Mellan morgon och dag - Om Tõnu Õnnepalu

”Du har så underliga ögon, det är som om du iakttog världen. Du är visst inte fransman?” Så lyder den första repliken i estländaren Tõnu Õnnepalus debutroman Piiririik/Gränsland, 1993. Meningen dök upp i mitt huvud första gången jag träffade författaren i frukostrummet på ett hotell i Caen, Frankrike hösten 2002. Vi var båda inbjudna till den årliga kulturfestivalen Les Boréales. Jag frågade om jag fick slå mig ned, och bara någon stund senare berättade Tõnu utförligt om en makaber dröm han haft under natten, något om hans pappa, ett mord och en järnvägsperrong. Jag såg på honom medan han berättade. Ja, det är något alldeles speciellt med de där ögonen.
     ”Jag genomgick en operation för ett år sedan. Nu ser jag mycket bättre. Men det var ett mycket påfrestande ingrepp.”

Samma kväll promenerade vi genom Caen. Vi pratade om trädgårdar och öar, sådana vi besökt och sådana vi drömt om. Tõnu berättade om sin trädgård på Hiiumaa, Dagö. Jag berättade hur jag som barn blev förälskad i öns svenska namn när jag första gången hörde det, samt om mitt besök på ön några månader tidigare. Vi konstaterade att vi sedan pojkåren delar en längtan, att en gång få komma till den ensligaste av öar, Tristan da Cunha i Sydatlanten.


Nästa gång vi träffas är i Helsingfors i maj 2003. Efter en god middag hos en finsk kollega sitter vi på Café Engel och pratar om det politiska läget i Estland, om det unga Res Publica-partiet som tillsammans med högerkrafter vill sänka skatterna trots att ingen egentligen har bett om det, och trots att det inte finns något att spara in på. Men snart övergår Tõnu till att prata om trädgårdens växter och fåglar och balsampoppelns varma, sinnliga doft.

Några timmar senare tar vi en snabbfärja till Tallinn. Vi beger oss omedelbart till Gamla stan för att äta på Noku. Restaurangen drivs av unga konstnärer, namnet är en förkortning för deras organisation, men också en travesti på en på sin tid populär sovjetisk klubb, Koku, som låg vid Vabaduse väljak, Frihetsplatsen. Noku är också ordet för en viss manlig kroppsdel.

Tõnu har det medlemskort som krävs för att öppna porten till Noku. Han hejar på några vänner när vi kommer in, vi slår oss ned vid ett av de få lediga borden och studerar menyn. Allt är billigt, också enligt estniska mått, och det mesta lockar. Jag beslutar mig för forellsoppa. Den är mycket god. Tõnu berättar om sin senaste roman.

”Förra våren bodde jag i Tartu, jag gjorde ofta utflykter med min cykel. Landskapet är vackert och intressant. Ibland lastade jag in cykeln i bilen och for 30 km söderut, där det är än vackrare. Det var en härlig vår, en härlig sommar. Och där skrev jag Raadio. Historien handlar om en före detta sångerska, en diva, och en ung man som i sin barndom var hennes brinnande beundrare. Den unge mannen är en homosexuell dokumentärfilmare i Paris. Hans liv är innehållslöst jämfört med den forna divans… Men så försvinner divan och den unge mannen blir tagen i förhör…”


Efter maten föreslår han att vi går till lägenheten på Ao, morgon-gatan, istället för att åka. ”Jag tycker om att gå. Jag är nog landets bäste och meste vandrare. The National Champion.” Enligt Tõnu är esterna inte ett vandrande folk, det gör honom till en särling. Vi går över branta Toompea-kullen och in i den mörka parken norr om Gamla stan, längs med vallgraven nedanför stadsmuren. Han berättar att platsen under Sovjettiden var ett populärt stråk för gay cruising. Raggningen verkar ha flyttat, här är bara vi. Den enda vi möter visar sig vara en vän till Tõnu; det är Ly, fotografen som gjort flera av omslagen till Tõnus böcker. Vi pratar en kort stund i mörkret. Ly beklagar att hennes engelska är så dålig. Hon talar estniska, men skjuter för min skull in ett engelskt ord då och då, för att jag ska förstå. Beautiful - - - - later - - - - the sky - - - - sometimes.


Vi fortsätter vår vandring – mot stadsdelen Kassisaba, kattsvansen, där Tõnu tillfälligtvis bor – och vårt samtal om trädgårdar. Överallt ser vi bärbuskar och fruktträd. Tõnu säger att också många lägenhetshus har små trädgårdar som hyresgästerna kan använda, där växer ofta äppelträd, ibland också plommon.


När Tõnu var liten fick han hjälpa sina föräldrar i trädgården i Nõmme, strax sydväst om Tallinn. Det var där han föddes 1962, det var där han växte upp tillsammans med sina två systrar. Familjen odlade kål, rotfrukter och grönsaker för husbehov, men också för att sälja och därmed dryga ut pappans inkomster från kolchosen. ”Var det tråkigt?” frågar jag. ”Nej, egentligen inte. Jag tyckte om det arbetet. Odlandet.”


Jag berättar något om min barndom. Tõnu säger att det påminner honom om hans. ”Vi hade också närheten till en skog i utkanten av Nõmme, där tillbringade jag mycket tid. På våren plockade vi violer, på hösten svamp. Jag brukade bygga små hus av mossa under tallrötterna – det fanns håligheter där, sand som spolats bort och lämnat rötterna fria. Jag drömde att småfolk skulle flytta in där på kvällen. Eller att de skulle använda mina hus som vinterbostäder.”

Naturen är mycket närvarande i Tõnu Õnnepalus böcker, träd och växter, djur och fåglar. En recensent menade att han ”lyckas radera ut det fysiska avståndet mellan författare och natur”. Det är lätt att förstå hans kärlek till Hiiumaa, där man alltid har naturen i sin omedelbara närhet. Jag tänker på de kartor över ön jag köpte under mitt besök – förutom vägar, stigar, hus och samhällen var också ett femtiotal viktiga träd utmärkta. Någon berättade att träden förr ansågs heliga.

