljus på öar – Kreta, Sicilien, Hiiumaa, Gotland. Jag berättar att jag tänkte på det mycket speciella ljuset på Fårös sydvästra sida, när jag först kom till Sõru på Hiiumaas sydkust.

”Det är många konstnärer, musiker och författare som inspirerats av ön, många av dem har hus där”, berättar Tõnu. En av hans närmaste grannar på ön är kompositören Erkki-Sven Tüür, som också var med vid festivalen i Caen. De två grannarna har samarbetat i ett par körverk, Õnnepalu har skrivit texten och Tüür musiken.

Den tredje dagen lyser solen. Vi bestämmer oss raskt för en utflykt till författarhuset i Käsmu, knappt tio mil väster om Tallinn. Strax innan vi kommer fram, passerar vi en skylt som pekar in i skogen. Ordet "raba" fångar min uppmärksamhet. Tõnu uttalar det rabba, och säger att det betyder myr eller våtmark. Jag berättar om Rabba i Svalliden utanför Oskarshamn där jag växte upp. Det var en liten vattensamling där vi badade ibland. Efter ett vägbygge ströps tillflödet och vi fick söka oss till andra ställen. Platsen har dröjt sig kvar i mitt minne, och jag har frågat många om det där namnet, men ingen har vetat vad det betyder eller varifrån det stammar.

Det ljusa trähuset kunde ha legat på en ö i Stockholms skärgård. Vi går in, Tõnu visar mig köket och matrummet, och några av rummen avsedda för författare. Han har själv bott här vid ett par tillfällen, och rekommenderar mig att skicka in en ansökan. ”Hösten och våren är bäst. Då är det mycket vackert häromkring.” Återigen är det naturen han syftar på, havet, stranden och skogen. ”Det är mycket folk här om sommaren”, tillägger han och börjar gå ned mot vägen mot havet.

På en grind sitter en skylt. KURI KOER. ”Det betyder ’arg hund’ eller ’elak hund’”, förklarar han. Jag säger att den ryske unge mannen från parken borde ha haft en t-shirt med den texten. Tõnu skrattar och håller med.

Vi gör två uppehåll på tillbakaturen. Det första vid en kyrkogård på landet. ”Jag tycker om kyrkogårdar”, säger Tõnu och slår igen bildörren. Vi går en stund mellan gravarna, järnkors och stenar, eller enkla marmorskivor som lutar mot lika enkla metallstativ. Ett par av stenarna är resta över släktingar till Tõnu på faderns sida; på dem kan jag läsa det ryskklingande namn som återfinns på en av Tõnus senaste böcker, Harjatused/Övningar, från 2002. Boken är ett slags dagbok från Paris som till stor del handlar om ursprung, barndom, föräldrar och far- och morföräldrar, men också om skrivandet. I förordet skriver Õnnepalu att Anton Nigov inte är någon pseudonym, utan författaren, som under Tõnu Õnnepalus namn vistades i Paris och där skrev ned de alltigenom sanna anteckningarna.
     "Namnet Nigov bara låter ryskt, men det är estniskt. Jag tycker det är vackert.”
     "Här är det också vackert”, säger jag. Den lilla stigen vi står på slingrar sig mellan gravarna och höga, smala träd till en överdimensionerad port i sten. ”Som en målning av Caspar David Friedrich.”
     "Ja, det är mycket romantiskt.”

Nästa stopp är vid en skogspark. Tõnu berättar att de ofta gjorde utflykter hit när han var pojke och medlem av Unga Naturalister. De gick i skogen, lärde sig namnen på fåglar, träd och blommor. ”Hur blev du naturalist?” frågar jag. Han svarar att det nog var tack vare skolan, och då särskilt en person, biologiläraren. ”Hon var mycket snäll och tjock, och den enda av lärarna som aldrig skrek. Bara en gång skedde det. Det var då några elever hade dödat duvor på vinden ovanför biologisalen. I vanliga fall hördes duvornas kluckande ned till salen, men nu var det helt tyst. Då blev hon mycket arg.”

På kvällen besöker vi den stora innerstadskyrkogården, Siselinna Kalmistu. Alldeles utanför muren ligger ett halvt nedbrunnet hus. Tõnu berättar att det ska renoveras, och att han själv varit intresserad av en lägenhet från vilken man kommer att få en magnifik utsikt över gravarna och träden. ”Men det blir nog för dyrt”, säger han och öppnar grinden. Vi promenerar länge, mestadels i den rysk-ortodoxa avdelningen. Det har börjat mörkna, kvällen är fylld av fågelsång och tunga, varma försommardofter.

