Der Himmel über Berlin

 Samtliga fotografier är tagna från terrassen i Berlin, de flesta i juni och juli 2011.All the photos were taken from the terrace in Berlin, most of them were taken in June and July 2011. 

Tankar på morgonen efter massakern på Utøya

Det är märkligt och för mig helt oförståeligt att en människa som växer upp i ett rikt och välmående land utan några större konflikter, en människa som fått en vettig skolutbildning och därmed också en grundläggande insikt om samhället, världen och vår gemensamma historia, en människa som till skillnad från miljontals och åter miljontals andra människor har stora möjligheter att leva ett gott och rikt liv, en människa som har så många valmöjligheter i sitt liv, väljer att gå hatets och ondskans väg.

Vi har alla möjlighet att välja väg, både i det stora och det lilla. Valmöjligheten finns alltid där, i alla situationer, i alla möten, vid alla bedömningar. Det finns inga undantag. Det är en utmaning i alla människors liv, att försöka förstå, försöka se lösningar, försöka hitta en väg till något som är bättre, något som är konstruktivt, något som gör situationen och livsrummet bättre både för oss själv och för människorna omkring oss. Att sätta på sig skygglappar, att förenkla världen omkring oss till något svartvitt, att hänge sig åt ett vi och dom-tänkande – eller ännu värre, ett jag och dom-tänkande – att inte ens försöka se möjligheter, att inte vilja se nyanser, är den feges val. Att sätta dumhet före förnuft är också den feges val. Hatet och ondskan är den feges väg.

Hat föder hat. Det är en enkel logik, och det är min skyldighet som människa att inte föda hatet. Jag vill inte hata. Men jag tror jag kan säga att jag hatar människor som – trots intellekt, trots själsförmågor – väljer att förhålla sig okunniga och dumma. Jag vill inte hata, och kanske önskar jag att jag kunde förstå, verkligen förstå, också de som väljer hatets och ondskans väg. Men jag gör inte det. Trots att jag i vanliga fall tycker att jag är bra på att se – verkligen se – och förstå andra människor.

Jag tycker om att se nyanser. Jag tycker om att försöka förstå. Förståelse föder förståelse. Det är samma logik som för hatet. Och kärleken. Men när det gäller dem som valt att leva ett liv i hat och ondska, så tar det stopp. Jag kan förstå delar av förloppet, faktorer och händelser som gjort att en människa ställts inför just det valet, eller de valen. Men hur jag än vänder och vrider på det, så är och förblir det i ett givet ögonblick just detta – ett val. Individens eget val. Att medvetet välja hatet och ondskan, att medvetet välja inskränkthet och dumhet. Och det valet kan jag över huvud taget inte förstå.

Den ovanstående texten skrev jag på morgonen efter attentatet i Oslo och massakern på Utøya. Nu har det gått ytterligare ett par dagar. Allt det hemska som hänt är fortfarande oförståeligt. Men ett lugn har infunnit sig, fött ur sorgen som vi alla delar. Vi möts i sorgen, vi förlorar en del av våra vanliga sociala roller, blir naknare, ömtåligare men också starkare och mer uppmärksamma på människorna omkring oss. Det som är viktigt blir tydligare. Insikten om att vi behöver varandra djupnar.

Jag är starkt berörd av de överlevande ungdomarnas berättelser, även om jag är ambivalent till hur de exponeras i medier. Ungdomarna har naturligtvis ett behov av att prata om sina upplevelser, men så här nära den faktiska händelsen – fruktansvärd och ofattbar, mardrömslik både för de som var med och alla oss andra – kanske inte berättandet ska ske i dagstidningar, radio och tv. Traumat är inte över, chocken kan vara fördröjd, och det som berättas idag kanske ångras i morgon.

Men jag tar – trots ambivalensen – del av en del av historierna, och inser att min egen fantasi inte räcker till för att jag ens ska kunna föreställa mig hur det kan ha varit på Utøya i fredags. Och jag slås av hur klokt och omsorgsfullt de överlevande ungdomarna verkar ha agerat. Alla verkar ha tänkt också på de andra ungdomarna och barnen när de försökte komma undan skotten. Flera berättar hur de har hjälpt andra. En flicka stannar upp då hon når vattnet, drar upp en död pojke från vattnet och kysser hans sönderskjutna huvud innan hon fortsätter sin flykt. En liten pojke som sett sin far skjutas ihjäl talar om för skytten att han ska sluta skjuta. ”Du har skjutit tillräckligt.” Ett barn talar om för den vuxne skytten vad som i det ögonblick är rätt, i ett händelseförlopp som var helt fel redan från början.