Tõnu Õnnepalus första tre böcker var diktsamlingar. De utkom under hans universitetstid i Tartu. Till sina studiekamrater sa han, halvt på skämt, halvt på allvar: ”Om jag nånsin ska skriva en roman, måste det ske i Paris.” Och det var just där Gränsland kom till. Han hade tidigare gjort några korta besök i staden, men våren 1993 fick han ett stipendium från franska staten som innebar att han kunde stanna i Paris i tre månader. Upplevelser och intryck från vistelsen blev grund för debutromanen, som hittills blivit översatt till 16 språk. Den utspelar sig i ett, eller snarare flera, gränsland; mellan öst och väst, gammalt och nytt, fattigt och rikt, kanske också fritt och o-fritt. Den är den mest spridda av Tõnus böcker. ”Den kom vid rätt tidpunkt”, är hans enkla förklaring. För boken erhöll han 1994 det mest prestigefyllda litteraturpriset i baltländerna, The Literary Prize of the Baltic Assembly.

Romanen publicerades under pseudonymen Emil Tode. Jag frågar honom om namnet. Han säger att det egentligen inte betyder någonting, men Tode liknar det estniska ordet för sanning, tõde. ”Och Emil, då?” frågar jag. ”Är det från Emile Ajar, Romain Garys pseudonym?” Tõnu har översatt Ajars Med livet framför sig, men de båda Emil-pseudonymerna är bara en tillfällighet, säger han. Och ler. I en tidig intervju förklarar han att pseudonymen var nödvändig på grund av hans dåvarande jobb på utrikesdepartementet; han trodde att romanens anarkistiska och homosexuella bekännelser skulle anses opassande för en statlig tjänsteman.

Efter Sovjettiden ville man i det självständiga Estland ha unga, nya krafter i myndigheter och organisationer. Tõnu Õnnepalu kunde flera språk, det resulterade i att han blev erbjuden en plats på UD. Hans uppgift var att via dagstidningar bevaka det politiska klimatet och skeendena i Frankrike; han skrev memon och sammandrag till sina överordnade. Tiden på UD finns beskriven i hans andra roman, Hind/Priset, 1995. Arbetsplatsen får närmast kafka-artade drag. Tõnu skrattar när jag säger det. ”Javisst! Men egentligen hade vi mycket roligt. Vi skämtade mycket, och skrattade så att jag ibland hade ont.”
     Priset är ett slags meta-roman; huvudpersonen Joonatan – som vuxit upp under ett kvävande sovjetstyre, men nu bor i ett ”fritt” land – kombinerar sitt arbete på UD med att skriva just den roman i vilken han själv är huvudperson. Han bor i byn Kalamäe utanför Tallinn tillsammans med sin utländske älskare Georg. Under en arbetsresa till Frankrike ”deserterar” Joonatan och reser till Spanien och Portugal. Han vill bort från vardagens tristess, men till slut är det ändå till den lilla byn han återvänder

Vi pratar lite om de franska böcker av bl a Baudelaire, François Mauriac som Tõnu har översatt. Han arbetar just nu med Le Temps retrouvé, den sista delen av Prousts På spaning efter den tid som flytt. ”Jag tycker bäst om den avslutande delen”, säger han, ”även om inledningen – om barndomen – och historien om Swanns kärlek också är mycket fina.”

Tõnu ser ut genom köksfönstret. Den tidigare tomma granntomten har blivit en byggarbetsplats. En av många i den estniska huvudstaden. Arbetarna är ofta från Litauen eller Ryssland, det gemensamma språket är ryska. Vi ser från frukostbordet hur den estniske basen pekar och gestikulerar. Då och då hör vi hans röst, några väl valda stavelser till någon som inte riktigt skött sig. För att förhindra att folk parkerar framför bygget, har de skjutit fram en uråldrig lastbil. Varje gång en leverans till bygget sker, måste fem-sex arbetare avbryta sina sysslor, springa ned på gatan och med gemensamma krafter skjuta undan lastbilen. Innan det sker har den ganska så storvuxne basen klättrat in i förarhytten för att styra fordonet under den korta flytten. Kranbilen som beretts plats, bryter av en stor gren på syrenen i trädgården på andra sidan gatan. Chauffören hoppar ut, släpar iväg grenen bakom ett högt döljande plank, kvickt och vant som om han gjort det många gånger förr.

”Det stod två gamla äppelträd där nere tidigare, och jag brukade se på dem varje dag. Sen kom grävmaskinerna”, säger Tõnu och tystnar. ”Har du tänkt på att nya hus är som kulisser? De byggs hastigt och slarvigt, utan tanke på att de ska hålla länge. Jag vill bo i ett gammalt hus. Ett riktigt hus. På landet.”

Det regnar mycket under vår andra dag, men vi promenerar ändå; passerar låga, sinnliga trähus i mer eller mindre dåligt skick. Jag inser snart att husen jag trodde var mycket gamla, kanske bara är 30-40 år. Vi går också förbi enstaka hyreshus av sovjetisk 60-talsstil, gråa och groteska, men även pampiga hyreshus från Stalinperioden, då arbetarna – åtminstone på papperet – skulle bo i palats. Tõnu stannar och pekar på en vacker byggnad, ett arbetarpalats i gult och vitt, med kolonner och pelare. ”Här bodde jag en gång, där uppe på hörnan. Det där är min gamla balkonglåda. Allt var utrivet när jag köpte lägenheten. Jag lät renovera den fullständigt, och bodde där ett år.” Han skrattar till. ”Det verkar som jag har en ettårsgräns vad gäller boplatser, sedan tröttnar jag…”
     "Men huset på Hiiumaa har du ju haft i mer än ett år.”
     "Javisst, men Hiiumaa är ett stort undantag.”

Vi står en stund framför huset på Koidu, gryningen, och ser på fasaden. Byggnaden ser ut att vara 150 år gammal, om man ser till arkitektur och slitage, men det står 1954 på fasaden. Än idag bor några pensionerade gamla militärer kvar i huset.