”Det här minner mig om kyrkogårdar i Paris”, säger jag. ”Jag vet”, ler Tõnu. ”Jag brukade promenera i dem, särskilt Père-Lachaise med sina kullar och övergivna gravar, eller Montparnasse där Baudelaire är begravd. Och jag gick ofta bland platanträden på La Cité och St. Louis, eller i ljusa Jardin des Tuileries.” Han berättar att han ofta blir nedstämd när han skrivit färdigt en text. ”Pappa och jag är lika på det sättet. Han är sprudlande ena dagen, och har en massa planer och idéer för sig själv och andra. Nästa dag kanske han stannar kvar i sängen, ingenting är bra och hans tre barn är oduglingar.” Pappan är 82 år. Tõnu berättar om hans stora intresse för tulpaner. ”Efter flera års drömmande reste han som 80-åring med buss till Holland för att närmare studera tulpanodling. Nu pratar han entusiastiskt om nästa resa.”
     "Stannar du också kvar i sängen om du är nedstämd?”
     "Nej, då promenerar jag.”

De flesta av Õnnepalus böcker är självbiografiska i större eller mindre grad. Jag frågar honom om vilka reaktioner han fått från släkt och vänner. Hans mamma var orolig, säger han, mest för att hon tänkte att han kanske hade berättat för mycket, eller tagit upp alltför privata händelser. Hans pappa var mycket nöjd, men säger att sonen ibland minns fel. ”Till nästa upplaga måste du ändra det där stycket. Det var nämligen så här det gick till…”

Efter kyrkogårdsbesöket går vi hem via smågator. På avstånd ser jag en ung man. Han står helt stilla intill gatan utanför ett hus. När vi är alldeles nära honom, bara några meter, plockar han upp ett paket cigaretter och frågar efter eld. Hans röst är varm och vacker. Vi svarar att vi inte har eld. Han rycker lätt på axlarna, stoppar ned paketet och stoppar händerna i fickorna. Han har samma pose som när jag först lade märke till honom. Vi går vidare, han står kvar.
     När vi kommer till lägenheten öppnar Tõnu dörren mycket försiktigt. Så förändras hans ansiktsuttryck ”Jag glömmer bort att min katt inte är här.” Den är kvar på Hiiumaa.

Veckan då jag besöker Tõnu utkommer två nya utgåvor av Piiririik, dels i bokform, dels som cd med författarens inläsning. Då och då ringer någon och vill att han ska komma till en fotosession, ställa upp för en intervju eller liknande. Torsdagmorgonen försvinner han tidigt från lägenheten, långt innan byggjobbarna är på plats. En stund senare ser jag honom i direktsända morgonprogrammet Terevision. En av frågorna som den kvinnliga programledaren ställer är: ”Vad är ditt tips till den som vill göra internationell succé?” Intresset för de nya utgåvorna av debutromanen är stort, trots att det gått tio år sedan den först kom ut. ”Jag vet”, säger Tõnu när jag frågar honom. ”Ibland händer det till och med att de ringer från boklådor eller antikvariat och frågar om jag själv har kvar några exemplar att sälja.”

Det är dags för mig att resa vidare. Tõnu och Ly ska åka till Hiiumaa för att ordna en fest i den gamla prästgården i Reigi, den prästgård Tõnu bodde i under ett år på 1980-talet, och som förekommer i Gränsland. Han vill gärna omvandla prästgården till ett center dit författare, konstnärer och musiker kan söka sig för att arbeta i en rogivande miljö. Han vill inte själv administrera centret, men tar gärna hand om den gamla trädgården. I närheten finns för övrigt en gammal kyrkogård.

Tõnu skjutsar mig till Gamla stan där han ska plocka upp Ly. Vi tar farväl, jag tar min ryggsäck och börjar gå. Strax därpå passerar jag stadsmuren intill det bredaste tornet – Feta Margareta i folkmun – och tänker att hon markerar en övergång mellan två världar; innanför muren ett medeltida myller av smågator och hus, utanför mångfiliga trafikleder, supermarkets och färjeterminaler.

Och Tõnu återvänder till Dagö, till Kalana där han har sin stuga. Den ligger på den yttersta landtungan mot väst, där landskapet är lågt och vattnet långgrunt; ett mitt i mellan-landskap, mellan hav och land, öst och väst, hemma och borta. Ett gränsland. Ännu ett.

Jag står på däck och tänker på några rader Tõnu skrev i ett brev några veckor före mitt besök. ”Mitt liv i Kalana kanske inte skiljer sig så mycket från det på Ao, men ändå är det en skillnad – och kanske är mina lyckligaste stunder när jag befinner mig mitt i mellan de två platserna, på vägen, på färjan, mitt ute i havet där det känns som allt är lämnat bakom mig, och allt väntar på mig där borta, på den andra kusten…”


Håkan Lindquist, Inndyr, Norge, 25 juni 2003.
Artikeln publicerades ursprungligen i Allt om böcker, nr 3, 2003.
© Foto & text: Håkan Lindquist.

Tõnu Õnnepalu har en blogg med en mängd fotografier från Hiiumaa och andra platser i Estland. Du hittar den här: http://www.orrisaar.blogspot.com/