Sorgen kommer att dröja kvar länge. Hos dem som drabbades, hos dem som överlevde, och hos alla oss som indirekt drabbats. För vi har alla drabbats. Alla vi som vill leva och verka i ett öppet samhälle. Jag tror och hoppas att också värmen, ömsintheten och värnandet om våra medmänniskor kommer att dröja kvar. Till en början för att vi alla är känslomässigt berörda. Längre fram, för att vi vill att den ska dröja kvar. För att vi väljer att låta den vara kvar.

Håkan Lindquist

Berlin, 26 juli 2011

Skulpturlandskap Nordland

 Fotografierna föreställer (uppifrån och ned):1. Anthony Gormley "Havmannen", Rana2. Gediminas Urbonas "Fire Eksponeringer", Saltdal3. Hulda Hákon "Tre Éldar", Vefsn4 & 5. Jan Håfström "Den glömda staden", Gildeskål6. Kristján Gudmundsson "Protractus", Skjerstad7. Tony Cragg "Utan titel", Bodø8 & 9. Waltercio Caldas "Omkring", LeirfjordFoto: Håkan Lindquist 

Om att samla minnen – vandringar i ett skulpturlandskap

 

Jag hörde första gången om Skulpturlandskap Nordland av Sjur, en norsk vän, under en vistelse på Gotland våren 2001. Under en bilutflykt hamnade vi på Fårö. Vi drack kaffe på toppen av en skulptur skapad av vind och vatten, en av raukarna vid Digerhuvud. Jag hade hittat en vacker rostig sak på stranden samt några fossiler och ett par vita, lätt buktade stenskärvor – som rester av ett gigantiskt skimrande ägg – så samtalsämnet var givet: konst och natur, att se det ena med hjälp av det andra. Att finna det ena med hjälp av det andra. Kanske också att finna det ena i det andra.

            Sjur berättade entusiastiskt om projektet, och för mitt inre såg jag fantastiska konstverk.

            ”Kom och hälsa på mig”, föreslog han. ”Så får du se dem i verkligheten också.”

            Några månader senare reste vi tillsammans med tåg från Stockholm till Nordland.

Skulpturlandskap Nordland är ett projekt i vilket konstnärer från sjutton länder är involverade. Bakgrunden till projektet är en omfattande debatt om konstens plats i samhället. Nordlands fylke med sina närmare kvarts miljon invånare fördelade på 45 kommuner, har inte något eget konstmuseum, och om man tidigare ville se samtida konst fick man resa långt. Vid ett seminarium på ön Vega 1988, lanserade konstnärinnan Anne Katrin Dolven idén att med utgångspunkt från de speciella särdrag som kännetecknar Nordlands kommuner –

den dramatiska naturen och de utspridda bosättningarna – försöka förvandla dessa i konstvärlden perifera platser till centralorter. Efter vidare diskussioner finmejslades idén ytterligare: Nordland skulle få sin egen samling samtidskonst, med en skulptur i varje kommun och med den storslagna naturen själv som konstgalleri och fond.

            Fyra år senare, i augusti 1992, invigde drottning Sonja den första skulpturen i projektet, En ny samtale/Ett nytt samtal av finske konstnären Kain Tapper på just Vega. Sex år senare färdigställdes de sista skulpturerna. När de stod klara hade 33 av fylkets kommuner varsitt bidrag i Skulpturlandskap Nordland. De övriga 12 kommunerna hade valt att inte delta i projektet.