Någon timma senare passerar vi ett annat palats, men detta är ämnat för presidenten och ligger i Kadriorgparken. Tõnu stannar för att berätta något. I ögonvrån ser jag två helt svartklädda rysktalande pojkar i 20-årsåldern närma sig. Den ene stöter till mig hårt, hans axel mot min skuldra. Jag tar ett steg åt sidan och säger ”Sorry”, trots att det var han som medvetet gick på mig. Han har stannat och är mycket aggressiv. Han säger något ilsket på ryska, och hans kamrat stannar. Tõnu och jag går sakta baklänges – jag undrar om de har vapen och förbereder mig på att närsomhelst bli attackerad – innan vi vänder oss om och går. De svartklädda männen står kvar en lång stund och ser efter oss. ”Vad handlade det där om?” frågar jag. Tõnu skakar på huvudet. ”Jag vet inte riktigt, men det var länge sedan jag stötte på en så öppen och stark fientlighet.”

På kvällen åt vi en mycket god sallad, drack en flaska Côte du Rhone och pratade om ljus på öar – Kreta, Sicilien, Hiiumaa, Gotland. Jag berättar att jag tänkte på det mycket speciella ljuset på Fårös sydvästra sida, när jag först kom till Sõru på Hiiumaas sydkust.

”Det är många konstnärer, musiker och författare som inspirerats av ön, många av dem har hus där”, berättar Tõnu. En av hans närmaste grannar på ön är kompositören Erkki-Sven Tüür, som också var med vid festivalen i Caen. De två grannarna har samarbetat i ett par körverk, Õnnepalu har skrivit texten och Tüür musiken.

Den tredje dagen lyser solen. Vi bestämmer oss raskt för en utflykt till författarhuset i Käsmu, knappt tio mil väster om Tallinn. Strax innan vi kommer fram, passerar vi en skylt som pekar in i skogen. Ordet "raba" fångar min uppmärksamhet. Tõnu uttalar det rabba, och säger att det betyder myr eller våtmark. Jag berättar om Rabba i Svalliden utanför Oskarshamn där jag växte upp. Det var en liten vattensamling där vi badade ibland. Efter ett vägbygge ströps tillflödet och vi fick söka oss till andra ställen. Platsen har dröjt sig kvar i mitt minne, och jag har frågat många om det där namnet, men ingen har vetat vad det betyder eller varifrån det stammar.

Det ljusa trähuset kunde ha legat på en ö i Stockholms skärgård. Vi går in, Tõnu visar mig köket och matrummet, och några av rummen avsedda för författare. Han har själv bott här vid ett par tillfällen, och rekommenderar mig att skicka in en ansökan. ”Hösten och våren är bäst. Då är det mycket vackert häromkring.” Återigen är det naturen han syftar på, havet, stranden och skogen. ”Det är mycket folk här om sommaren”, tillägger han och börjar gå ned mot vägen mot havet.

På en grind sitter en skylt. KURI KOER. ”Det betyder ’arg hund’ eller ’elak hund’”, förklarar han. Jag säger att den ryske unge mannen från parken borde ha haft en t-shirt med den texten. Tõnu skrattar och håller med.

Vi gör två uppehåll på tillbakaturen. Det första vid en kyrkogård på landet. ”Jag tycker om kyrkogårdar”, säger Tõnu och slår igen bildörren. Vi går en stund mellan gravarna, järnkors och stenar, eller enkla marmorskivor som lutar mot lika enkla metallstativ. Ett par av stenarna är resta över släktingar till Tõnu på faderns sida; på dem kan jag läsa det ryskklingande namn som återfinns på en av Tõnus senaste böcker, Harjatused/Övningar, från 2002. Boken är ett slags dagbok från Paris som till stor del handlar om ursprung, barndom, föräldrar och far- och morföräldrar, men också om skrivandet. I förordet skriver Õnnepalu att Anton Nigov inte är någon pseudonym, utan författaren, som under Tõnu Õnnepalus namn vistades i Paris och där skrev ned de alltigenom sanna anteckningarna.
     "Namnet Nigov bara låter ryskt, men det är estniskt. Jag tycker det är vackert.”
     "Här är det också vackert”, säger jag. Den lilla stigen vi står på slingrar sig mellan gravarna och höga, smala träd till en överdimensionerad port i sten. ”Som en målning av Caspar David Friedrich.”
     "Ja, det är mycket romantiskt.”

Nästa stopp är vid en skogspark. Tõnu berättar att de ofta gjorde utflykter hit när han var pojke och medlem av Unga Naturalister. De gick i skogen, lärde sig namnen på fåglar, träd och blommor. ”Hur blev du naturalist?” frågar jag. Han svarar att det nog var tack vare skolan, och då särskilt en person, biologiläraren. ”Hon var mycket snäll och tjock, och den enda av lärarna som aldrig skrek. Bara en gång skedde det. Det var då några elever hade dödat duvor på vinden ovanför biologisalen. I vanliga fall hördes duvornas kluckande ned till salen, men nu var det helt tyst. Då blev hon mycket arg.”

På kvällen besöker vi den stora innerstadskyrkogården, Siselinna Kalmistu. Alldeles utanför muren ligger ett halvt nedbrunnet hus. Tõnu berättar att det ska renoveras, och att han själv varit intresserad av en lägenhet från vilken man kommer att få en magnifik utsikt över gravarna och träden. ”Men det blir nog för dyrt”, säger han och öppnar grinden. Vi promenerar länge, mestadels i den rysk-ortodoxa avdelningen. Det har börjat mörkna, kvällen är fylld av fågelsång och tunga, varma försommardofter.

”Det här minner mig om kyrkogårdar i Paris”, säger jag. ”Jag vet”, ler Tõnu. ”Jag brukade promenera i dem, särskilt Père-Lachaise med sina kullar och övergivna gravar, eller Montparnasse där Baudelaire är begravd. Och jag gick ofta bland platanträden på La Cité och St. Louis, eller i ljusa Jardin des Tuileries.” Han berättar att han ofta blir nedstämd när han skrivit färdigt en text. ”Pappa och jag är lika på det sättet. Han är sprudlande ena dagen, och har en massa planer och idéer för sig själv och andra. Nästa dag kanske han stannar kvar i sängen, ingenting är bra och hans tre barn är oduglingar.” Pappan är 82 år. Tõnu berättar om hans stora intresse för tulpaner. ”Efter flera års drömmande reste han som 80-åring med buss till Holland för att närmare studera tulpanodling. Nu pratar han entusiastiskt om nästa resa.”
     "Stannar du också kvar i sängen om du är nedstämd?”
     "Nej, då promenerar jag.”

