Jag vet inte hur jag kunde veta. Jag bara visste.
Vi brukade åka till London tillsammans, Rosemarie och jag. Vi betade av boklådor, antikvariat och skivbutiker. Vi gick på utställningar och letade upp adresser vi hade läst om i någon bok. Lärde känna London. Vi var där tretton eller fjorton gånger, stannade för det mesta en vecka, ibland två. En av dagarna under besöken, brukade vi lämna London och resa någon annanstans. Några gånger var vi i Oxford, en gång var vi i Marlborough.
Sista gången vi var i London var Rosemarie på dåligt humör, inte hela tiden men ofta. Det var olikt henne. Jag var förvånad men tänkte att det nog skulle bli bra. Vi var väldigt öppna mot varandra, så om det var något som jag borde veta så skulle jag få reda på det, förr eller senare.
Vi bestämde oss för att göra en dagsutflykt till Brighton. På morgonen, efter en tidig frukost, lämnade vi hotellet på Bayswater Road. Vi gick på trottoaren, det var bara vi. Inga andra människor, inga hinder. Och så snubblade Rosemarie.
Allt varade ett par sekunder, på sin höjd. Hon snubblade till och föll framåt. Jag lyckades böja mig ned och åt sidan, och dämpa hennes fall en aning med min högra hand. Och just då, i just det ögonblicket, så visste jag. Hon kommer att lämna mig. Hon kommer att dö.
Den bara fanns där, vetskapen. Och jag kände hur allt blod försvann från mitt ansikte. Rosemarie tittade upp, och jag var rädd att mitt ansikte skulle skrämma henne. ”Hur gick det?” frågade jag, och försökte hålla rösten stadig. ”Det är okej”, svarade hon lite kort. ”Det gick bra.” Men jag visste.
Några timmar senare befann vi oss på stranden i Brighton. Det blåste från havet. Vi frös när vi plockade vackra stenar och snäckor. Jag fotograferade, och jag hittade en sten med en figur som ser ut som en giraff. Rosemarie bad mig ta en bild av henne när hon satt på huk. ”Javisst”, sa jag. ”Men, ska du sitta så nära vattnet?” ”Jag är väl inget barn”, fräste hon. ”Jag vet väl vad jag gör.”
Jag tog en bild. Rosemarie på huk på stranden i Brighton. Rosemarie med den vackert mjukröda kappan. Och så kom en våg, och hon kastade sig upp i samma bråkdel av en sekund som jag tog ännu en bild. Och jag tänkte, du dansar iväg, bort från mig.
När vi kom hem till Stockholm hade provsvaren kommit, och det var först då hon berättade för mig. Tiden som följde var både alltför kort och plågsamt lång. Cellgiftsbehandlingar som sattes in för sent, plågor, ångest, hospice, morfin. Och så, bara några dagar före jul, dog hon. Och de två bilderna från stranden i Brighton blev de sista jag tog av henne. Jag tycker väldigt mycket om de där bilderna.
Älskade Rosemarie.
Håkan Lindquist
Stockholm den 17 februari 2016.