Den första skulpturen vi tar del av i projektet är Antony Gormleys Havmann/Havsman i Mo i Rana. Vi ser inte mycket av konstverket, bara en skymt från tåget då vi passerar, men bilden är stark och lever kvar. Den drygt tio meter höga granitskulpturen står i Ranfjorden ett femtontal meter från stranden. Den både liknar och inte liknar Gormleys tidigare skulpturer. Det är något ytterst vemodigt över figuren, som står med ryggen mot staden och betraktarna och ser ut över fjorden och det öppna havet. Och det är kanske just detta som skiljer den från andra Gormleyverk jag sett; jag tycker inte vemodet varit så påtagligt tidigare. Kanske ensamheten och utanförskapet eller särlingskapet, men inte vemodet. Havsmannen verkar vara helt upptagen av sina egna tankar, kanske längtar han tillbaka till elementet som gett honom hans namn. Kanske väntar han på något, ett tecken, ett fartyg. Men varför ett så vemodigt intryck? Vi pratar om det en stund, jag och Sjur, och jag tror det är för att han står stilla just i vatten. Befinner man sig i vatten brukar man alltid vara i rörelse, leka, simma eller fiska. Är man stilla, så är man verkligen stilla, och man börjar snart frysa oavsett vattnets temperatur.

            Tidvattnet når hans lår när det är flod. Inte någon gång lämnar det honom helt torr. Men varför står du så stilla, havmann? Och varför är du så ledsen?

            Vi reser vidare norrut, passerar polcirkeln. För mig är det första gången.

Vi kommer till Bodø, havsörnsstaden, där vi ska stanna några dagar i en vacker villa högt uppe under de högsta klipporna. Nästa morgon tar jag en paus i skrivandet, går ut på altanen och ser ned över staden med min kikare; allt ser jag, hus, träd, bilar, fartyg och klippor. Och moloen, vågbrytaren som skyddar hamnen.

            ”Dit ska vi strax gå”, säger Sjur. ”För att se på konst.”

            Högt ovanför oss kretsar en havsörn.

            Engelsmannen Tony Cragg har valt vågbrytaren som fundament för sin skulptur eftersom han är intresserad av gränsområden. Den smala moloen i hamnen är inte bara gräns mellan land och hav, utan också mellan det vilda, naturliga och det kulturella, civiliserade. Skulpturen, Uten tittel/Utan titel, består av sju gråa, oregelbundna stenblock genomborrade av decimeterstora hål. Ibland skapar vinden märkliga toner då den tar genvägen genom håligheterna, ett slags slumpmässighetens och sällsamhetens musik. I ett av hålen ligger återstoden av ett fågelbo. De små skärvorna av äggskal är vackert brunspräckliga.

            Det blåser ordentligt, och vi är snart ganska frusna. På vägen tillbaka får jag syn på något vackert rödskimrande nere i vattnet; en jättestor brännmanet. Och nära den, uppspolad på en sten intill en av bryggans kraftiga träben, något annat rött, men betydligt mindre: det vackra skalet efter en sjöborre. Mitt livs första sjöborre. Den lyser som en julgranskula när en solstråle träffar den. Sjur ler åt min entusiasm: ”Det ligger kråkebolle överallt.”

            Och det är sant. Ju mer jag tittar, desto fler kråkebollar ser jag. Gröna, röda, lila, några nästan svarta. Ungefär som när man en sen höstkväll upptäcker först en stjärna på himlen, sedan ytterligare en och plötsligt många. Det gör dem inte mindre vackra. Tvärtom kanske just mångfalden är en del av det vackra.

Någon dag senare lånar vi en bil och kör till Sjurs stuga i Inndyr, ett litet samhälle söder om Bodø. Stugan blir vår bas under en dryg vecka, från den gör vi utflykter till fots eller med bil.

            Det är kväll och vi är på väg hem efter en tur till Svartisen, glaciären med den vackra turkosfärgade isen. Någon mil innan Inndyr svänger vi av på en liten skogsväg och kliver ur bilen. Nedanför oss i skymningsmörkret ligger en liten rund sjö. Vattenångor dansar som älvor över den stilla ytan; en långsam och fascinerande balett. Och mitt i allt detta diffusa simmar en vit ensam svan. Scenen är fantastisk som en dröm, och jag väntar mig när som helst att få höra den inledande oboen i Tjajkovskijs Svansjön.

            Vi går upp mot skogen och höjden. Stannar en stund och ser oss om; den mäktiga Fugløya är bara en svart gigantisk siluett i havet nedanför oss. Så fortsätter vi och når en platå med resterna av en gammal civilisation; ruiner efter hus och murar, delar av torg och gatubeläggningar. Vi har kommit till svensken Jan Håfströms skulptur Den glömda staden, ett av de mer omdebatterade bidragen i projektet. Staden täcker en yta på cirka 400m², men Håfströms ursprungsidé gällde ett nästan tio gånger så stort område. Tanken var att verket skulle minna om en utbombad kurdisk landsby. Med den intentionen är ruinstaden inte bara ett av de mer politiskt präglade bidragen i projektet, det är också direkt knutet till en specificerad verklig tid, tiden för de irakiska övergreppen de senaste två decennierna.