De flesta av Õnnepalus böcker är självbiografiska i större eller mindre grad. Jag frågar honom om vilka reaktioner han fått från släkt och vänner. Hans mamma var orolig, säger han, mest för att hon tänkte att han kanske hade berättat för mycket, eller tagit upp alltför privata händelser. Hans pappa var mycket nöjd, men säger att sonen ibland minns fel. ”Till nästa upplaga måste du ändra det där stycket. Det var nämligen så här det gick till…”

Efter kyrkogårdsbesöket går vi hem via smågator. På avstånd ser jag en ung man. Han står helt stilla intill gatan utanför ett hus. När vi är alldeles nära honom, bara några meter, plockar han upp ett paket cigaretter och frågar efter eld. Hans röst är varm och vacker. Vi svarar att vi inte har eld. Han rycker lätt på axlarna, stoppar ned paketet och stoppar händerna i fickorna. Han har samma pose som när jag först lade märke till honom. Vi går vidare, han står kvar.
     När vi kommer till lägenheten öppnar Tõnu dörren mycket försiktigt. Så förändras hans ansiktsuttryck ”Jag glömmer bort att min katt inte är här.” Den är kvar på Hiiumaa.

Veckan då jag besöker Tõnu utkommer två nya utgåvor av Piiririik, dels i bokform, dels som cd med författarens inläsning. Då och då ringer någon och vill att han ska komma till en fotosession, ställa upp för en intervju eller liknande. Torsdagmorgonen försvinner han tidigt från lägenheten, långt innan byggjobbarna är på plats. En stund senare ser jag honom i direktsända morgonprogrammet Terevision. En av frågorna som den kvinnliga programledaren ställer är: ”Vad är ditt tips till den som vill göra internationell succé?” Intresset för de nya utgåvorna av debutromanen är stort, trots att det gått tio år sedan den först kom ut. ”Jag vet”, säger Tõnu när jag frågar honom. ”Ibland händer det till och med att de ringer från boklådor eller antikvariat och frågar om jag själv har kvar några exemplar att sälja.”

Det är dags för mig att resa vidare. Tõnu och Ly ska åka till Hiiumaa för att ordna en fest i den gamla prästgården i Reigi, den prästgård Tõnu bodde i under ett år på 1980-talet, och som förekommer i Gränsland. Han vill gärna omvandla prästgården till ett center dit författare, konstnärer och musiker kan söka sig för att arbeta i en rogivande miljö. Han vill inte själv administrera centret, men tar gärna hand om den gamla trädgården. I närheten finns för övrigt en gammal kyrkogård.

Tõnu skjutsar mig till Gamla stan där han ska plocka upp Ly. Vi tar farväl, jag tar min ryggsäck och börjar gå. Strax därpå passerar jag stadsmuren intill det bredaste tornet – Feta Margareta i folkmun – och tänker att hon markerar en övergång mellan två världar; innanför muren ett medeltida myller av smågator och hus, utanför mångfiliga trafikleder, supermarkets och färjeterminaler.

Och Tõnu återvänder till Dagö, till Kalana där han har sin stuga. Den ligger på den yttersta landtungan mot väst, där landskapet är lågt och vattnet långgrunt; ett mitt i mellan-landskap, mellan hav och land, öst och väst, hemma och borta. Ett gränsland. Ännu ett.

Jag står på däck och tänker på några rader Tõnu skrev i ett brev några veckor före mitt besök. ”Mitt liv i Kalana kanske inte skiljer sig så mycket från det på Ao, men ändå är det en skillnad – och kanske är mina lyckligaste stunder när jag befinner mig mitt i mellan de två platserna, på vägen, på färjan, mitt ute i havet där det känns som allt är lämnat bakom mig, och allt väntar på mig där borta, på den andra kusten…”


Håkan Lindquist, Inndyr, Norge, 25 juni 2003.
Artikeln publicerades ursprungligen i Allt om böcker, nr 3, 2003.
© Foto & text: Håkan Lindquist.

Tõnu Õnnepalu har en blogg med en mängd fotografier från Hiiumaa och andra platser i Estland. Du hittar den här: http://www.orrisaar.blogspot.com/

Dear, dear Derek - om Derek Jarman

Det finns ögonblick som följer oss genom livet. Ett sådant är för mig då jag nåddes av beskedet att Derek Jarman var död. Efter jobbet den dagen, den 20 februari 1994, gick jag hem och letade fram ett brev som returnerats till mig några veckor tidigare från Brittiska Filminstitutet med påskriften "Gone away", ord som plötsligt fick en tyngre och sorgligare innebörd. Jag öppnade brevet och läste mina egna inledande ord:

Dear, dear Derek

Jag mötte aldrig Derek Jarman. Inte på riktigt, i alla fall. Men vissa människor behöver man inte möta för att de ändå ska göra ett betydande intryck. För mig är Derek Jarman en sådan person. En förebild, kanske, som konstnär, men framför allt som människa, som icke-heterosexuell. "Jag är densamme oavsett om jag målar eller filmar. Och det är samma idéer som rör sig i mina tankar", säger Jarman i Laurens C. Postmas' dokumentärfilm "Know what I mean" från 1988. Och jag, som läser hans böcker, ser hans filmer, betraktar hans skulpturer och målningar, vandrar i hans trädgård, får en alltmer nyanserad bild av mannen bakom verken. Bilden som framträder är den av en stolt och älskvärd man. Det finns en integritet i alla hans verk, en konsekvens och självklarhet som sprider sig också till mig; jag känner igen mig själv, jag växer, och blir mer stolt över mig själv då jag läser hans ord. Det är lätt att förstå att Derek Jarman blivit en förgrundsgestalt och ikon inom gay-världen.

Mångsysslaren Jarman efterlämnade ett stort antal konstverk inom olika genrer; målningar, filmer, skulpturer, dikter. Kanske är det vackraste verket – samtidigt också det mest lättåtkomliga – boken "Derek Jarman's Garden" – ett färgsprakande och sensuellt besök i ord och bild i Jarmans båda trädgårdar, den inre och den yttre. Den senare ligger på Dungeness stentäckta strand på Englands sydkust.

