Helge Lindqvist "Konsten – verkligheten"

Helge Lindqvist. Troligen sent 1940-tal.


Den maskinella teknikens snabba framsteg i senare tid, orsakade till en början hos de flesta en blåögd tro på möjligheten att tekniken ensam, skulle frälsa oss från en fruktan för nöd och osäkerhet. Eftertankens kranka blekhet kom, då det visade sig att de goda möjligheterna på grund av mänskliga bristfälligheter förfuskats, och ersatts av en strävan att utnyttja de tekniska framstegen i egoistiska nedbrytande syften. Följderna av en oförmåga till anpassning i stort, har blivit vantrivsel och ett fruktansvärt gnissel som bara tycks öka i styrka och omfattning. Det är mot denna bakgrund av allt mer förhårdnade livsbetingelser man måste förstå den reaktion som sedan länge gjort sig märkbar, särskilt starkt inom de bildande konsterna.

Att belysa sociala missförhållanden är en av konstens uppgifter (ex. Daumier) men att utreda och avhjälpa dem ligger i andras händer. Att söka återfinna ”melodin som försvann”, berika den visuellt samt vidga den emotionella världsbilden, och därigenom motverka andlig stagnation och slentrian, är den nyskapande konstens uppgift.

Den påbörjade strävan att återfinna ”melodin som försvann”, inleddes omkring sekelskiftet av expressionisterna, och resulterade i att de sökte förnyelse i äldre primitiva kulturers konst, där denna melodi klingar med hela sin ursprungliga friskhet och styrka. Gemensam var metoden att utesluta vissa för bilden ovidkommande detaljer, samt överdriva och förstärka det dominerande och karaktäristiska i motivet, för att på detta sätt få en stark uttrycksfullhet i bilden. Ett sådant sätt att uttrycka sig på är ett steg bort från det passiva avbildandet, och har sitt berättigande helt och hållet i den styrka varmed konstnären med de medel, färg, lera, trä eller vad som helst som står honom till buds, förmått ge ett abstrakt uttryck av sig själv och omvärlden. Största landvinningen var den medvetna avsikten att återge materialet dess viktiga medskapande och impulsgivande plats i arbetsprocessen. I stället för att förnekas eller påtvingas egenskaper som var det främmande, skulle konstnären antingen han arbetade konstruktivt, eller inituitivt, ledd av sin känsla för kvalitet, låta färger eller volymer framträda nakna i sitt egenvärde, liksom av sig själva förädlade till ande och ljus. Allt detta bildade en brygga över till en illusionsfri formgivning.

Med anledning av en förestående utställning av non objektiv (icke illusionistisk) konst i Sydöstra Sveriges konstförening, kan det vara skäl att skriva några rader om de i saken aktiva konstnärernas inställning.

Om en skulptör skapar en konkret form som inte skall ge illusion av en i naturen förut existerande konkret form, kan man kalla denna av honom skapade form icke föreställande i föremålslig betydelse. I en annan betydelse kan den vara föreställande, nämligen i den betydelse individualpsykologien ger ordet föreställning. ”Med föreställning menar man upprepningen av en förnimmelse utan att dess föremål är närvarande. Det är alltså en reproducerad, blott i tanken åter framkallad förnimmelse, ett bevis för självorganets skapande förmåga. Det är icke så, som om den redan uppkomna och av själens skapande kraftredan påverkade förnimmelsen helt enkelt upprepas, utan den föreställning, som en människa gör sig, bestämmes helt och hållet av hennes egenart, är alltså ett nyskapat konstverk, icke enbart reaktion”. Adler. Ett exempel: Konstnären uttalar ordet spanskt. Han förnimmer då en känsla som han analyserar och märker bestå av visuella och akustiska intryck. De visuella från Louvremuséet i salen för spanska mästare, innehålla en känsla av strängt allvar och storhet. Mot detta allvar bryta sig de akustiska intrycken från en konsert, där den spanska musikens karaktäristiska rytmer är det dominerande. Han känner ett behov av att, på ett vitt papper med kraftiga linjer dragna med kol, förena och avbörda sig dessa båda intryck. Efteråt kommer han att tänka på den centrala plats som det svarta intar i spansk konst och vardagsliv. Omedvetet har han valt att uttrycka sig med kolet, som här tillsammans med idén bildar form. I de flesta fall kan han inte, eller har han inget behov av att veta varifrån, och på vilka vägar, impulser når honom.

Att citera några ord kan här vara lämpligt. ”Hur vill man att en åskådare skall uppleva min bild, som jag själv har upplevt den? En bild kommer till mig långvägs från; vem vet hur långt från, jag har skymtat den, sett och skapat den, och dock ser jag icke nästa dag vad det är jag har målat. Hur kan man tränga in i mina drömmar, mina instrinkter, mitt begär, mina tankar, som har tagit lång tid att mogna och komma fram i ljuset; och hur vill man gripa, vad jag har lagt däri, kanske mot min vilja?”

”En bild är inte tänkt och fastställd på förhand. Medan man skapar den, följer den tankens rörlighet. När den är färdig, förändrar den sig ytterligare efter sinnesstämningen hos den som betraktar den. Ett måleri lever sitt liv som ett levande väsen, underkastat de förändringar, som det dagliga livet pålägger oss. Detta är naturligt nog, eftersom en bild lever genom den som betraktar den.”

”Alla vill förstå måleriet. Varför prövar man icke på att förstå fåglarnas sång? Varför älskar man natten, en blomma, allt vad som omger människan, utan att försöka förstå det? Medan man alltid vill förstå då det rör sig om måleri! Om man alltid först och främst ville förstå, att konstnären arbetar av nödvändighet; att också han är ett simpelt element av denna världen, som man inte skall tillmäta större betydelse än så många andra ting i naturen, som förbryllar oss, men som vi icke söker att förklara.” Picasso.

”Borde vi inte oftare ha den känslan, att det är något som behöver uppenbaras i vår inre värld, innan vi förnärmat och ursinningt sätter oss till motvärn inför ett nytt sätt att måla. Det är vackert när en människa blir varse sina egna inre tomrum utan att se förgrymmad ut, ty i verkligheten har man intet förstånd utan genom uppenbarelse.” Kylberg.

De som mena att konsten skall förhålla sig passiv, och endast spegla den yttre konkreta sidan av verkligheten, har inte erfarit stor del av verklighet. Att levande förvandling i konst synes dem lika förfärlig som livets eviga förvandling. En absolut eller total verklighet kan väl ingen uppfatta, för – som Paul Valéry säger – ”om vi visste skulle vi inte tala, inte tänka, inte ha något att säga varandra”. Konstnären begär bara ett erkännande av sin rätt till verklighet i mänsklig betydelse, av mesta möjliga förmåga till igenkänning, och komplicerade sinnesförnimmelser. Därför har de konstnärer som söka nya värden och som vill häja måleriet och skulpturen i nivå med musiken, till ett rent medel att uttrycka känslor, större rätt att misslyckas, än de som färdas en redan banad väg.

Helge Lindqvist
Artikel publicerad i Oskarshamns-Tidningen den 28 april 1948.