            Jag tänker på romanen jag arbetar med, en berättelse som till stor del handlar om detta att minnas, att vårda ett minne, kanske också att till viss del leva i ett kvardröjande minne. En minnesbild har flera likheter med ett konstverk, båda är intryck bevarade i tid. Men det rör sig inte om statiska kvarlevor eller rester. I stället lever och förändras konstverket/minnesbilden eftersom det ständigt ställs i relation till ett förändrat och nytt nu, ett nytt sammanhang. Eller ett nytt samtal, om man så vill.

            ”Att minnas är lite grann som att färdas i tid.”

            ”Vad är då att glömma?”

            ”Att inte vilja minnas. Att inte vilja färdas. Att inte längre kunna tolka ledtrådarna.”

            Vi rör oss långsamt över gaturesterna medan mörkret tätnar. Någonstans i skogen bakom oss hoar en uggla.

            ”Egentligen är det väl en omöjlighet. Att glömma en stad? Jag menar, antingen finns det kvar rester eller minnen av en stad, och då finns ju staden, låt vara i fragmenterad form. Eller också är den bortglömd, och då finns den ju inte. Och är alltså inte heller en stad, eller något överhuvudtaget.”

Hurtigruten tar oss från Bodø till Lofoten, men innan vi når Sørvågen lägger båten till vid Værøy, söder om Lofotens yttersta spets. Vi står vid relingen och ser ut över de låga husen och de många hjellen, torkställningarna för fisk. Västerut ligger Nordarlanten. 40 km sydväst om oss – i Røstlandet – ligger den obebodda, svårtillgängliga Vedøya; där finns Skulpturlandskap Nordlands mest isolerade verk, Luciano Fabros Il Nido/Redet, en vit marmorskulptur tillägnad fåglarna. Så passerar vi Moskenesströmmen, sundet som beskrivits av bland andra Olaus Magnus, Edgar Allen Poe och Jules Verne. En stund senare anländer vi till Sørvågen.

            Det tar ett tag innan vi hittar spanjorskan Cristina Iglesias’ skulptur Laurbærblad – Moskenes/Lagerblad – Moskenes mellan riksvägen och havet. Vi vandrar fram och tillbaka över det ljungtäckta berget, möter en israelisk turist som tagit en paus på sin tur för att leta upp en skyddande buske. Han ler förundrat över vår fråga och ser sig omkring. ”Nej, jag har inte sett någon skulptur. Ska det finnas en här?”

            Så hittar vi den. Konstverket består av ett par tremeterhöga reliefväggar i aluminium. De står vid ingången till en grotta som kallas djävulsgrottan, en vägg på var sida av öppningen. Relieferna består av tusentals lagerblad och kvistar med blad, vissa av bladen och kvistarna återkommer med jämna intervaller som motiven på en tapet. Natur som blivit till konst, som återbördats till naturen. Och den grå metallytan smälter nästan ihop med de gråa klipporna. Väggarna står i vinkel, pekar, leder, lockar oss in mot grottan och mörkret.

Toshikatsu Endos Epitaph är en av de största och mest sinnliga skulpturerna i projektet. Den runda av stenar hopfogade skulpturen är fem meter hög, med en diameter på åtta meter; den ligger strax nedanför en kraftigt eroderad bergssida, just där marken blir jämn, och inte långt från vägen. Stenarna som bildar detta fantastiska epitafium är oregelbundna och av varierande storlek och färg. Kanske är de plockade från branten intill oss. Några av dem är mjukt guldgula, en färg jag minns från andra stenar – på en annan resa, med en annan vän – i en karg och av eftermiddagssolen upplyst bergdal i norra Italien.

            Men över vad eller vem är denna minnesstod rest?

            Vi går runt skulpturen – många har gått här, gräset har försvunnit och kvar är bara en jordig cirkelformad stig, en stig som i sig är ett epitafium – smeker med händerna över stenarna.