Hit kom Jarman 1986 i samband med inspelningen av filmen "The Garden". Han fick veta att den gamla fiskestugan på stranden var till salu och kunde enligt Keith Collins – Jarmans pojkvän under de sista åren – inte motstå utmaningen. Snart är stugan hans, och han döper den till Prospect Cottage, ungefär Möjligheternas stuga. Här får Derek Jarman bokstavligen den karga marken att blomma. Och mellan de många blommorna låter han ilandflutna träbitar, rostiga strandfynd och kasserade verktyg bilda skulpturer; vackra och sensuella skrotskulpturer som för mina tankar till både Marcel Duchamp och Joan Miró, ibland också till den svenske skulptören Arne Jones. Trädgården – som efter Jarmans död vårdas av vännerna – har funnit en plats i den moderna trädgårdskonsten, och den har gjort trädgårdsmästarens namn känt också bland människor som kanske inte skulle ha intresserat sig för Jarman som filmare, författare eller gay-ikon.

Den inre trädgården – med Derek Jarmans syn på livet och döden, kärleken och skapandet – återspeglas ständigt: i den berättande texten, i dikterna, i fotografierna, i Jarmans lite trötta ögon på bilderna från den sista resan – till målaren Monets prunkande trädgård i Giverny.

Det var som filmare Derek Jarman först blev känd för en större allmänhet, och det med den helt igenom latinspråkiga "Sebastiane" från 1976, Jarmans första långfilm. Filmen, som väl närmast kan beskrivas som en homoerotisk fantasi kring legenden om den kristne martyren, är uppenbart Pasolini-influerad. Derek Jarman hade också i sina övriga filmer Pier Paolo Pasolini som förebild, även om det inte alltid är så tydligt som i just "Sebastiane". I sina dagboksanteckningar från filmandet av "The Garden" skriver Jarman: "Jag känner hur Pier Paolo ler över min axel."

Det finns flera likheter mellan Pasolini och Jarman. En av de mer påfallande består i att de utanför sina respektive hemländer är mest kända som filmregissörer till filmer som i de flesta fall anses vara tämligen smala, medan de i det egna landet framför allt är kända och uppskattade för sina böcker – Pasolini för sina dikter och romaner, Jarman för sina självbiografiska alster i form av dagböcker och anteckningar. I sina respektive hemländer är de också kända – alternativt ökända – för sina tydliga politiska ställningstaganden; Pasolinis marxistiska övertygelse irriterade både höger- och vänsterfalanger, och Jarmans kamp för homosexuellas rättigheter i Thatchers allt kyligare England gjorde honom snart till en inofficiell förgrundsgestalt för gay-rörelsen. En sorglig likhet är att de båda dog unga; Pasolini var 53 då han avrättades på en smutsig sandplan i Roms utkanter, en plats som tagen ur någon av hans böcker. Jarman hade nyss fyllt 52.

Det finns ett slags slummens och förfallets estetik hos både Pasolini och Jarman, till exempel i den förres hänförelse inför de halvkriminella italienska gatupojkarna han sökte upp kväll efter kväll för att, som han sa "leta efter kärlek". Också Jarman kände en fascination för – eller kanske snarare samhörighet med – det kriminella, och i sin mest uppmärksammade film, "Caravaggio" från 1986, blir skildringen av den italienske renässanskonstnären också något av ett självporträtt – den kriminelle konstnären. Jarman var inte någon dråpare, men väl kriminell i ett heterosexistiskt samhälle. "De första tjugofem åren av mitt liv levde jag som kriminell, de nästa tjugofem åren har jag varit en andraklassens medborgare, berövad jämlikhet och mänskliga rättigheter", skriver han i boken "At your own risk", 1992.

Efter "Caravaggio" påbörjas arbetet med "The Last of England", den kanske mörkaste filmen i Jarmans produktion. Den utspelar sig i ett England, ett London i förfall. I fragmentariska nedslag får vi ta del av vardagen för de utslagna, de hemlösa, de marginaliserade i ett samhälle styrt av militär. Skildringen bryts då och då av amatörfilmsekvenser från Jarmans barndom; lekande barn, leende vuxna, blommande trädgårdar. Då filmarbetet pågått några månader får Jarman den 22 december 1986 beskedet att han är hiv-positiv. Ändå finns det också i "The Last of England" en stark trots att leva, att älska och glädjas också i en miljö som är sönderfallande. "Jag tänker kämpa in i det sista, jag är optimist", skriver Jarman i boken med samma namn som filmen.

Vid en uppsluppen ceremoni på stranden utanför Prospect Cottage den 22 september 1991 "kanoniserades" Derek Jarman. Bakom helgonförklaringen stod The Sisters of Perpetual Indulgence, en – enligt egen utsago – världsomfattande sammanslutning av homosexuella nunnor vars huvudsakliga mission går ut på att driva bort homosexuellas skuldkänslor och ersätta dem med universell glädje. Jarmans helgonnamn blir Sankte Derek av Dungeness.

Trots att Sankte Derek i undertiteln till "At your own risk" kallar den "a saint's testament" känns det ändå som "Derek Jarman's Garden" är det verkliga testamentet. I boken får vi följa det mödosamma arbetet med trädgården, dokumenterat med Jarmans egna ord och Howard Sooleys närmast sinnliga fotografier. Och parallellt med den skildringen dikter och tankar som låter oss komma än närmare Jarman.

En av dikterna handlar om detta märkliga som drabbat så många homosexuella människor; att ens vänner – ens unga vänner – dör, en efter en. När jag i slutet av 70-talet bodde tillsammans med Thomas på Högalidsgatan på Söder, hade vi en granne som hette Lilly. Vi brukade hjälpa henne med en del praktiska saker. En dag satt hon vid köksbordet och grät. Hon berättade att ytterligare en av hennes vänner hade dött. Tårarna trillade nedför hennes rynkiga kinder. ”Snart är det bara jag kvar.” Lilly var 92 år. Idag är både hon och Thomas borta, och jag har vänner i femtioårsåldern – den generation som drabbades av hiv och aids innan de nu så effektiva bromsmedicinerna hade utvecklats – som säger detsamma. "Snart är det bara jag kvar."

     "I walk in this garden
     holding the hands of dead friends.
     Old age came quickly for my frosted generation,
     cold, cold, cold, they died so silently."

