Författaren Bengt Martin (född 24 maj 1933 i Stockholm) avled för några dagar sedan, den 20 februari 2010 efter en tids sjukdom.
Jag bodde i Vasastan under en stor del av 1980- och 90-talen, och arbetade i elva år i en bokhandel vid Odenplan. Några få gånger kom Bengt Martin – som också bodde i närheten – dit för att handla eller titta på böcker, men betydligt oftare mötte jag honom i Drottninggatsbacken. Han hade nästan alltid en ganska tråkig lodenrock och en hatt i en liknande – och ganska svårdefinierbar – färg. Det mest iögonfallande i hans uppenbarelse var glasögonen – tjocka svarta plastbågar från en annan tid, bågar som kunde ha tillhört Nana Mouskouri.
Jag hälsade alltid på honom, och Bengt Martin hälsade tillbaka, första gångerna lite försiktigt och med en aningen förbryllad min.
En dag – det var en vår- eller höstdag och lodenrocken var utbytt mot en lika omodern kortare jacka i neutral färg – stannade han mig strax utanför ett antikvariat nära Strindbergshörnan.
”Vi har mött varandra här i kvarteret en massa gånger”, började han, ”och du brukar alltid hälsa på mig. Men… vi känner ju egentligen inte varandra, och ibland undrar jag varför du hälsar på mig.”
”Jag hälsar för att jag känner igen dig”, svarade jag. ”För att jag läste dina böcker om Joakim då jag var tonåring, och för att de berättelserna betydde väldigt mycket för mig.” Jag nämnde också att jag själv skrev, men sa inte att jag – precis som Bengt Martin själv, antar jag – ville fylla ett hål i min tillvaro genom att skriva berättelser jag själv hade saknat, berättelser som jag själv vid något tillfälle gärna hade hittat och läst.
Bengt Martin såg på mig genom de svarta bågarna. Så nickade han långsamt och log.
”Då förstår jag”, svarade han. ”Och då kan vi ju fortsätta att hälsa på varandra när vi möts.”
När tidskriften ”Allt om böcker” skulle göra ett specialnummer om bögar och böcker blev jag inbjuden till ett samtal tillsammans med några andra författare. Bengt Martin hade också blivit inbjuden och också tackat ja, men när samtalet väl blev av så var det utan honom. Några timmar tidigare hade han meddelat att han inte skulle komma till mötet. Jag minns inte ordagrant förklaringen, men kontentan var att han kände en oro, att han inte trodde att han hade något att säga i sammanhanget.
Men Bengt Martin hade något att säga, och med sina mer eller mindre självbiografiska böcker om Joakim – ”Sodomsäpplet”, ”Nejlikmusslan” och "Finnas till" – var han ett stöd för väldigt många icke-heterosexuella ungdomar under 1960- och 70-talen. Kanske känns berättelserna lite daterade för en ung läsare idag, tiderna de skildrar skiljer sig väldigt mycket från den vi lever i idag, särskilt då det gäller möjligheten för en icke-heterosexuell människa att leva sitt eget liv.
Jag var medveten om vem jag var och vad jag längtade efter redan som liten pojke. Staden och samhället där jag växte upp kändes alltför snäv för att förverkliga drömmarna, leva mitt eget liv. Tillflykten – och den stora hjälpen – var böckerna jag lånade på biblioteken. (Eftersom antalet böcker vid ett lånetillfälle var begränsat skaffade jag lånekort i både huvudbiblioteket och två filialer, så att jag alltid kunde ha en hög olästa böcker intill mig.)
När jag flera år senare hamnade i Vasastan kände jag igen mig. Stadsdelen var – och är – litterär mark. Det var här som Bo Vilhelm Olsson i Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio” hade fått det magiska äpplet av tant Lundin i en berättelse som – säkert inte bara för mig – på många sätt hör hemma i listan på queerlitteratur. Och det var i den här stadsdelen Bengt Martin lät flera av sina berättelser utspela sig.
Det blev förstås många andra böcker för mig med tiden, böcker som skakade om mig – som James Baldwins "Giovannis rum" – och väckte eller inspirerade mig, eller hjälpte mig formulera mina tankar. Men "Mio, min Mio" var nog den första berättelsen som fick mig att tro på möjligheten med en samkönad vänskap, ett samkönat kärleksförhållande, och böckerna om Joakim stärkte – trots sina inslag av självförakt – den tron ytterligare.
Min debutroman, ”Min bror och hans bror”, kom ut på Rabén & Sjögren 1993. En av dem på förlagsredaktionen som jag hade mest – och kanske också bäst – kontakt med, var Ulla Olsson. Hon berättade redan vid vårt första möte att hon i sitt arbete hade kommit i kontakt med Bengt Martin, och att de snart hade blivit goda vänner, nära vänner. Genom åren refererade hon ofta till honom då vi pratade om mina texter. Jag minns att jag tyckte om den kopplingen. Som om jag fortsatte i ett spår som Bengt Martin hade trampat upp.
Min bild av Bengt Martin på promenad nedför eller uppför Drottninggatsbacken har etsat sig fast i minnet, den är – utan vidare jämförelser – lika tydlig som det där sista fotografiet av August Strindberg på samma plats, på promenad i ett virvlande snöfall. Bengt Martin är död, men han finns kvar i mina tankar i lika stor grad som tidigare. Han och hans böcker dyker upp då och då. Jag och en vän pratade om Bengt Martin och hans böcker bara ett par dagar innan han dog. Så var det. Och så är det.
Jag tycker om att gå, och jag är ganska säker på att jag – nästa eller nästnästa gång jag går i den övre delen av Drottninggatan – kommer att möta Bengt Martin igen. Och heja på honom igen.
Håkan Lindquist, 23 februari 2010.