            Sjur pekar upp mot himlen; än en gång kretsar en havsörn över oss. Likt en gigantisk mnemosynefjäril som hjälper oss att minnas delar av allt detta stora.

            ”Egentligen handlar allt om att minnas. Att minnas, och att foga samman olika minnesbilder med varandra för att få en överblick, för att bättre förstå.”

            ”Du menar, att det är det vi håller på med nu. Samlar minnen.”

            Han nickar.

            ”Egentligen handlar allt om att färdas i tid.”

På Vestvågøys nordsida i närheten av Eggum står schweizaren Markus Raetz’ skulptur Hode/Huvud. Rummet som konstverket befinner sig i, är minst sagt dramatiskt: den utsatta stranden består till övervägande del av stora sönderbrutna klippblock, med det kalla, stormande havet på ena sidan, och mycket höga och branta, mörka berg på den andra. När vi kommer dit är det ett fantastiskt oväder; det regnar från alla håll, det är mörkt trots att det är mitt på dagen, och stormen sliter i våra kläder. Vi har regnställ, stövlar, tjocka ylletröjor och mössor. Och vi känner oss väldigt små.

            Vi går några hundra meter, sedan är vi framme vid skulpturen: ett människohuvud i järn i naturlig storlek, placerat på en en och en halv meter hög granitpelare. Men det är inte vilket huvud som helst. Går man runt skulpturen ett kvarts varv står huvudet plötsligt på huvudet! Och går man några steg till, är det tillbaka i ”normal”-position. Mellan dessa ytterligheter skapas förvrängda huvuden, utdragna kinder, pannben som vrids nedåt, groteska missbildningar och mardrömsgestalter.

            Lika hastigt som Raetz’ skulpterade huvud förändrar sig, slår vädret om; ett närmast overkligt ljus – som i bibeln eller på film – faller ned över stranden från plötsliga öppningar i de mörka molnen, regnet upphör och stormen mildras till en lugn och ytterst njutbar sensommarvind. Allt på några ögonblick. Vi tar av oss, och står vid skulpturen i bara t-shirts, njuter och förundras. Över naturen och över allt det vackra stora.

            Jag vänder mig och tittar upp. Två havsörnar seglar ut över bergkammen, den ena efter den andra. De verkar vara på lekhumör; den efterföljande örnen tar några kraftiga vingtag, flyger ifatt den främre örnen och in under den, så vänder den sig på rygg och låtsas attackera sin artfrände. De båda fåglarna tumlar runt som luftakrobater – gula näbbar och tarser blixtrar i solskenet – utan att röra vid varandra, sedan seglar de vidare med några meters mellanrum.

            Sjur förflyttar sig över stranden genom att hoppa från sten till sten. Det är lite otäckt, eftersom allt är vått och halt, och ett fall mellan stenarna skulle säkerligen innebära benbrott. Vi når en gräsklädd höjd. Uppe på höjden ligger en murad stenbyggnad – en bevakningskonstruktion som står kvar sedan nazisternas ockupation. Den är byggd av tyskarna, men är i sitt halvt förfallna skick väldigt sinnlig och vacker, och minner i hög grad om Endos Epitaph. Vi klättrar in och hittar rostiga rester av något slags roterande fundament för ett vapen eller möjligen en kraftig kikare. Ännu en skulptur, i ett rum som i sig själv är ett slags skulptur i ett landskap som är skulpturalt och fyllt av skulpturer i alla storlekar och former. Eller ännu en minnesbild i ett landskap av minnesbilder att tolka och bära med sig. Allt är som en rysk docka, bara än mer fantastiskt, än mer sinnrikt.

            Jag nämner mina tankar för Sjur.

            ”Javisst”, ler han. ”Och så kommer det att förbli hela livet. Om vi vill.”

Den långa bron för oss över till Austvågøy. Vi kör söderut, passerar ytterligare en bro, och några minuter senare är vi framme vid kommunen Vågans bidrag till projektet, amerikanen Dan Grahams skulptur i glas och stål.

            Konstverket har inget namn, men skulle kunna heta Spegel och fönster. Det är en tresidig konstruktion, två släta och en konkav glasvägg inramade av stål. Glaset fungerar både som fönster och spegel; vi ser oss själva omgivna av berg och hav, ibland ser vi igenom hela konstruktionen och den reflekterade bilden flyter samman med landskapet bortom skulpturen. Vi går runt hörnet och ställer oss framför den konkava väggen, och plötsligt är våra spegelbilder försvunna, allt vi ser är det öde landskapet, storslaget bländande i solskenet; inga människor, inga byggnader, till synes orört, oupptäckt.