Så börjar dikten. Och jag känner mig märkligt styrkt, tröstad, av Jarmans ord; också jag bär med mig mina döda vänner: Thomas, Janne, Erik, Sebastian... Mitt liv, blir ett vittnesbörd om inte bara mig själv, utan också om de andra, de som dött i sjukdomen. Arvet och minnesbilderna från mina vänner berikar mitt liv. Berikar. Naturligtvis finns det också en sorg förknippad med dessa minnen.

     "Did you imagine one morning
     the sun would not rise?
     That I would be left to bear witness."

Och med ens känns tillvaron mer meningsfull. För mig, i alla fall. Dear, dear Derek. Du sa själv vid flera tillfällen att du inte skulle ändra ditt liv, om du hade kunnat. Inte ens den där dagen – eller natten – då du blev smittad. Och jag förstår dig. Och jag känner igen mig själv, mina egna tankar. Inte kan man väl ångra något som skett av kärlek, eller något som skett då man sökt efter den?


Det finns flera sätt att närma sig Derek Jarman. Boken om hans trädgård har jag redan nämnt (för övrigt den enda av böckerna som finns i svensk översättning) men mycket läsvärda är också "Modern Nature" – en samling anteckningar från 1989-1990; dagliga betraktelser varvade med hågkomster och minnen från barndomen, ungdomen, från den första tiden som öppet homosexuell – och "Dancing Ledge" – också den självbiografisk, med tonvikt på 60- och 70-talen. Två år före sin död publicerade Jarman "At your own risk", en skrift som kan användas som grundbok i queer-teori, framför allt av dem som tycker annan litteratur i ämnet är alltför akademisk. Fantastisk är också boken "Chroma" i vilken Jarman blandar traditionell teori kring färger och färglära med egna funderingar och dikter.

På cd:n "Translucence" har den unga engelska kompositören Donna McKevitt tonsatt några av Jarmans dikter. Bland artisterna som medverkar på skivan finns countertenoren Michael Chance som bland annat gör ett mycket gripande framförande av "Sebastiane". Musiken är cross-over när den är som bäst.

Jarmans sista film blev "Blue", filmhistoriens hittills enda monokroma långfilm. Ljudspåret – med filmens scener, dikter och musik – finns utgivet på cd. Till den medföljer ett komplett texthäfte.

De flesta av Jarmans filmer finns utgivna på dvd.

Håkan Lindquist
Stockholm den 20 juni 1999.
Artikeln publicerades ursprungligen i Allt om böcker, september 1999.
© Håkan Lindquist

Håkan Lindquist – Eine kurze Vorstellung

Ich wurde in der kleinen Küstenstadt Oskarshamn in Småland, Schweden, geboren und wuchs mit drei Brüdern und drei Schwestern auf. Meine früheste Erinnerung ist die an eine kleine Ein-Zimmer-Wohnung, wo wir lebten, bis ich vierzehn Monate alt war. Ich sitze auf dem Boden – oder vielmehr auf dem Töpfchen – und beobachte meine Eltern. Das Bild ist sehr lebendig. Meine Eltern sitzen am Küchentisch, sie sind in ein Spiel vertieft. Es ist Abend. Eine Lampe hängt über dem Tisch. Das Licht reicht beinahe bis zur Tür am anderen Ende des Zimmers. Die Tür ist angelehnt. Dahinter schlafen meine drei älteren Brüder. Es ist eine frühe Erinnerung. Eine von vielen.

Während meiner Kindheit lebte ich in Döderhult, etwas außerhalb von Oskarshamn. Mit sechzehn, zwei Monate nachdem ich die Schule beendet hatte, zog ich fort von meiner Familie. Mit neunzehn ging ich nach Stockholm, wo ich immer noch lebe. Seit einem Jahr haben mein Freund und ich auch eine Wohnung in Berlin.

In Stockholm arbeitete ich in vielen verschiedenen Jobs: als Hotelportier, in der Kinderbetreuung, in einer Buchhandlung und einem großen Plattenladen. Während mehrerer Sommer arbeitete ich in Camps für kreatives Schreiben mit Kindern und Jugendlichen. Ich besuchte auch Schulen, um dort aus meinen Büchern zu lesen und über meine Arbeit als Schriftsteller zu erzählen. Mehrere Jahre lang war ich für die RFSL tätig (die nationale Organisation für die Rechte von Schwulen und Lesben), wo ich Diskussionsgruppen für junge bi- und homosexuelle Mädchen und Jungen leitete. Während dieser Zeit initiierte ich ebensolche Gruppen für Leute über 25 Jahren – Männer und Frauen, die aus den unterschiedlichsten Gründen nie ein Coming Out als Bi- oder Homosexuelle gewagt hatten. Diese Gruppen waren ein großer Erfolg.

Seit meiner Kindheit habe ich Geschichten geschrieben. Die frühesten Geschichten, die ich noch habe, schrieb ich mit sieben oder acht. Einfache Geschichten, oft über einen kleinen Jungen, der Freunde sucht.

Mein literarisches Debüt erschien 1993 mit dem Roman Min bror och hans bror – Mein Bruder und sein Bruder (Deutscher Titel: Paul, mein großer Bruder). Es ist die Geschichte über den 18-jährigen Jonas, der versucht, sich ein Bild von dem Bruder zu machen, den er nie traf, ein Bruder, der ein Jahr vor Jonas‘ Geburt starb. Jonas erfährt bald, dass Paul während seines letzten Lebensjahres eine innige Liebesbeziehung mit einem anderen Jungen hatte. Der Roman, der im Stil einer Kriminalgeschichte erzählt wird – mit versteckten Hinweisen und Spannung erzeugenden Andeutungen – bekam in Schweden sehr gute Kritiken und wurde ins Dänische, Norwegische, Niederländische, Ungarische, Isländische, Französische, Deutsche und Italienische übersetzt. Im Herbst 2002 wurde ich für das Buch mit einem französischen Literaturpreis ausgezeichnet.

Mein zweiter Roman, Dröm att leva – Ein Traum vom Leben, erschien 1996. Er handelt ebenfalls von Trauer und Homosexualität. Auch hier ist die Hauptfigur ein Teenager, Mikael. Eben erst hat er seinen Vater bei einem Unfall verloren und versucht, während er mit Freunden in einem Landhaus im südschwedischen Skåne lebt, die ersten Monate des Leids und des Schmerzes zu ertragen. Während seines Aufenthalts dort lernt er einen gleichaltrigen dänischen Jungen kennen, in den er sich verliebt. In Ein Traum vom Leben finden sich einige Bezüge zu Paul, mein großer Bruder, es ist jedoch keine Fortsetzung. Das Buch wurde ins Dänische, Isländische und Deutsche übersetzt.