            ”Jag är rädd att vi inte längre är kvar i Vågan.”

Vi anländer till Hamarøy och färjeläget Skutvik med färjan från Svolvær. Egentligen ska vi resa vidare mot Narvik där jag ska ta tåget hem, men vi vill ha en paus, kanske också en glass eller läsk, och stannar vid butiken intill gästgiveriet. Och framförallt vill nog jag försöka skjuta fram min avresa från det vackra och dramatiska Nordland.

            Bakom gästgiveriet ligger en gräsplan och bortom den en ljus, nästan vit sandstrand. Jag sätter mig på huk på stranden och gör omedelbart fynd – pärlemorsnäckor och skålsnäckor, och fantastiska skal efter dvärgsjöborre, små som lillfingernaglar – medan Sjur letar upp några buskar borta på klipporna.

            ”Jag har gjort jättefina fynd”, säger jag när han återvänder. ”Titta!”

            ”Jag har också gjort fynd”, svarar han. ”Kom!”

            Hans fynd är ännu en skulptur i projektet, norrmannen Steinar Christensens Stella Maris. Det består av tre stjärnor, halsen från en fiol och en bägare. Materialet är marmor, stål och aluminium. Stjärnorna och fiolhalsen är två meter höga, bägaren ytterligare en halvmeter. Allt ligger till synes uppspolat eller utkastat i en klippskreva vid strandkanten. Järnföremålen – två av stjärnorna och den smala bägaren – är mörkt roströda, och jag tänker på Derek Jarmans trädgård på Englands sydkust, med alla av människan skapade men av naturkrafter bearbetade tingestar som Jarman hittade på stranden, släpade hem och förvandlade till sinnliga skulpturer.

            Vi återvänder till stranden. Lite längre bort är två pojkar, kanske åtta-nio år gamla, en ljus och en mörk, och en lurvig hund. Den mörke pojken kommenderar hunden än hit, än dit. Han är mycket bestämd. Jag och Sjur sätter oss ned i sanden.

            ”Hallå!” ropar den mörke. ”Ska ni bada? Hallå!”

            Ögonblicket senare kommer de fram till oss.

            Sjur förklarar att vi inte ska bada, att vi bara stannat till innan vi ska resa vidare.

            ”Vart ska ni?”

            ”Till Narvik. Min vän här kommer från Stockholm. Han ska resa hem.”

            De ser på mig som om jag kom från en annan planet. Den ljuse pojken ler.

            ”Har ni badat?” frågar Sjur.

            ”Inte nu, men tidigare”, svarar den mörke.

            ”Är det kallt?”

            ”Så där. Men man kan inte klaga.”

            ”Det är en vacker strand ni har”, säger jag.

            Den mörke rycker på axlarna.

            ”Man kan inte klaga.”

            Pojkarna börjar diskutera något ovidkommande som kanske har med vattnets temperatur eller sandens beskaffenhet att göra; de låter som ett par som varit ensamma kanske lite väl länge. Och jag och min norske vän är vid det här laget tillräckligt charmerade av platsen för att ändra våra planer och stanna en natt i Skutvik.

            Vi inkvarterar oss i ett av gästgiveriets rum – med utsikt över stranden man inte kan klaga på – och går till livsmedelsbutiken för att proviantera. Innehavaren är en man i 70-årsåldern. Vi ställer en enkel fråga medan vi betalar, och får höra en livshistoria. Mannen berättar om hur han redan som liten pojke längtade efter en egen butik. ”Jag satt mellan lådorna på däcket på min fars fiskebåt, vågskummet slog in över relingen. Jag kände saltet mot ansiktet och tänkte på hur min butik skulle se ut. Mörkbruna hyllor och diskar. Jag var med vid hjellen, hängde fisk på tork, jagade bort måsar och tänkte på hur jag skulle bemöta mina kunder. Och när mina bröder pratade om att införskaffa nya redskap till båten, funderade jag över vilken utrustning jag skulle ha i min butik. Kanske en kaffekvarn. Och glasburkar med karameller...” Hans ögon glittrar som en pojkes. ”Under hela min barndom längtade jag efter att bli gammal nog för att öppna min egen butik. Så att jag skulle kunna hjälpa människor.”