Mein dritter Roman, Om att samla frimärken – Über das Sammeln von Briefmarken, erschien im Frühjahr 2003 und wurde ins Französische und Italienische übersetzt. Er erhielt sehr gute Kritiken in Schweden, Frankreich und Italien. Ich habe eine vorläufige Übersetzung ins Englische angefertigt und hoffe, der Roman wird eines Tages in englischer Sprache veröffentlicht. Die deutsche Übersetzung des Romans erscheint im Frühjahr 2010 unter dem Titel Der Briefmarkensammler.

Der Roman handelt von Mattias, einem Mann Ende Dreißig, und Samuel, seinem Freund aus Kindertagen, der über vierzig Jahre älter als Mattias ist. Als Mattias erfährt, dass Samuel gestorben ist, fährt er zur Beerdigung in seine Geburtsstadt. Während seines Besuchs erinnert er sich an viele Dinge aus seiner Kindheit und aus der Zeit, in der er mit Samuel befreundet war. Nun, mit der Erfahrung eines Erwachsenen, beginnt er, Samuel besser zu verstehen. Auch wird ihm bewusst, dass eine Ähnlichkeit zwischen ihnen beiden besteht.

Anfang 2005 beendete ich ein Opernlibretto mit dem Titel William, eine Phantasie über das Leben von William Shakespeare und Christopher Marlowe. Die Oper mit der Musik des schwedischen Komponisten und Dirigenten B Tommy Andersson hatte im Sommer 2006 im Renaissance-Schloss in Vadstena in Schweden Premiere. Alle elf Aufführungen waren ausverkauft.

Mein vierter Roman, I ett annat land – In einem anderen Land, erschien im August 2006. Erzählt wird die Geschichte eines 14jährigen Flüchtlingsjungen, Aleks, der zusammen mit seinen Eltern und seiner Schwester aus einem von Krieg erschütterten Land geflohen ist. Der Roman, der Aleks‘ erste sechs Monate in dem neuen Land (Schweden) beschreibt, wurde ins Dänische übersetzt.

Neben meiner Arbeit als Schriftsteller übersetzte ich aus dem Norwegischen, Dänischen, Estnischen, Englischen und Polnischen. Hauptsächlich Gedichte, aber auch Prosa und Kinderbücher. Ich schrieb mehrere Artikel und Kurzgeschichten, die in literarischen Magazinen in Schweden, Finnland, Island, Frankreich, Norwegen und in den USA veröffentlicht wurden. Wie schon erwähnt, gab ich auch Creative Writing-Kurse für Jugendliche. Hauptsächlich waren es Sommerkurse in Camps nahe Stockholm, aber auch Tages-Workshops in der Stockholmer Öffentlichen Bibliothek. Einige Jahre lang war ich außerdem Mitglied eines Ausschusses des schwedischen Schriftstellerverbandes, der sich mit der Vergabe von Stipendien an Schriftsteller, Übersetzer und Illustratoren beschäftigt.

Übersetzung und Foto Ulrike Molitor

Håkan Lindquist "Dröm att leva"

”Dröm att leva” är min andra roman. Den handlar om 18-årige Mikael. Hans mamma är svenska, hans pappa kom som 22-åring från dåvarande Jugoslavien. Familjen bor i Stockholm, och berättelsen utspelar sig strax efter det att de värsta oroligheterna i samband med inbördeskriget är över.

Mikael och hans pappa har planerat att resa tillsammans till Makedonien under sommaren, för att pappan, Risto, ska få återse sin familj, och för att Mikael ska få chans att se platserna där Risto växte upp. Men, det blir inte som de hade tänkt. Risto, som jobbar som byggnadsarbetare, omkommer vid en arbetsplatsolycka.

Ett par månader efter pappans död, bestämmer sig Mikael för att i stället – och på egen hand – resa till Skåne, till släktingar som familjen brukade umgås med då Mikael var liten. Och det är där – på tåget på väg mot Skåne – som berättelsen börjar.

Det är en märklig sommar för Mikael. Det vackra sommarvädret, landskapet och gården med alla växterna, träden och blommor, allt som växer och lever medan hans pappa är död.

Han umgås med sin släkting Tina, som är några år äldre än Mikael, och hennes pojkvän Robert. Tina och Robert har ett aningen turbulent förhållande, och vid ett gräl i bilen – på väg hem efter en utflykt till Hovs Hallar – tappar Robert uppmärksamheten, och råkar köra på en dansk musikstudent, Theo, som är på vandringssemester.

Theo är inte allvarligt skadad, men hans ena fot behöver vila ett tag innan han kan återuppta sin vandring. Tinas föräldrar föreslår att Theo ska få stanna på gården ett tag, och så blir det.

Mikael, vars sommar så här långt mest har inneburit nedstämdhet, sorg och huvudet fyllt av tankar kring liv och död, känner att han börjar vakna till liv igen i närheten av Theo. Långsamt öppnar han sig för världen omkring honom, och för kärleken. Kärleken till Theo.

Det finns en långsamhet också i berättelsen, i Mikaels tankar och reflektioner. Och lite situationskomik då han väl försöker närma sig Theo. Mötet sker inte riktigt då, och det tar plats någon annanstans. Men det är ett sinnligt och varmt möte, ett möte som på många sätt är betydelsefullt – och nödvändigt – för Mikael.

I gamla folksagor och berättelser inleds ofta kapitlen eller uppdelningarna, med ett slags summerande av vad som ska berättas, till exempel, ”Kapitel ett, i vilket den olyckliga flickan möter ett trollväsen som föreslår ett byte”. Jag lekte lite kring den modellen, men i stället för en summering inleds varje kapitel i ”Dröm att leva” med ett citat från en dikt, en berättelse eller en sång; citat som mer ger ett anslag för kapitlet ifråga.

Titeln har också en koppling till en dikt. Jag travesterar några rader av Gunnar Ekelöf: ”Ge mig gift att dö, eller drömmar att leva.”