            Sent på kvällen springer jag ned till den kombinerade receptionen och baren för att betala, eftersom vi ska åka mycket tidigt nästa morgon. Mannen bakom disken frågar var jag kommer ifrån, och varför jag stannade i Skutvik. När jag nämner Skulpturlandskap Nordland lyser han upp och börjar berätta om sitt och gästgivarnas engagemang i projektet. ”Vi är mycket glada över det här”, säger han. ”Det är så fint med skulpturen nere vid vattnet.” Och så sticker han till mig en liten folder om skulpturerna.

            När vi återvänder till stranden har tidvattnet lagt beslag på all sand. Vi går över klipporna till Stella Maris; fiolhalsen är till hälften täckt av vatten, intrycket av bortkastade eller uppspolade föremål är nu än mer påtagligt.

            På morgonen packar vi bilen tidigt, inga andra är uppe. Vi har lite bråttom men jag vill ändå gå ner till skulpturen och stranden. En stund står jag i sanden och tittar ut över vattnet; allt här är så vackert, så dramatiskt. Men också stilla. Och jag vill inte åka hem.

            Jag hör knappt Sjurs fotsteg.

            ”Du er også en havmann”, säger han och klappar min axel.

            Någon minut senare kör vi förbi skolan. Lektionerna har inte börjat ännu, men eleverna har samlats på skolgården. Och trots att vi kör ganska fort, lyckas jag få syn på ett bekant ansikte bland alla de okända barnen. Den ljuse pojken från stranden står lite för sig själv. Han får syn på vår bil, känner igen den, och lyser upp. Ögonblicket därpå – när han förstår att vi är på väg bort – förändras hans blick, och han ser ledsen ut.

            ”Vi måste nog återvända hit en dag.”

            Sjur skrattar till. Han har inte sett pojken, och när jag berättar om honom för Sjur skakar han på huvudet.

            ”Det var ju en massa ungar på skolgården. Är du säker på att det var pojken från igår du såg? Jag kommer inte ens ihåg hur han såg ut.”

            ”Jag minns honom tydligt”, svarar jag. ”Som ett av alla andra intryck på den här resan.”

           

Vi närmar oss Narvik. En lång, låg och vacker bro för oss över Efjorden, men istället för att fortsätta följa E6:an, stannar Sjur vid en rastplats och ser på klockan. ”Jag tror vi hinner med en liten avstickare.”

            Snart befinner vi oss på en smal, ljus väg över mörk berggrund, och med ens känns det som vi är tillbaka där denna resa startade, på Fårös västkust. På vår vänstra sida sluttar det ned mot Ofotfjorden, den vackra och breda infarten till Narviks hamn. Långt därute ser vi ett par lastbåtar, den ena är gnistrande grön i solskenet, den lyser som ett smycke, som en kråkeboll.

            Tysken Inge Mahns skulptur i Skarstad i Ballangens kommun, består av en två och en halv meter hög granitportal intill en på berget graverad cirkel med en diameter på åtta meter. I cirkeln ligger två stenklot, det större är en meter i diameter, det andra något mindre. Himmel på jord heter verket, och det är alldeles fantastiskt. Den graverade cirkeln är ett slags mandala, ett magiskt diagram som kanske mäter tid eller andra förändringar; mönstren på det mörka, släta berget ligger som ljusa, ytliga spår, precis som vägen som ledde oss hit.

            Vi ser in genom portalen, använder den som en öppning. Eller snarare som två öppningar, en från varje håll. Det är något alldeles speciellt med just portaler; de tvingar oss, lockar oss, att se, både det de omsluter och det som omger dem. Det går inte att låta bli. Mahns portal ger – trots materialet och den grovhuggna ytan – ett förvånansvärt lätt intryck.

            Min vän följer de graverade mönstren med blicken, sedan läser han i en av våra broschyrer.

            ”Cirkeln har samma mått som Epitaph”, berättar han. Och under ett hisnande ögonblick ser vi Toshikatsu Endos minnesverk förflyttat till det släta berget under våra fötter, omslutande både portalen, kloten och den graverade cirkeln.