När min första bok, ”Min bror och hans bror”, hade kommit ut, fick jag en förfrågan från Sveriges Television, om jag ville skriva en synopsis för en tv-film eller en kortserie. Jag funderade ut en historia, och skickade in ett par A4-sidor med ett sammandrag. SVT-folket tyckte om historien men ansåg att den skulle bli för dyr att filma, så de tackade nej. Och jag, som redan hade historien klar i huvudet, tänkte att jag lika gärna kunde skriva ned den som en roman, ”Dröm att leva”.

Originalutgåvan av "Dröm att leva" är slutsåld men under våren 2013 utkommer den som ebok på Telegram Bokförlag.

”Dröm att leva”, Rabén & Sjögren, 1996.
Dansk översättning: Dorthe Wendt, En særlig sommer, Modtryk, 1997.
Isländsk översättning: Ingibjörg Hjartadottír, Í draumi lífsins, Skjaldborg, 1998.
Tysk översättning: Stephan Niederwieser, Ein Traum vom Leben, Bruno Gmünder, 2008.

Håkan Lindquist - A short presentation in English

I was born and raised in the small coastal town Oskarshamn, in Småland, Sweden. I grew up with three brothers and three sisters. My earliest memory is from the small one-room apartment where we lived until I was fourteen months old. I’m sitting on the floor – or rather on the potty – watching my parents. The picture is very vivid. My parents are sitting by the kitchen table, they are deeply absorbed by some game. It’s evening. There’s a lamp hanging over the table. The light almost reaches the door at the other end of the room. The door is ajar. Behind it, my three elder brothers are sleeping. It’s one early memory. One of many.

During my childhood I lived in Döderhult, just outside Oskarshamn. I moved away from my family when I was sixteen, two months after I had finished the nine-year compulsory school. When I was nineteen I moved to Stockholm, where I still live. Since a couple of years, my friend and I also have a small apartment in Berlin.

I have been working with lots of different things in Stockholm, in hotels, within child care, in a book store and in a large record store. During several summers, I’ve been working with creative writing camps for children and teenagers. I have also visited schools to read from my books or to talk about my writing. For a couple of years, I have also been working for the RFSL, (The National Organization for Gay & Lesbian Rights) in leading discussion groups for young bi- or homosexual boys and girls. During those years, I also initiated the same kind of discussion groups for people older than 25 – men and women who, for one reason or another never dared to come out as bi- or homosexuals. These groups were an immediate success.

I have been writing stories since I was a child. The earliest stories that I still have, were written when I was seven or eight. Simple stories, very often about a little boy looking for friends. Well...

My literary debut came in 1993 with the novel Min bror och hans bror – My brother and his brother. It’s the story about an 18-year-old boy Jonas, who tries to create an image of the brother he never met, a brother who died the year before Jonas himself was born. Jonas soon learns that his brother, Paul, had an intense love affair with another boy during the last year of his life. The story – which is told like a crime story, with loose ends, clues and cliff hangers – have had very good reviews in Sweden,and it has been translated into Danish, Norwegian, Dutch, Hungarian, Icelandic, French, Greek, German, Italian, English, Spanish and Polish.


My second novel, Dröm att leva – Living a dream or, A dream to live – was published in 1996. It also deals with the themes sorrow and homosexuality. The main character is another teenager, Mikael. He has recently lost his father in an accident, and Mikael is trying to go through the first months of grief and sorrow while staying with friends in a country house in Skåne, in the south of Sweden. During his stay, he meets a Danish boy in the same age, with whom he falls in love. Dröm att leva has some connections to Min bror och hans bror, but it's not a sequel. My second novel has been translated into Danish, Icelandic and German. The title of the novel is inspired by a line from a poem by Gunnar Ekelöf: Ge mig gift att dö, eller drömmar att leva. (Give me poison to die, or dreams to live).

 My third novel, Om att samla frimärken – On collecting stamps, was published in spring 2003. It received very good reviews in Sweden. The novel has been translated into French, Italian, German and English. The novel is about Mattias, a man in his late thirties, and his childhood friend Samuel, a man who’s some forty years older than Mattias. When Mattias hears that Samuel has passed away, he returns to his childhood town for the funeral. During the visit he remembers a lot of things from his childhood and from the period when he befriended Samuel. Now, with the experiences of a grown up man, he starts to understand Samuel even more. He also realizes that there is a likeness between the two.

In the beginning of 2005 I finished an opera libretto entitled William. It’s a fantasy on the life of William Shakespeare and Christopher Marlowe. The opera, with music by the Swedish composer and conductor B Tommy Andersson, had its premiere in the summer of 2006, at the renaissance castle in Vadstena, Sweden. It was scheduled for eleven performances, all of them were sold out. There was also a live broadcast of the opera on the Swedish Radio.

My fourth novel, I ett annat land – In another country, was published in August 2006. It’s the story of a 14-year-old refugee boy, Aleks, who has fled a war-stricken country in Europe together with his parents and his sister. The novel, which describes Aleks’ first six months in the new country (Sweden), has been translated into Danish and Icelandic.

A bilingual collection of short stories – in French and Swedish – was published in November, 2010, under the title Nära vatten – Trois nouvelles au bord de l’eau [Three short stories by the waterside] by the French organization MEET in Saint-Nazaire. The French translations are made by Philippe Bouquet.

My fifth novel, Regn och åska, [Rain and Thunder] was published in March 2011. It’s a love story between two almost seventeen year old boys, Rein from Tallinn, Estonia, and Oscar from Visby, Sweden. The novel has been translated into German.

In June 2013 my sixth novel will be published in Swedish. I will post some more information about that later.

Apart from writing, I have also made some translations from Norwegian, Danish, Estonian, English and Polish. Mainly poetry, but also prose and children’s books. I have written several articles and short stories which have been published in literary magazines in Sweden, Finland, Iceland, France, Norway and the USA.I have also worked with courses in creative writing for teenagers. These courses have mainly been summer camps close to Stockholm, but also daytime workshops in the Stockholm public library. For several years I was also part of a reference group at the Swedish Writer’s Foundation, which deals with grant applications from writers, translators and illustrators.

Håkan Lindquist, August 1, 2009, updated in September, 2012.

The photo is taken by Davy Prieur.