           

Narvik blir sista anhalten på vår resa. Jag ska åka hem, och Sjur ska resa vidare för att möta sin far. Det är ett par timmar kvar till mitt tåg ska gå. Vi promenerar genom staden, kommer till en stor parkeringsplats intill Taraldsvika. Nedanför grusplanen, alldeles intill en bäcks utflöde i viken, ligger den ena delen av norrmannen Bård Breiviks skulptur Uten tittel/Utan titel. Återigen en portal, men inte lika smäcker och lätt som den i Ballangen. Breiviks portal är tung och kraftig, dess öppning trång och smal och omöjlig att ta sig igenom, också för ett barn. Vi skymtar staden genom öppningen.

            Följer man bäcken österut en knapp kilometer, når man skulpturens andra del, en hög och smal granitpelare. Den står på ett stenblock halvvägs ute i bäcken. Konstnären har – precis som Tony Cragg i Bodø – valt platsen för att den är ett gränsområde, med staden på ena sidan och naturen på den andra. Intentionen är att området mellan de två delarna ska bli en framtida skulpturpark.

            ”Nu har vi sett tio av skulpturerna tillsammans”, säger Sjur. ”Tjugotre återstår.”

            ”Så bra. Det betyder att jag måste komma tillbaka.”

Så börjar min tågresa tillbaka till Stockholm. Jag sitter vid fönstret och ser ned över den otroligt vackra Rombaksfjorden öster om Narvik. Solen skiner som på ett panoramavykort. Det är alldeles klart och jag kan se många, många mil; berg efter berg, fjäll efter fjäll, höga vattenfall och smala, djupa dalar. Det är som att flyga.

            Jag tänker på Nordland, landskapet som jag besökt under en tid, och alla dess skulpturer. Konstverk som är både speglar av, och fönster mot den omgivande naturen. Och likt naturen kommer konstverken att förändras. I takt med att en sönderbruten klippa blir nedslipad och mjuk av vågorna som slår in över den, kommer metaller att oxidera eller rosta, stenblock och betong att erodera, ändra färg, form och fasthet. Landskapet och skulpturerna går igenom samma faser som våra minnen – förfallet, bevarandet, resterna, ruinerna, fragmenten. Ingenting är statiskt, allt befinner sig i ständig förändring.

            Kvinnan i sätet mittemot mig somnar. I sömnen glider hon långsamt åt sidan. Jag har mina fötter på sätet intill henne. Jag blundar och slumrar själv till. När jag vaknar ömmar mina fötter. Jag öppnar ögonen och skrattar till. Kvinnan ligger på sidan, med mina fötter som kudde. Hennes huvud är tungt.

            Hon vaknar när jag rör mig, reser sig upp och slår sig ned intill mig. Hon säger att hon heter Magdalena och kommer från Kanada. Hon talar om sina resor, om Sydamerika, Afrika, Asien och Oceanien. Jag berättar för henne om Skulpturlandskap Nordland.

            ”Har skulpturerna något gemensamt tema?” undrar hon.

            ”Nej, inte något förutbestämt tema, i alla fall. Men egentligen skulle de alla kunna heta En ny samtale/Ett nytt samtal, som Kain Tappers skulptur på Vega.”

            Jag berättar för Magdalena om min norske vän som växt upp bland alla dessa höga berg och vattenfall och färgsprakande kråkeboller.

            ”När vi stod vid Inge Mahns skulptur i Ballangen så sa Sjur, ’Jag ser naturen mycket tydligare nu. Skulpturerna hjälper mig att se det som tidigare var nästan självklart, och därmed också osynligt, eller nästan osynligt. Konsten lyfter fram naturen, och naturen lyfter fram konsten.’

            ’Ett slags reciprocitet, med andra ord’, svarade jag.

            ’Ja’, sa han. ’Allt hänger samman.’”

            Magdalena nickar.

            ”Ja, allt hänger samman”, säger hon. ”Och ju fler pusselbitar man får ihop, desto mer förstår man. Det är förresten därför jag reser. För att samla pusselbitar.”

Håkan Lindquist

Stockholm, januari 2002

En något kortare version av den här texten 
publicerades i Allt om böcker våren 2002. 

Fotografiet föreställer Anthony Gormleys Havmann/Havemann i Rana. 

För fler fotografier från Skulpturlandskap Nordland, klicka här.